Fackets svåraste fråga - hur ska solidaritetstanken överleva?

2018-10-02
Fackets svåraste fråga - hur ska solidaritetstanken överleva?

Vad händer med fackföreningsrörelsen när allt fler medlemmar invandrat och allt fler röstar på ett främlingsfientligt parti? Sociologen Anders Neergaard undersöker en motsättning som kan välta balansen på svensk arbetsmarknad.

Svensk fackföreningsrörelse har traditionellt vilat på tanken om solidaritet mellan medlemmarna. Medlemmarna känner inte varandra, de har olika yrken som byggnadsarbetare, servitörer, undersköterskor, tunnelbaneförare etcetera - men de föreställer sig ändå ett slags solidaritet med varandra.

- Denna föreställda solidaritet har använts för att brygga över skillnaderna mellan medlemmarna i avtalsrörelser och i förläningen för att hålla balansen på arbetsmarknaden, säger Anders Neergaard som är professor i sociologi vid Linköpings universitet.

Denna solidaritet bygger på klasskamp och förhandling. Det är arbetarnas intressen mot kapitalet som måste tas tillvara – och för det krävs ett starkt ”vi”. Men över tid har detta ”vi” börjat se annorlunda ut. Var fjärde LO-medlem är utlandsfödd. Därtill har Sverigedemokraterna (SD), som motsätter sig invandring, seglat upp som näst största parti bland LO-kollektivets medlemmar. I årets val röstade nästan var fjärde LO-medlem (24 procent) på Sverigedemokraterna.

Denna motsättning försöker Landsorganisationen, LO, på olika sätt att hantera. Under 1990-talet försökte facket stödja sina medlemmar med invandrarbakgrund för att förhindra för stora klyftor. Detta fokus har de i dag i stort sett släppt. I stället fokuserar förbunden på att utbilda fackligt förtroendevalda i det man menar är fackliga kärnvärden, och på så vis få medlemmarna att inte rösta på Sverigedemokraterna. Där har man alltså begränsad framgång.

- Först försökte man utbilda medlemmarna i SD:s nazistiska historia. I dag handlar utbildningarna mer om att belysa SD som ett högerparti som i grunden är fientligt inställt till facken, säger Anders Neergaard som har lång erafenhet av att forska kring svensk fackföreningsrörelse.

Här gör han en etnografisk studie av LO och fem av dess förbund. Han genomför semistrukturerade intervjuer, gör deltagande observation och analyserar dokument.

Den traditionella solidaritetstanken framstår i dag som svårare att få ihop med ökade sociala klyftor, försvagade arbetsvillkor och globalisering, förklarar Anders Neergaard.

Detta förstärks av det faktum att allt färre arbetare väljer att vara med i facket. Organisationsgraden i LO har sjunkit från knappt 90 procent som mest till 62 procent i dag. Samtidigt har intresset för fackligt arbete minskat.

Det här, menar Anders Neergaard, hotar den svenska modellen, där parterna och inte lagstiftning gör upp om löner och andra centrala villkor på arbetsmarknaden. Det kan bidra till en samhällsutveckling med ökade klyftor, menar han.

 - För i de länder facket har försvagats ändras maktbalansen till arbetsgivarens fördel och då ökar de sociala skillnaderna i samhället, visar andra studier.

Men är solidaritet och klasskamp det enda sättet att formulera en facklig rörelse? Såväl LO som fackförbund inom Saco och TCO har de senaste 20 åren ökat betoningen på att erbjuda olika försäkringar. Som medlem betalar du en avgift och i händelse av sjukdom, arbetslöshet eller andra svårigheter – får du ekonomisk och annan hjälp. För LO-förbunden blir försäkringar dyrare då deras medlemmar har en osäkrare arbetsmarknad med sämre arbetsvillkor. Men för tjänstemannafacken har försäkringsmetaforen visat sig stark och tros ha bidragit till att dessa fackförbund har en bättre medlemsutveckling.