Pro Futura gav frihet att forska

2014-01-15

Christer Nordlund kommer aldrig glömma när han fick besked om att han hade antagits till spetsforskningsprogrammet Pro Futura.

– Jag satt på flygplatsen i Istanbul och det ringde på min frus mobil. "Det är från Riksbanken", sa hon. De ringde upp - precis som när Nobelpriset ska offentliggöras. Sedan drack vi mousserande vin på flyget hem!

Christer Nordlund är idéhistoriker från Umeå universitet. Han har haft två postdoktorala anställningar, i Uppsala och Cambridge, och var redan docent när han blev nominerad. Ändå upplevde han det som mycket stort när han blev antagen.

Pro Futura har som syfte att skapa framtidens forskare och forskningsledare inom humaniora och samhällsvetenskap. Särskilt lovande forskare kan nomineras till programmet tre till åtta år efter sin disputation. Numera innebär en antagning till Pro Futura även en tillsvidareanställning vid det nominerande universitetet. Att bli insläppt i programmet är förstås svårt, gallringen är hård av de som nomineras, men när en forskare väl är antagen öppnar sig fantastiska möjligheter. Pro Futura-forskare, som de kallas, får tid och resurser att forska, utan yttre styrning, utan att bli nedtyngda av en för stor undervisningsplikt och av att ständigt behöva ansöka om medel för sin forskning. En intressant konferens på andra sidan jordklotet är inga problem, utan det är bara att åka dit.

– Det bästa med Pro Futura är att du har frihet att forska om det du vill och att du har tid för att göra det, säger Christer Nordlund och jämför med forskning vid universiteten som han menar ofta kan vara kringskuren av olika forskningspolitiska hänsyn.

– Du har också förmånen att knyta nya kontakter och bli en del av ett internationellt sammanhang.

De som antas till programmet ska vistas två perioder vid SCAS, Swedish Collegium for Advanced Study, i Uppsala. Där är tillvaron skräddarsydd för att gynna forskning i en intellektuell internationell miljö. Christer Nordlund berättar lyriskt om ett besök veckan innan av en grupp indiska idéhistoriker.

Arbetsmiljön är minst sagt anrik. SCAS är inrymt i vackra lokaler i Linneanum, ett hus som uppfördes till hundraårsminnet av Carl von Linnés födelse, beläget i botaniska trädgården, vägg i vägg med dess orangeri. Huset har en matsal och en anställd kock. Vid tolvtiden söker sig personal, gästforskare och Pro Futura-forskare till matsalen. Christer Nordlund får fylla i en närvarolista eftersom lunchen är obligatorisk om man är på plats i huset.

Liksom vid Rockefellerinstitutet i USA är borden runda och ger plats för åtta personer, vilket anses vara en ideal förutsättning för goda givande samtal. Dessa sker på engelska, men lunchgästerna denna dag säger sig bli något hämmade av en journalists närvaro.

Pro Futura har varierat i längd men är numera fem år. För Christer Nordlund har programmet karriärmässigt inneburit att han har blivit professor snabbt (2010) och att han har fått möjlighet att bygga upp en forskargrupp i vetenskaps-, teknik- och miljöstudier vid hemmauniversitet i Umeå. Nyligen invaldes han som ledamot av Sveriges Unga Akademi. Hans forskningsmödor, enligt den forskningsplan han en gång antogs för, är numera materialiserade, bland annat i en svensk och en engelsk bok om endokrinologins idéhistoria. Och fortsättning följer.

Christer Nordlund anser att fler unga forskare borde ha möjlighet till denna typ av karriärtjänster, så kallade tenure track positions, som Pro Futura är. Den kritiska fasen för nyblivna forskare är efter post dok, menar han. Många har möjlighet att få postdoktorala anställningar, men därefter blir det trängre om möjligheterna och i värsta fall kan det stora tomrummet vänta - för få tjänster och få möjligheter att bedriva egen forskning.

– Det kallas för Death Valley inom forskarvärlden!

Men även för den som ges spetsforskningsprogrammets lysande utsikter finns mörkare sidor. Det vilar höga krav på prestationer över Pro Futura-forskarna som dessa får försöka förhålla sig till.

– Om du får alla tänkbara resurser så finns inget annat att skylla på än dig själv, säger han.

När han kom till SCAS var han mycket prestationsinriktad. Han var väl medveten om att hans insats skulle utvärderas av kända internationella forskare. Om han ansågs ha producerat tillräckligt med god forskning kunde han ges förlängning - annars inte. Detta var en drivkraft men innebar också viss prestationsångest.

– Jag skrev och skrev, var den som gick sist på lunch och den som kom först tillbaka till kontoret efter lunch. Då fick jag rådet att inte göra det så märkvärdigt och att bättre ta tillvara det intellektuella umgänget. Sedan tog jag det lite lugnare. Numera finns också ett särskilt mentorskap kopplat till Pro Futura, vilket är värdefullt, berättar han.

För Christer gick bedömningen bra. Han beviljades ytterligare tre års forskning. Beskedet kom strax innan han åkte på den obligatoriska ettåriga vistelsen vid ett framstående internationellt lärosäte, för hans del till Max Planck Institute for History of Science i Berlin.

– Det var en upplevelse för livet, och mycket lärorikt.

Även om stora prestationer förväntas går det att kombinera spetsforskningsprogrammet med ett familjeliv. Christer Nordlund har haft förmånen att ha med sig sin familj till alla de platser dit Pro Futura har fört honom. Det har gått bra med lite pusslande och med stort stöd av Riksbankens Jubileumsfond, STINT, SCAS, sitt hemmauniversitet och så klart av familjen. Själv har han varit föräldraledig i två längre perioder. Hans femåriga son har vant sig vid den mobila tillvaron till den grad att han har svårt att tro att familjen framöver enbart ska bo i Umeå. Till jul går flyttlasset och Christer Nordlund återvänder som professor med ledningsansvar för den forskargrupp som han har varit med att bygga upp. Dessutom har han tre års forskning kvar inom Pro Futura.