Historien kan bli mer levande med tiden

2014-01-15

Historien kan bli mer levande med tiden, tror historikern Johan Östling som studerar utbildningsideal och universitetens roll i samhället.

I sitt nya forskningsprojekt inriktar sig historikern Johan Östling på ett tema som engagerar hela forskarvärlden – konflikterna mellan olika utbildningsideal och universitetens roll i samhället.

Han fokuserar i första hand på Tyskland, där frågan om den högre utbildningens roll och organisering har större tyngd än i Sverige.

– Det är en fråga som är viktig för den tyska självbilden. Förändringar i utbildningssystemet väcker ungefär samma uppmärksamhet där som genomgripande förändringar av socialförsäkringssystemet gör i Sverige, säger Johan Östling.

Han tar sin utgångspunkt i den tyske bildningsteoretikern och universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, som satt sin prägel 1900-talets utbildningsdebatt både i och utanför Tyskland. Humboldt, som ansvarade för det preussiska utbildningsväsendet 1809–1810, kan sägas förkroppsliga det klassiska bildningsidealet. Han betonade bland annat behovet av grundforskning och vikten av ett nära samband mellan undervisning och forskning.

Arvet efter Humboldt

Johan Östling understryker att Humboldt inte var särskilt framträdande i 1800-talets utbildningsdebatt. Han återupptäcktes först i början av förra seklet, och sedan dess har han använts på skilda sätt av olika aktörer. Ofta har

han åberopats som en motbild till förhärskande tendenser. Inte minst efter andra världskriget blev han en central gestalt i Tyskland, som en obesudlad, sann, tysk förebild att falla tillbaka på. De senaste tio till femton åren har han uppmärksammats av forskare som vänt sig mot vad de ser som dagens trend – att universiteten betraktas som "kunskapsfabriker".

En av de aspekter som intresserar Johan Östling är just detta – hur arvet efter Humboldt har tolkats och omtolkats i historiens ljus, och hur det inverkar på dagens historieskrivning. Detta är den deskriptiva delen av hans forskningsprojekt. Den andra delen är mer normativ – Johan Östling anser att Humboldts idéer och de tankar som förknippas med honom är intressanta för att de står för en annan syn på universitetets idé än de krafter som i dag driver på för en marknadsanpassning av den högre utbildningen.

Åkte till Tyskland

Johan Östling är en av fyra nya forskare i det nationella spetsforskningsprogrammet Pro Futura Scientia. Han är knuten till Lunds universitet, där han disputerade 2008.

Redan under gymnasietiden i Borås i mitten på 1990-talet visste han att han ville bli forskare, trots att han inte har något akademiskt påbrå. Han var intresserad av filosofi, litteratur och historia, men eftersom han gick naturvetenskapligt program var han inriktad på att fördjupa sig inom detta område. Efter en termins studier i molekylärbiologi kom han dock på andra tankar. Han hoppade av och åkte till Tyskland för att förbättra sin gymnasietyska. Där väcktes hans historieintresse på allvar.

– Under den tid som jag bodde i Tyskland högtidlighölls 60-årsminnet av Kristallnatten. Det pågick stora debatter i dagstidningarna och andra världskriget var alltid närvarande, i litteraturen och i filmen, säger han och fortsätter:

– Jag började fråga mig om det fanns en liknande debatt i Sverige då, i slutet av 1990-talet. Och det gjorde det ju. 1997 uppmärksammades det att svenska gymnasister hade dåliga kunskaper om andra världskriget, och det var upprinnelsen till Göran Perssons projekt Levande historia.

Förändrad syn på nazismen

Johan Östling insåg så småningom att Sverige hade varit "närmast en tysk kulturprovins" fram till mellankrigstiden. Vad hände då med det tyska kulturarvet i Sverige efter andra världskriget? Hur hanterade vi vårt minne av de nära banden till Tyskland? Funderingar som dessa ledde så småningom fram till Johan Östlings avhandling Nazismens sensmoral: Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, som gavs ut av bokförlaget Atlantis. För avhandlingen belönades han med bland annat Cliopriset, det norska Nils Klim-priset och Vitterhetsakademiens pris för förtjänt vetenskapligt arbete.

– Andra världskriget och nazismen spelade en oerhörd roll för Sverige, även om vi inte var krigförande och trots att landet inte var ockuperat, säger han.

Efter krigsslutet tog Sverige, liksom övriga länder i Europa, avstånd från den tyska kultursfären. Nazismen betraktades som ett avgränsat tyskt fenomen sprunget ur romantiken och den preussiska militarismen och med den tyska nationalismen som kärna. Därför bejakades nu det som sågs som den tyska traditionens motpol, den vetenskapliga och socialreformatoriska linjen med angloamerikanska förtecken.

Men liksom Humboldts tankar har omtolkats i historiens ljus, har även vår syn på nazismen kommit att förändras med tiden. I dag betraktas förintelsen och antisemitismenen som bärande komponenter i den nazistiska ideologin. Därmed blir nazismen inte längre en specifik tysk angelägenhet utan en universell företeelse. Kampen mot antisemitism och rasism är något som angår oss alla, vilket bland annat har tagit sig uttryck i det tidigare nämnda projektet Levande historia.

Intresserar sig för historiens verkningar

Johan Östling intresserar sig för historiens konsekvenser och verkningar, de kollektiva minnena. Han menar att erfarenheten av en avgränsad händelse är nog så intressant att studera som händelsen i sig.

– Det har inte funnits särskilt många aktiva nazister efter 1945, men ändå är nazismen den kanske mest betydelsefulla moraliska och politiska orienteringspunkten som vi haft under efterkrigstiden, säger han och sammanfattar sedan sin historievetenskapliga grundsyn i två meningar:

– Historien upphör knappast att finnas till bara för att tiden går. Tvärtom kan den till och med bli mer levande med tiden.