Arvet efter kärnkraften: Samhällen, framtidsbilder och radioaktivt avfall
Att avveckla ett kärnkraftverk är inte enbart en teknisk utmaning utan innebär också en social och kulturell process knuten till det arv som kärnkraften lämnar efter sig. Hur påverkas samhällen med koppling till ett kärnkraftverk vid en avveckling, hur hanteras det radioaktiva avfallet, och hur förändras synen på kärnkraften?
Tidigare forskning har huvudsakligen ägnat sig åt kärnkraft och kulturarv som två separata företeelser. I detta projekt vill vi därför utveckla ett nytt fält som undersöker kärnkraft ur ett kulturarvsperspektiv. Det övergripande syftet är att generera ny kunskap om vad som karaktäriserar arvet efter kärnkraften, hur det påverkar oss idag och i framtiden.
Våra frågeställningar rör bl a hur ansvaret för hanteringen av det radioaktiva avfallet på olika sätt knyts till kärnkraftsindustrins aktörer eller till samhället i stort; hur den högstatus-identitet som finns hos befolkningen i många kärnkraftsorter omförhandlas i samband med en avveckling; samt hur tidigare uppfattningar om kärnkraft som utopi eller dystopi, tar sig nya uttryck i relation till dagsaktuella frågor som t ex klimatförändring.
Forskargruppen kommer att arbeta med etnografiskt orienterade fallstudier i Sverige, Storbritannien, Ryssland och Frankrike. Teoretiskt utgår vi från en syn på kulturarv som en arena för intensifierad kulturell förhandling, vilket gör det möjligt för oss att undersöka kärnkraft som kulturarv både inom och utanför museer och andra kulturarvsinstitutioner.
Tidigare forskning har huvudsakligen ägnat sig åt kärnkraft och kulturarv som två separata företeelser. I detta projekt vill vi därför utveckla ett nytt fält som undersöker kärnkraft ur ett kulturarvsperspektiv. Det övergripande syftet är att generera ny kunskap om vad som karaktäriserar arvet efter kärnkraften, hur det påverkar oss idag och i framtiden.
Våra frågeställningar rör bl a hur ansvaret för hanteringen av det radioaktiva avfallet på olika sätt knyts till kärnkraftsindustrins aktörer eller till samhället i stort; hur den högstatus-identitet som finns hos befolkningen i många kärnkraftsorter omförhandlas i samband med en avveckling; samt hur tidigare uppfattningar om kärnkraft som utopi eller dystopi, tar sig nya uttryck i relation till dagsaktuella frågor som t ex klimatförändring.
Forskargruppen kommer att arbeta med etnografiskt orienterade fallstudier i Sverige, Storbritannien, Ryssland och Frankrike. Teoretiskt utgår vi från en syn på kulturarv som en arena för intensifierad kulturell förhandling, vilket gör det möjligt för oss att undersöka kärnkraft som kulturarv både inom och utanför museer och andra kulturarvsinstitutioner.
Slutredovisning
Projektets syfte
Att avveckla ett kärnkraftverk är inte enbart en teknisk utmaning utan innebär också en social och kulturell process knuten till det arv som kärnkraften lämnar efter sig. Hur påverkas samhällen med koppling till ett kärnkraftverk vid en avveckling, hur hanteras det radioaktiva avfallet, och hur förändras synen på kärnkraften?
Tidigare forskning har huvudsakligen ägnat sig åt kärnkraft och kulturarv som två separata företeelser. Inom ramen för detta projekt har vi därför arbetat för att utveckla ett nytt fält som undersöker kärnkraft ur ett kulturarvsperspektiv. Det övergripande syftet har varit att generera ny kunskap om vad som karaktäriserar arvet efter kärnkraften, hur det påverkar oss idag och i framtiden.
Våra frågeställningar fokuserade på 1) hur ansvaret för hanteringen av det radioaktiva avfallet på olika sätt knyts till kärnkraftsindustrins aktörer eller till samhället i stort; 2) hur den högstatusidentitet som finns hos befolkningen i många kärnkraftsorter omförhandlas i samband med en avveckling; samt 3) hur tidigare uppfattningar om kärnkraft som utopi eller dystopi, tar sig nya uttryck i relation till dagsaktuella frågor som t ex klimatförändringarna.
Forskargruppen har arbetat med etnografiskt orienterade fallstudier i Sverige, Storbritannien, Ryssland och Frankrike. Teoretiskt utgick vi från en syn på kulturarv som en arena för intensifierad kulturell förhandling, vilket gjorde det möjligt att undersöka kärnkraft som kulturarv både inom och utanför museer och andra kulturarvsinstitutioner.
Genomförande
I enlighet med projektplanen har forskargruppen undersökt kulturarvsprocesser vid kärnkraftverk under avveckling, i anslutning till anläggningar för förvar av radioaktivt avfall samt i kärnkraftssamhällen. På grund av gruppens breda språkkunskaper kunde vi arbeta med gemensamt fältarbete, framför allt i form av observationer, intervjuer och arkivkällor, i alla fyra länderna. Detta resulterade bland annat i flera samförfattade artiklar och kapitel.
I projektplanen trodde vi att det skulle vara näst intill omöjligt att genomföra ett besök på Leningradverket i Ryssland och pekade därför ut alternativa sätt att samla empiri för den ryska fallstudien. Efter omfattande förberedelser, och kanske lite tur, kunde detta besök dock genomföras. Kärnkraft är en känslig fråga i Ryssland och att till exempel ställa upp på en intervju har under de senaste åren blivit alltmer riskabelt för intervjupersonen, något som i vissa fall påverkat vilka källor vi har kunnat hänvisa till i våra publikationer. En mer oväntad empirisk utmaning gällde fallstudien vid kärnkraftverket i Fessenheim i Frankrike. Det var planerat att stängas samtidigt som projektet startade, men fortsatte i stället att drivas vidare under flera år. Forskningsfokus fick i detta fall därför justeras från att handla om en omförhandling av den lokala kärnkraftsidentiteten i samband med avveckling, till en undersökning av hur kärnkraften, för både dess förespråkare och dess kritiker, i denna gränsregion faktiskt fungerat som ett verktyg för försoning efter andra världskrigets smärtsamma erfarenheter.
För att stödja projektets arbete kring kärnavfall engagerades Dr Andrei Stsiapanau som affilierad till projektet. När PI Anna Storm fick en ny tjänst flyttades projektet år 2020 från Stockholms universitet till Linköpings universitet. På grund av pandemin sköts projektets slutkonferens först upp två gånger och omvandlades sedan till en digital konferens.
Resultat och slutsatser
En insikt som projektet resulterat i rör skillnader i olika nationers dominerande visioner och strategier för att hantera kärnavfall. Medan vissa länder generellt var inriktade på det förflutna, t ex genom att legitimera (delvis bristfällig) hantering av kärnavfall utifrån ett ärorikt militärt förflutet, var andra länder mer framtidsorienterade och teknikoptimistiska kring möjligheterna att hitta säkra sätt att lagra det radioaktiva avfallet över mycket stora tidsrymder. Andra temporaliteter som kom till uttryck rörde bland annat hur olika aktörer föreställde sig hanteringen av radioaktiva ämnen, till exempel en syn på uran som något som kan återföras till ”naturen” och mer specifikt mycket djupt ned i berggrunden som en spegling av hur det ursprungligen bröts i gruvor, vilket pekar på en cyklisk temporalitet.
En andra central insikt handlar om relationer mellan anställda och djur vid kärnkraftverk (till exempel när det gäller fisk, säl, krokodiler, örnar och vildsvin), relationer vilka på olika sätt innebär en domesticering av ”kärnkraftsnaturer” som inte enbart implicerar att den exceptionella kärnkraften står under mänsklig kontroll, utan också betecknar en normalisering på lokal nivå. En sådan historiskt påvisbar förflyttning av hur vi föreställer oss kärnkraftsproduktion, artikulerat i vardagliga praktiker i och runt kärnkraftverken, blir i sin tur ett uttryck för en stark och förkroppsligad tillit till kärnkraften som en ren och säker energikälla, bland kärnkraftspersonal och invånare som bor i närheten av en kärnkraftsanläggning.
Ett tredje resultat gäller en framväxande logik bland museikuratorer som utformar kärnkraftsutställningar. Logiken baseras på ett samtidigt döljande och framhållande av nackdelar och katastrofer kopplade till kärnkraftens militära och civila infrastruktur, och uttrycks i utställningar där en besökare till exempel kan ”uppleva” en atombomb detonera, med skrämmande ljud, ljus och rörelse, i samma andetag som hen kan uppskatta historien om dess uppfinnare. Denna insikt har fördjupat och nyanserat tidigare förståelser av de budskap som kärnkraftsutställningar har förmedlat i de länder vi har studerat.
Sammantaget visar resultaten att den kombinerade materiella, relationella och representativa ansats vi använt oss av, som analytiskt motsvarar projektets fokus på avfall, samhällen och föreställningar, visade sig vara fruktbar och produktiv. Detta demonstreras också genom vår samverkan med flera projekt och nätverk som behandlar liknande frågeställningar, bland dem “EDUATOM” (Didactic Technologies for the Development of Nuclear Educational Tourism in the Ignalina Nuclear Power Plant Region, placerat vid Vytautas Magnus University (VMU) i Kaunas i Litauen), “NUCLEARWATERS” (NuclearWaters: Putting Water at the Center of Nuclear Energy, placerat vid KTH i Stockholm), och “Nuclear Cultural Heritage: From Knowledge to Practice” (placerat vid Kingston University i London). Alldeles nyligen har också ytterligare flertalet projekt finansierats och startat, där vi bedömer att vårt projekt ”Arvet efter kärnkraften” har haft stor betydelse för hur problemställningarna formulerats. Sammantaget tror vi att projektet har bidragit väsentligt till att formera kärnkraftens kulturarv som ett nytt och alltmer angeläget forskningsfält.
Nya forskningsfrågor
En ny forskningsfråga som framträtt under projekttiden relaterar till vår delade kroppsliga erfarenhet av att besöka ett kärnkraftverk. Detta är en speciell och ritualiserad procedur som sänder en mängd olika signaler kring säkerhet och risk, hierarkier och identiteter. Vi skissar för närvarande på en samförfattad artikel där vi försöker begripliggöra denna erfarenhet från våra gemensamma fältarbeten, och vi tror att ämnet kan visa sig leda vidare till nya studier.
Spridning av resultat och interaktion med intressenter
Inom akademin har vi främst spritt projektets frågor och resultat i form av vetenskapliga texter och konferenspresentationer. Totalt har projektgruppen publicerat 15 vetenskapliga artiklar och bokkapitel och presenterat vid 34 olika forskningskonferenser i Sverige, Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien, USA, Ryssland, Kina, Kanada och under den sista delen av projektet, online. Dessutom har gruppen hållit seminariepresentationer i olika akademiska miljöer samt inkluderat forskningen i sin undervisning. I juni 2021 anordnade vi en internationell konferens på temat Atomic Heritage som avslutning på projektet.
En annan form av spridning var konstnärliga samarbeten. Ett centralt sådant samarbete skedde inom ramen för konstutställningen "Splitting the Atom" som utvecklades parallellt med projektets slutkonferens och visades på Contemporary Art Center i Vilnius, Litauen. Ett annat viktigt samarbete var en barnworkshop som utformades och genomfördes tillsammans med lokala konstnärer i Fessenheim i Frankrike, vilket bland annat resulterade i en samförfattad artikel.
Samverkan med intressenter har i första hand handlat om de yrkesgrupper och berörda lokalsamhällen som vi har arbetat med i våra fallstudier. I yrkesgrupperna ingick fysiker och ingenjörer inom kärnkraftsindustrin samt kuratorer på museer med kärnkraftsutställningar eller samlingar med koppling till kärnkraft. Ett exempel är att en av ingenjörerna vi träffade på Leningradverket i Ryssland senare följde med oss på ett studiebesök till slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall i Forsmark. De berörda lokalsamhällena inkluderade invånare såväl som representanter för antikärnkraftsrörelsen och miljörörelsen. För att nå ut till intressenter och en bredare allmänhet har forskargruppen publicerat 12 populärvetenskapliga artiklar och rapporter, samt deltagit i många offentliga diskussioner och debatter. Den övergripande publikationsproduktionen är skriven främst på engelska men omfattar totalt 5 olika språk (engelska, franska, tyska, litauiska och svenska).
För detaljer kring våra projektaktiviteter, bilder och en specialutformad konferensrapport, se projektets webbplats https://atomicheritage.wordpress.com/.
Att avveckla ett kärnkraftverk är inte enbart en teknisk utmaning utan innebär också en social och kulturell process knuten till det arv som kärnkraften lämnar efter sig. Hur påverkas samhällen med koppling till ett kärnkraftverk vid en avveckling, hur hanteras det radioaktiva avfallet, och hur förändras synen på kärnkraften?
Tidigare forskning har huvudsakligen ägnat sig åt kärnkraft och kulturarv som två separata företeelser. Inom ramen för detta projekt har vi därför arbetat för att utveckla ett nytt fält som undersöker kärnkraft ur ett kulturarvsperspektiv. Det övergripande syftet har varit att generera ny kunskap om vad som karaktäriserar arvet efter kärnkraften, hur det påverkar oss idag och i framtiden.
Våra frågeställningar fokuserade på 1) hur ansvaret för hanteringen av det radioaktiva avfallet på olika sätt knyts till kärnkraftsindustrins aktörer eller till samhället i stort; 2) hur den högstatusidentitet som finns hos befolkningen i många kärnkraftsorter omförhandlas i samband med en avveckling; samt 3) hur tidigare uppfattningar om kärnkraft som utopi eller dystopi, tar sig nya uttryck i relation till dagsaktuella frågor som t ex klimatförändringarna.
Forskargruppen har arbetat med etnografiskt orienterade fallstudier i Sverige, Storbritannien, Ryssland och Frankrike. Teoretiskt utgick vi från en syn på kulturarv som en arena för intensifierad kulturell förhandling, vilket gjorde det möjligt att undersöka kärnkraft som kulturarv både inom och utanför museer och andra kulturarvsinstitutioner.
Genomförande
I enlighet med projektplanen har forskargruppen undersökt kulturarvsprocesser vid kärnkraftverk under avveckling, i anslutning till anläggningar för förvar av radioaktivt avfall samt i kärnkraftssamhällen. På grund av gruppens breda språkkunskaper kunde vi arbeta med gemensamt fältarbete, framför allt i form av observationer, intervjuer och arkivkällor, i alla fyra länderna. Detta resulterade bland annat i flera samförfattade artiklar och kapitel.
I projektplanen trodde vi att det skulle vara näst intill omöjligt att genomföra ett besök på Leningradverket i Ryssland och pekade därför ut alternativa sätt att samla empiri för den ryska fallstudien. Efter omfattande förberedelser, och kanske lite tur, kunde detta besök dock genomföras. Kärnkraft är en känslig fråga i Ryssland och att till exempel ställa upp på en intervju har under de senaste åren blivit alltmer riskabelt för intervjupersonen, något som i vissa fall påverkat vilka källor vi har kunnat hänvisa till i våra publikationer. En mer oväntad empirisk utmaning gällde fallstudien vid kärnkraftverket i Fessenheim i Frankrike. Det var planerat att stängas samtidigt som projektet startade, men fortsatte i stället att drivas vidare under flera år. Forskningsfokus fick i detta fall därför justeras från att handla om en omförhandling av den lokala kärnkraftsidentiteten i samband med avveckling, till en undersökning av hur kärnkraften, för både dess förespråkare och dess kritiker, i denna gränsregion faktiskt fungerat som ett verktyg för försoning efter andra världskrigets smärtsamma erfarenheter.
För att stödja projektets arbete kring kärnavfall engagerades Dr Andrei Stsiapanau som affilierad till projektet. När PI Anna Storm fick en ny tjänst flyttades projektet år 2020 från Stockholms universitet till Linköpings universitet. På grund av pandemin sköts projektets slutkonferens först upp två gånger och omvandlades sedan till en digital konferens.
Resultat och slutsatser
En insikt som projektet resulterat i rör skillnader i olika nationers dominerande visioner och strategier för att hantera kärnavfall. Medan vissa länder generellt var inriktade på det förflutna, t ex genom att legitimera (delvis bristfällig) hantering av kärnavfall utifrån ett ärorikt militärt förflutet, var andra länder mer framtidsorienterade och teknikoptimistiska kring möjligheterna att hitta säkra sätt att lagra det radioaktiva avfallet över mycket stora tidsrymder. Andra temporaliteter som kom till uttryck rörde bland annat hur olika aktörer föreställde sig hanteringen av radioaktiva ämnen, till exempel en syn på uran som något som kan återföras till ”naturen” och mer specifikt mycket djupt ned i berggrunden som en spegling av hur det ursprungligen bröts i gruvor, vilket pekar på en cyklisk temporalitet.
En andra central insikt handlar om relationer mellan anställda och djur vid kärnkraftverk (till exempel när det gäller fisk, säl, krokodiler, örnar och vildsvin), relationer vilka på olika sätt innebär en domesticering av ”kärnkraftsnaturer” som inte enbart implicerar att den exceptionella kärnkraften står under mänsklig kontroll, utan också betecknar en normalisering på lokal nivå. En sådan historiskt påvisbar förflyttning av hur vi föreställer oss kärnkraftsproduktion, artikulerat i vardagliga praktiker i och runt kärnkraftverken, blir i sin tur ett uttryck för en stark och förkroppsligad tillit till kärnkraften som en ren och säker energikälla, bland kärnkraftspersonal och invånare som bor i närheten av en kärnkraftsanläggning.
Ett tredje resultat gäller en framväxande logik bland museikuratorer som utformar kärnkraftsutställningar. Logiken baseras på ett samtidigt döljande och framhållande av nackdelar och katastrofer kopplade till kärnkraftens militära och civila infrastruktur, och uttrycks i utställningar där en besökare till exempel kan ”uppleva” en atombomb detonera, med skrämmande ljud, ljus och rörelse, i samma andetag som hen kan uppskatta historien om dess uppfinnare. Denna insikt har fördjupat och nyanserat tidigare förståelser av de budskap som kärnkraftsutställningar har förmedlat i de länder vi har studerat.
Sammantaget visar resultaten att den kombinerade materiella, relationella och representativa ansats vi använt oss av, som analytiskt motsvarar projektets fokus på avfall, samhällen och föreställningar, visade sig vara fruktbar och produktiv. Detta demonstreras också genom vår samverkan med flera projekt och nätverk som behandlar liknande frågeställningar, bland dem “EDUATOM” (Didactic Technologies for the Development of Nuclear Educational Tourism in the Ignalina Nuclear Power Plant Region, placerat vid Vytautas Magnus University (VMU) i Kaunas i Litauen), “NUCLEARWATERS” (NuclearWaters: Putting Water at the Center of Nuclear Energy, placerat vid KTH i Stockholm), och “Nuclear Cultural Heritage: From Knowledge to Practice” (placerat vid Kingston University i London). Alldeles nyligen har också ytterligare flertalet projekt finansierats och startat, där vi bedömer att vårt projekt ”Arvet efter kärnkraften” har haft stor betydelse för hur problemställningarna formulerats. Sammantaget tror vi att projektet har bidragit väsentligt till att formera kärnkraftens kulturarv som ett nytt och alltmer angeläget forskningsfält.
Nya forskningsfrågor
En ny forskningsfråga som framträtt under projekttiden relaterar till vår delade kroppsliga erfarenhet av att besöka ett kärnkraftverk. Detta är en speciell och ritualiserad procedur som sänder en mängd olika signaler kring säkerhet och risk, hierarkier och identiteter. Vi skissar för närvarande på en samförfattad artikel där vi försöker begripliggöra denna erfarenhet från våra gemensamma fältarbeten, och vi tror att ämnet kan visa sig leda vidare till nya studier.
Spridning av resultat och interaktion med intressenter
Inom akademin har vi främst spritt projektets frågor och resultat i form av vetenskapliga texter och konferenspresentationer. Totalt har projektgruppen publicerat 15 vetenskapliga artiklar och bokkapitel och presenterat vid 34 olika forskningskonferenser i Sverige, Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien, USA, Ryssland, Kina, Kanada och under den sista delen av projektet, online. Dessutom har gruppen hållit seminariepresentationer i olika akademiska miljöer samt inkluderat forskningen i sin undervisning. I juni 2021 anordnade vi en internationell konferens på temat Atomic Heritage som avslutning på projektet.
En annan form av spridning var konstnärliga samarbeten. Ett centralt sådant samarbete skedde inom ramen för konstutställningen "Splitting the Atom" som utvecklades parallellt med projektets slutkonferens och visades på Contemporary Art Center i Vilnius, Litauen. Ett annat viktigt samarbete var en barnworkshop som utformades och genomfördes tillsammans med lokala konstnärer i Fessenheim i Frankrike, vilket bland annat resulterade i en samförfattad artikel.
Samverkan med intressenter har i första hand handlat om de yrkesgrupper och berörda lokalsamhällen som vi har arbetat med i våra fallstudier. I yrkesgrupperna ingick fysiker och ingenjörer inom kärnkraftsindustrin samt kuratorer på museer med kärnkraftsutställningar eller samlingar med koppling till kärnkraft. Ett exempel är att en av ingenjörerna vi träffade på Leningradverket i Ryssland senare följde med oss på ett studiebesök till slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall i Forsmark. De berörda lokalsamhällena inkluderade invånare såväl som representanter för antikärnkraftsrörelsen och miljörörelsen. För att nå ut till intressenter och en bredare allmänhet har forskargruppen publicerat 12 populärvetenskapliga artiklar och rapporter, samt deltagit i många offentliga diskussioner och debatter. Den övergripande publikationsproduktionen är skriven främst på engelska men omfattar totalt 5 olika språk (engelska, franska, tyska, litauiska och svenska).
För detaljer kring våra projektaktiviteter, bilder och en specialutformad konferensrapport, se projektets webbplats https://atomicheritage.wordpress.com/.