Hur skiljer sig svenskan som talas i Sverige från svenskan som talas i Finland? Vilken roll spelar kulturen och landet för hur man talar svenska i de bägge länderna? Ett forskningsprogram som startade 2013 och avslutades 2020 har undersökt detta. De ansvariga forskarna – Carin Norrby, Jan Lindström, Jenny Nilsson och Camilla Wide – ger nu ut en programskrift med samma namn som programmet: Interaktion och variation i pluricentriska språk. Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska.

Språk som talas i mer än ett land kallas pluricentriska och är vanliga. Tyska talas i flera europeiska länder, det finns brittisk och amerikanska engelska, franska talas i Kanada och Frankrike med flera länder. Samma sak med spanska och ett flertal andra språk. Och så förstås svenskan i Finland och Sverige.

Okunnighet om finlandssvenskan

Även om huvudsyftet med forskningsprogrammet var att bidra till kunskapen om pluricentriska språk i allmänhet och svenskan i Finland och Sverige i synnerhet, så finns ett stort behov av folkbildning om finlandssvenskan i Sverige. Programskriften gör nytta där.

Författarna konstaterar att talare av den dominerande språkvarieteten ofta ser andra varieteter som dialektala, ålderdomliga eller avvikande. Deras gruppintervjuer visar också att finlandssvenskar har mycket större kunskap om hur svenska talas i Sverige än sverigesvenskar har om svenskan i Finland.
Många i Sverige vet inte ens att nästan 300 000 finländare har svenska som modersmål. De som vet det kanske betraktar finlandssvenskan som en dialekt. Trots att man i Finland har en högsvenska motsvarande vår rikssvenska och som hos oss ett flertal dialekter.

Många sverigesvenskar tror också att finlandssvenska, särskilt den som talas i storstäderna, är den accent som finskspråkiga får när de talar svenska. Det finns ju likheter i uttal och satsmelodi mellan finlandssvenska och finska. Men finlandssvenskar har svenska som modersmål och många av dem talar inte flytande finska.

Forskningen bakom boken är främst en sociolingvistisk. Den handlar inte så mycket om svensk grammatik och vokabulär, som är väldigt lika i de bägge länderna. (Även om det finns dialekter på bägge sidor av Östersjön som är svårbegripliga för de flesta andra svenskspråkiga.) Den rör snarare hur skillnader och likheter mellan svenskvarieteterna tar sig uttryck i sociala situationer och är kopplade till kultur och värderingar.

Forskarna har spelat in en mängd samtal på svenska i Sverige och Finland inom utbildning, vård och service. Sedan har de transkriberat samtalen, det vill säga inte bara skrivit ut dem ordagrant utan även noterat exempelvis hummanden och pauser och därefter byggt upp en sökbar databas.

Avspeglar kultur och värderingar

De inspelade samtalen visar att det finns skillnader i hur exempelvis samtal inleds, vilka hälsningsfraser som används och hur ofta man niar respektive duar. Det finns också låneord från finskan i finlandssvenskan, till exempel de vanligt förekommande moi (hej) och kiva (trevligt).

I de sverigesvenska samtalen ger talarna ofta mer positiv bekräftelse och har mer fokus på det sociala samspelet. Men gud vad bra! är inte en vanlig respons i Finland. Där är samtalen mer inriktade på resultat och uppgifterna som de samtalande har framför sig.

Förstärkningsorden är också mer positiva i Sverige. När det i Sverige heter toppen, strålande eller fantastiskt svarar finlandssvenskar med det lite mer återhållna bra eller kiva.

Svenskspråkiga i de bägge länderna har också olika syn på hierarkier och auktoriteter som tar sig skilda språkliga uttryck. I Sverige tonas maktordning gärna ner, till exempel i valet av man i stället för du när universitetslärare instruerar studenter. I Finland är hierarkier en mer naturlig del av samhället.

Det finns alltså, konstaterar skriftförfattarna, utrymme för små kulturkrockar även inom det svenska språkområdet. Vi talar samma språk men bor i olika länder. Det är kanske den viktigaste insikten som programskriften, med sitt akademiska språk, förmedlar.