De skriver om Norrlandskustens historia

De skriver om Norrlandskustens historia

Norra Skandinavien var under medeltiden livligt befolkad av renskötare, fiskare, odlingsbönder, pälsjägare och handelsmän. Genom ett intrikat detektivarbete tecknar en forskargrupp i Arjeplog en ny bild av övre Norrlands tidiga historia.

Forskningen hamnar mitt i en pågående kontrovers om rättigheter till mark och vatten.Forskningsprogrammet heter Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien och leds av arkeologen Ingela Bergman, verksam vid Silvermuseet i Arjeplog.

Det är ett unikt tvärvetenskapligt arbete som pågår. Förutom av arkeologer består forskargruppen av ekologer, markkemister, historiker, skogshistoriker och ortnamnsforskare. Genom att utgå från landskapets förändringar och följa spåren av mänsklig verksamhet undersöker de medeltida människors liv och värv. Hur försörjde sig människor? Hur såg maktförhållanden och hierarkier ut? Resultaten kastar nytt ljus över invånarna i övre Norrlands kustområde från 500- till 1500-talet.

-Vår forskning förändrar självbilden för de som lever i Övre Norrland. Vi ser att det inte fanns skarpa gränser för hur olika folkgrupper levde, vad de sysslade med och kanske inte heller för kulturell identitet – utifrån dagens grupperingar, säger Ingela Bergman.

Forskarna intresserar sig främst för sociala och ekonomiska aktiviteter och avläser samhällsutvecklingen i hur landskapet utnyttjats.

- Vi ställer oss nya frågor. Ser nya saker. Det fanns mycket mer kontakter mellan kustfolket och de i inlandet än vad man tidigare känt till. Och relationerna präglades av ömsesidighet och inte av makt. Man handlade, bytte varor och köpslog med varandra, säger Ingela Bergman.

Livlig handel

De norrländska kusterna var under medeltiden livaktiga handelsplatser med ett pärlband av byar och hamnar. Till Torneå marknad kom köpmän från Stockholm, Raumo, Åbo, Öregrund och Ryssland. Det var framför allt pälsnäringen som lockade. I inlandet jagades ekorre, bäver, mård, räv, björn, järv och lo. Jakten skedde på vintern när djurens pälsar var täta och av hög kvalitet.  Pälsen fraktades ner till byarna vid kusten där de såldes vidare. Handeln krävde en infrastruktur av mötesplatser mellan inlandet och kusten vilket tyder på en samhällsorganisation präglad av tillit.

-Det krävdes ett väloljat organisatoriskt maskineri, säger Ingela Bergman.

När Gustav Vasas fogdar började driva in skatt i övre Norrland underlättades det av att handeln redan var välorganiserad.

Birkarlarna bättre än sitt rykte

Ingela Bergman har precis skrivit färdig en artikel om de så kallade birkarlarna som kulturfenomen. Birkarlarna var handelsmän som reste mellan kusten och inlandets samiska samhällen. Birkarlarna är den yrkesgrupp bland kustbefolkningen som omnämns i de allra äldsta skriftliga källorna.

- Birkarlarna har i folkmun beskrivits som råbarkade vandaler som våldförde sig på och förtryckte inlandsbefolkningen. Nu kan vi i de historiska källorna tvärtom se det var en fråga om ömsesidighet och att birkarlarna fungerat som länkar mellan kustens och inlandets samhällen.

Birkarlarväsendets organisation i övre Norrland skiljde sig markant från de hierarkiska strukturer som reglerade handeln i Mellannorrland. Denna skillnad manifesterades under 1500-talet av en demarkationslinje där samerna i Ume Lappmark blev direkt underställda kronan medan Pite, Lule, Torneå och Kemi lappmarker fick behålla en högre grad av självständighet.

Svårt hävda markrätt

På senare år har flera kontroverser och rättstvister ägt rum i norra Sverige om markrätt till jakt, fiske och renskötsel. Olika intressen har ställts mot varandra och inte sällan har arkeologiska fynd hävdats som bevis för rättigheter baserade på sedvana och urminnes hävd. Det låter sig inte enkelt göras, menar Ingela Bergman, eftersom arkeologiska fynd inte självklart kan kopplas till dagens kulturella identiteter.

-Etnicitet och kulturell identitet är inte statiska begrepp utan förändras hela tiden. Vi vet inte om begreppet same är det samma i dag som det var för tusen år sedan. Det är bland annat det som forskningsprogrammet syftar till – att bygga upp och fördjupa kunskapen bortom dagens stereotyper, säger Ingela Bergman.

Forskningen visar att kulturella identiteter i hög grad flöt ihop. Det var en stor kulturell rörlighet och ett mångsysslande bland invånarna längs kusten och i inlandet. De drev renar, odlade, fiskade och jagade päls om vartannat. 

Arkeologen Lars Liedgren har undersökt eldhärdar och ser att dessa fanns tidigt i inlandet. Den typ som undersökts börjar bli vanliga under vikingatid. I kusten har han undersökt ett slumpmässigt urval av dem.

-Vi hittar ben från ren, vilket tyder på renskötsel, liksom att eldhärdarna är välbyggda. Under 1800- och 1900-talet drevs ren från inlandet ut till kusten och långt ut på öarna. Vi vet att även kustbönderna och birkarlarna hade ren för transporter under vintern, säger Lars Liedgren.

Märkliga fynd vid Stora Sjöfallets nationalpark

Forskningen genomförs utifrån gemensamma fältstudier där arkeologerna gör inventeringar för att leta eldhärdar och andra spår av boplatser. Ekologerna studerar vegetationen och gör näringsanalyser av marken.  Tillsammans upptäcker de tecken på avverkning, brand, handelsleder och sådant som tyder på odling.

-Det brukar ta Ingela och hennes medarbetare några minuter innan de hittar arkeologiska fynd, säger Greger Hörnberg, ekolog.

Greger Hörnberg och hans medarbetare har undersökt brandshistoriken i hedmarkerna väster om Porjus, nära Stora Sjöfallets Nationalpark och funnit märkliga saker. De har sett att invånarna redan för ungefär 3000 år sedan ägnade sig åt bränning för att ge plats åt renlav. Renlaven lockade tills sig vildren som sedan jagades. Men det tar ungefär 20 år från avbränning till det att renlaven dominerar sedimenten. Det tyder på framförhållning. Och efter ungefär ytterligare 80 år börjar ris och mossor växa in så då måste marken brännas på nytt, vilket också skedde. Detta innebär att de som bodde där bedrev jakt på ren samt att de förde över kunskap om eldhantering och växtförhållanden över flera generationer. En kunskap som senare tids renskötare också använde sig av fram till i slutet av 1700-talet.

-Man tänkte långt fram i tiden och använde naturens egna krafter på ett smart sätt, säger Greger Hörnberg.

Hur har ni kommit fram till detta?

-Genom pollen- och kolanalys. En torvmark är som en historiebok där växternas pollen lägger sig som filtlager över torven varje år. Det bildar ett historiskt arkiv över vegetationens förändring. Vi har hittat kolpartiklar på många nivåer så det har brunnit frekvent över väldigt avgränsade områden nära fjällen, där det annars inte borde brinna. Nu undersöker vi om man använt samma teknik i hedområden med härdar närmare kusten. Där analyserar vi också sporer av svampar som lever på bajs som tyder på närvaro av ren, förklarar Greger Hörnberg.

Samerna var odlare

Forskarna har också sett sporadiska förekomster av kornpollen, som är tecken på ett lågintensivt jordbruk.

- Vi måste omvärdera vår syn på inlandet. Ingen har någonsin tänkt tanken att man odlade i samiska miljöer men det mesta tyder på att det har skett från 800-talet och framåt. Kanske snappade de upp idéerna från norska kusten eller någon annan plats, säger Greger Hörnberg som med sina medarbetare nu lägger fram fynden i en artikel i tidskriften Holocene.

Arkeologen Lars Liedgren har tillsammans med kollegor även gjort eldningsexperiment för att mäta vedåtgång, värmeutveckling och eldningens påverkan på marken. En viktig pusselbit för att få en bild av livet för renskötarna.

- Det krävdes mängder av ved för att hålla värmen på vintern när det var 35 grader kallt. I kåtorna försvann värmen direkt ut i rökhållsöppningen. De var tvungna att hålla elden vid liv, kanske gå ut mitt i natten för att sköta om renhjorden eller hålla varg borta. Det var ett hårt liv, säger Lars Liedgren.

Forskningsprogrammet har pågått i tre år, som mest har ägnats åt fältarbete. Nu börjar forskarna se konturerna av sitt arbete, varje skärva information läggs till det samlade pusslet.  De forskar tillsammans, publicerar sig tillsammans och bidrar med sin expertis till fjällens, skogarnas och kustens kulturhistoria.

Merparten av forskningen sker på Silvermuséet och Institutet för Subarktisk Landskapsforskning. Forskningen får stor internationell uppmärksamhet.

-Vi publicerar oss internationellt och har fått enormt gehör. Vi citeras, blir inbjudna till konferenser. Men vi har också ambitionen att nå ut populärvetenskapligt, säger Ingela Bergman.  

Bild i topp:

Nyupptäckt grav (stensättning) i bondebygden i Piteå. På bild är Ingela Bergman. Foto av Lars Liedgren.

 

Norra Skandinavien var under medeltiden livligt befolkad av renskötare, fiskare, odlingsbönder, pälsjägare och handelsmän. Genom ett intrikat detektivarbete tecknar en forskargrupp i Arjeplog en ny bild av övre Norrlands tidiga historia.

Forskningen hamnar mitt i en pågående kontrovers om rättigheter till mark och vatten.Forskningsprogrammet heter Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien och leds av arkeologen Ingela Bergman, verksam vid Silvermuseet i Arjeplog.

Det är ett unikt tvärvetenskapligt arbete som pågår. Förutom av arkeologer består forskargruppen av ekologer, markkemister, historiker, skogshistoriker och ortnamnsforskare. Genom att utgå från landskapets förändringar och följa spåren av mänsklig verksamhet undersöker de medeltida människors liv och värv. Hur försörjde sig människor? Hur såg maktförhållanden och hierarkier ut? Resultaten kastar nytt ljus över invånarna i övre Norrlands kustområde från 500- till 1500-talet.

-Vår forskning förändrar självbilden för de som lever i Övre Norrland. Vi ser att det inte fanns skarpa gränser för hur olika folkgrupper levde, vad de sysslade med och kanske inte heller för kulturell identitet – utifrån dagens grupperingar, säger Ingela Bergman.

Forskarna intresserar sig främst för sociala och ekonomiska aktiviteter och avläser samhällsutvecklingen i hur landskapet utnyttjats.

- Vi ställer oss nya frågor. Ser nya saker. Det fanns mycket mer kontakter mellan kustfolket och de i inlandet än vad man tidigare känt till. Och relationerna präglades av ömsesidighet och inte av makt. Man handlade, bytte varor och köpslog med varandra, säger Ingela Bergman.

Livlig handel

De norrländska kusterna var under medeltiden livaktiga handelsplatser med ett pärlband av byar och hamnar. Till Torneå marknad kom köpmän från Stockholm, Raumo, Åbo, Öregrund och Ryssland. Det var framför allt pälsnäringen som lockade. I inlandet jagades ekorre, bäver, mård, räv, björn, järv och lo. Jakten skedde på vintern när djurens pälsar var täta och av hög kvalitet.  Pälsen fraktades ner till byarna vid kusten där de såldes vidare. Handeln krävde en infrastruktur av mötesplatser mellan inlandet och kusten vilket tyder på en samhällsorganisation präglad av tillit.

-Det krävdes ett väloljat organisatoriskt maskineri, säger Ingela Bergman.

När Gustav Vasas fogdar började driva in skatt i övre Norrland underlättades det av att handeln redan var välorganiserad.

Birkarlarna bättre än sitt rykte

Ingela Bergman har precis skrivit färdig en artikel om de så kallade birkarlarna som kulturfenomen. Birkarlarna var handelsmän som reste mellan kusten och inlandets samiska samhällen. Birkarlarna är den yrkesgrupp bland kustbefolkningen som omnämns i de allra äldsta skriftliga källorna.

- Birkarlarna har i folkmun beskrivits som råbarkade vandaler som våldförde sig på och förtryckte inlandsbefolkningen. Nu kan vi i de historiska källorna tvärtom se det var en fråga om ömsesidighet och att birkarlarna fungerat som länkar mellan kustens och inlandets samhällen.

Birkarlarväsendets organisation i övre Norrland skiljde sig markant från de hierarkiska strukturer som reglerade handeln i Mellannorrland. Denna skillnad manifesterades under 1500-talet av en demarkationslinje där samerna i Ume Lappmark blev direkt underställda kronan medan Pite, Lule, Torneå och Kemi lappmarker fick behålla en högre grad av självständighet.

Svårt hävda markrätt

På senare år har flera kontroverser och rättstvister ägt rum i norra Sverige om markrätt till jakt, fiske och renskötsel. Olika intressen har ställts mot varandra och inte sällan har arkeologiska fynd hävdats som bevis för rättigheter baserade på sedvana och urminnes hävd. Det låter sig inte enkelt göras, menar Ingela Bergman, eftersom arkeologiska fynd inte självklart kan kopplas till dagens kulturella identiteter.

-Etnicitet och kulturell identitet är inte statiska begrepp utan förändras hela tiden. Vi vet inte om begreppet same är det samma i dag som det var för tusen år sedan. Det är bland annat det som forskningsprogrammet syftar till – att bygga upp och fördjupa kunskapen bortom dagens stereotyper, säger Ingela Bergman.

Forskningen visar att kulturella identiteter i hög grad flöt ihop. Det var en stor kulturell rörlighet och ett mångsysslande bland invånarna längs kusten och i inlandet. De drev renar, odlade, fiskade och jagade päls om vartannat. 

Arkeologen Lars Liedgren har undersökt eldhärdar och ser att dessa fanns tidigt i inlandet. Den typ som undersökts börjar bli vanliga under vikingatid. I kusten har han undersökt ett slumpmässigt urval av dem.

-Vi hittar ben från ren, vilket tyder på renskötsel, liksom att eldhärdarna är välbyggda. Under 1800- och 1900-talet drevs ren från inlandet ut till kusten och långt ut på öarna. Vi vet att även kustbönderna och birkarlarna hade ren för transporter under vintern, säger Lars Liedgren.

Märkliga fynd vid Stora Sjöfallets nationalpark

Forskningen genomförs utifrån gemensamma fältstudier där arkeologerna gör inventeringar för att leta eldhärdar och andra spår av boplatser. Ekologerna studerar vegetationen och gör näringsanalyser av marken.  Tillsammans upptäcker de tecken på avverkning, brand, handelsleder och sådant som tyder på odling.

-Det brukar ta Ingela och hennes medarbetare några minuter innan de hittar arkeologiska fynd, säger Greger Hörnberg, ekolog.

Greger Hörnberg och hans medarbetare har undersökt brandshistoriken i hedmarkerna väster om Porjus, nära Stora Sjöfallets Nationalpark och funnit märkliga saker. De har sett att invånarna redan för ungefär 3000 år sedan ägnade sig åt bränning för att ge plats åt renlav. Renlaven lockade tills sig vildren som sedan jagades. Men det tar ungefär 20 år från avbränning till det att renlaven dominerar sedimenten. Det tyder på framförhållning. Och efter ungefär ytterligare 80 år börjar ris och mossor växa in så då måste marken brännas på nytt, vilket också skedde. Detta innebär att de som bodde där bedrev jakt på ren samt att de förde över kunskap om eldhantering och växtförhållanden över flera generationer. En kunskap som senare tids renskötare också använde sig av fram till i slutet av 1700-talet.

-Man tänkte långt fram i tiden och använde naturens egna krafter på ett smart sätt, säger Greger Hörnberg.

Hur har ni kommit fram till detta?

-Genom pollen- och kolanalys. En torvmark är som en historiebok där växternas pollen lägger sig som filtlager över torven varje år. Det bildar ett historiskt arkiv över vegetationens förändring. Vi har hittat kolpartiklar på många nivåer så det har brunnit frekvent över väldigt avgränsade områden nära fjällen, där det annars inte borde brinna. Nu undersöker vi om man använt samma teknik i hedområden med härdar närmare kusten. Där analyserar vi också sporer av svampar som lever på bajs som tyder på närvaro av ren, förklarar Greger Hörnberg.

Samerna var odlare

Forskarna har också sett sporadiska förekomster av kornpollen, som är tecken på ett lågintensivt jordbruk.

- Vi måste omvärdera vår syn på inlandet. Ingen har någonsin tänkt tanken att man odlade i samiska miljöer men det mesta tyder på att det har skett från 800-talet och framåt. Kanske snappade de upp idéerna från norska kusten eller någon annan plats, säger Greger Hörnberg som med sina medarbetare nu lägger fram fynden i en artikel i tidskriften Holocene.

Arkeologen Lars Liedgren har tillsammans med kollegor även gjort eldningsexperiment för att mäta vedåtgång, värmeutveckling och eldningens påverkan på marken. En viktig pusselbit för att få en bild av livet för renskötarna.

- Det krävdes mängder av ved för att hålla värmen på vintern när det var 35 grader kallt. I kåtorna försvann värmen direkt ut i rökhållsöppningen. De var tvungna att hålla elden vid liv, kanske gå ut mitt i natten för att sköta om renhjorden eller hålla varg borta. Det var ett hårt liv, säger Lars Liedgren.

Forskningsprogrammet har pågått i tre år, som mest har ägnats åt fältarbete. Nu börjar forskarna se konturerna av sitt arbete, varje skärva information läggs till det samlade pusslet.  De forskar tillsammans, publicerar sig tillsammans och bidrar med sin expertis till fjällens, skogarnas och kustens kulturhistoria.

Merparten av forskningen sker på Silvermuséet och Institutet för Subarktisk Landskapsforskning. Forskningen får stor internationell uppmärksamhet.

-Vi publicerar oss internationellt och har fått enormt gehör. Vi citeras, blir inbjudna till konferenser. Men vi har också ambitionen att nå ut populärvetenskapligt, säger Ingela Bergman.  

Bild i topp:

Kulturmärkt träd i form av en barktäkt/bleckning som med tiden blivit igenväxt. För att kunna datera när ingreppet gjorts tas en borrkärna där årsringarna visar hur gammal den är. På bild är Torbjörn Josefsson, skogshistoriker. Foto av Greger Hörnberg.

Bild på första sidan:

Utgrävningar av senmedeltida husgrund i Degerbyn, Skellefteå. På bild är Markus Fjellström med fynd av järnpil. Under 1500-talet fick gårdarna erlägga så kallad bågaskatt för alla män över 15 år. Foto av Lars Liedgren.

Text: Thomas Heldmark
- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskningen/2015/De-skriver-om-Norrlandskustens-kulturhistoria/#sthash.nfIrcThg.dpuf

Norra Skandinavien var under medeltiden livligt befolkad av renskötare, fiskare, odlingsbönder, pälsjägare och handelsmän. Genom ett intrikat detektivarbete tecknar en forskargrupp i Arjeplog en ny bild av övre Norrlands tidiga historia.

Forskningen hamnar mitt i en pågående kontrovers om rättigheter till mark och vatten.Forskningsprogrammet heter Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien och leds av arkeologen Ingela Bergman, verksam vid Silvermuseet i Arjeplog.

Det är ett unikt tvärvetenskapligt arbete som pågår. Förutom av arkeologer består forskargruppen av ekologer, markkemister, historiker, skogshistoriker och ortnamnsforskare. Genom att utgå från landskapets förändringar och följa spåren av mänsklig verksamhet undersöker de medeltida människors liv och värv. Hur försörjde sig människor? Hur såg maktförhållanden och hierarkier ut? Resultaten kastar nytt ljus över invånarna i övre Norrlands kustområde från 500- till 1500-talet.

-Vår forskning förändrar självbilden för de som lever i Övre Norrland. Vi ser att det inte fanns skarpa gränser för hur olika folkgrupper levde, vad de sysslade med och kanske inte heller för kulturell identitet – utifrån dagens grupperingar, säger Ingela Bergman.

Forskarna intresserar sig främst för sociala och ekonomiska aktiviteter och avläser samhällsutvecklingen i hur landskapet utnyttjats.

- Vi ställer oss nya frågor. Ser nya saker. Det fanns mycket mer kontakter mellan kustfolket och de i inlandet än vad man tidigare känt till. Och relationerna präglades av ömsesidighet och inte av makt. Man handlade, bytte varor och köpslog med varandra, säger Ingela Bergman.

Livlig handel

De norrländska kusterna var under medeltiden livaktiga handelsplatser med ett pärlband av byar och hamnar. Till Torneå marknad kom köpmän från Stockholm, Raumo, Åbo, Öregrund och Ryssland. Det var framför allt pälsnäringen som lockade. I inlandet jagades ekorre, bäver, mård, räv, björn, järv och lo. Jakten skedde på vintern när djurens pälsar var täta och av hög kvalitet.  Pälsen fraktades ner till byarna vid kusten där de såldes vidare. Handeln krävde en infrastruktur av mötesplatser mellan inlandet och kusten vilket tyder på en samhällsorganisation präglad av tillit.

-Det krävdes ett väloljat organisatoriskt maskineri, säger Ingela Bergman.

När Gustav Vasas fogdar började driva in skatt i övre Norrland underlättades det av att handeln redan var välorganiserad.

Birkarlarna bättre än sitt rykte

Ingela Bergman har precis skrivit färdig en artikel om de så kallade birkarlarna som kulturfenomen. Birkarlarna var handelsmän som reste mellan kusten och inlandets samiska samhällen. Birkarlarna är den yrkesgrupp bland kustbefolkningen som omnämns i de allra äldsta skriftliga källorna.

- Birkarlarna har i folkmun beskrivits som råbarkade vandaler som våldförde sig på och förtryckte inlandsbefolkningen. Nu kan vi i de historiska källorna tvärtom se det var en fråga om ömsesidighet och att birkarlarna fungerat som länkar mellan kustens och inlandets samhällen.

Birkarlarväsendets organisation i övre Norrland skiljde sig markant från de hierarkiska strukturer som reglerade handeln i Mellannorrland. Denna skillnad manifesterades under 1500-talet av en demarkationslinje där samerna i Ume Lappmark blev direkt underställda kronan medan Pite, Lule, Torneå och Kemi lappmarker fick behålla en högre grad av självständighet.

Svårt hävda markrätt

På senare år har flera kontroverser och rättstvister ägt rum i norra Sverige om markrätt till jakt, fiske och renskötsel. Olika intressen har ställts mot varandra och inte sällan har arkeologiska fynd hävdats som bevis för rättigheter baserade på sedvana och urminnes hävd. Det låter sig inte enkelt göras, menar Ingela Bergman, eftersom arkeologiska fynd inte självklart kan kopplas till dagens kulturella identiteter.

-Etnicitet och kulturell identitet är inte statiska begrepp utan förändras hela tiden. Vi vet inte om begreppet same är det samma i dag som det var för tusen år sedan. Det är bland annat det som forskningsprogrammet syftar till – att bygga upp och fördjupa kunskapen bortom dagens stereotyper, säger Ingela Bergman.

Forskningen visar att kulturella identiteter i hög grad flöt ihop. Det var en stor kulturell rörlighet och ett mångsysslande bland invånarna längs kusten och i inlandet. De drev renar, odlade, fiskade och jagade päls om vartannat. 

Arkeologen Lars Liedgren har undersökt eldhärdar och ser att dessa fanns tidigt i inlandet. Den typ som undersökts börjar bli vanliga under vikingatid. I kusten har han undersökt ett slumpmässigt urval av dem.

-Vi hittar ben från ren, vilket tyder på renskötsel, liksom att eldhärdarna är välbyggda. Under 1800- och 1900-talet drevs ren från inlandet ut till kusten och långt ut på öarna. Vi vet att även kustbönderna och birkarlarna hade ren för transporter under vintern, säger Lars Liedgren.

Märkliga fynd vid Stora Sjöfallets nationalpark

Forskningen genomförs utifrån gemensamma fältstudier där arkeologerna gör inventeringar för att leta eldhärdar och andra spår av boplatser. Ekologerna studerar vegetationen och gör näringsanalyser av marken.  Tillsammans upptäcker de tecken på avverkning, brand, handelsleder och sådant som tyder på odling.

-Det brukar ta Ingela och hennes medarbetare några minuter innan de hittar arkeologiska fynd, säger Greger Hörnberg, ekolog.

Greger Hörnberg och hans medarbetare har undersökt brandshistoriken i hedmarkerna väster om Porjus, nära Stora Sjöfallets Nationalpark och funnit märkliga saker. De har sett att invånarna redan för ungefär 3000 år sedan ägnade sig åt bränning för att ge plats åt renlav. Renlaven lockade tills sig vildren som sedan jagades. Men det tar ungefär 20 år från avbränning till det att renlaven dominerar sedimenten. Det tyder på framförhållning. Och efter ungefär ytterligare 80 år börjar ris och mossor växa in så då måste marken brännas på nytt, vilket också skedde. Detta innebär att de som bodde där bedrev jakt på ren samt att de förde över kunskap om eldhantering och växtförhållanden över flera generationer. En kunskap som senare tids renskötare också använde sig av fram till i slutet av 1700-talet.

-Man tänkte långt fram i tiden och använde naturens egna krafter på ett smart sätt, säger Greger Hörnberg.

Hur har ni kommit fram till detta?

-Genom pollen- och kolanalys. En torvmark är som en historiebok där växternas pollen lägger sig som filtlager över torven varje år. Det bildar ett historiskt arkiv över vegetationens förändring. Vi har hittat kolpartiklar på många nivåer så det har brunnit frekvent över väldigt avgränsade områden nära fjällen, där det annars inte borde brinna. Nu undersöker vi om man använt samma teknik i hedområden med härdar närmare kusten. Där analyserar vi också sporer av svampar som lever på bajs som tyder på närvaro av ren, förklarar Greger Hörnberg.

Samerna var odlare

Forskarna har också sett sporadiska förekomster av kornpollen, som är tecken på ett lågintensivt jordbruk.

- Vi måste omvärdera vår syn på inlandet. Ingen har någonsin tänkt tanken att man odlade i samiska miljöer men det mesta tyder på att det har skett från 800-talet och framåt. Kanske snappade de upp idéerna från norska kusten eller någon annan plats, säger Greger Hörnberg som med sina medarbetare nu lägger fram fynden i en artikel i tidskriften Holocene.

Arkeologen Lars Liedgren har tillsammans med kollegor även gjort eldningsexperiment för att mäta vedåtgång, värmeutveckling och eldningens påverkan på marken. En viktig pusselbit för att få en bild av livet för renskötarna.

- Det krävdes mängder av ved för att hålla värmen på vintern när det var 35 grader kallt. I kåtorna försvann värmen direkt ut i rökhållsöppningen. De var tvungna att hålla elden vid liv, kanske gå ut mitt i natten för att sköta om renhjorden eller hålla varg borta. Det var ett hårt liv, säger Lars Liedgren.

Forskningsprogrammet har pågått i tre år, som mest har ägnats åt fältarbete. Nu börjar forskarna se konturerna av sitt arbete, varje skärva information läggs till det samlade pusslet.  De forskar tillsammans, publicerar sig tillsammans och bidrar med sin expertis till fjällens, skogarnas och kustens kulturhistoria.

Merparten av forskningen sker på Silvermuséet och Institutet för Subarktisk Landskapsforskning. Forskningen får stor internationell uppmärksamhet.

-Vi publicerar oss internationellt och har fått enormt gehör. Vi citeras, blir inbjudna till konferenser. Men vi har också ambitionen att nå ut populärvetenskapligt, säger Ingela Bergman.  

Bild i topp:

Kulturmärkt träd i form av en barktäkt/bleckning som med tiden blivit igenväxt. För att kunna datera när ingreppet gjorts tas en borrkärna där årsringarna visar hur gammal den är. På bild är Torbjörn Josefsson, skogshistoriker. Foto av Greger Hörnberg.

Bild på första sidan:

Utgrävningar av senmedeltida husgrund i Degerbyn, Skellefteå. På bild är Markus Fjellström med fynd av järnpil. Under 1500-talet fick gårdarna erlägga så kallad bågaskatt för alla män över 15 år. Foto av Lars Liedgren.

Text: Thomas Heldmark
- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskningen/2015/De-skriver-om-Norrlandskustens-kulturhistoria/#sthash.nfIrcThg.dpuf