Barndomstrauman påverkar senare generationers födelsevikt och hälsa

Barndomstrauman påverkar senare generationers födelsevikt och hälsa

Föräldrars död under barnets barndom ökar risken att nästa generation föds för tidigt eller får en lägre födelsevikt. En svår händelse kan påverka flera generationer men olika beroende på om barnet är en pojke eller en flicka.

Denny Vågerö och Kristiina Rajaleid, forskare inom medicinsk sociologi och epidemiologi, undersöker om barn som har upplevt att deras mamma eller pappa dog före 18 års ålder, själva får barn som väger mindre och föds för tidigt. Projektet "Är barndomstrauma en bestämningsfaktor för nästa generations utveckling? Hypoteser om transgenerationell överföring" som är finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, utförs på Stockholms universitet. De första resultaten har nu publicerats i International Journal of Epidemiology.

– Det är något högre risk (den så kallade oddskvoten = 1.12) att en kvinna som utsätts för trauma får ett barn som föds för tidigt, om det inte är det tredje barnet för då är det betydligt högre risk (oddskvoten =1.40) att födas för tidigt, säger Denny Vågerö.

Resultaten är i stort sett lika oavsett i vilken ålder kvinnorna förlorade sina föräldrar, men detsamma gäller inte för män.

– Vi ser att pojkar enbart är sårbara i en viss ålder, säger forskaren Kristiina Rajaleid.

Det är högre risk att barnen föds för tidigt om pappan var mellan åtta och tolv år gammal när han upplevde den ena eller båda föräldrarnas död. Barnen riskerar enbart att födas för tidigt eller att ha en lägre vikt om pappan var i denna ålder när traumat inträffade.

– Födelsevikten var runt 25 gram lägre. Det är ju inga jättestora skillnader men ändå tillräckligt för att kunna se att det finns en skillnad, nämner Kristiina Rajaleid.

Forskarna ville testa den så kallade epigenetiska hypotesen – i det här fallet om barndomstrauman kan påverka följande generations fysiska utveckling. Finns det i så fall en kritisk period under barndomen när trauma påverkar extra starkt?

Epigenetik handlar om hur, när och var olika gener uttrycker sig. Epigenetiska förändringar innebär att genernas uttryck förändras utan att DNA-sekvensen gör det. Arvsmassans genetiska "kärna" förändras inte, men beroende på hur individen påverkas av miljön förses den med kemiska markörer som gör att den packas ihop på olika sätt i cellernas kärnor. Det är epigenetisk information som styr arvsmassan genom att bestämma när generna ska ha en stark, svag eller ingen betydelse vilket påverkar hur egenskaper, sjukdomar och kroppsorgan utvecklas.

Vissa forskare betonar att det finns genetiska förklaringar till att en händelse i en generation har konsekvenser för nästföljande generationer. Andra framhäver i stället att föräldrars och barns liknande vanor orsakas av kulturell överföring.

– Det tredje sättet att tänka på innebär att det finns ett särskilt avgörande samarbete mellan miljö och gener tidigt i livet. Det är det epigenetiska sättet att tänka på, förklarar Denny Vågerö.

Det finns en del tidigare forskning i Sverige om epigenetik och hur tidigare generationers hälsa påverkar nästkommande generationer. Professor Lars Olov Bygren och hans medarbetare har lagt fram hypotesen att epigenetiska mönster ibland kan gå i arv i flera generationer. Deras resultat visade att sonsonen levde längre och hade en lägre risk att insjukna i hjärt- och kärlsjukdomar samt diabetes om farfar hade upplevt svält istället för överflöd under den långsamma tillväxtperioden innan puberteten.

Denny Vågerös och Kristiina Rajeleids forskning ger visst stöd åt den epigenetiska hypotesen när det gäller två aspekter. En svår händelse kan påverka flera generationer och pojkar är särskilt känsliga i en viss ålder.

– Vi poängterar att när det gäller flickor så finns det sociala konsekvenser av trauma som direkt påverkar nästa generations fostermiljö och därigenom bidrar till att deras barn blir mindre och föds för tidigt. För pojkar verkar resultaten mer kompatibla med en epigenetisk förklaring, säger Denny Vågerö.

Utbildning, social klass och ålder analyserades för att kontrollera att dessa variabler inte påverkade sambandet mellan trauma och födelsevikt eller för tidig födsel. Flera statistiska register användes för att kartlägga alla dessa aspekter. Forskarna jämförde alla i den tredje generationen vars mor- eller farföräldrar hade dött under förälderns barndom, med de individer där inget sådant trauma fanns. Totalt ingick ungefär 800 000 personer som var födda 1973-2002 i den tredje generationen.

Det finns även vissa gemensamma kännetecken för de som förlorade sina föräldrar under barndomen.

– Det finns en tendens att flickorna uppnår en lite lägre utbildning och att de fick barn när de var lite yngre. De fick även fler barn. Pojkarna som hade förlorat en förälder utbildade sig också i lägre grad, säger Kristiina Rajaleid.

Resultaten stödjer tanken att den sociala och kulturella miljön kan ändra genernas uttryck. Det framgår även av projektet att förälderns död under barndomen saknar betydelse för reproduktionen av social ojämlikhet när det gäller födelsevikt och för tidig födsel.

– Vi har efter artikelns publicering i International Journal of Epidemiology haft en debatt med företrädare för mer evolutionsbiologiska tolkningar. Det har varit stimulerande, tycker Denny Vågerö.

Kohortstudier som sträcker sig över flera generationer är enligt honom en utmärkt mötesplats för diskussioner mellan biologer, epidemiologer och samhällsvetare.

– Vi arbetar nu med att försöka analysera familjestrukturens betydelse för hur djupa spår barndomstrauma sätter i kommande generationer, berättar Kristiina Rajaleid.

Text: Louise Kindblom
Foto: Reidar Österman