Tid minne representation

2014-11-25
Tid minne representation

Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den.

När Berlinmuren föll november 1989 förutspådde vissa att det skulle innebära slutet på historien. Den liberala samhällsordningen hade segrat, ett fruset kommunistiskt samhällssystem hade besegrat sig själv och Sovjetunionen kom att upplösas. I Berlin gav sig folk på muren med hackor. Lenin-statyn monterades ner och huvudet fördes bort med helikopter, vajande över Berlin i ett sorgesamt farväl. Liknande scener utspelades över hela Östeuropa.

Det var inte slutet på historien. I stället öppnades en flod av historiska minnen som dittills hade hållits tillbaka och kampen uppstod kring vilka av dessa minnen som skulle gälla och hur de skulle tolkas. Nya nationer bildades, nygamla etniska gemenskaper etablerades och de behövde sina berättelser. Hur formas dessa berättelser? Vad är historia och historiskt vetande? Vad är dess förhållande till minne, trauma, gemenskap och framtid? För vem, om vem och av vem görs historia?

 

Vid Södertörns Högskola leds ett forskningsprogram som undersöker dessa frågor. Tid, Minne, Representation som programmet heter sträcker sig över tretton olika ämnen och leds av filosofen Hans Ruin.

Forskarna som kommer från hela Sverige försöker på egen hand och tillsammans förstå vad det är som skapar och upprätthåller våra kollektiva minnen. Man analyserar forskningen, centrala författarskap, undersöker hur minnesceremonier uppstår och vilken roll de spelar. Fokus är inte bara på Europa utan man tar ett universellt grepp om hur historien gestaltas i människors vardag i olika kulturer, olika tider och under olika politiska förhållanden.

– Det handlar inte om att relativisera utan om att undersöka hur historiskt medvetande skapas och upprätthålls. Alla mänskliga gemenskaper bygger på minnen, säger Hans Ruin.

Historia finns överallt

Hans Ruin undviker ordet historisk sanning och väljer det mer neutrala historiskt medvetande. Det medvetandet finns inom forskningen, men inte bara där. 

– Det historiemedvetande som kommer till uttryck i forskningen är bara toppen på ett isberg. Lika viktigt är hur detta historiska medvetande bryts ner i normerande berättelser, via skolorna, kulturella minnesceremonier, riter med mera. I dag finns det nya källor till minnet, vi har filmarkiv, bilden är cirka 150 år gammal och ett akustiskt minne i form av ljudupptagningar.

Victoria Fareld är idéhistoriker vid Stockholms universitet och deltar i programmet.

- På samma gång som vi inte längre minns telefonnummer och räkneoperationer, för att vi har externaliserat dem i hårddiskar, så samlar vi på oss artefakter som aldrig förr och minnesceremonierna blir fler. Vi undersöker hur dessa används, säger hon.

Nya tankar i ny högskola

Tankarna till programmet föddes när Södertörns högskola var nyöppnad år 2000. I lokalerna i Flemingsberg samlades filosofer, esteter, konst- och medievetare och arkeologer – och de befann sig i situationen att de skulle bygga upp sina ämnen på nytt. I denna nya miljö uppstod ett mångdisciplinärt samtal om vad människans historicitet består av.

– Det fanns en historisk diskussion som gick igen i alla ämnen. Alla hade med sig en reflexion som var ny och som man ville dela med sig av. Det var något i denna oprövade miljö, att vi alla var på en ny plats, som gjorde det lättare att se över ämnesgränserna. Förmodligen skulle ett sådant här program vara svårare att bygga i ett äldre universitet, säger Hans Ruin.

Den första tiden ägnades stor energi åt att lära sig förstå varandras problemområden och skapa en gemensam begreppsram. Men det är tydligt hur frågorna om historia och minne skär in i alla ämnen. Det märks under de många seminarierna som består av intensiva diskussioner. Victoria Fareld ingår i redaktionen för det trebandsverk som går under arbetsnamnet Historiens Hemvist:

– Det är inte så vanligt att humanister samarbetar så intensivt som vi gör här. Detta trebandsverket är ett ambitiöst försök att samla det vi åstadkommit. Men vi har också bjudit in forskare utanför programmet som sysslar med liknande saker. Tillsammans kan vi skapa ett tvärvetenskapligt forskningsfält som på skilda sätt behandlar hur det förflutna förvandlas till historisk kunskap, säger hon. 

Baltikum väljer bort vissa minnen

Hans Ruin har särskilt intresserat sig för skapandet av nationella minnen i de baltiska staterna. Där understryks offerrollen under tyska och ryska ockupationerna. Man går också längre tillbaka i historien och lyfter fram Stormaktstiden när Gustav den II Adolf styrde över stora delar av nuvarande Estland och de upplevde en viss frihet under det svenska styret.

Men vissa saker sägs inte. I Litauen trängde man undan det faktum att den egna befolkningen bedrev en grym utrotningskampanj under andra världskriget mot landets judiska befolkning. I Vilnius var 20 procent av befolkningen litauiska judar och tiotusentals av dem avrättades i en av andra världskrigets mest hänsynslösa kampanjer, där de kördes ut från stan och sköts i Paneriaiskogen. I muséet över folkmordsoffer i Vilnius fanns länge inget som nämnde mordet på landets judiska befolkning.

– Detta påtalades av utomstående varpå man inrättade ett litet rum längst in i muséet, men inte alls i proportion till massakerns omfattning, säger Hans Ruin.

Sydafrikanskt boermonument

Han berättar om en resa som forskarna i programmet nyligen gjorde i Sydafrika. En punkt på programmet var ett besök på Voortrekker-monumentet utanför Pretoria, ett fyrtio meter hög egyptisk-germansk installation, byggt i en arkitektur som Hans Ruin beskriver som fascistisk. Den beskriver en ensam boerkvinna med två barn klängandes vid midjan och omgiven av tjurar som ska symbolisera Zulu-Folket.

– Det märkliga är att detta monument står kvar som när det byggdes, det var inte inramat med någon annan förklaring, säger Hans Ruin.

Tyskland källan till frågorna

Det finns alltså minnen som samhällen kan välja att glömma. Men också minnen som aningslöst får stå kvar utan att omtolkas. Tyskland är urkällan för denna problematik, menar Hans Ruin. Där har man kommit längre än på andra håll när det gäller att hantera trauman och nationella katastrofer. Skälet är förstås landets erfarenheter som offer men framför allt som förövare, både under nazismen och under efterkrigstiden. Men även där har Berlinmuren fått en annan innebörd 25 år senare. Nu anser många att den förhatliga symbolen för den kommunistiska diktaturen borde ha bevarats mer än vad som är fallet. Hans Ruin och hans medarbetare har bland annat knutit ett samarbete med gruppen kring paret Jan och Aleida Assman som är Tysklands främsta experter på kollektiva minnen och kulturell minnesforskning.

Victoria Fareld intresserar sig för några centrala författarskap som hon analyserar, bland annat den judisk-tyska filosofen Hannah Arendts verk. Hannah Arendt  levde i Tyskland men flydde nazismen till New York.

– Min forskning handlar om hur historia används för att bearbeta skuld och ansvar och vilken etisk relation eftervärlden står till det förflutna. Jag undersöker hur historien används som plats för skuldbearbetning av det egna samhällets misslyckande, säger Victoria Fareld.

Ska man då känna skuld för vad andra åstadkommit i det förflutna? Nej, kanske inte skuld men definitivt ansvar, menar Victoria Fareld. Var går då gränsen för ansvaret? Var eller när upphör det? Detta är frågor som definitivt sysselsätter de generationer tyskar som är födda efter andra världskriget. Det är också frågor som angår oss alla när det exempelvis gäller klimathotet.

- Hannah Arendt har skrivit att ansvaret är gränslöst över tid och då bör det också omfatta framtiden, för de som ska komma att leva på denna planet, säger Victoria Fareld.

Stark kulturell konstitution

Peter Aronsson är en av Sveriges främsta forskare inom det som kallas historiebruk. Han medverkar i programmet och menar att historikernas roll i skapandet av historia är överdriven. I dag skapas historia genom film, media och vanliga människor. Han har intresserat sig för mötesplatser där vetenskap, politik och allmänhet möts: framför allt museerna. Det är där det han kallar slitstarka dilemman kan presenteras, som hela tiden behöver stötas och blötas och omförhandlas för att skapa ett starkt samhälle.

– Ett samhälle behöver både en politisk konstitution och en kulturell, och museerna är genom sin påtagliga materialitet och varaktighet ryggraden i denna kulturella konstitution. Det är hur dessa konstitutioner samverkar som avgör hur starkt samhälle byggt på förtroende blir. Det finns många frågor som är svåra att hantera politiskt men som därför kan spelas upp och bearbetas på den kulturella arenan, säger Peter Aronsson. 

Historiebruket ändras

Det handlar alltså om historia och om hur vi gör bruk av den. Det gör vi alla över hela världen. Men uttrycken är olika och berättelserna ändras, vilket blev särskilt tydligt i Europa efter 1989. Överallt i hela östra Europa revs skulpturer, skolböcker reviderades, gator ändrade namn. Och att statyer kan ha betydelse fick estländarna erfara när de flyttade statyn över en sovjetisk soldat från stadens centrum. Moskva svarade med ekonomisk bojkott. Nu går programmet in i sitt sista år och aktiviteten ökar. Antalet böcker, utställningar, seminarier, artiklar kommer i en strid ström från de olika forskarna. I september 2015 ska en avslutningskonferens hållas i Sigtuna på temat “The Ethos of History”. Bland huvudtalarna finns förutom paret Assmann också Joan Scott, ledande feministisk historiker från Princeton.

Text: Thomas Heldmark
- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf

Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den.

När Berlinmuren föll november 1989 förutspådde vissa att det skulle innebära slutet på historien. Den liberala samhällsordningen hade segrat, ett fruset kommunistiskt samhällssystem hade besegrat sig själv och Sovjetunionen kom att upplösas. I Berlin gav sig folk på muren med hackor. Lenin-statyn monterades ner och huvudet fördes bort med helikopter, vajande över Berlin i ett sorgesamt farväl. Liknande scener utspelades över hela Östeuropa.

Det var inte slutet på historien. I stället öppnades en flod av historiska minnen som dittills hade hållits tillbaka och kampen uppstod kring vilka av dessa minnen som skulle gälla och hur de skulle tolkas. Nya nationer bildades, nygamla etniska gemenskaper etablerades och de behövde sina berättelser. Hur formas dessa berättelser? Vad är historia och historiskt vetande? Vad är dess förhållande till minne, trauma, gemenskap och framtid? För vem, om vem och av vem görs historia?

 

Vid Södertörns Högskola leds ett forskningsprogram som undersöker dessa frågor. Tid, Minne, Representation som programmet heter sträcker sig över tretton olika ämnen och leds av filosofen Hans Ruin.

Forskarna som kommer från hela Sverige försöker på egen hand och tillsammans förstå vad det är som skapar och upprätthåller våra kollektiva minnen. Man analyserar forskningen, centrala författarskap, undersöker hur minnesceremonier uppstår och vilken roll de spelar. Fokus är inte bara på Europa utan man tar ett universellt grepp om hur historien gestaltas i människors vardag i olika kulturer, olika tider och under olika politiska förhållanden.

– Det handlar inte om att relativisera utan om att undersöka hur historiskt medvetande skapas och upprätthålls. Alla mänskliga gemenskaper bygger på minnen, säger Hans Ruin.

Historia finns överallt

Hans Ruin undviker ordet historisk sanning och väljer det mer neutrala historiskt medvetande. Det medvetandet finns inom forskningen, men inte bara där. 

– Det historiemedvetande som kommer till uttryck i forskningen är bara toppen på ett isberg. Lika viktigt är hur detta historiska medvetande bryts ner i normerande berättelser, via skolorna, kulturella minnesceremonier, riter med mera. I dag finns det nya källor till minnet, vi har filmarkiv, bilden är cirka 150 år gammal och ett akustiskt minne i form av ljudupptagningar.

Victoria Fareld är idéhistoriker vid Stockholms universitet och deltar i programmet.

- På samma gång som vi inte längre minns telefonnummer och räkneoperationer, för att vi har externaliserat dem i hårddiskar, så samlar vi på oss artefakter som aldrig förr och minnesceremonierna blir fler. Vi undersöker hur dessa används, säger hon.

Nya tankar i ny högskola

Tankarna till programmet föddes när Södertörns högskola var nyöppnad år 2000. I lokalerna i Flemingsberg samlades filosofer, esteter, konst- och medievetare och arkeologer – och de befann sig i situationen att de skulle bygga upp sina ämnen på nytt. I denna nya miljö uppstod ett mångdisciplinärt samtal om vad människans historicitet består av.

– Det fanns en historisk diskussion som gick igen i alla ämnen. Alla hade med sig en reflexion som var ny och som man ville dela med sig av. Det var något i denna oprövade miljö, att vi alla var på en ny plats, som gjorde det lättare att se över ämnesgränserna. Förmodligen skulle ett sådant här program vara svårare att bygga i ett äldre universitet, säger Hans Ruin.

Den första tiden ägnades stor energi åt att lära sig förstå varandras problemområden och skapa en gemensam begreppsram. Men det är tydligt hur frågorna om historia och minne skär in i alla ämnen. Det märks under de många seminarierna som består av intensiva diskussioner. Victoria Fareld ingår i redaktionen för det trebandsverk som går under arbetsnamnet Historiens Hemvist:

– Det är inte så vanligt att humanister samarbetar så intensivt som vi gör här. Detta trebandsverket är ett ambitiöst försök att samla det vi åstadkommit. Men vi har också bjudit in forskare utanför programmet som sysslar med liknande saker. Tillsammans kan vi skapa ett tvärvetenskapligt forskningsfält som på skilda sätt behandlar hur det förflutna förvandlas till historisk kunskap, säger hon. 

Baltikum väljer bort vissa minnen

Hans Ruin har särskilt intresserat sig för skapandet av nationella minnen i de baltiska staterna. Där understryks offerrollen under tyska och ryska ockupationerna. Man går också längre tillbaka i historien och lyfter fram Stormaktstiden när Gustav den II Adolf styrde över stora delar av nuvarande Estland och de upplevde en viss frihet under det svenska styret.

Men vissa saker sägs inte. I Litauen trängde man undan det faktum att den egna befolkningen bedrev en grym utrotningskampanj under andra världskriget mot landets judiska befolkning. I Vilnius var 20 procent av befolkningen litauiska judar och tiotusentals av dem avrättades i en av andra världskrigets mest hänsynslösa kampanjer, där de kördes ut från stan och sköts i Paneriaiskogen. I muséet över folkmordsoffer i Vilnius fanns länge inget som nämnde mordet på landets judiska befolkning.

– Detta påtalades av utomstående varpå man inrättade ett litet rum längst in i muséet, men inte alls i proportion till massakerns omfattning, säger Hans Ruin.

Sydafrikanskt boermonument

Han berättar om en resa som forskarna i programmet nyligen gjorde i Sydafrika. En punkt på programmet var ett besök på Voortrekker-monumentet utanför Pretoria, ett fyrtio meter hög egyptisk-germansk installation, byggt i en arkitektur som Hans Ruin beskriver som fascistisk. Den beskriver en ensam boerkvinna med två barn klängandes vid midjan och omgiven av tjurar som ska symbolisera Zulu-Folket.

– Det märkliga är att detta monument står kvar som när det byggdes, det var inte inramat med någon annan förklaring, säger Hans Ruin.

Tyskland källan till frågorna

Det finns alltså minnen som samhällen kan välja att glömma. Men också minnen som aningslöst får stå kvar utan att omtolkas. Tyskland är urkällan för denna problematik, menar Hans Ruin. Där har man kommit längre än på andra håll när det gäller att hantera trauman och nationella katastrofer. Skälet är förstås landets erfarenheter som offer men framför allt som förövare, både under nazismen och under efterkrigstiden. Men även där har Berlinmuren fått en annan innebörd 25 år senare. Nu anser många att den förhatliga symbolen för den kommunistiska diktaturen borde ha bevarats mer än vad som är fallet. Hans Ruin och hans medarbetare har bland annat knutit ett samarbete med gruppen kring paret Jan och Aleida Assman som är Tysklands främsta experter på kollektiva minnen och kulturell minnesforskning.

Victoria Fareld intresserar sig för några centrala författarskap som hon analyserar, bland annat den judisk-tyska filosofen Hannah Arendts verk. Hannah Arendt  levde i Tyskland men flydde nazismen till New York.

– Min forskning handlar om hur historia används för att bearbeta skuld och ansvar och vilken etisk relation eftervärlden står till det förflutna. Jag undersöker hur historien används som plats för skuldbearbetning av det egna samhällets misslyckande, säger Victoria Fareld.

Ska man då känna skuld för vad andra åstadkommit i det förflutna? Nej, kanske inte skuld men definitivt ansvar, menar Victoria Fareld. Var går då gränsen för ansvaret? Var eller när upphör det? Detta är frågor som definitivt sysselsätter de generationer tyskar som är födda efter andra världskriget. Det är också frågor som angår oss alla när det exempelvis gäller klimathotet.

- Hannah Arendt har skrivit att ansvaret är gränslöst över tid och då bör det också omfatta framtiden, för de som ska komma att leva på denna planet, säger Victoria Fareld.

Stark kulturell konstitution

Peter Aronsson är en av Sveriges främsta forskare inom det som kallas historiebruk. Han medverkar i programmet och menar att historikernas roll i skapandet av historia är överdriven. I dag skapas historia genom film, media och vanliga människor. Han har intresserat sig för mötesplatser där vetenskap, politik och allmänhet möts: framför allt museerna. Det är där det han kallar slitstarka dilemman kan presenteras, som hela tiden behöver stötas och blötas och omförhandlas för att skapa ett starkt samhälle.

– Ett samhälle behöver både en politisk konstitution och en kulturell, och museerna är genom sin påtagliga materialitet och varaktighet ryggraden i denna kulturella konstitution. Det är hur dessa konstitutioner samverkar som avgör hur starkt samhälle byggt på förtroende blir. Det finns många frågor som är svåra att hantera politiskt men som därför kan spelas upp och bearbetas på den kulturella arenan, säger Peter Aronsson. 

Historiebruket ändras

Det handlar alltså om historia och om hur vi gör bruk av den. Det gör vi alla över hela världen. Men uttrycken är olika och berättelserna ändras, vilket blev särskilt tydligt i Europa efter 1989. Överallt i hela östra Europa revs skulpturer, skolböcker reviderades, gator ändrade namn. Och att statyer kan ha betydelse fick estländarna erfara när de flyttade statyn över en sovjetisk soldat från stadens centrum. Moskva svarade med ekonomisk bojkott. Nu går programmet in i sitt sista år och aktiviteten ökar. Antalet böcker, utställningar, seminarier, artiklar kommer i en strid ström från de olika forskarna. I september 2015 ska en avslutningskonferens hållas i Sigtuna på temat “The Ethos of History”. Bland huvudtalarna finns förutom paret Assmann också Joan Scott, ledande feministisk historiker från Princeton.

Text: Thomas Heldmark
- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf

Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den.

När Berlinmuren föll november 1989 förutspådde vissa att det skulle innebära slutet på historien. Den liberala samhällsordningen hade segrat, ett fruset kommunistiskt samhällssystem hade besegrat sig själv och Sovjetunionen kom att upplösas. I Berlin gav sig folk på muren med hackor. Lenin-statyn monterades ner och huvudet fördes bort med helikopter, vajande över Berlin i ett sorgesamt farväl. Liknande scener utspelades över hela Östeuropa.

Det var inte slutet på historien. I stället öppnades en flod av historiska minnen som dittills hade hållits tillbaka och kampen uppstod kring vilka av dessa minnen som skulle gälla och hur de skulle tolkas. Nya nationer bildades, nygamla etniska gemenskaper etablerades och de behövde sina berättelser. Hur formas dessa berättelser? Vad är historia och historiskt vetande? Vad är dess förhållande till minne, trauma, gemenskap och framtid? För vem, om vem och av vem görs historia?

 

Vid Södertörns Högskola leds ett forskningsprogram som undersöker dessa frågor. Tid, Minne, Representation som programmet heter sträcker sig över tretton olika ämnen och leds av filosofen Hans Ruin.

Forskarna som kommer från hela Sverige försöker på egen hand och tillsammans förstå vad det är som skapar och upprätthåller våra kollektiva minnen. Man analyserar forskningen, centrala författarskap, undersöker hur minnesceremonier uppstår och vilken roll de spelar. Fokus är inte bara på Europa utan man tar ett universellt grepp om hur historien gestaltas i människors vardag i olika kulturer, olika tider och under olika politiska förhållanden.

– Det handlar inte om att relativisera utan om att undersöka hur historiskt medvetande skapas och upprätthålls. Alla mänskliga gemenskaper bygger på minnen, säger Hans Ruin.

Historia finns överallt

Hans Ruin undviker ordet historisk sanning och väljer det mer neutrala historiskt medvetande. Det medvetandet finns inom forskningen, men inte bara där. 

– Det historiemedvetande som kommer till uttryck i forskningen är bara toppen på ett isberg. Lika viktigt är hur detta historiska medvetande bryts ner i normerande berättelser, via skolorna, kulturella minnesceremonier, riter med mera. I dag finns det nya källor till minnet, vi har filmarkiv, bilden är cirka 150 år gammal och ett akustiskt minne i form av ljudupptagningar.

Victoria Fareld är idéhistoriker vid Stockholms universitet och deltar i programmet.

- På samma gång som vi inte längre minns telefonnummer och räkneoperationer, för att vi har externaliserat dem i hårddiskar, så samlar vi på oss artefakter som aldrig förr och minnesceremonierna blir fler. Vi undersöker hur dessa används, säger hon.

Nya tankar i ny högskola

Tankarna till programmet föddes när Södertörns högskola var nyöppnad år 2000. I lokalerna i Flemingsberg samlades filosofer, esteter, konst- och medievetare och arkeologer – och de befann sig i situationen att de skulle bygga upp sina ämnen på nytt. I denna nya miljö uppstod ett mångdisciplinärt samtal om vad människans historicitet består av.

– Det fanns en historisk diskussion som gick igen i alla ämnen. Alla hade med sig en reflexion som var ny och som man ville dela med sig av. Det var något i denna oprövade miljö, att vi alla var på en ny plats, som gjorde det lättare att se över ämnesgränserna. Förmodligen skulle ett sådant här program vara svårare att bygga i ett äldre universitet, säger Hans Ruin.

Den första tiden ägnades stor energi åt att lära sig förstå varandras problemområden och skapa en gemensam begreppsram. Men det är tydligt hur frågorna om historia och minne skär in i alla ämnen. Det märks under de många seminarierna som består av intensiva diskussioner. Victoria Fareld ingår i redaktionen för det trebandsverk som går under arbetsnamnet Historiens Hemvist:

– Det är inte så vanligt att humanister samarbetar så intensivt som vi gör här. Detta trebandsverket är ett ambitiöst försök att samla det vi åstadkommit. Men vi har också bjudit in forskare utanför programmet som sysslar med liknande saker. Tillsammans kan vi skapa ett tvärvetenskapligt forskningsfält som på skilda sätt behandlar hur det förflutna förvandlas till historisk kunskap, säger hon. 

Baltikum väljer bort vissa minnen

Hans Ruin har särskilt intresserat sig för skapandet av nationella minnen i de baltiska staterna. Där understryks offerrollen under tyska och ryska ockupationerna. Man går också längre tillbaka i historien och lyfter fram Stormaktstiden när Gustav den II Adolf styrde över stora delar av nuvarande Estland och de upplevde en viss frihet under det svenska styret.

Men vissa saker sägs inte. I Litauen trängde man undan det faktum att den egna befolkningen bedrev en grym utrotningskampanj under andra världskriget mot landets judiska befolkning. I Vilnius var 20 procent av befolkningen litauiska judar och tiotusentals av dem avrättades i en av andra världskrigets mest hänsynslösa kampanjer, där de kördes ut från stan och sköts i Paneriaiskogen. I muséet över folkmordsoffer i Vilnius fanns länge inget som nämnde mordet på landets judiska befolkning.

– Detta påtalades av utomstående varpå man inrättade ett litet rum längst in i muséet, men inte alls i proportion till massakerns omfattning, säger Hans Ruin.

Sydafrikanskt boermonument

Han berättar om en resa som forskarna i programmet nyligen gjorde i Sydafrika. En punkt på programmet var ett besök på Voortrekker-monumentet utanför Pretoria, ett fyrtio meter hög egyptisk-germansk installation, byggt i en arkitektur som Hans Ruin beskriver som fascistisk. Den beskriver en ensam boerkvinna med två barn klängandes vid midjan och omgiven av tjurar som ska symbolisera Zulu-Folket.

– Det märkliga är att detta monument står kvar som när det byggdes, det var inte inramat med någon annan förklaring, säger Hans Ruin.

Tyskland källan till frågorna

Det finns alltså minnen som samhällen kan välja att glömma. Men också minnen som aningslöst får stå kvar utan att omtolkas. Tyskland är urkällan för denna problematik, menar Hans Ruin. Där har man kommit längre än på andra håll när det gäller att hantera trauman och nationella katastrofer. Skälet är förstås landets erfarenheter som offer men framför allt som förövare, både under nazismen och under efterkrigstiden. Men även där har Berlinmuren fått en annan innebörd 25 år senare. Nu anser många att den förhatliga symbolen för den kommunistiska diktaturen borde ha bevarats mer än vad som är fallet. Hans Ruin och hans medarbetare har bland annat knutit ett samarbete med gruppen kring paret Jan och Aleida Assman som är Tysklands främsta experter på kollektiva minnen och kulturell minnesforskning.

Victoria Fareld intresserar sig för några centrala författarskap som hon analyserar, bland annat den judisk-tyska filosofen Hannah Arendts verk. Hannah Arendt  levde i Tyskland men flydde nazismen till New York.

– Min forskning handlar om hur historia används för att bearbeta skuld och ansvar och vilken etisk relation eftervärlden står till det förflutna. Jag undersöker hur historien används som plats för skuldbearbetning av det egna samhällets misslyckande, säger Victoria Fareld.

Ska man då känna skuld för vad andra åstadkommit i det förflutna? Nej, kanske inte skuld men definitivt ansvar, menar Victoria Fareld. Var går då gränsen för ansvaret? Var eller när upphör det? Detta är frågor som definitivt sysselsätter de generationer tyskar som är födda efter andra världskriget. Det är också frågor som angår oss alla när det exempelvis gäller klimathotet.

- Hannah Arendt har skrivit att ansvaret är gränslöst över tid och då bör det också omfatta framtiden, för de som ska komma att leva på denna planet, säger Victoria Fareld.

Stark kulturell konstitution

Peter Aronsson är en av Sveriges främsta forskare inom det som kallas historiebruk. Han medverkar i programmet och menar att historikernas roll i skapandet av historia är överdriven. I dag skapas historia genom film, media och vanliga människor. Han har intresserat sig för mötesplatser där vetenskap, politik och allmänhet möts: framför allt museerna. Det är där det han kallar slitstarka dilemman kan presenteras, som hela tiden behöver stötas och blötas och omförhandlas för att skapa ett starkt samhälle.

– Ett samhälle behöver både en politisk konstitution och en kulturell, och museerna är genom sin påtagliga materialitet och varaktighet ryggraden i denna kulturella konstitution. Det är hur dessa konstitutioner samverkar som avgör hur starkt samhälle byggt på förtroende blir. Det finns många frågor som är svåra att hantera politiskt men som därför kan spelas upp och bearbetas på den kulturella arenan, säger Peter Aronsson. 

Historiebruket ändras

Det handlar alltså om historia och om hur vi gör bruk av den. Det gör vi alla över hela världen. Men uttrycken är olika och berättelserna ändras, vilket blev särskilt tydligt i Europa efter 1989. Överallt i hela östra Europa revs skulpturer, skolböcker reviderades, gator ändrade namn. Och att statyer kan ha betydelse fick estländarna erfara när de flyttade statyn över en sovjetisk soldat från stadens centrum. Moskva svarade med ekonomisk bojkott. Nu går programmet in i sitt sista år och aktiviteten ökar. Antalet böcker, utställningar, seminarier, artiklar kommer i en strid ström från de olika forskarna. I september 2015 ska en avslutningskonferens hållas i Sigtuna på temat “The Ethos of History”. Bland huvudtalarna finns förutom paret Assmann också Joan Scott, ledande feministisk historiker från Princeton.

Text: Thomas Heldmark
- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf

Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den.

När Berlinmuren föll november 1989 förutspådde vissa att det skulle innebära slutet på historien. Den liberala samhällsordningen hade segrat, ett fruset kommunistiskt samhällssystem hade besegrat sig själv och Sovjetunionen kom att upplösas. I Berlin gav sig folk på muren med hackor. Lenin-statyn monterades ner och huvudet fördes bort med helikopter, vajande över Berlin i ett sorgesamt farväl. Liknande scener utspelades över hela Östeuropa.

Det var inte slutet på historien. I stället öppnades en flod av historiska minnen som dittills hade hållits tillbaka och kampen uppstod kring vilka av dessa minnen som skulle gälla och hur de skulle tolkas. Nya nationer bildades, nygamla etniska gemenskaper etablerades och de behövde sina berättelser. Hur formas dessa berättelser? Vad är historia och historiskt vetande? Vad är dess förhållande till minne, trauma, gemenskap och framtid? För vem, om vem och av vem görs historia?

 

Vid Södertörns Högskola leds ett forskningsprogram som undersöker dessa frågor. Tid, Minne, Representation som programmet heter sträcker sig över tretton olika ämnen och leds av filosofen Hans Ruin.

Forskarna som kommer från hela Sverige försöker på egen hand och tillsammans förstå vad det är som skapar och upprätthåller våra kollektiva minnen. Man analyserar forskningen, centrala författarskap, undersöker hur minnesceremonier uppstår och vilken roll de spelar. Fokus är inte bara på Europa utan man tar ett universellt grepp om hur historien gestaltas i människors vardag i olika kulturer, olika tider och under olika politiska förhållanden.

– Det handlar inte om att relativisera utan om att undersöka hur historiskt medvetande skapas och upprätthålls. Alla mänskliga gemenskaper bygger på minnen, säger Hans Ruin.

Historia finns överallt

Hans Ruin undviker ordet historisk sanning och väljer det mer neutrala historiskt medvetande. Det medvetandet finns inom forskningen, men inte bara där. 

– Det historiemedvetande som kommer till uttryck i forskningen är bara toppen på ett isberg. Lika viktigt är hur detta historiska medvetande bryts ner i normerande berättelser, via skolorna, kulturella minnesceremonier, riter med mera. I dag finns det nya källor till minnet, vi har filmarkiv, bilden är cirka 150 år gammal och ett akustiskt minne i form av ljudupptagningar.

Victoria Fareld är idéhistoriker vid Stockholms universitet och deltar i programmet.

- På samma gång som vi inte längre minns telefonnummer och räkneoperationer, för att vi har externaliserat dem i hårddiskar, så samlar vi på oss artefakter som aldrig förr och minnesceremonierna blir fler. Vi undersöker hur dessa används, säger hon.

Nya tankar i ny högskola

Tankarna till programmet föddes när Södertörns högskola var nyöppnad år 2000. I lokalerna i Flemingsberg samlades filosofer, esteter, konst- och medievetare och arkeologer – och de befann sig i situationen att de skulle bygga upp sina ämnen på nytt. I denna nya miljö uppstod ett mångdisciplinärt samtal om vad människans historicitet består av.

– Det fanns en historisk diskussion som gick igen i alla ämnen. Alla hade med sig en reflexion som var ny och som man ville dela med sig av. Det var något i denna oprövade miljö, att vi alla var på en ny plats, som gjorde det lättare att se över ämnesgränserna. Förmodligen skulle ett sådant här program vara svårare att bygga i ett äldre universitet, säger Hans Ruin.

Den första tiden ägnades stor energi åt att lära sig förstå varandras problemområden och skapa en gemensam begreppsram. Men det är tydligt hur frågorna om historia och minne skär in i alla ämnen. Det märks under de många seminarierna som består av intensiva diskussioner. Victoria Fareld ingår i redaktionen för det trebandsverk som går under arbetsnamnet Historiens Hemvist:

– Det är inte så vanligt att humanister samarbetar så intensivt som vi gör här. Detta trebandsverket är ett ambitiöst försök att samla det vi åstadkommit. Men vi har också bjudit in forskare utanför programmet som sysslar med liknande saker. Tillsammans kan vi skapa ett tvärvetenskapligt forskningsfält som på skilda sätt behandlar hur det förflutna förvandlas till historisk kunskap, säger hon. 

Baltikum väljer bort vissa minnen

Hans Ruin har särskilt intresserat sig för skapandet av nationella minnen i de baltiska staterna. Där understryks offerrollen under tyska och ryska ockupationerna. Man går också längre tillbaka i historien och lyfter fram Stormaktstiden när Gustav den II Adolf styrde över stora delar av nuvarande Estland och de upplevde en viss frihet under det svenska styret.

Men vissa saker sägs inte. I Litauen trängde man undan det faktum att den egna befolkningen bedrev en grym utrotningskampanj under andra världskriget mot landets judiska befolkning. I Vilnius var 20 procent av befolkningen litauiska judar och tiotusentals av dem avrättades i en av andra världskrigets mest hänsynslösa kampanjer, där de kördes ut från stan och sköts i Paneriaiskogen. I muséet över folkmordsoffer i Vilnius fanns länge inget som nämnde mordet på landets judiska befolkning.

– Detta påtalades av utomstående varpå man inrättade ett litet rum längst in i muséet, men inte alls i proportion till massakerns omfattning, säger Hans Ruin.

Sydafrikanskt boermonument

Han berättar om en resa som forskarna i programmet nyligen gjorde i Sydafrika. En punkt på programmet var ett besök på Voortrekker-monumentet utanför Pretoria, ett fyrtio meter hög egyptisk-germansk installation, byggt i en arkitektur som Hans Ruin beskriver som fascistisk. Den beskriver en ensam boerkvinna med två barn klängandes vid midjan och omgiven av tjurar som ska symbolisera Zulu-Folket.

– Det märkliga är att detta monument står kvar som när det byggdes, det var inte inramat med någon annan förklaring, säger Hans Ruin.

Tyskland källan till frågorna

Det finns alltså minnen som samhällen kan välja att glömma. Men också minnen som aningslöst får stå kvar utan att omtolkas. Tyskland är urkällan för denna problematik, menar Hans Ruin. Där har man kommit längre än på andra håll när det gäller att hantera trauman och nationella katastrofer. Skälet är förstås landets erfarenheter som offer men framför allt som förövare, både under nazismen och under efterkrigstiden. Men även där har Berlinmuren fått en annan innebörd 25 år senare. Nu anser många att den förhatliga symbolen för den kommunistiska diktaturen borde ha bevarats mer än vad som är fallet. Hans Ruin och hans medarbetare har bland annat knutit ett samarbete med gruppen kring paret Jan och Aleida Assman som är Tysklands främsta experter på kollektiva minnen och kulturell minnesforskning.

Victoria Fareld intresserar sig för några centrala författarskap som hon analyserar, bland annat den judisk-tyska filosofen Hannah Arendts verk. Hannah Arendt  levde i Tyskland men flydde nazismen till New York.

– Min forskning handlar om hur historia används för att bearbeta skuld och ansvar och vilken etisk relation eftervärlden står till det förflutna. Jag undersöker hur historien används som plats för skuldbearbetning av det egna samhällets misslyckande, säger Victoria Fareld.

Ska man då känna skuld för vad andra åstadkommit i det förflutna? Nej, kanske inte skuld men definitivt ansvar, menar Victoria Fareld. Var går då gränsen för ansvaret? Var eller när upphör det? Detta är frågor som definitivt sysselsätter de generationer tyskar som är födda efter andra världskriget. Det är också frågor som angår oss alla när det exempelvis gäller klimathotet.

- Hannah Arendt har skrivit att ansvaret är gränslöst över tid och då bör det också omfatta framtiden, för de som ska komma att leva på denna planet, säger Victoria Fareld.

Stark kulturell konstitution

Peter Aronsson är en av Sveriges främsta forskare inom det som kallas historiebruk. Han medverkar i programmet och menar att historikernas roll i skapandet av historia är överdriven. I dag skapas historia genom film, media och vanliga människor. Han har intresserat sig för mötesplatser där vetenskap, politik och allmänhet möts: framför allt museerna. Det är där det han kallar slitstarka dilemman kan presenteras, som hela tiden behöver stötas och blötas och omförhandlas för att skapa ett starkt samhälle.

– Ett samhälle behöver både en politisk konstitution och en kulturell, och museerna är genom sin påtagliga materialitet och varaktighet ryggraden i denna kulturella konstitution. Det är hur dessa konstitutioner samverkar som avgör hur starkt samhälle byggt på förtroende blir. Det finns många frågor som är svåra att hantera politiskt men som därför kan spelas upp och bearbetas på den kulturella arenan, säger Peter Aronsson. 

Historiebruket ändras

Det handlar alltså om historia och om hur vi gör bruk av den. Det gör vi alla över hela världen. Men uttrycken är olika och berättelserna ändras, vilket blev särskilt tydligt i Europa efter 1989. Överallt i hela östra Europa revs skulpturer, skolböcker reviderades, gator ändrade namn. Och att statyer kan ha betydelse fick estländarna erfara när de flyttade statyn över en sovjetisk soldat från stadens centrum. Moskva svarade med ekonomisk bojkott. Nu går programmet in i sitt sista år och aktiviteten ökar. Antalet böcker, utställningar, seminarier, artiklar kommer i en strid ström från de olika forskarna. I september 2015 ska en avslutningskonferens hållas i Sigtuna på temat “The Ethos of History”. Bland huvudtalarna finns förutom paret Assmann också Joan Scott, ledande feministisk historiker från Princeton.

- See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf
Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den. - See more at: http://www.rj.se/Forskningsnyheter/Forskaren/2014/Tid-minne-representation/#sthash.FxR35HNx.dpuf

Hur skapar samhällen sina minnen och hur presenteras de? Vad väljer vi att minnas och vad tycker vi är lämpligt att glömma bort? Forskningsprogrammet Tid, Minne, Representation handlar om historia men framför allt hur vi gör bruk av den.

När Berlinmuren föll november 1989 förutspådde vissa att det skulle innebära slutet på historien. Den liberala samhällsordningen hade segrat, ett fruset kommunistiskt samhällssystem hade besegrat sig själv och Sovjetunionen kom att upplösas. I Berlin gav sig folk på muren med hackor. Lenin-statyn monterades ner och huvudet fördes bort med helikopter, vajande över Berlin i ett sorgesamt farväl. Liknande scener utspelades över hela Östeuropa.

Det var inte slutet på historien. I stället öppnades en flod av historiska minnen som dittills hade hållits tillbaka och kampen uppstod kring vilka av dessa minnen som skulle gälla och hur de skulle tolkas. Nya nationer bildades, nygamla etniska gemenskaper etablerades och de behövde sina berättelser. Hur formas dessa berättelser? Vad är historia och historiskt vetande? Vad är dess förhållande till minne, trauma, gemenskap och framtid? För vem, om vem och av vem görs historia?

Vid Södertörns Högskola leds ett forskningsprogram som undersöker dessa frågor. Tid, Minne, Representation som programmet heter sträcker sig över tretton olika ämnen och leds av filosofen Hans Ruin.

Forskarna som kommer från hela Sverige försöker på egen hand och tillsammans förstå vad det är som skapar och upprätthåller våra kollektiva minnen. Man analyserar forskningen, centrala författarskap, undersöker hur minnesceremonier uppstår och vilken roll de spelar. Fokus är inte bara på Europa utan man tar ett universellt grepp om hur historien gestaltas i människors vardag i olika kulturer, olika tider och under olika politiska förhållanden.

Historia finns överallt

– Det handlar inte om att relativisera utan om att undersöka hur historiskt medvetande skapas och upprätthålls. Alla mänskliga gemenskaper bygger på minnen, säger Hans Ruin.

Hans Ruin undviker ordet historisk sanning och väljer det mer neutrala historiskt medvetande. Det medvetandet finns inom forskningen, men inte bara där. 

– Det historiemedvetande som kommer till uttryck i forskningen är bara toppen på ett isberg. Lika viktigt är hur detta historiska medvetande bryts ner i normerande berättelser, via skolorna, kulturella minnesceremonier, riter med mera. Idag finns det nya källor till minnet, vi har filmarkiv, bilden är cirka 150 år gammal och ett akustiskt minne i form av ljudupptagningar.

Victoria Fareld är idéhistoriker vid Stockholms universitet och deltar i programmet.

- På samma gång som vi inte längre minns telefonnummer och räkneoperationer, för att vi har externaliserat dem i hårddiskar, så samlar vi på oss artefakter som aldrig förr och minnesceremonierna blir fler. Vi undersöker hur dessa används, säger hon.

Nya tankar i ny högskola

Tankarna till programmet föddes när Södertörns högskola var nyöppnad år 2000. I lokalerna i Flemingsberg samlades filosofer, esteter, konst- och medievetare och arkeologer – och de befann sig i situationen att de skulle bygga upp sina ämnen på nytt. I denna nya miljö uppstod ett mångdisciplinärt samtal om vad människans historicitet består av.

– Det fanns en historisk diskussion som gick igen i alla ämnen. Alla hade med sig en reflexion som var ny och som man ville dela med sig av. Det var något i denna oprövade miljö, att vi alla var på en ny plats, som gjorde det lättare att se över ämnesgränserna. Förmodligen skulle ett sådant här program vara svårare att bygga i ett äldre universitet, säger Hans Ruin.

De första året ägnades stor energi åt att lära sig förstå varandras problemområden och skapa en gemensam begreppsram. Men det är tydligt hur frågorna om historia och minne skär in i alla ämnen. Det märks under de många seminarierna som består av intensiva diskussioner. Victoria Fareld ingår i redaktionen för det trebandsverk som går under arbetsnamnet Historiens Hemvist:

– Det är inte så vanligt att humanister samarbetar så intensivt som vi gör här. Detta trebandsverket är ett ambitiöst försök att samla det vi åstadkommit. Men vi har också bjudit in forskare utanför programmet som sysslar med liknande saker. Tillsammans kan vi skapa ett tvärvetenskapligt forskningsfält som på skilda sätt behandlar hur det förflutna förvandlas till historisk kunskap, säger hon. 

Baltikum väljer bort vissa minnen

Hans Ruin har särskilt intresserat sig för skapandet av nationella minnen i de baltiska staterna. Där understryks offerrollen under tyska och ryska ockupationerna. Man går också längre tillbaka i historien och lyfter fram Stormaktstiden när Gustav den II Adolf styrde över stora delar av nuvarande Estland och de upplevde en viss frihet under det svenska styret.

Men vissa saker sägs inte. I Litauen trängde man undan det faktum att den egna befolkningen bedrev en grym utrotningskampanj under andra världskriget mot landets judiska befolkning. I Vilnius var 40 procent av befolkningen judar och tiotusentals av dem avrättades i en av andra världskrigets mest hänsynslösa kampanjer, där de kördes ut från stan och sköts i Paneriaiskogen. I muséet över folkmordsoffer i Vilnius fanns länge inget som nämnde mordet på landets judiska befolkning.

– Detta påtalades av utomstående varpå man inrättade ett litet rum längst in i muséet, men inte alls i proportion till massakerns omfattning, säger Hans Ruin.

Sydafrikanskt boermonument

Han berättar om en resa som forskarna i programmet nyligen gjorde i Sydafrika. En punkt på programmet var ett besök på Voortrekker-monumentet utanför Pretoria, ett fyrtio meter hög egyptisk-germansk installation, byggt i en arkitektur som Hans Ruin beskriver som fascistisk. Den beskriver en ensam Boerkvinna med två barn klängandes vid midjan och omgiven av tjurar som ska symbolisera Zulu-Folket.

– Det märkliga är att detta monument står kvar som när det byggdes, det var inte inramat med någon annan förklaring, säger Hans Ruin.

Tyskland källan till frågorna

Det finns alltså minnen som samhällen kan välja att glömma. Men också minnen som aningslöst får stå kvar utan att omtolkas. Tyskland är urkällan för denna problematik, menar Hans Ruin. Där har man kommit längre än på andra håll  är det gäller att hantera trauman och nationella katastrofer. Skälet är förstås landets erfarenheter som offer men framförallt som förövare, både under nazismen och under efterkrigstiden. Men även där har Berlinmuren fått en annan innebörd 25 år senare. Nu anser många att den förhatliga symbolen för den kommunistiska diktaturen borde ha bevarats mer än vad som är fallet. Hans Ruin och hans medarbetare har bland annat knutit ett samarbete med gruppen kring paret Jan och Aleida Assman som är Tysklands främsta experter på kollektiva minnen och kulturell minnesforskning.

Victoria Fareld intresserar sig för några centrala författarskap som hon analyserar, bland annat den judisk-tyska filosofen Hannah Arendts verk. Hannah Arendt  levde i Tyskland men flydde nazismen till New York.

– Min forskning handlar om hur historia används för att bearbeta skuld och ansvar och vilken etisk relation eftervärlden står till det förflutna. Jag undersöker hur historien används som plats för skuldbearbetning av det egna samhällets misslyckande, säger Victoria Fareld.

Ska man då känna skuld för vad andra åstadkommit i det förflutna? Nej, kanske inte skuld men definitivt ansvar, menar Victoria Fareld. Var går då gränsen för ansvaret? Var eller när upphör det? Detta är frågor som definitivt sysselsätter de generationer tyskar som är födda efter andra världskriget. Det är också frågor som angår oss alla när det exempelvis gäller klimathotet.

- Hannah Arendt har skrivit att ansvaret är gränslöst över tid och då bör det också omfatta framtiden, för de som ska komma att leva på denna planet, säger Victoria Fareld.

Stark kulturell konstitution

Peter Aronsson är en av Sveriges främsta forskare inom det som kallas historiebruk. Han medverkar i programmet och menar att historikernas roll i skapandet av historia är överdriven. Idag skapas historia genom film, media och vanliga människor. Han har intresserat sig för mötesplatser där vetenskap, politik och allmänhet möts: framförallt museerna. Det är där det han kallar slitstarka dilemman kan presenteras, som hela tiden behöver stötas och blötas och omförhandlas för att skapa ett starkt samhälle.

– Ett samhälle behöver både en politisk konstitution och en kulturell, och museerna är genom sin påtagliga materialitet och varaktighet ryggraden i denna kulturella konstitution. Det är hur dessa konstitutioner samverkar som avgör hur starkt samhälle byggt på förtroende blir. Det finns många frågor som är svåra att hantera politiskt men som därför kan spelas upp och bearbetas på den kulturella arenan, säger Peter Aronsson. 

Historiebruket ändras

Det handlar alltså om historia och om hur vi gör bruk av den. Det gör vi alla över hela världen. Men uttrycken är olika och berättelserna ändras, vilket blev särskilt tydligt i Europa efter 1989. Överallt i hela östra Europa revs skulpturer, skolböcker reviderades, gator ändrade namn. Och att statyer kan ha betydelse fick estländarna erfara när de flyttade statyn över en sovjetisk soldat från stadens centrum. Moskva svarade med ekonomisk bojkott. Nu går programmet in i sitt sista år och aktiviteten ökar. Antalet böcker, utställningar, seminarier, artiklar kommer i en strid ström från de olika forskarna. I september 2015 ska en avslutningskonferens hållas i Sigtuna på temat “The Ethos of History”. Bland huvudtalarna finns förutom paret Assmann också Joan Scott, ledande feministisk historiker från Princeton.