Deltagardrivna processer i offentlig verksamhet, Kulturförvaltningen, Göteborgs stad.
Detta projekt syftar till ökad empirisk och teoretisk kunskap kring deltagandepraktiker inom konst- och kultursektorn i Göteborgs stad. Deltagandeperspektivet ingår i en ny förståelse av konstens och kulturens samhällsbetydelse, mot ökad dialogisk kontakt, ökad politisk resonans och samhälleligt engagemang, t.ex. i frågor som rör migration, politiskt våld och klimatförändringar. Projektets initiala syfte är att beskriva och förstå vilka verksamheter som syftat till att realisera delaktighet inom ramen för Göteborgs stads kulturförvaltning. Utifrån denna inventering syftar projektet i en andra fas att utveckla kunskap kring deltagandepraktikers olika förutsättningar, genom att undersöka hur man har använt sig av och förstått begreppet delaktighet, vilka metoder som använts och vilka konsekvenser det fått för maktrelationer mellan olika aktörer. Analysen kommer sträva efter att belysa de perspektiv som olika aktörer står för, att illustrera makt och maktlöshet hos olika subjektspositioner, att förstå interaktionsmönster och studera ifall ny kunskap uppkommer i dessa mönster.
Slutredovisning
Kulturförvaltningen i Göteborg har under en längre tid arbetat aktivt med deltagardrivna processer, brukardialoger och delaktighetsfrågor inom ramen för olika projekt. Förvaltningen efterfrågade en ökad och systematiserad kunskap för att kunna utveckla sina verksamheter. Flexit-projektet Deltagardrivna processer i offentlig förvaltning, Kulturförvaltningen Göteborgs stad syftade till att resultera i sådan kunskapsutveckling. Under de två första åren utformades projektets syfte och frågeställningar i samverkan mellan mig och förvaltningsledningen, och datainsamlingen utfördes. Under mitt sista år på Högskolan i Borås har jag sammanställt två forskningsrapporter, en forskningsöversikt samt en projektrapport, samt författat vetenskapliga artiklar.
Forskningsöversikten och projektrapporten är upplagda efter vanliga frågor jag har fått när jag gått ut i förvaltningens verksamheter och pratat med tjänstepersoner och chefer om delaktighet. Projektrapporten tar upp frågor såsom Vad är delaktighet i Göteborgs stads kulturförvaltning? och Vilken förändring innebär delaktighet för Göteborgs stads kulturförvaltning? Forskningsöversikten tar upp mer övergripande frågor, såsom Vad är delaktighet? Varför pratar alla om delaktighet nu? och Hur gör man delaktighet på andra platser? Forskningsrapporten besvarar frågorna genom analysen av mitt eget material, och forskningsöversikten svarar på sina frågor genom en mer generell genomgång av existerande kunskap.
Arbetet har gjorts genom att studera relevanta kulturpolitiska dokument, samt utföra intervjuer med chefer och tjänstepersoner i förvaltningens alla sektorer och enheter, framförallt de med publik- eller brukarkontakt. Frågorna har uppehållit sig brett kring delaktighet som fenomen och jag har strävat efter att nå respondenternas förståelse och erfarenheter av delaktighet i deras yrkesutövning. Vad är delaktighet för dig? Vad är dess motsats? Vad riskerar man om man inte jobbar med delaktighet? Vad känns svårt eller görbart vad gäller delaktighet? Vad saknar man eller behöver för att kunna jobba delaktigt?
I min analys av det material jag samlat under min tid på förvaltningen har jag studerat dels förståelser - vilka betydelser läggs i ett begrepp som delaktighet? och normer kring kvalitet och delaktighet; vad som anses värdefullt, görbart, problematiskt, eller otänkbart. Studien fokuserar på utsagor, strategier, och uttalade normer och erfarenheter från de kulturprofessionella i förvaltningen.
Under arbetets gång har tjänstepersoner inom förvaltningen arbetat med att tillsammans med mig skapa och presentera materialet, bland annat på det högre seminariet på Högskolan i Borås, men även på konferensen Cultures of Participation, i Aarhus, Danmark, 2018. Under projektets gång efterfrågade Förvaltningens medarbetare möjligheter att dela med sig av den kunskap de har med varandra. Genom de sektorsövergripande seminarier, workshops och samtal jag haft under mina två första år i förvaltningen har detta möjliggjorts.
Under arbetets sista år uppkom frågor om vad delaktighet i kulturen är under en pandemi, och hur Kulturförvaltningen i Göteborg har hanterat restriktioner i besök och fortfarande vara relevanta institutioner i staden. Dessa frågor kräver en ny undersökning, vilket jag och förvaltningen inlett en dialog om.
På grund av pandemins effekter på Förvaltningens arbete försenades forskningsrapporternas publikationer och därmed också deras spridning. Detta arbete har upptagits och kommer fortsätta under 2021. Under arbetets gång har jag också besökt verksamheterna, deltagit i fokusgrupper, haft samtal, möten, workshops, och hållit seminarier. Jag har även hållit workshops för utomstående aktörer, såsom Malmö konsthall och Blå stället i Angered. Projektet har också presenterats vid flera internationella forskningskonferenser. Projektet har också utmynnat i att Kulturförvaltningen är stakeholder i ett EU-finansierat projekt kring konstens roll i sociala utmaningar kring marginalisering, och ett artikel-samarbete med en annan Flexit-forskare som även studerat kulturorganisationer.
Min analys pekar på att stadens kulturpolitik vilar på kontrasterande men samexisterande normer. När delaktighet kommer in som norm i kulturpolitiken ”ruckas” andra normer kring vad kultur är och kan vara, vad en kulturinstitution är och bör göra, vad en kulturkonsument/producent är, och till och med vad demokrati är, och hur det bör göras. De normer som framförallt utmanas är de om professionalitet och konstnärlig kvalitet.
Några tydliga resultat är att delaktighet är något som människor inbjuds till av förvaltningens tjänstepersoner. Delaktigheten görs genom olika former av gränsdragningar som relaterar till behov av kontroll över processer och resultat, ofta för att säkra kvalitet i produkter. Precis som kultur kan användas i instrumentell mening, kan delaktighet användas i instrumentell mening för att nå legitimitet men också (paradoxalt nog) för att hjälpa institutionen skapa bra produkter (så som en utställning), där betydelsen av kvalitet kan handlar om att visa fler perspektiv än de gängse. Institutioner kan åta sig delaktighetsmålet men göra det sekundärt till andra mål eller på ett sätt som gör att målet inte hotar andra, övergripande mål. När gränsdragningar görs handlar det alltid om att skydda något, publiker, föremål, konstnärer, och anspråk till kvalitet - anspråk på kvalitet är vad som gett och fortfarande ger institutionen legitimitet. Tillit till delaktighet som mål, eller till deltagare, handlar om tillit till deras förmåga att bidra till kvalitet och legitimitet.
Delaktighet som mål och norm kan göra professionsutövningen obekväm för att den utmanar föreställningen om den invanda, kända typen av yrkesutövande. Min studie visar också att institutioner som definierar sig själva i relation till delaktighetsmålen och siktar högt på att låta brukare och medborgare influera själva organisationen, kan kämpa med aspekter av delaktighet som rör till exempel jämlikhet. Institutioner som minst förstår delaktighet som sitt kärnvärde ändå kan genomföra intressanta och på flera plan relevanta delaktighetsprojekt, och de institutioner som ser sig själva som mest i medborgarens tjänst kan uppvisa minst ambitioner att se delaktighet som mer än att få besökare. Skillnaden mellan dessa två är att de med delaktighet som mål blir mindre beroende av så kallade eldsjälar inom organisationen som ofta får bära delaktighetsarbetet själva.
Delaktighet kan, beroende på olika normer, göras meningsfull som både en förutsättning för kvalitet och ett hot mot kvalitet, samt som ett demokratiskt mål och en självklarhet, och som ett medel till ett mål. Delaktighet ger legitimitet i ögonen på politiker men många av verksamheterna hämtar sin primära legitimitet och kärnuppdrag från konstvärlden eller från andra liknande verksamheter, så som universitet eller andra kulturinstitutioner, genom att leverera kvalitativt innehåll så som det är definierat av professionen. När delaktighet blir ett politiskt mål “måste” alla verksamheter se det som legitimt trots att inte alla ställer upp på att det är viktigt för dem; ett slags dissensus i konsensus.
När man diskuterar frågan Vad är delaktighet i Göteborgs stads kulturförvaltning? kan man förstå svaret som sammanflätat med andra perspektiv som kan sammanfattas i enlighet med:
- Är delaktighet ett mål i sig, eller ett medel till ett mål?
- Hur görs delaktighet - finns ett fokus på processer eller produkter?
- Hur ser man på sin egen roll - har man fokus på det fält man representerar (konstvärld, andra i professionen) eller fokuserar man på brukaren/besökaren/medborgaren?
- Hur förstår man den deltagande? Ha man hög eller låg tillit till deras förmåga att bidra till legitimitet och kvalitet?
Alla dessa normer - delaktighet, kvalitet, och expertis - värderas lika högt i den officiella kulturpolitiken. Olika fokus på dessa principer utmynnar i olika tillit till deltagare. Denna tillit påverkar hur man värderar delaktighet som kulturpolitiskt mål.
En rekommendation till offentliga kulturinstitutioner är att förtydliga vissa begrepp; till exempel att byta ut “delaktighet” mot brukarinflytande i kulturpolitiska dokument. Mitt andra förslag är att förvaltningen upprättar strukturer för utbyte av kunskap inom förvaltningens sektorer, avdelningar, och enheter. Just nu får inte medarbetarna tillräcklig insikt i den kunskap som finns i andra sektorer i förvaltningen. Det är också viktigt att värna och fortsätta den samverkan förvaltningen har med andra förvaltningar och med andra institutioner, såsom skolan.
I enskilda projekt föreslår jag en modell för att utveckla metoder inom verksamheterna - inte att adoptera en metod utformad utifrån. Denna modell inkluderar stegen konceptualisering, facilitering och utvärdering. Dessa steg handlar om att göra delaktighetsprojekt på en hög nivå av inflytande och makt från deltagare, utan att släppa ansvaret och den makt man har som kulturinstitution.
Föremålet för denna studie visade sig vara kulturpolitiska förändringar och demokratiska värden. Kulturpolitikens själva väsen är en balansgång mellan olika former att utöva demokrati, och just denna balansgång är vad demokrati är - en viktig utmaning.
Forskningsöversikten och projektrapporten är upplagda efter vanliga frågor jag har fått när jag gått ut i förvaltningens verksamheter och pratat med tjänstepersoner och chefer om delaktighet. Projektrapporten tar upp frågor såsom Vad är delaktighet i Göteborgs stads kulturförvaltning? och Vilken förändring innebär delaktighet för Göteborgs stads kulturförvaltning? Forskningsöversikten tar upp mer övergripande frågor, såsom Vad är delaktighet? Varför pratar alla om delaktighet nu? och Hur gör man delaktighet på andra platser? Forskningsrapporten besvarar frågorna genom analysen av mitt eget material, och forskningsöversikten svarar på sina frågor genom en mer generell genomgång av existerande kunskap.
Arbetet har gjorts genom att studera relevanta kulturpolitiska dokument, samt utföra intervjuer med chefer och tjänstepersoner i förvaltningens alla sektorer och enheter, framförallt de med publik- eller brukarkontakt. Frågorna har uppehållit sig brett kring delaktighet som fenomen och jag har strävat efter att nå respondenternas förståelse och erfarenheter av delaktighet i deras yrkesutövning. Vad är delaktighet för dig? Vad är dess motsats? Vad riskerar man om man inte jobbar med delaktighet? Vad känns svårt eller görbart vad gäller delaktighet? Vad saknar man eller behöver för att kunna jobba delaktigt?
I min analys av det material jag samlat under min tid på förvaltningen har jag studerat dels förståelser - vilka betydelser läggs i ett begrepp som delaktighet? och normer kring kvalitet och delaktighet; vad som anses värdefullt, görbart, problematiskt, eller otänkbart. Studien fokuserar på utsagor, strategier, och uttalade normer och erfarenheter från de kulturprofessionella i förvaltningen.
Under arbetets gång har tjänstepersoner inom förvaltningen arbetat med att tillsammans med mig skapa och presentera materialet, bland annat på det högre seminariet på Högskolan i Borås, men även på konferensen Cultures of Participation, i Aarhus, Danmark, 2018. Under projektets gång efterfrågade Förvaltningens medarbetare möjligheter att dela med sig av den kunskap de har med varandra. Genom de sektorsövergripande seminarier, workshops och samtal jag haft under mina två första år i förvaltningen har detta möjliggjorts.
Under arbetets sista år uppkom frågor om vad delaktighet i kulturen är under en pandemi, och hur Kulturförvaltningen i Göteborg har hanterat restriktioner i besök och fortfarande vara relevanta institutioner i staden. Dessa frågor kräver en ny undersökning, vilket jag och förvaltningen inlett en dialog om.
På grund av pandemins effekter på Förvaltningens arbete försenades forskningsrapporternas publikationer och därmed också deras spridning. Detta arbete har upptagits och kommer fortsätta under 2021. Under arbetets gång har jag också besökt verksamheterna, deltagit i fokusgrupper, haft samtal, möten, workshops, och hållit seminarier. Jag har även hållit workshops för utomstående aktörer, såsom Malmö konsthall och Blå stället i Angered. Projektet har också presenterats vid flera internationella forskningskonferenser. Projektet har också utmynnat i att Kulturförvaltningen är stakeholder i ett EU-finansierat projekt kring konstens roll i sociala utmaningar kring marginalisering, och ett artikel-samarbete med en annan Flexit-forskare som även studerat kulturorganisationer.
Min analys pekar på att stadens kulturpolitik vilar på kontrasterande men samexisterande normer. När delaktighet kommer in som norm i kulturpolitiken ”ruckas” andra normer kring vad kultur är och kan vara, vad en kulturinstitution är och bör göra, vad en kulturkonsument/producent är, och till och med vad demokrati är, och hur det bör göras. De normer som framförallt utmanas är de om professionalitet och konstnärlig kvalitet.
Några tydliga resultat är att delaktighet är något som människor inbjuds till av förvaltningens tjänstepersoner. Delaktigheten görs genom olika former av gränsdragningar som relaterar till behov av kontroll över processer och resultat, ofta för att säkra kvalitet i produkter. Precis som kultur kan användas i instrumentell mening, kan delaktighet användas i instrumentell mening för att nå legitimitet men också (paradoxalt nog) för att hjälpa institutionen skapa bra produkter (så som en utställning), där betydelsen av kvalitet kan handlar om att visa fler perspektiv än de gängse. Institutioner kan åta sig delaktighetsmålet men göra det sekundärt till andra mål eller på ett sätt som gör att målet inte hotar andra, övergripande mål. När gränsdragningar görs handlar det alltid om att skydda något, publiker, föremål, konstnärer, och anspråk till kvalitet - anspråk på kvalitet är vad som gett och fortfarande ger institutionen legitimitet. Tillit till delaktighet som mål, eller till deltagare, handlar om tillit till deras förmåga att bidra till kvalitet och legitimitet.
Delaktighet som mål och norm kan göra professionsutövningen obekväm för att den utmanar föreställningen om den invanda, kända typen av yrkesutövande. Min studie visar också att institutioner som definierar sig själva i relation till delaktighetsmålen och siktar högt på att låta brukare och medborgare influera själva organisationen, kan kämpa med aspekter av delaktighet som rör till exempel jämlikhet. Institutioner som minst förstår delaktighet som sitt kärnvärde ändå kan genomföra intressanta och på flera plan relevanta delaktighetsprojekt, och de institutioner som ser sig själva som mest i medborgarens tjänst kan uppvisa minst ambitioner att se delaktighet som mer än att få besökare. Skillnaden mellan dessa två är att de med delaktighet som mål blir mindre beroende av så kallade eldsjälar inom organisationen som ofta får bära delaktighetsarbetet själva.
Delaktighet kan, beroende på olika normer, göras meningsfull som både en förutsättning för kvalitet och ett hot mot kvalitet, samt som ett demokratiskt mål och en självklarhet, och som ett medel till ett mål. Delaktighet ger legitimitet i ögonen på politiker men många av verksamheterna hämtar sin primära legitimitet och kärnuppdrag från konstvärlden eller från andra liknande verksamheter, så som universitet eller andra kulturinstitutioner, genom att leverera kvalitativt innehåll så som det är definierat av professionen. När delaktighet blir ett politiskt mål “måste” alla verksamheter se det som legitimt trots att inte alla ställer upp på att det är viktigt för dem; ett slags dissensus i konsensus.
När man diskuterar frågan Vad är delaktighet i Göteborgs stads kulturförvaltning? kan man förstå svaret som sammanflätat med andra perspektiv som kan sammanfattas i enlighet med:
- Är delaktighet ett mål i sig, eller ett medel till ett mål?
- Hur görs delaktighet - finns ett fokus på processer eller produkter?
- Hur ser man på sin egen roll - har man fokus på det fält man representerar (konstvärld, andra i professionen) eller fokuserar man på brukaren/besökaren/medborgaren?
- Hur förstår man den deltagande? Ha man hög eller låg tillit till deras förmåga att bidra till legitimitet och kvalitet?
Alla dessa normer - delaktighet, kvalitet, och expertis - värderas lika högt i den officiella kulturpolitiken. Olika fokus på dessa principer utmynnar i olika tillit till deltagare. Denna tillit påverkar hur man värderar delaktighet som kulturpolitiskt mål.
En rekommendation till offentliga kulturinstitutioner är att förtydliga vissa begrepp; till exempel att byta ut “delaktighet” mot brukarinflytande i kulturpolitiska dokument. Mitt andra förslag är att förvaltningen upprättar strukturer för utbyte av kunskap inom förvaltningens sektorer, avdelningar, och enheter. Just nu får inte medarbetarna tillräcklig insikt i den kunskap som finns i andra sektorer i förvaltningen. Det är också viktigt att värna och fortsätta den samverkan förvaltningen har med andra förvaltningar och med andra institutioner, såsom skolan.
I enskilda projekt föreslår jag en modell för att utveckla metoder inom verksamheterna - inte att adoptera en metod utformad utifrån. Denna modell inkluderar stegen konceptualisering, facilitering och utvärdering. Dessa steg handlar om att göra delaktighetsprojekt på en hög nivå av inflytande och makt från deltagare, utan att släppa ansvaret och den makt man har som kulturinstitution.
Föremålet för denna studie visade sig vara kulturpolitiska förändringar och demokratiska värden. Kulturpolitikens själva väsen är en balansgång mellan olika former att utöva demokrati, och just denna balansgång är vad demokrati är - en viktig utmaning.