Östasiatisk fred i nytt ljus

Hur kommer det sig att en av de mest krigsdrabbade regionerna i världen plötsligt visar upp decennier av fred och ekonomisk blomstring?

Forskningsprogrammet - The East Asian Peace Since 1979: How Deep? How Can It Be Explained? – vill förklara varför länder i Östasien slutat kriga med varandra och varför det är färre väpnade uppror än förr. Forskarna letar också efter faktorer som gör freden hållbar.

Östasien har en lång och blodig historia av gränstvister och krig. Regionens länder har i århundranden, i olika konstellationer, slagits med varandra eller haft inbördeskrig. Mellan 1946 och 1979 svarade Östasien för merparten av alla väpnade konflikter i världen och 80 procent av alla som dödades i strid kom från regionen. Inbördeskriget i Kina och kriget i Korea bidrog till dödstalen, liksom krigen i Franska Indokina (senare Vietnam, Laos och Kambodja). Det förekom stridigheter i Mongoliet, Burma (nuvarande Myanmar), Indonesien, Filippinerna och Malaysia, för att bara nämna några exempel. Kort sagt: Östasien var en ständig krutdurk.

Det var då. Idag är Östasien en av världens fredligaste regioner och svarar sedan 1990 endast för 3,5 procent av alla döda i strid. Länder som tidigare bekämpade varandra bedriver istället handel och öppnar sina gränser för varor och människor. Något har hänt, men vad? Hur kommer det sig att dessa länder, med sin långa historia av krig har hållit fred så pass länge? Och hur stabil är freden? Forskningsprogrammet "The East Asian Peace Since 1979: How Deep? How Can It Be Explained?" har ambitionen att besvara båda frågorna. Med stöd från Riksbankens Jubileumsfond är en grupp kvalificerade freds- och konfliktforskare med nav vid Uppsala universitet under sex år sysselsatta med den östasiatiska freden.

Forskarna tävlar med varandra

Forskningsprogrammet utmärker sig genom att det omfattar en region, vilket inte är helt vanligt inom freds- och konfliktforskningen. Programmet bygger också broar mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Men det främsta särmärket är att forskarna som medverkar är oense. Ett antal olika hypoteser tävlar mot varandra. Dessa ska inte smälta samman till en gemensam förklaring utan hållas åtskilda genom programmets gång.

Bild på Stein Tønnesson- Vi ska vara rivaler inom programmet och konkurrera om vilken hypotes som stämmer bäst med fallet, säger Stein Tønnesson som leder forskningsprogrammet.

- Vi har inte för avsikt att komma överens. Några inom programmet tror på en förklaring, andra på en annan. Vi ska vara rivaler inom programmet och konkurrera om vilken hypotes som stämmer bäst med fallet. Vi ska syntetisera, men inte nöja oss med att lägga en förklaring ovanpå en annan, om vi inte kan visa precis hur varje faktor bidragit till att göra regionen mer fredlig, säger historikern Stein Tønnesson, adjungerad professor vid Uppsala Universitet och seniorforskare vid Peace Research Institute Oslo (PRIO).

Stein Tønnesson är den som leder forskningen. Ytterligare sex forskare från olika discipliner ingår i programmets kärngrupp och därtill ytterligare 23 forskare från olika länder. Utgångspunkten är bland annat statistik från konfliktdatabasen Uppsala Conflict Data Program (UCDP) – som används av forskare från hela världen och som tidigare fått stöd från Riksbankens Jubileumsfond. En hypotes handlar om förändrade maktförhållanden mellan stormakterna. Kina, Sovjet och USA använde länge länderna i Östasien för att bedriva krig genom ombud.

- Om kalla kriget var kallt i Europa så var det hett i Östasien. Men på 70-talet hände saker. USA: s president Nixon reste till Kina och de två staterna allierade sig mot Sovjet. Dynamiken mellan stormakterna förändrades. Krigshärdarna flyttade till Afghanistan, Mellanöstern och Afrika. I Östasien minskade det externa stödet till upprorsgrupper, säger Stein Tønnesson.

Fred lönar sig

En annan hypotes tar fasta på ekonomin. När länder bedriver handel med varandra så tvingas deras intressen samman, både kulturellt och ekonomiskt, och priset för att då ta till vapen blir för högt. Här är forskare sysselsatta med att söka visa hur handelsutbyte och ömsesidiga investeringar påverkar säkerhetspolitiska värderingar och politiska beslut i krissituationer. En tredje hypotes sätter ljuset på folkrätt. FN-stadgans förbud mot aggression, principen om icke-inblandning i andra länders affärer, internationella frihandelsavtal, och havsrättstraktaten av 1982 ingår i ett rättssystem som kan förhindra utbrott av krig. Bilaterala gränsavtal kan dessutom minska risken för territoriella konflikter. Den fjärde förklaringen handlar om attityder och normer. Sydostasiens Asean-samarbete har utvecklat en fredskultur, som drivits av centrala gestalter som bland andra Malaysias förre premiärminister Mahathir Mohamad. Det kanske inte räcker för att förklara varför krigen upphörde, menar Stein Tønnesson, men det kan vara en viktig förklaring till att freden blivit långvarig.

Stein Tønnesson har en hypotes som skiljer sig från de övrigas. Som historiker letar han bland ledarskikten i de länder som fört krigen. Det är priorteringarna hos ledarna och vilken riskbenägenhet som finns i deras kretsar som avgör huruvida de väljer att föra ut landet i krig eller inte.

- Krig är ett riskabelt spel, inte minst ekonomiskt. Men om ledarskiktet består av ideologer eller starka nationalister är de mer benägna att acceptera sådana risker, även om landet är underlägset motståndaren, förklarar han.

Ideologi byttes mot ekonomi

Om ledarna däremot prioriterar ekonomisk tillväxt tar de inte så gärna till vapen. Det var vad som hände i Japan efter 1945, i Sydkorea, Indonesien och Singapore på 1960-talet, i Taiwan på 1970-talet, Kina 1979-80 och i Indokina på slutet av 1980-talet, Det ena landet efter det andra vände sig bort från ideologi till att föredra ekonomisk tillväxt. Japan lade ner vapen, svalde stoltheten och bestämde sig för att samarbeta med sin forne fiende USA. De accepterade en konstitution som förhindrade dem från att ha en stark militärmakt. Premiärminister Shigeru Yoshida skapade en doktrin som betonade ekonomisk tillväxt och fred. När sedan USA gick in i Koreakriget på 1950-talet och ville ha Japans hjälp vägrade Yoshida. Japan ville inte ompröva den pacifistiska konstitution som USA bara några år tidigare påtvingat dem.

- Och efter andra världskriget har Japan inte varit indraget i en enda konflikt. Inte en enda japan har dödats i krig, säger Stein Tønnesson.

Flera andra länder tog efter. I sydöstasiatiska länder som Vietnam och Kambodja tog det längre tid. Där stred man långt in på 80-talet och svarade länge för att dödstalen i regionen ännu var förhållandevis höga. Men Vietnam sneglade på de andra ländernas framgångar samtidigt som stödet från Sovjet vacklade. Man öppnade för samarbete med forna fienden USA. Det landet Stein Tønnesson uppehåller sig mest vid är Kina. Han tycker det är talande hur ledarskiktet i Kina förändrade attityd, då Deng Xiaoping kom till makten 1978.

- Länge befarade Deng Xiaoping – liksom Mao Zedong - ett tredje världskrig. Men på 80-talet ändrade han uppfattning och satsade allt på ekonomisk utveckling av Kina – och lät sig inspireras av Japan, Sydkorea och Singapore.

Långvarig men skör fred

Så till den andra frågan, hur djup är freden i Östasien? Stein Tønnessons första svar är kortfattat: Inte särskilt djup. Under den tunna hinnan av fred pågår en rad gamla och nya konflikter som inte blommat ut i stridigheter, än. På vissa håll tycks freden stabil. Att Japan och Korea skulle ta till vapen mot varandra ter sig som en avlägsen risk, även om de har olika uppfattningar om hur gränsen ska dras kring några öar i Japan-havet öster om Korea. Risken är långt större för nya krig mellan Nordkorea och Sydkorea eller mellan Kina och Japan, även om både Japan och Sydkorea har alliansavtal med USA. I det möjligen oljerika sydkinesiska havet är risken ännu större för konfliktutbrott mellan Kina och antingen Filippinerna eller Vietnam. I Thailand har det varit långdragna stridigheter mellan gul- och rödskjortor, gränstvister med Kambodja och de senaste tio åren har ett rebellkrig pågått vid landets södra gräns mot Malaysia. Thailand är ett land som gått mot trenden och som har haft stridigheter under hela 2000-talet med 200-300 döda varje år. Samtidigt är Thailand ett modernt och välutvecklat land med stor turism och internationella kontakter och har därmed mycket att vinna på fred. Det gör Thailand intressant att studera.

Bild på Elin BjarnegårdVi måste försöka förstå vad som händer i Thailand, annars missar vi något i våra förklaringar, säger statsvetaren Elin Bjarnegård.

- Thailand passar inte in i vår trend och därför har vi ett starkt fokus just där. Vi måste försöka förstå vad som händer i Thailand, annars missar vi något i våra förklaringar, säger statsvetaren Elin Bjarnegård, som ingår i programmets kärngrupp.

Elin Bjarnegård gjorde i sin avhandling ett fältarbete om politiska processer i Thailand. Hon fann att korruptionen försvårade kvinnors inflytande i politiken. Kvinnorna saknar både resurser och förtroendekapital för att ge sig in i det spel som omgärdar korruptionen. I detta program har hon och freds- och konfliktforskaren Erik Melander gjort en djupare analys av landet på individnivå.

- Thailand är en fascinerande blandning av en avslappnat leende kultur och hårdföra krigarideal. Det har skett stora förändringar men på landsbygden råder konservativa ideal, säger Erik Melander.

Jämställdhet stärker freden

De båda har låtit göra en enkätundersökning bland thailändare för att fånga in deras attityder. De fann en intressant koppling mellan åsikter om jämställdhet och stabil fred. Thailändare med utvecklad syn på jämställdhet mellan könen är mindre våldsbenägna än de som lutar sig mot en traditionell hederskultur.

- Vi tycker oss kunna visa att jämställdhet är ett skydd mot våld och konflikter, säger Erik Melander.

Hur är det att forska i ett program där idéerna tävlar mot varandra?

- Det är stimulerande, säger Elin Bjarnegård. Det är så här forskningen fungerar i stort och här får vi till det inom ett och samma program. Vi möts, försöker förstå varandra, blir inspirerade eller frustrerade. Det är en väldig frihet. Utmaningen är att prata med varandra, inte förbi varandra.

Bild på Erik MelanderFreds- och konfliktforskaren Erik Melander har tillsammans med Elin Bjarnegård gjort en djupare analys av landet på individnivå.

Nu har forskningen gått in i andra halvlek. Ett 35-tal artiklar har eller är på väg att publiceras. Det finns en lång lista över nya forskningsfynd, men också nya frågor att besvara. En är om freden rentav kan förklaras av att civila friheter förtrycks mer effektivt.

- Vi hoppas kunna uppnå ännu större insikter i den östasiatiska freden. Vi behöver vara utrustade med en uppsättning förklaringar som kan användas i många sammanhang. Ett sådant här projekt är ju inte minst en investering i individuella forskare och nätverk, säger Elin Bjarnegård.

Erik Melander:
- Att förstå freden i Östasien är viktigt i sig. Men vi bidrar också till generell kunskap om varför länder, folkgrupper och individer krigar mot varandra.

Text: Thomas Heldmark