Jordbruket är den främsta inkomstkällan för majoriteten av den fattiga befolkningen på landsbygden i utvecklingsländer; ändå förblir jordbrukets produktivitet notoriskt låg (Gullin, Lagacés och WAG, 2014). Att förstå källorna till underproduktionen inom jordbruket är avgörande för att utforma en politik för att minska fattigdomen och förbättra den tryggade livsmedelsförsörjningen i jordbruksområden. En ofta citerad förklaring till den låga jordbruksproduktionen i utvecklingsländer är förekomsten av regler för fördelning av produktionen som gör att bönderna inte får hela behållningen. Sådana regler för fördelning av produktionen kan ta formen av s k sharecropping-kontrakt där en arrendator betalar en del av sin produktion till markägaren (Banerjee, Gertler och Ghatak, 2002), formella eller informella skatter så som s k kinship taxation  (Lewis, 1955), eller ofullständigt definierade och tryggade äganderätter (Besley, 1995; Shleifer och Vishny, 1998; Acemoglu Johnson, och Robinson, 2001). Det är en central idé inom modern mikroekonomi att sådana regler för fördelningen av produktionen leder till ett ineffektivt beteende hos agenten så länge hon inte är den som har rätt till hela behållningen. Denna starka idé går tillbaka till klassiska författare som Adam Smith och, framförallt, Alfred Marshall, som koncist framförde, just för att betona s k sharecropping-kontrakt så som en potentiell källa till låg jordbruksproduktion att ”När odlaren måste ge sin markägare hälften av avkastningen på varje dos av kapital och arbete som han lägger ner på sin mark, kommer det inte att vara i hans intresse att applicera några doser där avkastningen är mindre än två gånger tilllräckligt för att belöna honom.” (Marshall, 1890).

Hur viktig är produktionsfördelningsgraden för att förklara den låga jordbruksproduktionen? Hur skulle arrenderande bönder anpassa sitt beteende som gensvar på en större andel? Hur stor del av den effekten beror på den incitamentseffekt som är Alfred Marshalls hypotes? Dessa är kausala frågor som är empiriska till sin natur och inga robusta svar existerade.

Detta projekt sökte efter svar genom en uppsättning randomiserade kontrollerade experiment som utformats för att beräkna och förstå effekterna av s k sharecropping-kontrakt för arrenderande bönders insatsbeslut, risktagande och produktion. I detta syfte så samarbetade vi med NGO:n BRAC in Uganda. Som en del av sin verksamhet så arrenderade BRAC ut en bit mark till kvinnor från låg socioekonomisk bakgrund som var intresserade av att bli lantbrukare – och fungerade i praktiken som ’markägare’. Vi arbetade med 304 arrendatorer i 237 byar som hade anmält sig för att arrendera en bit mark under ett 50% sharecropping-kontrakt, så de gick med på att ge 50% av produktionen till BRAC vid säsongens slut.

Bland dessa arrendatorer valde vi sedan slumpvis ut undergrupper av arrendatorer som erbjöds en förbättring av sina kontraktsvillkor, innan jordbrukssäsongen började. Det viktigaste var att en undergrupp av arrendatorer (T1) erbjöds att behålla 75% av produktionen och endast ge 25% av produktionen till BRAC; en annan undergrupp erbjöds inte någon sådan förbättring av kontraktet och innehade originalkontraktet (C). Vi finner att en ökning i produktionsandelen från 50% till 75% innebär att arrendatorerna producerade 60% mer. Vidare visar vi att arrendatorernas produktionsökning till stor del kan förklaras med observerade skillnader i insatsnivåerna och ett lönsamt risktagandebeteende hos arrendatorerna, som vardera bidrar med ungefär den halva fulla effekten.

Våra rön ger stöd för idén att en politik som ökar lantbrukarnas andel av produktionen  sannolikt kommer att förbättra jordbruksproduktionen avsevärt. Emellertid, för en sådan politik, är det också viktigt att förstå varför lantbrukarna betedde sig annorlunda; inte enbart att de betedde sig annorlunda. Framför allt har en större andel av produktionen potentiellt tre effekter: (i) det gav ytterligare incitament till arrendatorerna att köpa insatsvaror och ta risker; (ii) det leder till ytterligare inkomst; och (iii) det utsätter arrendatorn för ytterligare risk i absoluta termer. Var och en av dessa kan vara anledningen till att arrendatorer gör olika val under kontraktet med en hög andel av produktionen (T1) jämfört med kontraktet i kontrollgruppen (C), och den optimala politiken skulle se dramatiskt olika ut beroende på vad som är det relativa bidraget från dessa motiv till en förändring i arrendatorns beteende.

För att bedöma den relativa betydelsen av dessa effekter så tillhandahölls en annan (slumpvis utvald) grupp arrendatorer ytterligare inkomst och ytterligare en annan (slumpvis utvald) grupp av arrendatorer utsattes för ytterligare bakgrundsrisk. Det är viktigt – både för experimentets syfte och av etiska skäl – att notera att var och en av dessa interventioner utformades för att arrendatorerna skulle få det bättre i förhållande till det  kontrakt som de godkänt. Det visar sig att varken ytterligare inkomst  eller ytterligare exponering för bakgrundsrisk leder till några substantiella produktionsökningar. Därför bör den stora produktionsökningen bland lantbrukare med ett kontrakt där de får en större andel tolkas som resultatet av starkare incitament.

Vi finner inte att produktionsökningen för arrendatorer med en högre produktionsandel hade några andra ogynnsamma effekter. Det kan vara fallet att arrendatorer i T1 har omdirigerat sina investeringar från andra markbitar eller minskat sin inblandning i andra inkomstgenererade aktiviteter för att generera den höga produktion som vi observerar på för markbitarna i experimentet. Vi finner inga bevis för sådana ogynnsamma effekter: hushållens totala inkomst är signifikant högre bland arrendatorerna i T1 och vi finner inga utträngningseffekter av andra inkomstgenererande aktiviteter på hushållsnivå. Ett annat bekymmer med incitament som har stor kraft är att de kan leda till överinvesteringar i teknologier som maximerar den kortsiktiga produktionen på bekostnad av den långsiktiga jordkvaliteten. Vi samlade in jordprov från markbitarna i experimentet och testade för någon effekt på indikatorer på jordkvalitet. Vi finner inga bevis för att arrendatorkontrakten med höga incitament har lett till en försämring av jordkvaliteten vid experimentets slut.

Insamlingen av dessa resultat är en viktig insikt för utformningen av en optimal politik. Den tyder på att politik som försöker öka produktiviteten inom jordbruket i själva verket behöver stärka odlarnas position så som residual fordringsägare. Detta kan uppnås på många sätt: exempelvis omfördelning av land, en reglerad reform av arrendekontrakt, eller förbättringar av äganderätter, kan alla leda till en ökning av odlarnas andel av produktionen. En del av denna politik kan ha ytterligare ogynnsamma effekter. Emellertid, i den omfattning som de i själva verket ökar arrendatorernas andel av produktionen så kommer de sannolikt att släppa lös den incitamentseffekt som blottlagts av detta projekt.

Resultaten från detta projekt har presenterats på Bocconi University, Bristol University, CEPR/PODER Development Economics Conference (LSE), CEMFI (Madrid), CREI (Barcelona), Development Study Group (Stockholm), the European University Institute, Frankfurt University, HECER (Helsinki), Hertie School of Governance (Berlin), Manchester University, MPI Bonn, the NBER Summer Institute 2017, Paris School of Economics, SEEDEC 2017, Handelshögskolan i Stockholm, Finansdepartementet, Trinity College Dublin, Universitat Autònoma de Barcelona, University of Groeningen, och UNU-WIDER.

De finns tillgängliga som CEPR Discussion Paper 12232, med titeln "Moral Hazard: Experimental Evidence from Tenancy Contracts" (Konrad B. Burchardi, Selim Gulesci, Benedetta Lerva, Munshi Sulaiman).