Historien som branding

2014-01-15

Allt fler historiker ägnar sig i dag åt det som en del kallar navelskåderi – det vill säga historiografi eller historien om historien. Varför det är så, är inte helt lätt att svara på, men en förklaring är att vårt samhälle i allt högre grad intresserar sig för frågor kring identitet. Och historiker är inte annorlunda – också de är intresserade av identitetsfrågor.

Samuel Edquist är en av flera historiker som nyligen avslutat ett historiografiskt projekt finansierat av RJ. Hans bok En folklig historia: Historieskrivningen i studieförbund och hembygdsrörelse, Borea förlag, ges ut i dagarna.

Men är historiografin intressant för någon annan än historikern, eller är det bara navelskåderi?

- Nja, historien speglar ju sin egen tids identitet, och historia om identitet blir ofta historiografi, men den kan ha intresse för fler än för historiker, säger Samuel Edquist, och fortsätter, min egen avslutade forskning handlar till exempel om folkbildning och vilken historia som har främjats där under 1900-talet.

Och vad har du kommit fram till?

- Man kan säga att synen på vad historia är och ska vara, har förändrats under 1900-talet. Under mellankrigstiden så fanns det i många av de folkrörelsebaserade cirklarna en kritik mot kungar och krig och den klassiska typen av historieskrivning. I stället förordade man hembygdshistoria, som ansågs mer nära och konkret. På så sätt blev ju historien en del av de här rörelsernas marknadsföring.

Historien var så att säga med och skapade folkrörelsens varumärke genom att fokusera på en viss typ av berättelser och händelser.

Samuel Edquist berättar att vilken typ av historia som man inom folkrörelsens olika bildningscirkar har läst om, också har förändrats över tid. Mellankrigstidens stora engagemang för hembygden har funnits kvar genom åren, även om man delvis förändrat vad det är man intresserar sig för. Närheten och lokalsamhället har varit viktigt, men under 1940- och 1950-talen var det i form av släkten och släkthistoria som detta undersöktes.

I dag fokuserar man i många cirklar snarare på Jaget – det är just ens egna släktingar som är intressanta eftersom det handlar om att fina sin egen identitet. På så sätt speglar historiografin samhället och utvecklingen i stort.

Men intresset för akademisk historia sig då? Har det ökat?

- Det är svårt att svara på. Det finns en ständig hatkärlek till den akademiska historien, som man inom bildningsrörelsen ständigt förhåller sig till. Samtidigt vill man skilja ut sig och tycker att man står för en mer folklig, levande historia som berör. Till skillnad från en torr och trist akademikerhistoria.

Slutligen kan man fråga sig om det verkligen finns mer att forska om inom detta ämne som varit ett inneämne sedan ett par år tillbaka. Samuel Edquist menar att det visserligen är mycket som är gjort om det nationella eller lokala, men att det fortfarande finns intressanta frågor kring hur historia har skrivit i ett europeiskt eller globalt perspektiv. Dessutom finns det all anledning att ställa nya frågor till den traditionella historiografin.