Sovjetunionen upphörde att existera den 26 december 1991. Efter många decennier av kallt krig med väst och en alltmer stagnerad tillvaro på hemmaplan bröts landet slutligen sönder av inre spänningar. Det här är en bok om de intellektuella, konstutövarna och de kreativa professionella som under Sovjetunionens sista decennier från 1960 och framåt skapade rum för själslig överlevnad och för ett motstånd som var existentiellt snarare än politiskt. Med filosofins och fantasins hjälp, genom konst, litteratur, historia och arkitektur, utmanade de Sovjetledarnas skrämmande dröm om en ny människa som utan individualitet skulle reduceras till ett människomaterial. I boken analyseras den mångfald av uttryck detta motstånd tog sig, allt från att återerövra en nationell särart i Estland, till att hålla fast en Habsburgsk, europeisk identitet i Galizien. Det var ett motstånd som utövades tillsammans, inte enskilt, och som inte förrän sent i tiden, under 1980-talet, ibland blev öppet politiskt. I centrum står västra Sovjet och de gränsområden som annekterades först i samband med Andra världskriget; Estland, Lettland, Litauen och Galizien i västra Ukraina med huvudstaden Lviv. Filosofi och fantasi: Existentiellt motstånd och vägen till pluralism bortanför Sovjetstaten förklarar varför detta existentiella motstånd kom att spela en avgörande roll för Estlands framgångsrika övergång till pluralism, medan så aldrig blev fallet i Ukraina, som fortfarande idag brottas med djupgående ekonomiska och politiska problem. I boken kommer också de lokala, republikanska, kommunistpartierna och nomenklaturan att spela en stor roll. Nomenklaturan och intelligentisian, och relationen dem emellan, skapade olika slags balans i de fyra områdena mellan fundamentalism, instrumentalism, och pragmatism inom nomenklaturan och mellan idealism och pragmatism inom intelligentsian.
Det var kombinationen av idealism och pragmatism, av högtflygande ideal, drömmar och ekonomisk realitet, som utgjorde nyckeln till framgång. Den återfinns bara i Estland. I Ukraina bar de intellektuella och kreativa på stark idealism men saknade pragmatiskt tänkande, i Lettland var dessa grupper i stort sett stumma under 60- och 70-talet, och i Litauen var idealismen i form av religiös aktivism stark. I samtliga länder utom Estland fick instrumentalisterna stort inflytande över partibildning och de nya institutionerna, med svag etisk kompass, svagt ekonomiskt tänkande och politisk korruption som följd. Mest i Ukraina, följt av Lettland och sedan - men betydligt svagare - i Litauen. Boken visar hur ett samhälles kreativa och kognitiva resurser som i Estland överlevde även sovjetiskt förtryck och skapade en offentlig etik som genomsyrade övergången till pluralism och var avgörande för väsentliga vägval och partibildning,
Under sabbatsåret har jag utvecklat ovanstående ”argument” som är bokens analytiska huvudnerv. Året har jag givetvis ägnat att författa och sammanställa, att läsa bredare än vad som är möjligt när mycket annat ständigt konkurrerar, att samla in mer material i form av intervjuer samt det som finns skrivet kring i synnerhet de sovjetiska decennierna på de lokala språken estniska, lettiska, litauiska och ukrainska. Det sista har skett med hjälp av assistenter som i samtliga fall varit studenter vid lokala universitet som jag fått hjälp att identifiera genom mina kontakter där. Akademiska arbeten, memoarer, biografier och historiker har alla blivit föremål för genomgång och analys i samråd med mig, och det material återstår nu - tillsammans med en del bearbetning av intervjuerna - att arbeta in i boken. Jag har också presenterat den kommande boken i två sammanhang; på ett seminarium i Wrochlaw, Polen vid sociologiska institutionen dit jag blivit inbjuden (mars 2017) och på ett symposium vid Lithuanian Institute of History, Vilnius, (december 2017).
Ett centralt beslut att först skriva en svensk version av boken fattade jag också under året då en annan av mina böcker kom ut på svenskt förlag (Appell). Erfarenheterna av att skriva på svenska när det gäller ett så stort arbete som en bok var goda, och jag skrev en del av boken på svenska (samtidigt som jag har en engelsk version som är mer än halvvägs färdig). Appell förlag och jag har kommit överens om utgivning våren 2020, och jag kommer nu att börja söka tryckbidrag för det. Min tanke är att därefter försöka finna medel för översättning till engelska. Det jag vinner på att skriva på svenska är att språket blir så mycket mer levande och att jag därmed kan förmedla inte bara en analys utan ocksp den berättelse som mitt material medger. Samtidigt är den engelska utgåvan central; det finns ett intresse för bokens tema på flera håll i världen, och även givetvis i tidigare Sovjet (vilket kanske föranleder även en rysk översättning---).