Pompejis sociala hierarkier blottlagda

2014-01-15

År 79 begravdes Pompeji – en historia som många känner till och har föreställningar om. I dag har staden varit föremål för utgrävningar i över 250 år – oftast har det fråga om friläggningar snarare än arkeologiska undersökningar. Nu kan svenska forskare genom nya undersökningar se skuggorna av en dåtida social organisering i staden.

I det svenska så kallade Pompejiprojektet, som stötts av Riksbankens Jubileumsfond, har man återvänt till ett tidigare frilagt kvarter, för att undersöka det med dagens arkeologiska kunskaper och krav. Pompejiprojektet startades av Svenska Institutet i Rom redan år 2000.

- Resultaten är så många att det är svårt att sammanfatta, säger Anne-Marie Leander Touati, ledare för projektet.

- Mest intressant är kanske att vi faktiskt via våra utgrävningar direkt kunnat kartlägga en del av de sociala hierarkier som fanns i staden.

Det man har gjort är att visa hur de större husen i det utgrävda kvarteret försörjt flera mindre med vatten. Det här är intressant eftersom det avslöjar beroendeförhållanden som rådde i kvarteret och som säkert var typiska för staden i stort.

- Flera av de mindre husen och verkstäderna har varit beroende av de rikare och större byggnaderna, som försett dem med vatten. Det rör sig troligen om ett patron-klientförhållande som band samman fria och ofria medborgare, men också fastighetsägare och fria hyresgäster i olika former av intresseutbyten, säger Anne-Marie Leander Touati, och understryker att det är ovanligt att man på det här tydliga sättet kan föra historiska resonemang om arkeologiska fynd.

Intressant är också att man genom fynden av vattenförsörjningen kommit den pompejianska samfälligheten på spåren. När staden började växa, förändrades organisationen.

Gatorna stenlades och man anordnade ett avancerat vattenledningssystem från stadens huvudvattenledning och sedan mellan olika byggnader.

Här finns det paralleller till våra dagars diskussioner om det civila samhällets betydelse för uppväxten och vidmakthållandet av ett samfund.

- Vårt projekt är avslutat men det vi tycker oss kunna se är att tilltron till samfälligheten ökat med tiden, och det vore mycket intressant att se vad som händer med denna, säg hundra år fram, säger Anne-Marie Leander Touati, men då måste man utvidga undersökningen till andra romerska städer som levde vidare efter Pompejis förstörelse år 79.

Det framgrävda kvarteret vittnar om ett samhälles utveckling under 300 år. Från att ha bestått av privatförsörjda enklaver, som sida vid sida format en urbaniserad helhet, kan man följa hur ett ökat utbud av kommunala infrastrukturer lett till nya sätt att nyttja och organisera stadsrummets boendemiljöer.

Till skillnad från många andra utgrävningar, handlar Pompejiprojektet om mer än bara arkeologin och dåtidens Pompeji. I ett försök att blottlägga inte bara staden utan också myten Pompeji har man knutit såväl arkeologer som filologer till sig, liksom arkitekter och konstvetare och konservatorer. Tanken har varit inte bara att utbilda och lära upp unga arkeologer utan att binda samman det Svenska Institutets många olika grenar. Ett av de intressanta resultaten vad det gäller myten Pompeji visar att Pompeji och romerskt måleri framför allt använts då arkitekter och konstnärer arbetat med offentliga lokaler.

Ännu mer om Pompeji kan man läsa om på projektets egen hemsida, som också fungerar som web-publikation och forskningsplattform för projektets fältarbete. Där finns också mycket fina bilder från kvarteret och staden,