De fyra statsvetarnas undersökning initierades av talmannen Andreas Norlėn direkt efter hösten 2018 och har finansierats av Riksbankens Jubileumsfond. Nu släpps den vetenskapliga analysen i bokform.

Med hjälp av statistik, historiska jämförelser och intervjuer med nyckelpersoner som exempelvis partiledarna och inte minst genom att ställa olika scenarier mot varandra vänder och vrider forskarna på varje sten i den politiska processen efter valet 2018.

De flesta minns det nog som frustrerande att det var så svårt att komma fram till en lösning. Partiledarna var irriterade under processen. Talmannen var också frustrerad – så pass att han initierade den studie som ligger till grund för boken.

En ny dimension i politiken

I 134 dagar – om regeringsbildningen efter valet 2018 visar författarna hur komplex den politiska situationen var 2018 och att det inte var regelverket som felade. Vi hade fler partier i riksdagen än tidigare och ett starkt extremparti som inget annat parti ville samarbeta med. Dessutom tillkom en komplicerande faktor: Alliansen splittrades på grund av att en ny åsiktsdimension utöver den traditionella höger-vänsterskalan – den man brukar kalla GAL-TAN-skalan, mellan libertarianskt och miljöinriktat alternativtänk å ena sidan och auktoritetsbunden nationalistisk traditionalism å den andra.

En huvudiakttagelse i boken är just att orsaken till den krisartade regeringsbildningen mellan september 2018 och januari 2019 inte var konstitutionell utan berodde på den politiska situation som rådde just då.

Med åtta partier i riksdagen fanns det rent matematiskt hela 256 tänkbara regeringsalternativ. Dessutom hade Sverigedemokraterna, som kom in i riksdagen 2010 och ingen ville samarbeta med, växt sig starkare. Det blev också knepigare med två konfliktdimensioner, både höger-vänster och GAL-TAN. Den senare rör ju kultur och värderingar snarare än resursfördelning, vilket kan leda till helt nya allianser och nya samarbetssvårigheter.

Det var GAL-TAN-konflikten som splittrade Alliansen, konstaterar forskarna bakom boken. Den gjorde förmodligen också att Sverigedemokraterna svängde högerut och att Moderaterna och Kristdemokraterna öppnade upp för samarbete i någon form med dem. Det uppstod därmed i praktiken två nya block i politiken. Från valet 2014, när inget av de traditionella blocken heller hade egen majoritet, ändrade sig Moderaterna och Kristdemokraterna från att lägga ner sin röst och släppa fram regeringen Löfven till att rösta mot den 2018. Antagligen för att de såg möjligheten att gripa makten med Sverigedemokraterna passiva stöd. Sverigedemokraterna spelade därmed en avgörande roll i politiken även när ingen sa att de ville samarbeta med dem.

Unik situation 2018

Ett av skälen till att det tog så lång tid att bilda regering 2018 är enligt de fyra forskarna att allianspartierna fortsatte se Alliansen som levande även när den i praktiken upphört att vara det. Och att förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet präglades av så mycket misstro. De hade ju aldrig samarbetat innan. Dessutom får talmannen viss kritik av forskarna. Han gav, hävdar de, partiledarna lite för mycket tid i de sonderingsrundor där de skulle undersöka möjligheten att bilda regering. Det hade också, menar de, gått lite snabbare att få en ny regering om talmannen hållit informella samtal med partiledarna på telefon istället för officiella talmansrundor som följdes av presskonferenser.

Ytterligare en försvårande faktor som forskarna tar upp är att de breda regeringskoalitioner med både höger- och vänsterpartier som förekommer på kontinenten inte har funnits i Sverige och väljarna har svårt att tänka sig dem.

Kommer det då att ta lika lång tid i valet 2022? Det tror de inte. Alliansen finns inte längre och de liberala partierna och Socialdemokraterna har antagligen inte lika mycket misstro mot varandra efter samarbetet med januariavtalet.

Därför blev det S och MP i regering

Den andra frågan som forskarna försöker besvara i boken är varför det blev just en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De pekar på att Centern och Liberalerna inte ville sitta i en regering med stöd av Sverigedemokraterna och av rädsla för att förlora väljare inte heller samregera med Socialdemokraterna. Samtidigt hamnade Socialdemokrater och liberaler närmare varandra på den nya GAL-TAN-skalan. Det hela slutar som bekant med januariavtalet. Vänsterpartiet släpper fram regeringen Löfven med hot om misstroendeförklaring ifall regeringen ger sig på arbetsrätten eller inför marknadshyror. Miljöpartiet tas med i regeringen som garant för budgetmajoritet.

Forskarna går systematiskt igenom de skador som ekonomin, väljarnas förtroende och beslutsfattande kan ha fått av den långa regeringsbildningen och kommer fram till att de blev lindriga. Kronans värde, börsen eller BNP påverkades inte. Väljarnas förtroende för politikerna och det parlamentariska systemet sjönk tillfälligt men hade i stort sett återhämtat sig till sommaren 2019.

Men varför är det då ett problem om det tar lång tid att bilda regering? Det är en fråga som författarna mer eller mindre lämnar hängande i luften. De konstaterar att upprepade utdragna regeringsbildningen kan bli skadliga men förklarar inte närmare vari problemet består.

Felet låg inte i konstitutionen

Forskarna avslutar med några pekpinnar om vad vi bör passa oss för om vill undvika långa regeringsbildningar. Kategoriska utfästelser från partierna innan valet om vilka de kan respektive inte kan samarbeta med försvårar och ökar polariseringen, menar de. De anser också, kontroversiellt nog, att journalister inte bör ställa frågor som binder partierna vid vissa lösningar i regeringsfrågan. Vi menar att ni inte bör avkräva partierna alltför tydliga löften, sa den ansvarige forskaren, Jan Teorell, till journalisterna under pressträffen när boken släpptes.

Men om exempelvis partier kunde tänka sig att samregera eller samarbeta med Sverigedemokraterna uppfattades som mycket viktig information till väljarna inför valet 2018. Det är knappast troligt att journalistkåren kommer att hörsamma den uppmaningen – oaktat komplikationen att forskarna försöker tala om för dem vilka frågor de inte bör ställa.

Vad kommer de fyra forskarna då fram till som vi inte redan visste? En stor del av undersökningen bygger ju på en genomgång av ett redan känt händelseförlopp.

Men här ligger också styrkan i studien, att de systematiskt går igenom och därmed synliggör processen efter valet 2018. Dessutom avfärdar de i svaren på sin tredje fråga, om vilken roll regelverket spelade, en del förklaringar till varför det tog så lång tid att bilda regering 2018. Det var i alla fall inte konstitutionens fel. Därmed tillbakavisar de även förslag om författningsändringar, exempelvis strikta tidsgränser, för att snabba upp regeringsbildningen. Det skulle bara leda till extraval, hävdar de. Det är viktiga insikter.

134 dagar – om regeringsbildningen efter valet 2018 är ganska enkelt skriven, om än med en del akademiska uttryck. Frågan är om författarna velat skriva en populärvetenskaplig bok eller en akademisk rapport. Framställningen blir också lite snårig av att de upprepar sig så ofta. Enligt gängse modell för akademiskt skrivande talar de om vad de ska göra, gör sedan själva framställningen och berättar till sist vad de gjort. Den strukturen återkommer både i enskilda kapitel och i boken som helhet. Upprepningarna blir ganska många och förenklar inte alltid för läsaren.

Som helhet är det dock en noggrann studie och en välskriven bok om den längsta regeringsbildningen någonsin i Sverige.

Regelverket för att bilda regering

Reglerna för den svenska regeringsbildningen finns i regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar (Se Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform). De är bland annat:

• Talmannen föreslår statsminister till riksdagen.
• Förslaget gillas om inte minst hälften av riksdagsledamöterna är emot det.
• Det utlyses ett nytt val om riksdagen röstar emot talmannens förslag fyra gånger.