Kärnkraftens kulturarv – både utopi och dystopi

2019-10-08

Kärnkraften är på väg att inlemmas i industrihistorien. Vad ska vi göra av anläggningarna och hur ska vi hantera minnet efter dem när epoken är över? Anna Storm leder en forskargrupp som undersöker kulturarvet efter en del av teknikhistorien som präglas av ambivalens och konflikter.

- I framtiden kommer vi att se på kärnkraften som ett uttryck för det moderna projektet. För den framtidstro och teknikoptimism som präglade oss efter andra världskriget, säger Anna Storm som är historiker verksam vid KTH och Stockholms universitet.

Hon tillägger:
- Men det är både en utopi och en dystopi.

Anna Storm och hennes grupp undersöker i fyra olika länder kärnkraften som kulturarv ur ett socialt, ekonomiskt och historiskt perspektiv. Anläggningarna ligger i Frankrike, Ryssland, Storbritannien och Sverige.

Infallsvinkel är industrihistorisk. Anna Storm disputerade på erfarenheterna från en bruksort i Sverige där bruket lades ner. Det går enligt henne att tala om en sorts brukskultur även runt kärnkraftverken.

Det är kärnkraftsbolaget som bygger vägar, sporthallar och förskolor. Det är bolaget som rensar upp i åar och anlägger naturreservat. Det äBild på Anna Stormr bolaget som ser till att fiskeklubbar får fiska i det uppvärmda kylvattnet där fisken frodas och som ser till att bussen till jobbet är gratis.

- Kärnkraftsbolagen bygger relationer med lokalsamhällena under lång tid. Det skapar lojalitet hos lokalbefolkningen. Det är en av de gemensamma faktorer vi har sett på orter med kärnkraft.

Det finns också en gemenskap bland experter på kärnkraft som Anna Storm inte sett inom andra områden. En gemenskap som sträcker sig över nations- och företagsgränser.

- Det handlar om en vi-och-dom känsla eftersom det är så kontroversiellt. Det är en av de saker som gör att det är så spännande att forska om kärnkraft.

Och så finns baksidorna. Slutenheten. Övertron på ingenjörskonsten. Utsläppen och läckagen som tystas ner men som enligt Anna Storm sker regelbundet.

- I Skottland har de släppt ut radioaktivt avfall rakt ut i havet. Det får havet ta hand om. I en rysk anläggning vid Östersjön har man överfulla avfallsförråd som läcker.

Det RJ-finansierade projektet heter Arvet efter kärnkraften. I det arvet ingår givetvis avfallet. Men i arvet ingår även vad som händer med orten efter det att verket lägger ner. Finns det en förståelse för att byggnaderna skulle kunna vara kvar, kanske k-märkas och till och med hamna på Unescos lista över kulturarv? Eller vill man sopa undan spåren så fort som möjligt och gå vidare?

I Barsebäck paras befolkningens lojalitet med ett sakligt förhållningssätt. Idag vill man helst bli av med anläggningen och bygga bostäder på marken. Barsebäck sjöstad är det tänkt att heta.

I Skottland ändrades befolkningens fokus ganska snabbt efter avvecklingsbeslutet: "Nu ska vi bli bäst i världen på avveckling!". I franska Alsace - där man skjutit upp avvecklingen flera gånger– har verksamheten knutit samman inte bara det franska lokalsamhället utan även orterna på den tyska och schweiziska sidan av gränsen. Verket ligger vid nationsgränserna vilket enligt Anna Storm inte alls är ovanligt.

I Ryssland handlar kärnkraften om nationens stolthet och verken är ofta tätt kopplade till det militära. Anna Storm fick ägna nästan ett år innan de fick tillträde till den delvis stängda staden där Leningradverket ligger.

- Dagarna innan när vi befann oss i Sankt Petersburg var det ännu oklart om vi skulle släppas in.

Projektet går nu in i sin andra fas. Anna Storm hoppas bland annat att forskningen ska bidra till att fördjupa bilden av vad ett kulturarv är. Det inte bara är ofarligt nostalgiska artefakter som visas i museimontrar.

- Det finns förstås kulturarv som är direkt mörka, som koncentrationsläger. Kärnkraften är inte det, den är ambivalent, vilket gör det intressant att studera, säger Anna Storm.