Eva-Karin Josefson, Université de Caen Basse-Normandie,  Caen Cedex

Forskningsarbete - forskningsinformativa insatser

Från januari 2002 till juli 2004 var jag  bosatt i Paris för arkivarbete men gjorde täta resor  till  Stockholm för att fullgöra min tjänst vid institutionen för franska och italienska. Jag följde dock fram t o m vårterminen 2004 utan avvikelser den plan som presenterats i min ansökan, deltog i seminarier i Paris och inbjöds att presentera min forskning under kollokvier vid universiteten i Gent (våren 2002) och Groningen (hösten 2002). Jag deltog även i Romanistkongressen i Oslo (augusti 2002), där jag presenterade en av de kvinnliga författare som ingår i min undersökning. Hösten 2004 inbjöds jag till ett Rollandkollokvium i Vézelay.  I anslutning till dessa kollokvier har jag publicerat och kommer att publicera artiklar som utgör grundstommen till kapitel i den bok som jag nu är i färd med att skriva sedan materialinsamlingen avslutats. Jag har under arbetets gång publicerat delar av mina forskningsresultat både i svenska och internationella tidskrifter och samlingsvolymer, samt i svensk dagspress.

Redogörelse för forskningsresultaten – publikationer

Efter flera års arkivarbete har jag nu ett omfattande material, som jag i enlighet med projektbeskrivningen dokumenterar i form av en bok. Min hypotes att det var Dreyfusaffären som kanaliserade ett starkt samhällsengagemang hos både manliga och kvinnliga författare har jag fått stöd för i en rad sammanhang, framför allt i tidskrifter och självbiografier från sekelskiftet. Att dessa författare kände sig avvisade av socialisterna har jag också funnit belägg för både i tidskrifter och i brevväxlingar. Sedan projektarbetet inleddes har perspektiven vidgats i flera avseenden. Jag analyserar i min kommande publikation inte bara ledande belgiska och franska socialisters litteratursyn, utan också deras inställning till sin tids konstnärliga yttringar, vilket ger en större tyngd åt min framställning. Det bristande intresse för samhällskritisk skönlitteratur som ledande franska socialister som Jean Jaurès visar, motsvaras av en lika reserverad inställning till konst med sociala förtecken och kontrasterar starkt mot de belgiska socialisternas. Dessa inbjöds ofta av franska studenter för att presentera sina idéer om konst och politik. En rad unga franska författare betonade under den aktuella perioden sina belgiska kollegers roll som viktiga föredömen.
    Ytterligare en aspekt som jag funnit möjlig att analysera efter genomgång av ett rikt tidskriftmaterial  är den stora uppmärksamhet som den belgiska arbetarrörelsens kulturella och kollektivistiska aktiviteter väckte inte bara bland franska, utan även bland europeiska vänsterintellektuella.  Detta förhållande har hittills utretts mycket knapphändigt inom historisk forskning. Även belgiska socialisters möjligheter att påverka uppläggning och innehåll i undervisningen  på universitetsnivå framhölls av radikala, franska intellektuella som ett föredöme för franska universitet, något som heller inte kommenterats.
   Ytterligare en hypotes som klart har bekräftats är att det fanns två traditioner bland vänsterintellektuella kring sekelskiftet, den ena akademiskt orienterad representerad av Jaurès, den andra betydligt mer radikal, representerad av bland annat Georges Renard, som inte var ett isolerat exempel. De franska vänsterintellektuella som behandlas i min bok var samtliga verksamma kring sekelskiftet både som författare och som kritiker. De har uppmärksammats i mycket liten utsträckning inom  det franska universitets- och kulturetablissemanget.  Den ofta starkt samhällskritiska aspekten i deras litterära produktion har i mycket begränsad omfattning kommenterats inom fransk litteraturvetenskap och i den franska litteraturhistorieskrivningen och deras krav på en alternativ, socialt inriktad konst har tonats ned eller helt förtigits framför allt av de franska historiker, som helt nyligen i separata artiklar kommenterat deras kritiska gärning. Det som Jean-Richard Bloch, Camille Mauclair, Georges Renard  ,  Romain Rolland, Jules Romains och  Charles Péguy hade gemensamt var  ambitionerna  att delta i den politiska debatten både genom inlägg i tidningar och tidskrifter, och att i sin litteraturkritik, i sina programmatiska skrifter och i sitt eget skapande ge konkreta motbilder till en skönlitteratur som de bedömer som alltför traditionell. Gemensamt för dem är också deras skarpa kritik av litteraturundervisningen inom den  franska universitetsvärlden.  Flera av dem hade dessutom en ibland livslång kontakt med belgiska politiker, författare och konstnärer. Simone Bodève, Marya Chéliga, Louise Compain, Louise Renard och Gabrielle Réval, som ytterst sällan omnämns inom litteraturforskningen och aldrig inom fransk litteraturhistorieskrivning, deltar även de i sitt litterära skapande och sin journalistiska verksamhet i den politiska debatten ur ett vänsterperspektiv, de fyra förstnämnda genom att kommentera familjelagstiftningen, utformad under Napoleon Bonapartes regim, Simone Bodève genom att gestalta en kvinnas utsatta situation i en proletär miljö. Réval  diskuterar även i romaner som publicerades kring sekelskiftet lärarutbildningen för kvinnor. De kvinnliga författarna uppfattades alla av sin samtid som provocerande också genom att de behandlade frågor som var relaterade till sexualitet.  
   Ett av mina delmål med arbetet var att undersöka om socialisterna inledde en dialog med de kvinnliga, samhällskritiska författarna, exempelvis genom att recensera deras verk. Mig veterligt kommenterade Jaurès dem aldrig, men jag har  funnit tidnings-och tidskriftsmaterial som visar att en dialog mellan manliga och kvinnliga författare trots allt var helt möjlig och för de senare säkert en nödvändig motvikt mot de ibland hätska kampanjer som de utsattes för. Både Renard och Rolland uttrycker i recensioner stor respekt för sina kvinnliga kollegers skrivande och diskuterar ingående och konstruktivt den problematik som presenteras i romanerna. Ett kapitel av min bok ägnas även den antifeministiska författaren Colette Yver, vars romaner nådde  påfallande höga försäljningssiffror. Hennes  Princesses de la Science, en roman från 1907 som beskriver omöjligheten för en kvinna att förena yrkesliv och familjeliv, hade 1940 givits ut i 40 utgåvor.
   Vad beträffar samtliga författare som nämnts ingår en analys både av deras journalistiska och litterära produktion i min kommande publikation.

Belgiska och franska socialistledares konstuppfattning- den sociala och politiska kontexten

Belgien befann sig under 1800-talets två sista decennier i ett tillstånd av politisk jäsning som vissa år utlöste allvarliga kriser. År 1886 skedde en sammandrabbning mellan demonstranter, som samlats för att fira 15-årsjubileet av Pariskommunen, och regeringsstyrkorna, varpå strejkerna spred sig som en löpeld över landet. I denna situation vände sig de belgiska socialisterna direkt till författare och konstnärer med den enträgna uppmaningen att ta sitt ansvar genom att delta i den politiska kampen. Edmond Picard, en dynamisk kulturpersonlighet med tidskriften L’Art Moderne som sitt språkrör, utgår i sin artikel ”Konsten och revolutionen” från den ryske anarkisten Pjotr Kropotkins Paroles d’un révolté (1885) och kommunarden Jules Vallès självbiografiska roman L’Insurgé (1875) och riktar den otvetydiga uppmaningen till landets författare: ”Det är dags att doppa pennan i rött bläck!” Han relaterar utförligt Kropotkins vison av en annalkande revolution, framkallad av två faktorer: borgarklassens moraliska bankrutt och arbetarklassens vaknande insikt om de sociala orättvisorna. I ett land som befinner sig i en social kris måste konstnärer och författare överge elfenbenstornet och de estetiska hårklyverierna för att aktivt verka för att folkets rättmätiga vrede tas på allvar och kanaliseras i ett konstruktivt arbete för att bekämpa orättvisorna. De deltar i en nödvändig revolution genom att ringa in bristerna i ett kapitalistiskt samhälle som exploaterar de redan utsatta och bidrar med sin samhällskritik till att sanera en korrupt samhällskonstruktion. Picard hade en uttalad tilltro till konstens förmåga att bidra till en positiv samhällsutveckling och han uppmanade författare och intellektuella att följa Kropotkins och Vallès exempel. Jämförda med den franska socialisttidningen L’Humanité, grundad av Jaurès 1904,   framstår de belgiska vänstertidskrifterna, framför allt  La Société Nouvelle och L’Art Moderne som mycket radikala. Visionen av en oundviklig revolution som t o m bejakas, har en klart anarkistisk anstrykning och kontrasterar mot den  vision av samhällsutvecklingen som förmedlas av Jaurès. Särskilt La Société Nouvelle fungerade även som ett viktigt internationellt forum för radikala tänkare och samhällskritiska författare. Karl Marx skrifter kommenterades långt tidigare än i Frankrike, scener ur Gerhard Hauptmanns Vävarna översattes redan 1892 och skandinavisk dramatik översattes och kommenterades innan den nådde Frankrike. De belgiska författarna och konstnärerna hörsammar Picards uppmaning att delta i den politiska kampen: Georges Eekhoud ger en svidande bild av kapitalismen i sin roman La Fin des Bourgeois, med sin sociala trilogi som är centrerad till tentakelstaden kritiserar diktaren och dramatikern Emile Verhaeren under 1890-talet kapitalismens era och förutspår i det avslutande dramat en revolution, medan den samtida skulptören Constanin Meunier gestaltar bilder av den starka och den för de besuttna hotfulla arbetaren.
   Vad beträffar situationen i sekelskiftets Frankrike kom jag under arbetets gång alltmer till insikt om att jag måste gå längre tillbaka kronologiskt för att förstå mekanismerna bakom de starka spänningar som karakteriserade sekelskiftet och som kulminerade i samband med Dreyfusaffären. Framför allt genom Georges Renards  skrifter, inte minst hans opublicerade memoarer, insåg jag att de reaktioner som pariskommunen utlöste måste vägas in i bedömningen av den repression som många radikala franska intellektuella, författare och konstnärer drabbades av under 1880- och 1890-talet. Att pariskommunen var ett mycket känsligt kapitel även för socialister upptäckte jag vid en genomgång av den pedagogiska tidskriften Revue de l’enseignement primaire, som kontinuerligt presenterade förslag till lektionsuppläggningar. Vad beträffar franska revolutionen underströks den roll som ledande radikal nation som Frankrike kommit att inta i Europa fr o m  slutet av 1700-talet. Vad beträffar Tredje Republiken, som utropades 1870, nämndes pariskommunen över huvud taget inte, trots att upproret ägde rum 1871. Läraren rekommenderades under 1890-talet att lyfta fram den viktiga roll som landet under Tredje Republiken kom att inta som kolonialnation. Även det förtjänstfulla med bildandet av en avgiftsfri skola betonades, utan att man med ett ord berörde att initiativet till den togs under pariskommunen. Det förefaller som om regeringsmaktens försök att få samtliga kommunarder att  framstå som blodtörstiga monster trängt in i det allmänna medvetandet och bidragit till den tabubeläggning av den korta perioden som även präglat fransk historieskrivning ända fram till helt nyligen. Det är framför allt amerikanska forskare som genom grundläggande forskning kunnat visa att det blodbad som utlöstes under pariskommunen framför allt drabbade folket, däribland många kvinnor och barn. Ett nypublicerat arbete av den franske konsthistorikern Bertrand Tillier  anknyter till dessa forskningsresultat och visar med konkreta exempel hur en folkstorm kunnat piskas upp även mot kommunanhängare, vars avsikter inte varit annat än fredliga. Konstnärer och intellektuella som rapporterade vad de sett under kommunen var samtliga illa ute och tvingades i landsflykt. Journalisten Henri Rochefort, som i en artikel rapporterat om regeringsstyrkornas brutalitet, var mycket nära att avrättas, men deporterades till Nya Kaledonien. Målaren Gustave Courbet, som valdes in som medlem i  pariskommunen i ett sent skede gjordes snabbt till syndabock i samband med rivningen av ett monument som förhärligade Napoleons militäriska bedrifter, sattes i fängelse och tvingades sedan att gå i landsflykt sedan regeringen raserat grunden för hans existens. Konstnärer som sympatiserade med pariskommunens idéer tvingades ålägga sig självcensur för att inte med sina återgivningar av händelserna under upproret drabbas av repressalier.  Bl a dessa exempel  ger stöd åt mina egna iakttagelser: varje form av radikalitet efter pariskommunen uppfattades som något mycket misstänkt och som något som måste bekämpas. Utöver min analys av Renards skrifter kan jag komplettera bilden med hjälp av handskrifter och tidskriftsmaterial. I sina opublicerade dagböcker från 90-talet beskriver exempelvis Romain Rolland sin stigande vanmakt över åsiktsförtrycket och sina alltmer uttalade sympatier för socialisterna. Han noterar med avsmak hur en tjänsteman från utbildningsdepartementet som en intressant ankedot under en middagsbjudning underhåller sin omgivning med att berätta om en lärare som misstänktes för att ha anarkistiska sympatier och som därför avsattes. Att som den litterära tidskriften La Revue blanche i slutet av 1890-talet publicera intervjuer med kommunarder som efter amnestin 1880 fått återvända till Frankrike, bara för att konstatera att de behandlades som luft av tidigare meningsfränder, var mycket djärvt. När redaktörerna dessutom i ett tidigt skede tagit ställning för Dreyfus kunde den omöjligt bli seglivad. Dokument i Polisprefekturens arkiv visar hur man systematiskt bevakade personer med vänstersympatier, i synnerhet f d kommunarder, vilket ju var att vänta. Polisspionernas rapporter ger mycket intressanta inblickar i det politiska klimat som dominerade perioden. Den f d kommunarden Pascal Grousselet som var verksam i ett socialistiskt parti efter sin hemkomst och som befarades vara uppfylld av revolutionära visioner, beskriver med stor resignation inför en polisspion som utgav sig för att vara en meningsfrände hur fullkomligt omöjligt det var att i politiskt arbete åstadkomma någon form av förändring till det bättre. Det politiska livet präglades av både en moralisk och en ekonomisk korruption, orättvisorna bestod och visionerna falnade allt mer.  
   Som  Renard påpekar var en reaktion mot den franska revolutionens ideal klart märkbar även inom franskt kulturliv efter pariskommunen. Han anser att en veritabel kampanj mot 1700-talets upplysningsideal och rättvisekrav inleddes i salongerna, akademierna, vid universiteten och i de etablerade tidskrifterna, en kampanj som gav god utdelning för de reaktionära  kritiker, romanförfattare och lärare, som deltog i den.
    Med tanke på den uppgivenhet som präglade även socialisternas arbete under den unga Tredje Republiken framstår det som begripligt att utsatta personers vrede över att de republikanska idealen aldrig förverkligades exploderade i anarkistiska attentat. Konstnärer, som den schweiziskfödde Théophile Steinlen och Maximilien Luce, som aldrig dolde sina anarkistiska sympatier, fick ta konsekvenserna av sitt ställningstagande. Steinlen fick under en period gå i landsflykt och Luce sattes i fängelse. Sannolikt har eftervärlden bestraffat dem för deras politiska engagemang genom att helt enkelt förtiga det. Steinlens taggiga, svarta katt har blivit en känd symbol för det glada konstnärslivet i  Montmartre. Hans revolutionära katt som bestiger Montmartres kulle viftande med en röd fana, är lika lite känd som hans anarkistiska måleri.  Luce finns representerad på Musée d’Orsay med sina idylliska gestaltningar av Seines lummiga stränder. Först i en utställning för några år sedan fokuserades hans målningar från arbetets värld och hans litografier som manade till revolt.  Vänsterintellektuella, exempelvis Octave Mirbeau, ställde under 90-talet t o m upp till attentatsmännens försvar och publicerade pjäser med anarkistisk anstrykning. Camille Mauclair, som också han dragits till samma  ideologi, beskriver bakgrunden till unga intellektuellas intresse för anarkismen i en  självbiografisk roman.  Han fösöker där förklara att de unga författarnas anarkism mer har karaktären av en intellektuell hållning än en politisk övertygelse: det gällde framför allt att hävda sin indivualism och inte att i handling ägna sig åt samhällsomstörtande verksamhet. Mauclair har även i flera intressanta tidskriftsartiklar analyserat Dreyfusaffärens avgörande betydelse för samma kategori av intellektuella. Som ”en magnetisk ström” drog den till sig de unga  som övergav anarkismen för socialismen för att i aktiv kamp bekämpa rättsrötan och de sociala orättvisorna. Problemet var bara det att de genom sina tidigare sympatier för anarkismen inte var välkomna i det socialistiska lägret i Frankrike. Den mest grundläggande skillnaden mellan de belgiska och de franska socialisterna var att man i Belgien förutsåg och t o m kunde bejaka en samhällsomvandling med revolutionära förtecken, medan Jaurès, den kring sekelskiftet mest tongivande socialisten i Frankrike, avvisade dessa visioner, både i teori och praktik, och heller inte kunde acceptera att de kom till uttryck inom konsten och litteraturen. Denna attityd, som förstärkts av den traditionella litteraturundervisningen på gymnasie- och universitetsnivå i Frankrike, har sannolikt bidragit  till att exempelvis proletärlitteraturen och den ”engagerade litteraturen” inte kunnat utvecklas i Frankrike som i andra länder. I Belgien har det sociala engagemanget under hela 1900-talet kommit till uttryck i skilda konstarter, på senare år allra tydligast  inom filmen.
   Att socialismen kom att framstå som ett alternativ för unga franska  författare, som tidigare varit anarkister, var till stor del socialistledaren Jean Jaurès förtjänst. Med sin karismatiska framtoning och genom sitt modiga ställningstagande för Dreyfus blev han symbolen för den angelägna kampen mot rättssystemets korruption. Vilken betydelse hade skönlitteraturen för Jaurès?
   Under sina studier vid Ecole Normale supérieure gjorde Jaurès sig känd för sin klassiska bildning och sin stora beläsenhet. Den tyska romantiken stod högt i kurs vid Ecole Normale och motsvaras i hans självvalda läsning framför allt av Goethe och filosoferna  Hegel, Schelling och Fichte. Hans avhandling i filosofi lyfte fram den mänskliga existensens enhet och förbindelser med det övernaturliga publicerades 1891 och kom ut i nyutgåvor i seklets början.  Visionerna av en mänsklighetens enhet blev grundpelaren i hans socialistiska övertygelse.
År 2000 publicerades en diger volym innehållande ett urval av Jaurès konst- och litteraturkritik, ur flera aspekter  ett oundgängligt redskap i detta sammanhang.  Den ger inte bara inblickar i vad som tilldrog sig Jaurès’ intresse inom kulturens område under perioden 1882 – 1914 : även Jaurèshistorikernas inledande presentationer är intressanta studieobjekt. Medan Michel Launay i ett förord understryker Jaurès öppna attityd till avant-gardistisk litteratur och hans intresse för feministisk litteratur och Camille Grousselas hans militanta hållning som litteraturkritiker, helt i samklang med den marxistiska litteraturkritiken, talar Jaurès egna texter ett helt annat språk. Under en period, då Jaurès valde att presentera Victor Hugo och Emile Zola som exempel på radikala författare, efterlyste en växande skara socialistiska kritiker och författare en betydligt radikalare litteratur som hade som mål att ingripa i samhällsprocessen för att påskynda utvecklingen mot ett rättvisare samhälle. Det är desto viktigare att ingående analysera Jaurès litteraturkritik som han dessutom i vissa av sina artiklar hade folkskollärarna som målgrupp  – en  yrkesgrupp, som var mycket lyhörd för hans synpunkter, vilket bl a framgår av Ozoufs arbete om Jaurès.
   Bland de artiklar som avslöjar Jaurès militanta engagemang lyfter Grosselas särskilt fram hans analys av Bjørnstjerne Bjørnsons Over Aevne som uppfördes på experimentteatern Le Théâtre de l’Œuvres scen 1897. Inledningsvis lovordar Jaurès pjäsen för dess nydanande karaktär. Den norske författaren gestaltar den hårdnande konflikten mellan kapitalägare och proletariat på ett suggestivt sätt genom att låta folkmassan konkretisera arbetarklassens växande makt. Den oundvikliga revolutionen tydliggörs genom bombkrevaderna. På ett något abrupt sätt svänger Jaurès inställning till pjäsen i recensionens avslutning. Jaurès understryker att pjäsen rymmer en viss naivitet, eftersom socialismen inte inbjuder folket till en överhettad och mystisk revolt mot den bestående ordningen. Den pjäs som omtalades i så entusiastiska ordalag i recensionens början vill han nu varna för. Dess författare röjer i själva verket i sin pjäs tydliga anarkistiska tendenser och en okunnighet som är utmärkande för borgerskapet. Ett genomgående drag i Jaurès analyser av pjäser som normalt hyllas i europeiska vänsterkretsar är att han ser revolttendenserna som ett uttryck för anarkism och  utifrån detta sedan förkastar dem eller åtminstone varnar för dem. Samma grepp används även i fråga om Gerhard Hauptmanns Vävarna som först presenteras i berömmande ordalag för att till sist förkastas på grund av att pjäsen inte innehåller en enda socialistisk idé och inte ens skisserar något försök till en arbetarnas organisation.  
   Samma återhållsamma attityd till ett verk med anarkistiska inslag röjs i hans recension av La Haute Bande (1893) av Dubut de Laforest, en naturalistisk roman som fokuserar den cynism och den kriminalitet som präglar börsspekulationerna. Romanen baserar sig på dagsaktuella domstolsprotokoll, vilket också påpekas av Jaurès. Trots detta är han skeptisk till dess innehåll: ”Skulle verkligen finansvärlden ha fallit så djupt?” frågar han sig klentroget.  Det som han framför allt finner stötande i romanen är skildringen av börsspekulanternas låghet: ”Dubut de Laforests romangestalter är alltigenom låga. Jag måste erkänna att detta är ganska ointressant. Att samla på motbjudande notiser är inte det samma som att avslöja en epoks eller en människas drivkrafter och det är bara detta som ger ett verk dess styrka”.
   Jaurès finner 1896 likartade brister i La Fourmilière (1896) av A. Roguenaut och kommenterar  dess kritik av socialiströrelsen:

Vissa kritiserar den för bristande uppriktighet, för att ersätta den inre övertygelsen med ett lättvindigt och falskt deklamerande under offentliga sammankomster, för att helt enkelt ersätta en grupp av styrande med en annan och för att reta folkets aptit, snarare än att väcka idéer. Men så emanerar också hans kritik, som bitvis är mycket sträng både mot dagens samhälle och mot nydanande socialister, ur en halvanarkism präglad av mystik. I inledningen till det avsnitt i volymen som behandlar litteratur och politik understryker Grousselas och Launay att Jaurès i kulturkritiska artiklar riktar en ”brinnande appell” till samtida intellektuella för att förmå dem att delta i en revolution som rör både kultur och ekonomi.  I en av dessa artiklar, ”På väg mot socialismen”, analyserar Jaurès den ideologiska jäsning som präglar unga intellektuella. Individualismen och solidariteten med andra människor utgör viktiga inslag i deras sökande efter en ny ordning. Jaurès säger sig i artikeln ha en vilja att förstå de ungas reaktion både ur psykologisk, politisk och konstnärlig synvinkel. När han ger ett exempel på denna idealistiska ungdom är det inte en författare med vänstersympatier som citeras utan Maurice Pujo, en reaktionär författare som senare skulle bli ledare för den ultrareaktionära rörelsen L’Action française.
    Som Launay konstaterar i sin introuduktion, intresserar sig Jaurès för det litterära avant-gardet, exempelvis den modernistiske lyrikern Stéphane Mallarmé. Men han kommenterar aldrig i något enda sammanhang Jules Romains, som inspirerad av de belgiska författarna Emile Verhaeren och Maurice Maeterlinck betonar mänsklighetens enhet och som i sina romaner, sin lyrik och sin teater i visioner färgade av mystik och socialism i början av seklet vill delta i den politiska kampen för ett bättre samhälle. Jaurès intresse för mystik och för bilder av mänsklighetens enhet är ett markant inslag i hans litteraturkritik. Den socialistiska tendensen i Romains litterära skapande förefaller ha sållat bort honom från de författare som i Jaurès ögon vara värda att rekommendera. Bara i en artikel i den pedagogiska tidskriften kommenterar Jaurès vänsterorienterade författare, nämligen Romain Rolland, som får kritik därför att han i sina verk behandlar socialismen utan att vara insatt i dess grunder. Däremot uppmuntrar Jaurès lärarna att inte överge sin radikala hållning.
   Jaurès undviker att öppna en dialog med de unga i denna artikel men inbjuds uttryckligen att göra det 1900 i föreläsningen ”L’Art et le socialisme”, där han förväntas presentera sin konstuppfattning. Som Jaurès själv påpekade hade hans inbjudan  sitt ursprung i att unga människor, som bevittnat ett aktuellt drama – Dreyfusaffären –  uppfattat tiden som mogen för en förnyelse av konsten i syfte att skynda på en djupgående och nödvändig samhällsförändring.  Jaurès lovordar den litteratur som föds ur den ”borgerliga demokrati” som följer på den franska revolutionen och som framför allt strävar efter att återge naturens skönhet. Författare som lyckas göra detta är Chateaubriand och Sully-Prudhomme, påpekar han, för att senare fördjupa sig i Goethes verk. En enda samtida författare som skildrar arbetets värld nämns i föreläsningen, nämligen Rosny, som i en roman lyft fram skönheten i det moderna industriarbetet. Inom konsten är symbolisten Puvis de Chavannes idylliska paradismålningar, som gestaltar en mänsklighet försonad med sig själv och med naturen, Jaurès ideal. Målningen pryder, som Jaurès påpekar, Sorbonnes största aula. För många socialister framstod konstnären som reaktionär - kanske var det därför en åhörare fick lämna salen efter att högljutt ha protesterat.
   I föreläsningen fokuserar Jaurès det borgerliga samhällets misslyckande med att låta konstnärliga yttringar nås av alla, även av proletariatet. Så länge som arbetaren inte till fullo äger  medel att uttrycka sina erfarenheter och sina känslor, är konstens värld stängd för honom, konstaterar Jaurès. Hans uppfattning om franska språket är klart besläktad med den elitära attityd som Marc Fumaroli analyserat i ett arbete :

Det är en skam för dagens samhälle att det finns så många män, så många proletärer, som utmattade efter dagens arbete och  med en bristfällig utbildning och uppfostran, inte behärskar detta franska språk, skapat av genialiska tänkare, författare och konstnärer, i all dess skönhet, kraft, rikedom och subtilitet i fråga om nyanser.

De slutsatser som kan dras av detta resonemang är att så länge som proletären inte till fullo behärskar det franska språket kan han varken tillgodogöra sig konsten eller vara delaktig i ett konstnärligt skapande. Han besvarar inte den fråga som ställts honom beträffande konstens möjligheter att vara ett redskap i den politiska kampen. I det ögonblick då unga socialister i Frankrike efterlyser en social konst och själva ger exempel på en sådan, består Jaurès militantism i att försöka integrera proletariatet i en samhällsordning och en konstsyn som är klart färgad  av  borgerliga värderingar.

Försöken att grunda en politisk teater i Frankrike

En av de mest uppmärksammade föreläsningarna av Jaurès hölls år 1900 och hade som rubrik ”Den sociala teatern”. I introduktionen till föreläsningen, utgiven år 2000,  understryker historikern Madeleine Rebérioux dess originalitet. De starka protester och konkreta frågor som ställs av publiken tyder på att Jaurès syn på teatern inte bara uppfattas som originell, utan t o m som mycket provocerande. Jaurès hävdar nämligen frankt i dess början att teatern i politiskt avseende inte besitter  någon som helst emancipatorisk kraft: Teatern kan inte ha en avant-gardistisk funktion: den kan framföra idéer först sedan de bringats till mognad på annat håll, i bokform, i det talade ordet, i romanen, genom vetenskapen och på så sätt redan nått en bred publik.

Jaurès förkastelsedom över teatern som ett vapen i den politiska kampen måste ha framstått nästan som en förolämpning för många vänsterintellektuella som aktivt arbetade för att utveckla den politiska teatern. Samtidigt som André Antoine inledde sina försök med Le théâtre libre grundade en grupp vänsterförfattare, däribland Georges Renard,  ”Le Club d’art social” med tidskriften L’Art social som sitt språkrör.  En av deras grundläggande idéer var  teaterns överlägsenhet över andra medier som propagandamedel. Ytterligare försök att använda teatern som tribun för samhällsförändring är ”Le Théâtre féministe”  som grundades 1896 av Marya Chéliga. Detta teaterförsök föll helt utanför Jaurès intressesfär. Michel Launays påstående att han intresserar sig för feminstiska stävanden bekräftas inte i något enda bidrag i antologin. En samtida feminist, Sévérine, nämns visserligen på ett ställe, men läxas upp på grund av sin undermålighet i stilmässigt avseende och sitt orättvisa porträtt av socialistledaren Guesde.  Han betecknar Alexandre Dumas d y pjäser som revolutionära i vissa avseenden, eftersom han anser att Dumas pläderar för den fallna kvinnan och för skilsmässa. I själva verket är författaren djupt misogyn och ställer sig bakom den paragaraf i fransk lagstiftning som möjliggör för en gift man att utan straffpåföljd ta en otrogen hustru av daga.   
   Jaurès har invändningar både mot Ibsen och Hauptmann därför att de gestaltar individens och inte arbetarklassens kamp för en rättvis samhällsordning. När till han sist av en åhörare ombeds ta ställning till franska dramatikers samhällskritiska pjäser, exempelvis Descaves och Donnay, liksom Mirbeau, markerar Jaurès än en gång ett tydligt avståndstagande från författare på grund av deras anarkistiska sympatier i det förflutna. Som Wolfgang Asholt  visat vittnar Mirbeaus pjäser, exempelvis Les Mauvais Bergers, om en tydlig glidning mot socialismen, något som uppenbarligen undgått Jaurès.  

Radikala socialisters svar på Jaurès konstuppfattning

I en lång artikel publicerad i La Revue socialiste 1901 analyserar Mauclair de unga socialisternas idéer och den frustration som de etablerade socialisternas attityd framkallade hos dem.  I flera avseenden förefaller Mauclairs artikel vara ett direkt svar på samma föreläsning. En förebråelse som han riktar mot socialisterna, var att man inte velat inse att politikerna inte kunde inskränka sig till att diskutera ekonomiska förhållanden utan att man också måste värna om människors moraliska utveckling. För att rädda Tredje Republikens ideal, som nästan utplånats, var det nödvändigt att skapa en ”socialistisk själ”: socialisternas moralbegrepp var fortfarande identiska med borgerskapets, vilket färgade kulturlivet, exempelvis genom att man  lät melodramer och följetonger i medelklassens smak utgöra lektyr för arbetarna. Anarkisten Jean Graves försök att  att bryta detta kulturmönster, bemöttes med likgiltighet av de etablerade socialisterna. Även om Mauclair inte explicit nämner Jaurès namn tillhör denne genom sin attityd till tidigare anarkister den kategori socialister som kritiseras. Mauclairs irritation är uppenbar och det program som han presenterar är genomtänkt och detaljerat:

Vad skulle man kunna ha för nytta av de intellektuella om socialisterna inbjöd dem till samarbete i stället för att visa sura miner? Genom att nagelfara lagstiftningens misstag, diskutera fördomarna beträffande fria förbindelser, feminismen, familjerätten, ansvarsfrågan, altruismen som begrepp och solidaritetens lagar, alla  frågor som har med den kollektiva moralen att göra, samtidigt som man diskuterar lönefrågor och hygien, först då kan man organisera en arbetarklass som inte på ett förvirrande sätt kombinerar djärva idéer i fråga om ekonomi med en moraluppfattning som är direkt nedärvd från borgarklassen och som denna har allt att vinna på att tvinga på arbetarna.
 
Liksom många andra radikala ser även Mauclair i teatern ett utmärkt medel att informera om samhällsfrågor. Den verkan som teatern har är snabb och allomfattande. I hans ögon är teatern desto mer nödvändig som tribun, eftersom parlamentet inte längre är någon sådan. Visserligen har folket rätt till att uppleva skönheten i konsten, något som Jaurès ständigt hävdar. Den enda skönhet som folket har rätt till är logiken, framhåller Mauclair. Därför kan folket mycket väl avvara Rigoletto och Lohengrin för att i stället se samtida pjäser som kan tjäna till att  utveckla en socialistisk själ. De nordiska pjäser som Antoine sätter upp är självskrivna i sammanhanget.  Men även en pjäs som La Clairière, där Maurice Donnay et Lucien Descaves så lysande har demonstrerat vilka faror som är förknippade med ett snävt marxistiskt tänkande och med all rätt understrukit att socialismen också bör inbegripa diskussion av moraliska frågor, borde självklart rekommenderas av socialisterna. Jaurès hade i förbigående nämnt den samhällsengagerade dramatikern Eugène Brieux i sin föreläsning. Mauclair understryker hans betydelse med en explicit referens till Jaurès: ”Om jag vore socialistledare skulle jag uppfatta en sådan författare som ett av de viktigaste språkrören, jag skulle engagera honom i det politiska arbetet med alla tillgängliga medel.” Också här är det förebilder utanför landets gränser som Mauclair anför som stöd: i Berlin har tyska socialister grundat Die freie Bühne och spelar en mycket viktig roll i sitt lands kulturliv.
  Mauclair understryker med skärpa att en rad författare, som redan var etablerade, oegennyttigt och som en följd av Dreyfusaffären engagerat sig i sociala orättvisor utan att socialisterna på något sätt bevärdigats skänka dem någon uppmärksamhet. Det  borde vara en självklarhet att socialisterna inledde en dialog med dessa författare och såg till att deras pjäser uppfördes i sammanhang där de nådde folket. Mauclairs budskap är entydigt: socialismen kan inte längre tillbakavisa den samhällskritiska konst som skapas av författare och konstnärer som valt att delta i den politiska kampen. 

Belgiska socialisters  betydelse för den politiska  teaterns utveckling i Frankrike

Mauclairs artikel andas återhållen indignation. Själv hade han kommit i mycket nära kontakt med de belgiska socialisterna redan i början av 90-talet, då han gjorde täta föreläsningsturnéer till Belgien som under en period blev hans andra hemland. I socialisten Edmond Picards hem träffade han landets nydanande författare, konstnärer och politiker, vilket fick stor betydelse för honom när han tillsammans med Aurélien Lugné-Poe och konstnären Edouard Vuillard grundade experimentteatern ”Le Théâtre de l’Œuvre” 1893. Symbolisten Maurice Maeterlincks pjäser sattes tidigt upp  av Lugné-Poe och Mauclair, som senare även uppförde skandinaviska pjäser. Däremot tvingades de på grund av  censuren att avstå från att uppföra Verhaerens revoltdrama Les Aubes. Dramat uppsattes i stället av den ryske regissören Meyerhold 1917. Under en period då författare och konstnärer med anarkistiska sympatier förföljdes i Frankrike, kunde Mauclair konstatera att ledande socialister i Belgien inte tvekade att använda anarkistiska skrifter som utgångspunkt för en uppmaning till samhällsengagemang. De författare och konstnärer som hörsammade uppmaningen fick dessutom full konstnärlig frihet.
  En radikal författare som är mycket intressant i sammanhanget är Romain Rolland, vars arbete med att förnya fransk teatertradition i seklets början nästan helt har förtigits både inom litteraturforskningen och litteraturhistorieskrivningen i Frankrike. I sin opublicerade dagbok från 1890-talet visar han en  klar släktskap med Mauclair i fråga om hans syn på den sociala teatern. Inom den franska forskningen kring Rolland nämns denna verksamhet över huvud taget inte. Rollands socialistiska pjäser – en revolutionscykel – utgavs mellan 1897 och 1938 och var en praktisk tillämpning av de idéer, som framfördes i hans programmatiska skrift Le théâtre du Peuple, publicerad i Charles Péguys tidskrift Les Cahiers de la Quinzaine 1903 och framkallade en omedelbar, positiv reaktion från belgaren Jules Destrée. Då en av hans pjäser, Les Loups, uppfördes på Aurélien Lugné-Poes experimentella teaterscen Le Théâtre de l’Œuvre i Paris utbröt tumult och Lugné-Poe, som också var journalist, berövades möjligheten att publicera sig i sin tidning. I Frankrike förtegs Rollands idéer om en folkets teater och revolutionsdramer av den akademiska kritikerkåren. Hans dramatik totalförbjöds under första världskriget. Inom den internationella litteraturforskningen började de uppmärksammas på 1980-talet.  
  Liksom för Mauclair är de belgiska socialisternas kulturella aktiviteter som tar sin början i början av 1890-talet viktiga föredömen och en inspirationskälla för franska radikala när de söker statlig hjälp för att 1900 grunda en folkets teater. Själv var Rolland väl medveten om att pjäserna hade en mycket större framgång utomlands, inte minst i Belgien och Tyskland. (Hans betydelse för Bertold Brechts dramatik är värd en specialstudie). Inte bara Lugné-Poe, utan även André Antoine, grundaren av Le Théâtre libre, hade som besökare av sina föreställningar de blivande ryska regissörerna Stanislavskij och Meyerhold i Paris. Även de kända ryska anarkisterna Pjotr Krapotkin och Michel Lavrov bevistade föreställningarna. Paradoxalt nog bidrog repressionen av den radikala teatern i Frankrike till att den fick en stor genomslagskraft utomlands. Genom ett flitigt och ur ekonomisk synvinkel nödvändigt turnerande utomlands nådde de dessutom en större publik än de normalt skulle ha gjort.     
   Både för Lugné-Poe och för Antoine blev Belgien en tillflyktsort när motståndet mot deras radikala teater blev för hårt och de ekonomiska svårigheterna alltför uttalade. I bl a brevväxlingar vittnar båda regissörerna  om det moraliska och ekonomiska stöd som de får genom sina föreställningar i Bryssel. Av de 23 pjäser som Antoines teatergrupp satt upp 1890, visades 16 i Bryssel. Som en kritiker i en belgisk dagstidning påpekar efter att ha sett en föreställning av teatergruppen 1890 vann Antoine med sina föreställningar i Belgien både heder och inkomster. Det som i Paris bedömdes som direkt opassande, väckte ingen som helst förvåning i  Bryssel utan accepterades i ett land, där det heller inte fanns någon censur. Både i Belgien, Holland och Tyskland lovordas Antoines föreställningar på ett sätt som skulle vara helt otänkbart i Paris. Men regissörerna får i Belgien också möjlighet att konfronteras med andra experimentella teatergrupper. I ett brev till Zola skriver Antoine att han 1888 sett en tysk teatergrupp iscensätta något som ur ett franskt perspektiv utgör en total innovation – scenen domineras av folkmassor som konkretiserar dramats själva kärna. Båda regissörerna får också i Belgien uppslag till sina föreställningar – en av de första författare som Antoine kontaktar för samarbete är den belgiske författaren Camille Lemonnier. Maurice Maeterlincks dramer uppförs av både Antoine och Lugné-Poe.

Litteraturundervisningen på universitetsnivå

I flera avseenden är den traditionella litteratursyn som Jaurès förmedlar ett konkret uttryck för  den litteraturundervisning som förmedlades inom den franska universitetsvärlden och som hade flera arga kritiker, bl a Georges Renard. Han var författare till två  romaner, varav en bar den uttryckliga underrubriken ”roman socialiste” och  flera volymer offensiv litteratur- och kulturkritik. Han granskade också mycket kritiskt sin tids litterära smakdomare, som dessutom var engagerade i litteraturundervisningen på universitetsnivå. Inte oväntat fick han  problem med att få sina essäer publicerade sedan han i Princes de la jeune critique hade dissekerat etablerade och reaktionära kritiker och litteraturhistoriker som Fernand Brunetière och Emile Faguet: personer som var knutna till universitetsvärlden  kritiserades uppenbarligen inte ostraffat. Med osviklig logik visar han hur ett adjektiv som ”demokratisk” används i pejorativ betydelse av dem, och hur upplysningsfilosoferna Rousseau och Voltaire i deras litteraturhistorieskrivning framstår som ointressanta i sammanhanget: det verkligt stora århundradet för dessa kritiker är 1600-talet, denna  ”stillsamma och konservativa period”, i Frankrike ett ”aristokratiskt århundrade som låtit sig styras av kungadömet, kyrkan, Aristoteles regler, Akademin och av regler för vett och etikett”.  
  Renard betraktade som förödande att genomgående konservativa personer fick ett sådant inflytande över universitetsundervisningen: Hur var det möjligt att de lärare, som undervisade i modern fransk litteratur både vid Sorbonne och Ecole Normale supérieure och som hade till uppgift att förse unga människor med idéer och metoder att bedöma skönlitteratur, ständigt fick visa sin fientliga inställning till demokrati och till de strävanden som sades vara Tredje Republikens? Att kunna fungera som en upplyst lärare i republikansk anda torde vara en omöjlighet efter att under hela sin utbildning ha matats med reaktionära värderingar, konstaterar han.
   Att de reaktionära värderingarna kunde dröja kvar trots att Frankrike i decennier varit en republik sågs av litteratursociologen Hippolyte Taine som ett arv från Napoleon Bonaparte. Dennes metod att i början av 1800-talet utforma hela universitetet till en gigantisk, uniform och centraliserad fabrik, där de undervisande som soldater lydde order från övermakten, tilläts under hela 1800-talet dominera undervisningen, vilket hade en förödande inverkan på eleverna, som inte fick utvecklas i ett självständigt tänkande. Taines skarpa analys av universitetsutbildningen var den sista text han skrev före sin död 1892 och har karaktären av ett testamente. Den kommenteras sällan inom pedagogisk forskning.  Själv hade han drabbats av den uniformitet som påtvingades studenterna i deras studier. Visserligen uppfattades Taine som genialisk vid sitt inträde till Ecole Normale, men han var alltför oberoende. Hans lärare Jules Simon var bekymrad: ”Tidigt upptäckte jag åsikter och vanor i fråga om metod och stil, som jag inte kunde acceptera. Jag fick kämpa i flera månader och lyckades till sist få honom att visa den största möjliga foglighet. Från och med detta ögonblick gjorde han avsevärda framsteg.”  När Taine inför en imponerad publik höll en briljant föreläsning i filosofi, vilken var ett tentamensprov inom ramen för ”l’agrégation”, underkändes han eftersom han inte respekterat universitetets formalia i tillräcklig utsträckning. Under en följd av år bestraffades han för sin olydnad genom att skickas runt på landsbygden i vikariat på olika läroverk.
  Just detta krav på total undergivenhet liksom den ständiga korvstoppningen inför tentamina  betecknades av många intellektuella som förödande. Renard tog avstånd från den uniforma universitetsutbildningen, där reaktionära och klerikala tendenser fortfarande tilläts dominera och anförde som ett alternativ universitetsundervisningen i Schweiz, där lärarna tilläts vara helt oberoende. När L’Université Nouvelle grundades i Bryssel 1894 gav detta omedelbart eko i franska vänstertidskrifter. Ett av dess uttalade syften var att låta studenterna utveckla ett självständigt och kritiskt tänkande, att inte acceptera några som helst idéer utan att själva ha övervägt deras lödighet. Målet var inte att utbilda tjänstemän, lärare, ingenjörer eller advokater, utan människor. Bland lärarna återfinns landets ledande socialister, filosofer och författare, exempelvis Picard, Vandervelde, de Greef, Reclus och Verhaeren, något som sågs som epokgörande.  

Franska intellektuellas beroende av samarbete

Genom min systematiska genomgång av vänsterradikala tidningar och tidskrifter från 1880-och 90-talet har jag helt fått stöd för min hypotes att franska vänsterintellektuella och konstnärer  under en  period var mycket beroende av samarbete med sina belgiska kolleger. När den f d kommunarden Benoît Malon i sin exil började planera en tidskrift var det Cesar de Paepe, grundaren av det belgiska arbetarpartiet som han tog kontakt med. Denne lämnade också bidrag till La Revue socialiste, grundad  av Malon. Georges Renard lämnade  under sin period som chefredaktör för La Revue socialiste 1894-1898 stort utrymme åt belgisk litteratur, exempelvis Verhaeren. Många radikala franska socialister, bl a Augstin Hamon, skickade sina bidrag till La Société Nouvelle, utgiven av belgaren Fernand Brouez. Vid dennes död grundades L’Humanité nouvelle i Frankrike av Hamon med avsikten att den skulle utgöra en direkt fortsättning på den tidigare tidskriften, som hade väckt internationell uppmärksamhet. Samarbetet mellan belgare och fransmän fortsatte och perspektivet var fortsatt internationellt. Brev som Hamon skrivit till belgaren Paul Deutscher, som under en inledningsperiod fungerade som tidskriftens sekreterare tyder på ett stort beroende av de belgiska intellektuellas insatser. Samtidigt är tonen i breven befallande, t o m paternalistisk: ”Jag skriver just nu en bok om socialismen. Ni skulle göra mig en stor tjänst om ni skrev en not om den belgiska socialismen. Den får bli hur lång som helst.” ”Skriv till Picard, hälsa från mig och be honom skicka artikeln som han ska skriva om l’Université Nouvelle.”  Intresset för nordiska författare kommer till uttryck bl a i översättningen av en socialistisk dikt av Holger Drachmann 1898. Det är uppenbart att man fruktar censur. Översättarna av dikten försöker vädja till övermakten genom att påpeka att den faktiskt kunnat publiceras i en monarki som Danmark: Vore det då inte möjligt att  få publicera den i Frankrike, som ju faktiskt var en republik?

Det internationella perspektivet  

Under arbetets gång har jag kommit till insikt om att min undersökning får en större tyngd om jag arbetar ur ett internationellt perspektiv. Mottagandet av franska socialistiska författare i  vänsterkretsar i olika länder avslöjar på ett intressant sätt särarten i den franska litteratursynen. Medan Renards socialistiska romaner bemöts med tystnad i Frankrike - med undantag för studenterna -  översätts de till flera språk och ges som följetong i etablerade socialistiska tidningar och tidskrifter i England och Tyskland. Intressant nog fick bildningsromanen La conversion d’André Savenay, som kom ut i flera utgåvor i Belgien, en ganska besk kritik av Benoît Malon, även han författare till en socialistisk roman. Malon är besviken över att Renard inte låter en hjälte ur arbetarnas led få inta huvudrollen i romanen. André Savenay är en ung man ur borgerskapet som omvänds till socialismen sedan han kommit till insikt om den ekonomiska korruption som genomsyrar nationen. Malon anser att Renard uppehåller sig för mycket vid kapitalets makt.
   I en artikel har jag även gjort en jämförande studie av mottagandet av Verhaerens socialistiska och Maeterlincks mystikinspirerade verk i Frankrike och i de nordiska länderna.  Enbart Maeterlinck betraktas som intressant för L’Humanités läsare. Verhaeren omnämns endast i radikala franska vänstertidskrifter som La Revue socialiste och L’Humanité Nouvelle.  I andra länder accepteras båda författarna i vänsterkretsar. I en artikel som är under publicering i Europe jämför jag mottagandet av Romain Rollands Le Théâtre du Peuple (1903), hans samhällskritiska La Foire sur la Place (1904) och hans pacifistiska Au-delà de la Mêlée (1915) i Sverige och Frankrike. I Frankrike är tystnaden total kring de två första, det sista arbetet framkallar hätska reaktioner, i Sverige betraktas samtliga verk som mycket intressanta och förbereder terrängen för Nobelpriset. Hans program för en nyskapande teater väckte en omedelbar, positiv reaktion från den belgiske socialisten Jules Destrée. När Jaurès en gång nämner Rolland i en artikel i den pedagogiska tidskriften är det för att varna lärarna för en författare som skriver om socialismen utan att känna till dess grunder. Romains socialistiska verk förtigs av den etablerade kritiken i Frankrike liksom av Jaurès och uppskattas i de nordiska länderna, något som jag redovisat i en artikel.

Kvinnliga författares möjligheter att göra sig hörda i den samhällsdebatten  

En tidig arbetshypotes var att även kvinnliga författares samhällsengagemang intensifierades genom Dreyfusaffären. Att kunna visa att så var fallet krävde ett längre tidsperspektiv, vilket var orealistiskt med tanke på den omfattning ämnet redan hade. Genom samarbete med en tysk forskare, docent Annette Keilhauer, som i sin avhandling behandlat tidskriften Le Droit des femmes och de kvinnliga författare som presenteras i denna, har jag helt fått stöd för min tanke att även kvinnliga författare starkt påverkades av det överhettade debattklimatet i samband med Dreyfusaffären, och att deras samhällskritik intensifierades i ett stigande antal publikationer, vilket i sin tur framkallade repressiva åtgärder från olika håll. Vi har nyligen publicerat en artikel som behandlar perioden 1870-1900 och som belyser kvinnliga författares metoder att kritisera fransk lagstiftning med hjälp av skönlitterära gestaltningar och teaterpjäser.  
   Ett sätt att få inblickar i det kulturklimat som de kvinnliga författarna arbetade i var att studera den franska synen på intellektuella kvinnor av utländskt ursprung. Anne-Charlotte Lefflers biografi om Sonya Kovaleskij, som översattes till franska i mitten av 1890-talet, väckte rabalder. Anarkisten Georges Deherme, som var grundare av de många folkuniversiteten i Frankrike strax efter sekelskiftet 1900, såg i den första matematikprofessorns tragiska öde  ett varnande exempel på det urval naturen tvingas göra: genom att insistera på att ge sig in på ett manligt område – vetenskapens - uppträdde Kovaleskij naturvidrigt och måste i enlighet med Charles Darwins naturlagar sållas bort. Även om Victoria Benedictssons verk inte blev översatt, var hennes levnadsöde känt i Frankrike. En fransk skribent, Maurice Bigeon, som under 1890-talet gjort en resa till Skandinavien, frapperades liksom Deherme av att intellektuella kvinnors ansträngningar ofta ledde till ond bråd död: både Victoria Benedictsson och en kvinnlig författare med pseudonymen Ernst Ahlgren tog sig nästan samtidigt av daga, konstaterar han, lyckligt omedveten om att det är fråga om en och samma person. Bigeon kunde överhuvudtaget inte begripa hur det kunde bli en sådan uppståndelse kring de kvinnliga författarna i Norden. ”I Frankrike skulle vi ha skrattat åt dem och raljerat över dem”, hävdar han.  Just denna attityd är påfallande frekvent bland  manliga  kritiker både kring sekelskiftet 1900 och i vår tid. Jag har kommenterat den i en artikel som är under publicering. 
   Deherme och Bigeon exponerar i en rad publikationer den misogyni som oavsett den politiska tillhörigheten präglade vida kretsar i förra sekelskiftets Frankrike. Gustave Lanson  dröjer i sin litteraturhistoria ett ögonblick vid Christine de Pisan, prisar först hennes egenskaper som lydig dotter, god  maka och mor, för att sedan ta henne i örat för hennes illgärningar på litteraturens område. Hon är en av de mest ”autentiska blåstrumpor” som uppenbarat sig på den litterära scenen och har förberett terrängen för det ”outhärdliga led av kvinnliga författare som ger sig i kast med vilket ämne som helst och som i sina hastigt hopkomna alster oförtrutet mångfaldigar bevisen på sin egen medelmåttighet”, konstaterar han.
   Lansons aggressiva utbrott framkallades sannolikt av att kvinnliga franska författare formligen invaderade den litterära scenen under 1890-talet, något som av deras manliga kolleger betraktades inte bara som en förödmjukelse, utan som ett hot. De beskrivs av förfärade kritiker i termer som används i krigssammanhang: likt en ”bataljon” intog de nationen och fick den att skaka i sina fogar genom att ifrågasätta rådande ordning. Författaren  Alexandre Dumas d y  myntade på 1870-talet uttrycket ”feminist” som en beteckning på kvinnor som uppvisade sjukdomssymptom. Att kräva rätten att skilja sig var ett exempel på  dessa symptom. I det överhettade klimat, där korruptionen på juridikens område i samband med Dreyfusaffären blivit synliggjord för alla och envar, såg kvinnliga författare en möjlighet att ifrågasätta familjelagstiftningen som kraftigt beskar deras möjligheter  att röra sig fritt, ta egna initiativ till yrkesutövning och bryta upp ur ett förnedrande äktenskap. Hatutbrotten mot utländska kvinnliga intellektuella som inte bara ville en förändring, utan som faktiskt genomförde den i det verkliga livet, måste ses i ljuset av denna laddade atmosfär, där en alltmer högljudd kritik från kvinnliga skribenter ledde till repressiva åtgärder även från kulturetablissemangets sida.