Under 1700-talet förändrades Afrikas karta drastiskt. Berg och floder, riken och städer som i århundraden funnits utmärkta på europeiska kartor, försvann plötsligt och ersattes av vita fläckar. De vita fläckarna fortsatte att prägla kartbilden under 1800-talet, samtidigt som kolonialmakterna lade under sig allt större delar av kontinenten. Medan flera studier har undersökt hur de vita fläckarna bidrog till att skapa och upprätthålla fantasin om Afrika som ett outforskat ingenmansland, har fläckarnas tillblivelse rutinmässigt framställts som en indirekt effekt av upplysningen och samtidens skärpta krav på vetenskaplig precision. Denna förklaring saknar dock stöd i empirin och härrör i själva verket från upphovsmännen själva. Med utgångspunkt i de kartor och skrifter, skisser, anteckningar och brev som Jean-Baptiste d'Anville och andra ledande geografer i upplysningens Frankrike har lämnat efter sig, undersöker jag de kunskapsteoretiska hänsyn och praktiska omständigheter som motiverade Europas geografer att rensa Afrikas karta. Genom att flytta fokus från de färdiga kartorna och istället rikta blicken mot hur kartorna blev till, undersöker jag hur samtidens koloniala maktrelationer inte bara påverkade hur kartorna användes, utan även strukturerade den kartografiska praktiken som sådan.