Vi träffar ofta andra människor som berättar vad de varit med om - för att få vårt stöd, eller ändra våra åsikter. Om du är oense med någon om hur Försäkringskassan fungerar kan den berätta för dig om sina personliga erfarenheter av en sjukskrivning, och en individ som vittnar inför en domstol, eller söker asyl gör detta genom en berättelse, ofta med en känslomässig komponent. Det har i flera sammanhang visat sig att vi människor påverkas starkare av personliga berättelser än av andra sorters fakta särskilt när de väcker våra känslor. Gäller detta även i situationer där lyssnaren inte bara ska vara medmänniska utan också bedöma sanningshalten i berättelsen?
Vi vill undersöka hur personer som ska bedöma berättelser påverkas av dem. Förändras bedömningen beroende på vilka känslor berättelsen väcker? Påverkar berättelsen hur vi tar till oss annan sorts information? I många myndighetsbeslut behöver anställda lyssna på hjälpsökandes berättelser och väga dem mot andra fakta. Påverkas också dessa individer av den personliga berättelsens kraft? Är det till exempel så att en känslomässigt stark berättelse ibland får mer tyngd än den borde ha givet annan information? Eller att en individ som av olika anledningar skruvar ner känslorna i sin berättelse bemöts annorlunda?
Vi kommer att med hjälp av en serie studier bygga en modell av hur berättelser och känsloinnehåll påverkar beslutsprocessen. Som ett sista steg kommer vi att testa modellen på personal från Migrationsverket.