Kulturen i den internationella världsordningen: Hur europeiska staters kulturella fördrag skapade ett globalt kulturbegrepp, 1919-1968
Projekt utforskar hur ett globalt kulturbegrepp växte fram under 1900-talet, med en hittills relativt outforskad materia som huvudsaklig källa: kulturella fördrag mellan stater. Det är en väletablerad sanning att kultur kan användas för att legitimera makt. Detta gäller även på den internationella arenan, där kontrasterande idéer om "kultur" - kosmopolitiska kontra nationalistiska kulturbegrepp, till exempel - genom historien använts för att rättfärdiga maktutövning över stater och folk. Den relativa konsensus som råder i dag om alla kulturers lika värde är en förutsättning för den postkoloniala globala världsordningen. Men hur formades detta antirasistiska kulturbegrepp, och hur vann det över rivaliserande idéer som den om den europeiska civilisationens överhöghet? Hur bildas och sprids globala koncept som civilisation och kultur?
Frågorna kan besvaras genom en historisk analys av kulturella fördrag mellan stater. Därför kommer jag att genomföra en systematisk multimetodstudie av kulturella fördrag i Europa från åren 1919-1968. Dessa rättsligt bindande avtal illustrerar hur stater enas om vad kultur är, vad kulturen kan och bör göra, och i vilken utsträckning staterna bör främja eller reglera olika kulturella uttryck. En jämförande analys av internationella kulturella fördrag över tid möjliggör en kartläggning av olika visioner om kultur, samt visar hur dessa visioner konkurrerat och samspelat i framväxten av det globala system för kulturella relationer som finns i dag.
Frågorna kan besvaras genom en historisk analys av kulturella fördrag mellan stater. Därför kommer jag att genomföra en systematisk multimetodstudie av kulturella fördrag i Europa från åren 1919-1968. Dessa rättsligt bindande avtal illustrerar hur stater enas om vad kultur är, vad kulturen kan och bör göra, och i vilken utsträckning staterna bör främja eller reglera olika kulturella uttryck. En jämförande analys av internationella kulturella fördrag över tid möjliggör en kartläggning av olika visioner om kultur, samt visar hur dessa visioner konkurrerat och samspelat i framväxten av det globala system för kulturella relationer som finns i dag.
Slutredovisning
PROJEKTETS SYFTE
Det övergripande syftet med detta projekt var att använda kulturella fördrag – bilaterala överenskommelser mellan stater som främjar och reglerar samarbete och utbyte inom de områden vi kallar ”kulturella” – som en historisk källa för att utforska kulturbegreppets internationella historia under 1900-talet. Projektets multimetodansats använde transnationell arkivforskning, samt, i samarbete med systemutvecklare på Humlab (Umeå universitet), metoder kopplade till digitala humaniora för att undersöka bilaterala kulturella fördrag från 1919 till 1972. Projektets centrala frågor kan delas in i två grupper. För det första, hur ska kulturfördraget förstås, i dess roll som ett specifikt verktyg för internationella relationer under 1900-talet? Till exempel, i vilka politiska eller ideologiska konstellationer användes kulturöverenskommelser mest? För det andra, vilken "kultur" behandlas i dessa fördrag? Det vill säga, vad tycks undertecknarna mena med "kultur" i dessa dokument, och vad kan detta säga oss om de förändrade roller som begreppet spelade i det internationella systemet under 1900-talet?
Projektet försökte besvara dessa frågor genom två tillvägagångssätt. För det första använde jag transnationell historisk forskning, rotad i traditionella metoder för humanistisk vetenskap. Detta för att spåra ursprunget till den här nya sortens diplomatiska överenskommelser och för att utforska processen genom vilken en viss klass av fördrag kom att klassificeras som "kulturella". Forskningen involverade insamling och analys av arkivmaterial i Paris och Rom, samt omfattande analys av dokumentation från internationella organisationer som Nationernas Förbunds Institut för internationellt intellektuellt samarbete och UNESCO. För det andra använde projektet metoder förknippade med digitala humaniora, inklusive beskrivande statistisk analys av mönster för kulturellt fördragsskapande samt digital textanalys av fördragstexter. För detta arbete närmade jag mig fördragen i form av två datasets. Grundläggande information, eller "metadata" (länder, datum, ämne, osv) för kulturavtal var tillgängliga via det elektroniska World Treaty Index. Forskningsgruppen (jag och mina kollegor på Humlab) granskade och redigerade delar av detta index, samt publicerade dem i en ny, förbättrad form. För att komma åt avtalens innehåll samlade vi ett stort, internationellt urval av fördragstexter, som vi sammanställde och kurerade som två maskinläsbara korpusen. Med hjälp av digitala verktyg skapade för projektet av systemutvecklare på Humlab, tillämpade jag sedan olika former av kvantitativ analys för att analysera, visualisera och utforska dataseten.
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT
1. Fördrag är ett urgammalt verktyg inom diplomati. Det är därför föga förvånande att kulturell diplomati också drivits medelst kulturella fördrag. Ändå upptäckte jag genom min empiriska forskning att det bilaterala kulturfördraget inte daterar längre tillbaka än till 1930-talet. Denna upptäckt kan användas för att korrigera det anakronistiska sättet som kategorin "kulturavtal" har tillämpats på, inklusive av internationella organisationer som UNESCO. Jag fann dessutom att det moderna bilaterala kulturfördraget hade sitt ursprung i det fascistiska Italien, genom två avtal som Mussolini undertecknade med Österrike och Ungern år 1935. Kulturdiplomati förknippas med främjande av fred och internationell förståelse. Det är därför slående att upptäcka att Italiens fascistiska diktatur spelade en ledande roll i utvecklingen av detta nya kulturdiplomatiska instrument. Det är likaledes anmärkningsvärt att kulturfördrag av samma typ som den Mussolinis regim utvecklade användes av länder runt om i världen med början på 1950-talet.
2. Genom vårt kvantitativa arbete med metadata om alla kulturfördrag som finns tillgängliga i det elektroniska World Treaty Index (eWTI), identifierade vi globala användningsmönster för bilaterala kulturavtal. Det är mönster som belyser den internationella historien om förhållandet mellan stat och kultur på 1900-talet. Jag fann till exempel att användningen av kulturfördrag ökade stort, i absoluta och relativa termer, från mitten av 1950-talet; att detta var en global händelse, vilken stater på alla sex kontinenter bidrog till; men också att ett relativt litet antal länder stod för en anmärkningsvärt stor andel av allt kulturella fördragsskapandet. De bilaterala kulturavtalen undertecknade av tio stater (Frankrike, Sovjetunionen, Östtyskland, Polen, Spanien, Jugoslavien, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien, och Brasilien) representerar cirka femtiofyra procent av det totala antalet som undertecknades mellan 1935 och 1980. Jag fann även att USA och Storbritannien, även om de var världens mest aktiva fördragsstiftare, undertecknade väldigt få kulturella avtal. En viktig implikation av dessa slutsatser var att den starkaste faktor bakom huruvida en stat skulle underteckna många bilaterala kulturavtal eller inte var i vilken grad den politiska eliten i det landet ansåg kulturen som ett lämpligt område för statligt ingripande. Vi kunde konstatera att detta – inställningen till statens roll i kulturlivet – var den viktigaste faktorn som kopplade samman den ganska mångskiftande grupp av stater som undertecknade flest kulturavtal: en grupp som inkluderade det fascistiska Italien men också Sovjetunionen, Frankrike och Brasilien.
3. Metodologiskt visade projektet värdet av användningen av digitala metoder inom diplomatisk idéhistoria, samtidigt som det belyste dessa metoders utmaningar och gränser. Den kvantitativa forskningen om eWTI ledde mig till en viktig avvikelse från min ursprungliga forskningsplan. Enligt min första projektplan hade jag för avsikt att utföra en uppsättning fallstudier, med fokus på kulturella avtal som undertecknats av en handfull europeiska stater. Men, inspirerade av de digitala humanisternas skepsis mot den humanistiska forskningens tendens att göra sig beroende av fallstudier, valde vi att använda eWTI för att analysera samtliga avtal från hela världen. Detta tillvägagångssätt gjorde att jag kunde utforska trender inom fördragsskapande på ett globalt plan. Med hjälp av kvantitativa metoder kunde jag avgöra vilka länder (europeiska eller ej) som visar sig ha spelat en särskilt viktig roll i kulturfördragens framväxt. Arbetet med innehållet i själva fördragstexterna breddades också av de möjligheter som de digitala metoderna erbjöd. Istället för att studera en liten uppsättning dokument samlade vi två uppsättningar fördragstexter från hela världen: en som består av kulturöverenskommelser från alla länder (1935-1972) i engelsk översättning; och en annan uppsättning bestående av Frankrikes kulturavtal med alla länder, på franska (1919-1972). Vi sammanställde dessa till "textkorpusar" som är helt maskinläsbara, för att möjliggöra digital textanalys. Dessa korpusar erbjuder en spännande forskningsingång för oss, såväl som för andra, och utgör ett av projektets viktigaste bidrag. Samtidigt fanns nackdelar med tillvägagångssättet. Dels var det mycket tidskrävande att framställa våra korpusar, och dels var de relativt små vilket innebar att vissa vanliga verktyg för digital textanalys lämpade sig mindre väl.
NYA FORSKNINGSFRÅGOR
Projektet gav upphov till många nya empiriska och metodologiska forskningsfrågor. Till att börja med väcker våra empiriska rön, vilka dokumenterar vilka stater som oftast undertecknade bilaterala kulturavtal, historiska frågor om varför dessa stater agerade som de gjorde. Vad var det till exempel som fick såväl Sovjetunionen som Frankrike att investera så mycket i denna diplomatiska praxis? Vilka slutsatser kan vi dra av likheterna mellan dessa staters kulturavtal och de avtal som som fascistiska Italien och Nazityskland upprättade? Hur använde stater i den "tredje världen" kulturella fördrag med den "första" och "andra" världen för att främja sin internationella agenda under 1960- och 70-talen, och vad förklarar det faktum att relativt få stater i det globala syd slöt avtal med varandra? Slutligen tycks användningen av kulturfördrag ha minskat kraftigt under 1990-talet: vad förklarar denna nedgång? Projektet väcker också flera teoretiska och metodologiska frågor. Vilka är till exempel de bästa metoderna för att göra digital textanalys på små, specifika korpusar som dem vi satt ihop? Att så många länder kallade samma uppsättning fenomen "kulturella" (åtminstone i engelsk översättning) betyder naturligtvis inte att de alla använde kulturbegreppet på samma sätt. Vilka metoder tillåter oss att bäst förstå den kulturella och politiska betydelsen av översättning av begrepp inom internationella relationer?
FORSKNINGSKOMMUNIKATION
Projektforskning presenterades vid flera svenska och internationella konferenser, bland annat i Helsingfors, Berlin och New York. Jag anordnade två internationella workshops, en om teoretiska och metodologiska frågor (“Intellectual History and the Digital Humanities”, organiserad tillsammans med den kanadensiske historikern Mark J. Hill 2020) och en annan om projektets historiska fokus (“Cultures of Twentieth-Century Cultural Diplomacy” 2022). Projektpublikationer inkluderar artiklar i ledande internationella tidskrifter, samt ett helt specialnummer av tidskriften Contemporary European History, redigerad tillsammans med den tyska historikern Elisabeth Piller. Specialnumret ägnades ett av projektets centrala ämnen, nämligen kulturdiplomatin i mellankrigstidens Europa. Mina samarbeten med Hill och Piller var några bland flera internationella samarbeten som jag utvecklade under projektperioden, vilken även inkluderade en forskningsvistelse i Paris 2019 i samarbete med CNRS Centre Alexandre Koyré. Projektets vetenskapliga artiklar är fritt tillgängliga på internet som Open Access-publikationer. Spridning till icke-akademiska publik tog formen av bloggartiklar, en projektwebbsida med länkar till publikationer och data, samt sidor på programmerarwebbplatsen GitHub.
Det övergripande syftet med detta projekt var att använda kulturella fördrag – bilaterala överenskommelser mellan stater som främjar och reglerar samarbete och utbyte inom de områden vi kallar ”kulturella” – som en historisk källa för att utforska kulturbegreppets internationella historia under 1900-talet. Projektets multimetodansats använde transnationell arkivforskning, samt, i samarbete med systemutvecklare på Humlab (Umeå universitet), metoder kopplade till digitala humaniora för att undersöka bilaterala kulturella fördrag från 1919 till 1972. Projektets centrala frågor kan delas in i två grupper. För det första, hur ska kulturfördraget förstås, i dess roll som ett specifikt verktyg för internationella relationer under 1900-talet? Till exempel, i vilka politiska eller ideologiska konstellationer användes kulturöverenskommelser mest? För det andra, vilken "kultur" behandlas i dessa fördrag? Det vill säga, vad tycks undertecknarna mena med "kultur" i dessa dokument, och vad kan detta säga oss om de förändrade roller som begreppet spelade i det internationella systemet under 1900-talet?
Projektet försökte besvara dessa frågor genom två tillvägagångssätt. För det första använde jag transnationell historisk forskning, rotad i traditionella metoder för humanistisk vetenskap. Detta för att spåra ursprunget till den här nya sortens diplomatiska överenskommelser och för att utforska processen genom vilken en viss klass av fördrag kom att klassificeras som "kulturella". Forskningen involverade insamling och analys av arkivmaterial i Paris och Rom, samt omfattande analys av dokumentation från internationella organisationer som Nationernas Förbunds Institut för internationellt intellektuellt samarbete och UNESCO. För det andra använde projektet metoder förknippade med digitala humaniora, inklusive beskrivande statistisk analys av mönster för kulturellt fördragsskapande samt digital textanalys av fördragstexter. För detta arbete närmade jag mig fördragen i form av två datasets. Grundläggande information, eller "metadata" (länder, datum, ämne, osv) för kulturavtal var tillgängliga via det elektroniska World Treaty Index. Forskningsgruppen (jag och mina kollegor på Humlab) granskade och redigerade delar av detta index, samt publicerade dem i en ny, förbättrad form. För att komma åt avtalens innehåll samlade vi ett stort, internationellt urval av fördragstexter, som vi sammanställde och kurerade som två maskinläsbara korpusen. Med hjälp av digitala verktyg skapade för projektet av systemutvecklare på Humlab, tillämpade jag sedan olika former av kvantitativ analys för att analysera, visualisera och utforska dataseten.
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT
1. Fördrag är ett urgammalt verktyg inom diplomati. Det är därför föga förvånande att kulturell diplomati också drivits medelst kulturella fördrag. Ändå upptäckte jag genom min empiriska forskning att det bilaterala kulturfördraget inte daterar längre tillbaka än till 1930-talet. Denna upptäckt kan användas för att korrigera det anakronistiska sättet som kategorin "kulturavtal" har tillämpats på, inklusive av internationella organisationer som UNESCO. Jag fann dessutom att det moderna bilaterala kulturfördraget hade sitt ursprung i det fascistiska Italien, genom två avtal som Mussolini undertecknade med Österrike och Ungern år 1935. Kulturdiplomati förknippas med främjande av fred och internationell förståelse. Det är därför slående att upptäcka att Italiens fascistiska diktatur spelade en ledande roll i utvecklingen av detta nya kulturdiplomatiska instrument. Det är likaledes anmärkningsvärt att kulturfördrag av samma typ som den Mussolinis regim utvecklade användes av länder runt om i världen med början på 1950-talet.
2. Genom vårt kvantitativa arbete med metadata om alla kulturfördrag som finns tillgängliga i det elektroniska World Treaty Index (eWTI), identifierade vi globala användningsmönster för bilaterala kulturavtal. Det är mönster som belyser den internationella historien om förhållandet mellan stat och kultur på 1900-talet. Jag fann till exempel att användningen av kulturfördrag ökade stort, i absoluta och relativa termer, från mitten av 1950-talet; att detta var en global händelse, vilken stater på alla sex kontinenter bidrog till; men också att ett relativt litet antal länder stod för en anmärkningsvärt stor andel av allt kulturella fördragsskapandet. De bilaterala kulturavtalen undertecknade av tio stater (Frankrike, Sovjetunionen, Östtyskland, Polen, Spanien, Jugoslavien, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien, och Brasilien) representerar cirka femtiofyra procent av det totala antalet som undertecknades mellan 1935 och 1980. Jag fann även att USA och Storbritannien, även om de var världens mest aktiva fördragsstiftare, undertecknade väldigt få kulturella avtal. En viktig implikation av dessa slutsatser var att den starkaste faktor bakom huruvida en stat skulle underteckna många bilaterala kulturavtal eller inte var i vilken grad den politiska eliten i det landet ansåg kulturen som ett lämpligt område för statligt ingripande. Vi kunde konstatera att detta – inställningen till statens roll i kulturlivet – var den viktigaste faktorn som kopplade samman den ganska mångskiftande grupp av stater som undertecknade flest kulturavtal: en grupp som inkluderade det fascistiska Italien men också Sovjetunionen, Frankrike och Brasilien.
3. Metodologiskt visade projektet värdet av användningen av digitala metoder inom diplomatisk idéhistoria, samtidigt som det belyste dessa metoders utmaningar och gränser. Den kvantitativa forskningen om eWTI ledde mig till en viktig avvikelse från min ursprungliga forskningsplan. Enligt min första projektplan hade jag för avsikt att utföra en uppsättning fallstudier, med fokus på kulturella avtal som undertecknats av en handfull europeiska stater. Men, inspirerade av de digitala humanisternas skepsis mot den humanistiska forskningens tendens att göra sig beroende av fallstudier, valde vi att använda eWTI för att analysera samtliga avtal från hela världen. Detta tillvägagångssätt gjorde att jag kunde utforska trender inom fördragsskapande på ett globalt plan. Med hjälp av kvantitativa metoder kunde jag avgöra vilka länder (europeiska eller ej) som visar sig ha spelat en särskilt viktig roll i kulturfördragens framväxt. Arbetet med innehållet i själva fördragstexterna breddades också av de möjligheter som de digitala metoderna erbjöd. Istället för att studera en liten uppsättning dokument samlade vi två uppsättningar fördragstexter från hela världen: en som består av kulturöverenskommelser från alla länder (1935-1972) i engelsk översättning; och en annan uppsättning bestående av Frankrikes kulturavtal med alla länder, på franska (1919-1972). Vi sammanställde dessa till "textkorpusar" som är helt maskinläsbara, för att möjliggöra digital textanalys. Dessa korpusar erbjuder en spännande forskningsingång för oss, såväl som för andra, och utgör ett av projektets viktigaste bidrag. Samtidigt fanns nackdelar med tillvägagångssättet. Dels var det mycket tidskrävande att framställa våra korpusar, och dels var de relativt små vilket innebar att vissa vanliga verktyg för digital textanalys lämpade sig mindre väl.
NYA FORSKNINGSFRÅGOR
Projektet gav upphov till många nya empiriska och metodologiska forskningsfrågor. Till att börja med väcker våra empiriska rön, vilka dokumenterar vilka stater som oftast undertecknade bilaterala kulturavtal, historiska frågor om varför dessa stater agerade som de gjorde. Vad var det till exempel som fick såväl Sovjetunionen som Frankrike att investera så mycket i denna diplomatiska praxis? Vilka slutsatser kan vi dra av likheterna mellan dessa staters kulturavtal och de avtal som som fascistiska Italien och Nazityskland upprättade? Hur använde stater i den "tredje världen" kulturella fördrag med den "första" och "andra" världen för att främja sin internationella agenda under 1960- och 70-talen, och vad förklarar det faktum att relativt få stater i det globala syd slöt avtal med varandra? Slutligen tycks användningen av kulturfördrag ha minskat kraftigt under 1990-talet: vad förklarar denna nedgång? Projektet väcker också flera teoretiska och metodologiska frågor. Vilka är till exempel de bästa metoderna för att göra digital textanalys på små, specifika korpusar som dem vi satt ihop? Att så många länder kallade samma uppsättning fenomen "kulturella" (åtminstone i engelsk översättning) betyder naturligtvis inte att de alla använde kulturbegreppet på samma sätt. Vilka metoder tillåter oss att bäst förstå den kulturella och politiska betydelsen av översättning av begrepp inom internationella relationer?
FORSKNINGSKOMMUNIKATION
Projektforskning presenterades vid flera svenska och internationella konferenser, bland annat i Helsingfors, Berlin och New York. Jag anordnade två internationella workshops, en om teoretiska och metodologiska frågor (“Intellectual History and the Digital Humanities”, organiserad tillsammans med den kanadensiske historikern Mark J. Hill 2020) och en annan om projektets historiska fokus (“Cultures of Twentieth-Century Cultural Diplomacy” 2022). Projektpublikationer inkluderar artiklar i ledande internationella tidskrifter, samt ett helt specialnummer av tidskriften Contemporary European History, redigerad tillsammans med den tyska historikern Elisabeth Piller. Specialnumret ägnades ett av projektets centrala ämnen, nämligen kulturdiplomatin i mellankrigstidens Europa. Mina samarbeten med Hill och Piller var några bland flera internationella samarbeten som jag utvecklade under projektperioden, vilken även inkluderade en forskningsvistelse i Paris 2019 i samarbete med CNRS Centre Alexandre Koyré. Projektets vetenskapliga artiklar är fritt tillgängliga på internet som Open Access-publikationer. Spridning till icke-akademiska publik tog formen av bloggartiklar, en projektwebbsida med länkar till publikationer och data, samt sidor på programmerarwebbplatsen GitHub.