Avskogningen framstår idag som en global katastrof. I Sverige ersätts uppvuxen och artrik gammelskog med kalhyggen och sårbara granåkrar. Vardagliga erfarenheter av att leva med lokal skogsförlust delas av allt fler, men är underutforskat. Vi kombinerar etnologi och miljöantropologi för att fånga kulturella och platsspecifika processer genom vilka människor strävar efter att förnya och återförtrolla relationer. Vi utgår från Haraways (2016) uppmaning att “stanna kvar med problemen”, utan att fastna i uppgivenhet, förträngning eller överdriven optimism. Genom etnografiska och visuella fältarbeten skapar vi ett mångfacetterat material som kombinerar intervjuer, frågelistor och deltagande observation med walking ethnography. Vi utgår från två miljöer på den svenska landsbygden starkt präglade av skogsförlust. 1) Sápmi i spår av kalhyggen och långtidsverkan av skogsindustrins besprutning. 2) Bergslagen där vardagen långsamt återvänder efter historiskt omfattande skogsbränder. Vi analyserar sammanflätningen av relationer, även mer-än-mänskliga, och de roller ritualer spelar, på skalan från vardagliga riter till årshögtider och andra artikuleringar av sociala minnen. Hypotetiskt förstår vi dessa som försök till återförtrollning av landskap, relationer och hopp. Spridning och samverkan öppnar för dialoger både med forskning, museer och allmänhet - i sig ett påkallat bidrag till en demokratisk diskussion i den känsliga men angelägna frågan om skogens framtid i och bortom Sverige.