Kod, Narrativ, Historia: Samtida meningsskapande kring forntida DNA
Arkeogenetik—användningen av molekylärgenetiska metoder för att analysera DNA från forntida människor och djur—är ett växande forskningsfält som de senaste åren tilldelats betydande anslag och fått stort populärvetenskapligt genomslag. Trots det ökande intresset för arkeogenetisk forskning saknas kunskap om hur det går till när historiska berättelser skapas ur DNA-koder. DNA-koden består av en serie små streck som i sig inte har någon betydelse. För att bli meningsfull måste en sådan serie jämföras med andra serier och beskrivas med ord (som ”arab” eller ”mångkultur”). Men hur ser de processer ut varigenom DNA-koden omvandlas till historiska berättelser? Formuleras dessa berättelser av forskare, museer eller journalister, eller skapas de i samspel mellan dessa och andra aktörer?
Föreliggande forskningsprojekt undersöker hur och av vilka aktörer och medier som ordlös DNA-kod omvandlas till meningsfulla historiska berättelser. En forskargrupp bestående av en arkeolog, en mediahistoriker och en idéhistoriker kommer att följa tre arkeogenetiska forskningsprojekt i Frankrike, Storbritannien och Sverige, och analysera de narrativ som kan kopplas till projektens resultat. Genom internationella jämförelser undersöks om och hur berättelserna är kopplade till de respektive ländernas aktuella politik, nationella narrativ och traditionella historieskrivning. Studien bidrar med viktig ny kunskap om samspelet mellan naturvetenskap, humaniora, media och populärvetenskap.
Slutredovisning
Projektet ’Kod, Narrativ, Historia: samtida meningsskapande kring forntida DNA’ har under åren 2018–2021 undersökt hur genetisk kod blir till historiska berättelser i och omkring arkeogenetisk forskning. Arkeogenetik (även kallat paleogenetik, eller paleogenomik) är ett starkt växande forskningsfält, som under senare år har fått stort inflytande över kunskapen om människans utveckling och skapat starka och vitt spridda berättelser om förhistoriska samhällen och individer. Ofta vilar berättelserna tungt på DNA som bevis, och framställs som om de hade uppstått ur själva koden. Men DNA är en molekyl – den innehåller ingen mening, och berättar inga historier. De meningsfulla berättelser om historien som sägs vara baserade på aDNA (gammalt DNA), måste alltså vara skapade av någon, eller vara hämtade någon annanstans ifrån. Med det enkla konstaterandet som utgångspunkt har projektet syftat till att kartlägga och förklara hur vetenskaplig och populärhistorisk kunskap baserad på aDNA kommer till, var byggstenarna i berättelserna kommer ifrån, vilka aktörer och ambitioner som är drivande, och vilka effekter berättelserna får. En central frågeställning var i vilken mån meningsskapande kring arkeogenetik påverkades av nationella sammanhang, med nationellt präglad historieskrivning och specifika definitioner av nationell identitet i termer av ras och etnicitet. Därför var projektet inledningsvis upplagt som tre komparativa fallstudier av arkeogenetikprojekt i Sverige, Frankrike och Storbritannien.
Under projektets gång har syftet utvecklats och kompletterats med mer detaljerade frågor och specifika studier. Ett exempel är frågor som rör relationen mellan discipliner förankrade i humaniora (som arkeologi) och naturvetenskap (som genetik) när de möts i ett gemensamt projekt som arkeogenetik – eller för den delen i vårt projekt. Hur går det till när gemensamma resultat ska formuleras och meningsfulla berättelser ska förmedlas i ett sådant möte mellan disciplinära traditioner och praktiker? Vilka asymmetrier går att urskilja i de relationerna, och vilka blir konsekvenserna? (se t. ex. artiklarna ’Petrous Fever’ och ’Lost in Translation’). Ett annat exempel på en mer specifik studie inom projektet rör frågan om hur historisk identitet formas av och med DNA-tester för släktforskning (se artikeln ’I am a Viking!’).
Projektet har genomförts av en forskargrupp bestående av Anna Källén, docent i arkeologi och forskare i kritiska kulturarvsstudier (projektledare); Charlotte Mulcare, PhD i populationsgenetik; Andreas Nyblom, docent i mediehistoria; och Daniel Strand, FD i idéhistoria. Projektet har haft en tydlig ambition till tätt samarbete i gemensamma undersökningar och samförfattade artiklar, som i hög grad har präglat projektets genomförande och resultat.
De första två åren följde projektet i stort sett den tidsplan som angavs i forskningsansökan, med närstudier av meningsskapande kring pågående arkeogenetikprojekt i Sverige och Frankrike. Därutöver tillkom tidigt ett intresse för arkeogenetik i USA som inte fanns med i den ursprungliga ansökan. Det motiverades dels genom att en stor del av debatten kring arkeogenetik har varit kopplad till USA, och att några av de mest framträdande aktörerna i fältet är baserade där. Forskargruppen gjorde också en gemensam resa till en aDNA-konferens vid Brown University i USA i februari 2019, där det gavs information och intryck som hade en stark inverkan på resten av projektet.
Covid-19-pandemin dök upp ungefär halvvägs in i projektet, och har präglat arbetet under de två sista åren. En del av den ursprungliga forskningsplanen, med en metod baserad på platsbesök och möten med halvstrukturerade intervjuer, kunde aldrig genomföras i Storbritannien, som var den sista av de tre fallstudierna. Istället breddades undersökningen till ett globalt perspektiv med frågor som mer allmänt rör forskningskommunikation och meningsskapande inom arkeogenetik (se t.ex. artiklarna ’Petrous Fever’ och ’Transcending the aDNA revolution’, och introduktionen till antologin Molecular Mirage). Halvstrukturerade intervjuer har fortsatt fungerat som en central metod, men har istället genomförts på Zoom. Planerade workshops och möten inom forskargruppen har också i hög grad hållits på Zoom. Detta har givetvis begränsat projektets möjligheter till täta interna samarbeten, och det har också begränsat möjligheterna att kommunicera forskningsresultat genom internationella föreläsningar och konferenser. Samtidigt har den uppkomna situationen tvingat fram alternativa lösningar till kommunikation som har haft positiva effekter. Projektets internationella symposium Code, Narrative, History: Critical Perspectives on Ancient DNA (https://conahi.wordpress.com/2021-symposium/) anordnades som ett webinarium på Zoom den 11–12 maj 2021. Det öppnade upp symposiet för deltagare från hela världen, vilket inte hade varit möjligt om det hade hållits som planerat på plats i Stockholm.
Kod, Narrativ, Historia är det första omfattande forskningsprojektet i världen som har undersökt hur det går till när mening skapas kring aDNA. Projektet har därmed, som utlovades i forskningsansökan, kunnat bidra med betydande ny kunskap om de epistemologiska grunderna och etiska konsekvenserna av aktuell arkeogenetisk forskning. De tre viktigaste resultaten av projektet är:
1. Empiriskt grundade slutsatser om att meningsfulla berättelser om aDNA skapas genom komplicerade interaktioner mellan forskare, journalister, och andra aktörer i populärmedia, där forskarna själva spelar en central roll. DNA används i dessa berättelser främst som ett tecken för bevis och säkerhet, medan de bärande narrativa elementen hämtas från tidigare arkeologisk forskning, politiska debatter, och populärkultur (se artiklarna ’Archaeogenetics in popular media’, ’The Lagertha complex’, ’Twitter tales’ och ’The Sigtuna debacle’).
2. En fördjupad kunskap om användningen av begreppen ras, etnicitet och nationell identitet inom arkeogenetiken, dess
historiska rötter och potentiella politiska konsekvenser (se artiklarna ’0.01%’, ’De första svenskarna’ och ’The Sigtuna Debacle’).
3. Ett påvisande av djupgående problem och utmaningar i relationen mellan arkeologi och genetik, som karakteriserar inte bara den interna forskningspraktiken utan även meningsskapandet kring aDNA. Vår egen projektdesign, med tre forskare i humaniora och en i naturvetenskap, har bidragit till kreativ friktion och konstruktiva diskussioner med nya insikter om grundläggande skillnader mellan naturvetenskapliga och humanistiska perspektiv på DNA. Det kan röra sig om innebörden i centrala begrepp och betydelsen av analysresultat, som leder till missförstånd och i värsta fall skadlig kommunikation (se ’Lost in translation’), men rör även grundläggande etiska frågor kring mänskliga kvarlevor och politiskt användbara presentationer av forskningsresultat. Projektets slutsats är att en påtaglig asymmetri i relationen mellan naturvetenskaplig genetik och humanistisk arkeologi hittills har hindrat ett angeläget kritiskt samtal om arkeogenetikens potentiella politiska, sociala, och etiska konsekvenser (se ’Transcending the aDNA revolution’, och ’Petrous Fever’).
Utöver dessa övergripande resultat, är projektets överlägset mest uppmärksammade studie hittills en diskursanalys av DNA-test-baserad Vikingaidentitet, som publicerades i artikeln ’I am a Viking!’ i New Genetics and Society, med en populariserad kortversion i The Conversation. Artikeln har väckt stor medial uppmärksamhet, har använts i universitetsundervisning i Tyskland, Storbritannien, USA och Sverige, och har lett till ett flertal radiointervjuer i Sverige och Australien.
Projektets tyngsta, och sannolikt viktigaste, studie är accepterad men ännu inte publicerad som en artikel med titeln ’Petrous Fever’ i Current Anthropology. Den baseras på 60 enkätsvar av arkeologer och museiintendenter över hela världen och 16 uppföljande intervjuer med arkeologer, intendenter och journalister, och analyserar deras upplevelser av aDNA-forskningens snabba utveckling i relation till tidigare publicerade etiska riktlinjer.
Med tanke på det stora internationella intresset för forskningsämnet i stort, och det stora allmänna intresset för frågor som rör DNA, historia och identitet, har vi valt att fokusera på två huvudsakliga vägar att kommunicera våra forskningsresultat.
Först i form av vetenskapliga artiklar och ett specialnummer i ledande internationella tidskrifter (Current Anthropology, New Genetics and Society, och Journal of Social Archaeology), samt en antologi och en monografi för ett stort universitetsförlag (The University of Chicago Press). Med det har vi velat ge maximal trovärdighet, spridning och uppmärksamhet för resultaten inom forskarvärlden. Det har samtidigt inneburit en koncentration av den vetenskapliga rapporteringen till ett mindre antal högkvalitativa produkter. Innan pandemirestriktionerna hindrade resande och konferenser har projektets resultat presenterats vid föreläsningar och seminarier vid Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linköpings universitet, Umeå universitet, Örebro universitet, UC Berkeley, UC Irvine, Cornell University och Stanford University.
Dessutom har vi kommunicerat och diskuterat projektets resultat med den bredare allmänheten, i egna texter (i The Conversation, Eurozine, Tidskriften Respons, Fronesis, och Dagens Nyheter), och medverkan i poddavsnitt, radiointervjuer och publika debatter (se Populärmedia och debatt under Publikationer).
Samtliga hittills publicerade forskningsresultat är tillgängliga Open Access. Utöver de färdiga eller kontrakterade publikationer som är listade nedan, finns ett antal mer eller mindre färdiga texter som kommer att färdigställas och publiceras efter projektets slut.
Under projektets gång har syftet utvecklats och kompletterats med mer detaljerade frågor och specifika studier. Ett exempel är frågor som rör relationen mellan discipliner förankrade i humaniora (som arkeologi) och naturvetenskap (som genetik) när de möts i ett gemensamt projekt som arkeogenetik – eller för den delen i vårt projekt. Hur går det till när gemensamma resultat ska formuleras och meningsfulla berättelser ska förmedlas i ett sådant möte mellan disciplinära traditioner och praktiker? Vilka asymmetrier går att urskilja i de relationerna, och vilka blir konsekvenserna? (se t. ex. artiklarna ’Petrous Fever’ och ’Lost in Translation’). Ett annat exempel på en mer specifik studie inom projektet rör frågan om hur historisk identitet formas av och med DNA-tester för släktforskning (se artikeln ’I am a Viking!’).
Projektet har genomförts av en forskargrupp bestående av Anna Källén, docent i arkeologi och forskare i kritiska kulturarvsstudier (projektledare); Charlotte Mulcare, PhD i populationsgenetik; Andreas Nyblom, docent i mediehistoria; och Daniel Strand, FD i idéhistoria. Projektet har haft en tydlig ambition till tätt samarbete i gemensamma undersökningar och samförfattade artiklar, som i hög grad har präglat projektets genomförande och resultat.
De första två åren följde projektet i stort sett den tidsplan som angavs i forskningsansökan, med närstudier av meningsskapande kring pågående arkeogenetikprojekt i Sverige och Frankrike. Därutöver tillkom tidigt ett intresse för arkeogenetik i USA som inte fanns med i den ursprungliga ansökan. Det motiverades dels genom att en stor del av debatten kring arkeogenetik har varit kopplad till USA, och att några av de mest framträdande aktörerna i fältet är baserade där. Forskargruppen gjorde också en gemensam resa till en aDNA-konferens vid Brown University i USA i februari 2019, där det gavs information och intryck som hade en stark inverkan på resten av projektet.
Covid-19-pandemin dök upp ungefär halvvägs in i projektet, och har präglat arbetet under de två sista åren. En del av den ursprungliga forskningsplanen, med en metod baserad på platsbesök och möten med halvstrukturerade intervjuer, kunde aldrig genomföras i Storbritannien, som var den sista av de tre fallstudierna. Istället breddades undersökningen till ett globalt perspektiv med frågor som mer allmänt rör forskningskommunikation och meningsskapande inom arkeogenetik (se t.ex. artiklarna ’Petrous Fever’ och ’Transcending the aDNA revolution’, och introduktionen till antologin Molecular Mirage). Halvstrukturerade intervjuer har fortsatt fungerat som en central metod, men har istället genomförts på Zoom. Planerade workshops och möten inom forskargruppen har också i hög grad hållits på Zoom. Detta har givetvis begränsat projektets möjligheter till täta interna samarbeten, och det har också begränsat möjligheterna att kommunicera forskningsresultat genom internationella föreläsningar och konferenser. Samtidigt har den uppkomna situationen tvingat fram alternativa lösningar till kommunikation som har haft positiva effekter. Projektets internationella symposium Code, Narrative, History: Critical Perspectives on Ancient DNA (https://conahi.wordpress.com/2021-symposium/) anordnades som ett webinarium på Zoom den 11–12 maj 2021. Det öppnade upp symposiet för deltagare från hela världen, vilket inte hade varit möjligt om det hade hållits som planerat på plats i Stockholm.
Kod, Narrativ, Historia är det första omfattande forskningsprojektet i världen som har undersökt hur det går till när mening skapas kring aDNA. Projektet har därmed, som utlovades i forskningsansökan, kunnat bidra med betydande ny kunskap om de epistemologiska grunderna och etiska konsekvenserna av aktuell arkeogenetisk forskning. De tre viktigaste resultaten av projektet är:
1. Empiriskt grundade slutsatser om att meningsfulla berättelser om aDNA skapas genom komplicerade interaktioner mellan forskare, journalister, och andra aktörer i populärmedia, där forskarna själva spelar en central roll. DNA används i dessa berättelser främst som ett tecken för bevis och säkerhet, medan de bärande narrativa elementen hämtas från tidigare arkeologisk forskning, politiska debatter, och populärkultur (se artiklarna ’Archaeogenetics in popular media’, ’The Lagertha complex’, ’Twitter tales’ och ’The Sigtuna debacle’).
2. En fördjupad kunskap om användningen av begreppen ras, etnicitet och nationell identitet inom arkeogenetiken, dess
historiska rötter och potentiella politiska konsekvenser (se artiklarna ’0.01%’, ’De första svenskarna’ och ’The Sigtuna Debacle’).
3. Ett påvisande av djupgående problem och utmaningar i relationen mellan arkeologi och genetik, som karakteriserar inte bara den interna forskningspraktiken utan även meningsskapandet kring aDNA. Vår egen projektdesign, med tre forskare i humaniora och en i naturvetenskap, har bidragit till kreativ friktion och konstruktiva diskussioner med nya insikter om grundläggande skillnader mellan naturvetenskapliga och humanistiska perspektiv på DNA. Det kan röra sig om innebörden i centrala begrepp och betydelsen av analysresultat, som leder till missförstånd och i värsta fall skadlig kommunikation (se ’Lost in translation’), men rör även grundläggande etiska frågor kring mänskliga kvarlevor och politiskt användbara presentationer av forskningsresultat. Projektets slutsats är att en påtaglig asymmetri i relationen mellan naturvetenskaplig genetik och humanistisk arkeologi hittills har hindrat ett angeläget kritiskt samtal om arkeogenetikens potentiella politiska, sociala, och etiska konsekvenser (se ’Transcending the aDNA revolution’, och ’Petrous Fever’).
Utöver dessa övergripande resultat, är projektets överlägset mest uppmärksammade studie hittills en diskursanalys av DNA-test-baserad Vikingaidentitet, som publicerades i artikeln ’I am a Viking!’ i New Genetics and Society, med en populariserad kortversion i The Conversation. Artikeln har väckt stor medial uppmärksamhet, har använts i universitetsundervisning i Tyskland, Storbritannien, USA och Sverige, och har lett till ett flertal radiointervjuer i Sverige och Australien.
Projektets tyngsta, och sannolikt viktigaste, studie är accepterad men ännu inte publicerad som en artikel med titeln ’Petrous Fever’ i Current Anthropology. Den baseras på 60 enkätsvar av arkeologer och museiintendenter över hela världen och 16 uppföljande intervjuer med arkeologer, intendenter och journalister, och analyserar deras upplevelser av aDNA-forskningens snabba utveckling i relation till tidigare publicerade etiska riktlinjer.
Med tanke på det stora internationella intresset för forskningsämnet i stort, och det stora allmänna intresset för frågor som rör DNA, historia och identitet, har vi valt att fokusera på två huvudsakliga vägar att kommunicera våra forskningsresultat.
Först i form av vetenskapliga artiklar och ett specialnummer i ledande internationella tidskrifter (Current Anthropology, New Genetics and Society, och Journal of Social Archaeology), samt en antologi och en monografi för ett stort universitetsförlag (The University of Chicago Press). Med det har vi velat ge maximal trovärdighet, spridning och uppmärksamhet för resultaten inom forskarvärlden. Det har samtidigt inneburit en koncentration av den vetenskapliga rapporteringen till ett mindre antal högkvalitativa produkter. Innan pandemirestriktionerna hindrade resande och konferenser har projektets resultat presenterats vid föreläsningar och seminarier vid Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linköpings universitet, Umeå universitet, Örebro universitet, UC Berkeley, UC Irvine, Cornell University och Stanford University.
Dessutom har vi kommunicerat och diskuterat projektets resultat med den bredare allmänheten, i egna texter (i The Conversation, Eurozine, Tidskriften Respons, Fronesis, och Dagens Nyheter), och medverkan i poddavsnitt, radiointervjuer och publika debatter (se Populärmedia och debatt under Publikationer).
Samtliga hittills publicerade forskningsresultat är tillgängliga Open Access. Utöver de färdiga eller kontrakterade publikationer som är listade nedan, finns ett antal mer eller mindre färdiga texter som kommer att färdigställas och publiceras efter projektets slut.