En ny modell för Mellanöstern?

2015-12-15
En ny modell för Mellanöstern?

Finns det vägar fram för Mellanöstern? Vilka är det i så fall? Det diskuterades i våras på ett seminarium.

RJ ger medel till forskningsinitiering som kan sökas året runt. ett av detta projekt som fått medle är På spaning efter en modell för Mellanöstern, var slutredovisning publiceras nedan.

Vi lever i en värld i ständig förändring. En värld där nationella gränser blir allt mindre framträdande, parallellt med att samhällen blir allt mer öppna inför varandra. Det blir allt vanligare att regeringar samarbetar för att möta ett gemensamt hot och arbeta för en bättre framtid. Suveräniteten utmanas när regeringar misslyckas i sitt ansvar att skydda sitt folk, i sin förmåga att upprätthålla stabilitet och ordning samt misslyckas i sina skyldigheter att sörja för människor som förföljs och söker skydd.  

Ingenstans är denna förändring tydligare än i Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen). Den korta brisen från den Arabiska våren väckte hopp och inspirerade en frustrerad önskan hos miljoner människor som utan tvekan gick ut på gatorna och trotsade en extrem brutalitet från väl förankrade auktoritära regimer, i syfte att kräva en bättre framtid. Den Arabiska våren förde även med sig insikten att förändring inte är enkelt och att extremistiska och fundamentalistiska krafter alltid är redo att dra fördel av misstag som görs i den ömtåliga övergången till demokrati. Som exempel finns det snabba fallet till kaos och inbördeskrig i länder som Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Det är i denna kontext som intresset för projekt som bygger nation och stat i de Nordiska länderna samt i Turkiet på nytt får liv. Det kan vara framgångsrika exempel på demokratisering, en källa till inspiration eller ”modeller” att efterlikna för länder som genomgår förändring.  Det är med anledning av den ytliga karaktären hos ”model talk” som klumpar ihop olikartade erfarenheter, institutioner och praxis som Centrum för Mellanösternstudier (CMES), Lunds universitet har startat ett forskningsprojekt vars mål är att kritiskt studera och analysera begreppet och föreställningar kring begreppet ”den turkiska modellen”. I synnerhet sättet det används på för att förenkla komplexiteten hos sociala erfarenheter, dissimulera ”bad practice” och bristfälligheten hos framgångshistorier och universella tillämpningar. 

Mer specifikt syftar projektet till att (i) systematiskt gå igenom de två modellernas historiska vägar, (ii) identifiera strukturella likheter och skillnader mellan de två modellerna och (iii) undersöka erfarenheter som kan utgöra grunden för dialog och en konstruktiv relation å ena sidan mellan den Nordiska regionen generellt, Sverige i synnerhet och Turkiet och å andra sidan den Nordiska regionen, Sverige, Turkiet och MENA-regionen.

Inledningsvis förväntade vi oss att Sverige och Turkiet, som ordspråket säger var som äpplen och päron. Att de saknades tillräckliga likheter för en meningsfull kontext i syfte att kunna beskriva och teoretisera skillnader eller dela vissa egenskaper som garanterar ett, onekligen, fritt spelrum i komparativt tänkande. Istället för att se modeller som mallar för att fastställa och beskriva politiska, sociala, kulturella och ekonomiska reformer i ett annat land eller en annan region har vi valt att se dem som ett bidrag till, ett löst ramverk, att identifiera kulturella och institutionella förhållanden. En hjälp att generera förmågor att övervinna de utmaningar som uppstår i övergången till demokrati.

Konferensen började med en presentation av forskningsprojektet In Search of a Model for the Middle East: A Comparative Study of Turkish and Nordic Experiences med Andrea Karlsson, Lars Trägårdh, Henrik Berggren, Umut Ozkirimli och Spyros A. Sofos. I den andra panelen diskuterade Matthew Goldmann (University of Washington, Seattle), Dankwart Rustow’s klassiska verk Transition to Democracy och panelen samtalade kring utvecklingen av samt likheter och skillnader mellan “familial models of the state” i Turkiet och Sverige.  Gunes Asik (TEPAV och TOBB University, Ankara) jämförde kvinnors närvaro på arbetsmarknader i Turkiet respektive de Nordiska länderna. Med fokus på hur turkiska kvinnor påverkas av nya arbetsmarknadsreformer i Turkiet och dess begränsningar.

Två paneler diskuterade temat “governance and democratization” Oguzhan Goksel (Istanbul 29 Mayis University) gav en fängslande analys av den ” Den Turkiska modellens” uppgång och fall med fokus på de regerande AKPs resonemang kring ” Det nya Turkiet”. Genom att dela in AKPs styre i tre delar 2002-2007 (demokratisering), 2008-2013 (skifte mot majoritarianism) samt 2013 och framåt (”electoral authoritarianism”). På ett raffinerat sätt talade Goksel om Turkiets växande demokratiunderskott och avslutade med att “Den Turkiska modellen” endast är en utdöende manifestation av eurocentrismens moderniseringsteorier. Panelen inkluderade även presentationer av Filiz Coban (University of East Anglia), Acar Kutay (Lunds universitet) samt Alper Kaliber (Istanbul Kemerburgaz University) vilka diskuterade civil-militär samverkan i Turkiet, den framväxande aktivismen inom Turkiets utrikespolitik och Turkiets representativa konstitutionsändringar utifrån ett komparativt perspektiv med hänsyn till ett bredare perspektiv på Mellanöstern. Konferensens första dag sammanfattades med ett rundabordssamtal på samma tema mellan etablerade forskare som Michelle Pace (Roskilde universitet), Soli Ozel och Serhat Guvenc (Istanbul Kadir Has University, Istanbul) tillsammans med beslutsfattare som Per Molander (generaldirektör, Inspektionen för Socialförsäkringar, Sverige).

Konferensens andra dag startade med en panel om MENA perspectives. En av de ledande inom forskningsområdet Mellanösternstudier, professor emeritus Sami Zubaida (Birkbeck College, London) började med diskussionen med en översikt av hur ”model talk” tas emot och hur olika modeller uppfattas i Mellanöstern. Sami Zubaida betodnade den fruktlösa ansträngningen av att exportera värderingar och institutioner i perspektivet av länders vittomspännande kontextuella och historiska skillnader. Cengiz Candar, framträdande turkisk journalist och mellanösternexpert (Radikal och Hurriyet), bidrog med att framhålla de inre problem som finns i idén att använda modeller för att ge svar på så brännande frågor som förenlighet mellan Islam och demokrati eller som försök att dämpa säkerhetsfrågan. Slutligen presenterade Mourad Mhenni (Tunisien) en historisk och samtida överblick av hur regerande eliten i Tunisien vänt sig till den Turkiska modellen, det enda landet in MENA regionen som har lyckats resa sig ur den Arabiska våren relativt oskadd.

Nästa panel fokuserade på kön, etnicitet och minoriteter. Sevil Sumer (Universitetet i Bergen) erbjöd en komparativ diskussion om lagar kring könsbyten och den pånyttfödda kvinnorörelsen i Turkiet och Norge. Nilay Kilinc (University of Surrey) jämförde diskursen i turkisk och svensk media i fråga om syriska kvinnliga flyktingar och Deniz Yildiz (Koc University, Istanbul) presenterade en empiriskt grundad komparativ analys av domstolsfall mot Sverige och Turkiet i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, med tyngdpunkten på anspråk från immigranter.

Den andra och sista dagen sammanfattades med två rundabordssamtal. Ett samtal om undermeningen i olika policyer inom de teman som diskuterats under konferensen, föredragande var Fuat Keyman (direktör, Istanbul Policy Center, Sabanci University, Istanbul), Harry Tzimitras (direktör, PRIO Cyprus), Jacob Erle (tidigare direktör, Danish-Egyptian Dialogue Institute in Cairo) och Helin Sahin (Olof Palme International Center, Stockholm). Det andra rundabordssamtalet diskuterade olika alternativ till att använda ”modeller” och själva idén med ”modeller”. Hence Rasmus Karlsson (Umeå universitet) med focus på svenska miljöprogram och dessas möjlighet att appliceras globalt. Ahmet Sozen (dekan på Eastern Mediterranean University, Cyprus) föreslog ”power-sharing” demokrati som ett alternativ till regeringar i djupt splittrade samhällen och Maysam Behravesh (Lunds universitet) presenterade en översikt av den reformistiska rörelsen i Iran och rörelsens bestående relevans för regionen i stort.

Projektet generellt och konferensen i synnerhet kommer att ge flera resultat, inklusive en monografi publicerad av Palgrave Macmillan 2016, två vetenskapliga artiklar, flertalet artiklar i tidskrifter som The Atlantic Monthly och tidningar som The Guardian samt på internetforum som opendemocracy. Ett av huvudmålen med denna konferens var att försäkra en spridning av konkreta forskningsresultat utifrån diskussioner så vidsträckta som möjligt, det vill säga bortom mer specialiserade kontexter mot olika rörelser och allmänheten. Det kan även framöver bli möjligt att publicera konferens presentationer i en antologi. Slutligen planerar vi även att ansöka om medel från Riksbankens Jubileumsfond för en djupare analys av dessa teman och utvidga vårt nätverk.
//