Berit Wells, Svenska Institutet i Athen

Projektet syftade till att utvinna ny kunskap om hur livet gestaltade sig i en betydelsefull grekisk helgedom under antiken. Helgedomen på Kalaureia är välkänd från antika grekiska och romerska skrifter. Den hade emellertid inte undersökts arkeologiskt förutom i en kort utgrävningskampanj 1894 ledd av Samuel Wide och Lennart Kjellberg (Wide & Kjellberg 1895) förrän de nya, småskaliga undersökningarna påbörjades 1997 (Wells, Penttinen & Billot 2003). De flesta stora grekiska helgedomarna grävdes ut i arkeologins barndom mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet med det huvudsakliga syftet att studera utvecklingen av helgedomarnas konstnärliga utsmyckning. Vidare ville man hitta artefakter för att fylla de antikmuseer, som då sågs som symboler för den västerländska civilisationens ursprung i det antika Grekland. Den svenskledda undersökningen på Kalaureia 1894 var inget undantag från denna regel. Wide och Kjellberg blev uppenbarligen besvikna på bristen av spektakulära fynd och välbevarade arkitektoniska rester. De återvände aldrig till Kalaureia. I de nya undersökningarna vändes bristen på arkitektoniska lämningar till en fördel då projektet besparades dyrbara konserveringsåtgärder och kunde fokusera på just arkeologisk undersökning.

Vi hade i utgrävningarna från 1997 och framåt konstaterat, att de arkeologiskt intressanta golvlagren inne i helgedomens byggnader i stort sett hade lämnats orörda under 1894 års utgrävningar. Den grävmetod som tillämpades av Wide och Kjellberg hade uppenbarligen mest bestått i att gräva diken utmed byggnadernas fundament. I de nya undersökningarna skulle traditionella arkeologiska metoder kompletteras med laboratorieanalyser av mikrofynd från jordprover. I slutskedet skulle all den data som samlats in och sparats i en databas analyseras med hjälp av GIS. I ett vidare perspektiv skulle geofysiska undersökningar inom helgedomen och studier av landskapet utanför ge en ny samlad bild av den fysiska miljön, dit vi räknar även den byggda miljön, och av det dagliga livet, som omfattar både kulten och vardagen, under olika epoker.

Forskningen kring grekisk kult har främst baserats på skriftliga källor, vilket beror dels på vad som sades ovan om hur man såg på utgrävningar, dels på bristen av utgrävningar av fyndsammanhang. Detta gäller även Poseidons helgedom på Kalaureia. Helgedomen var under antiken känd som säte för den kalaureiska amfiktyonin, ett religiöst förbund slutet mellan ett antal grekiska stater, samt som den plats dit talaren Demosthenes tog sin tillflykt undan den makedonska förföljelsen mot slutet av 300-talet f Kr. Frågor kring förbund mellan olika stater och förbundsstater var av förståeliga skäl populära i centraleuropeisk forskning mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Detta resulterade i en rad artiklar i vilka ursprunget och upphovet till amfiktyonin diskuterades (Kelly 1966 med omfattande referenser). Dessa studier är i stort sett antikverade idag. På senare tid har antikforskningen ägnat en del uppmärksamhet åt asylrätt i grekiska helgedomar (Sinn 1990, 1993, Schumacher 1993, Rigsby 1996), vilket åter kan sägas reflektera dagens verklighet. I projektet "Fysisk miljö och dagligt liv i Poseidons helgedom på Kalaureia" ingick en nyanalys av de skriftliga och historiska källorna till helgedomen utifrån de frågeställningar som är aktuella i projektet. Denna skulle sedan kontrasteras mot den bild av helgedomen som tonar fram ur den arkeologiska undersökningen.

Under projektets gång genomfördes tre stora utgrävningskampanjer 2003, 2004 och 2005 kring Byggnaderna C och D i den sydvästra delen av helgedomen. En geofysisk undersökning genomfördes 2004 på flera platser inom helgedomsområdet. En omfattande slutrapport om utgrävningarna 2003 (Wells et al. 2005) kommer att föreligga i tryck i Svenska institutets skriftserie Opuscula Atheniensia under september månad 2006 och slutrapporten om undersökningarna 2004-2005 (Wells, Penttinen & Hjohlman 2006) har antagits för tryckning i samma tidskrift. Den geofysiska undersökningen är publicerad i tidsskriften Archaeological Prospection (Papadopoulos et al. 2006). De naturvetenskapliga analyserna av de organiska och icke-organiska materialgrupper föreligger alla utom en. Dessa rapporter skall tryckas i den syntetiska monografi som är under arbete.
En arkeologisk utgrävning producerar stora mängder av data om fynd och fyndomständigheter. Den GIS-baserade databasen som byggdes upp under utgrävningarnas gång har visat sig vara av stor hjälp i navigeringen i detta flöde av information. Med hjälp denna databas kan vi rekonstruera de fyndsammanhang vi grävt bort. I det följande ges en kort sammanfattning av utgrävningarnas resultat. Den följs av en beskrivning av hur dessa resultat har förändrat vår bild av både det dagliga livet i helgedomen och den fysiska miljön i och kring helgedomen. Slutligen gör vi några reflektioner över hur bilden av helgedomen förändras när man närmar sig den från olika typers källmaterial och från olika vetenskapliga discipliner.
Projektet "Fysisk miljö och dagligt liv i Poseidons helgedom på Kalaureia" leddes av Berit Wells assisterad av Arto Penttinen och administrerades av Svenska Institutet i Athen. Wells är dessutom ansvarig för studiet av depositionerna från den tidiga järnåldern och Penttinen för Byggnaden D och dess omgivning i sin helhet. Jenni Hjohlman studerade inskrifterna som rör helgedomen och är ansvarig för publiceringen av utgrävningarna i Byggnaden C. Emanuel Savini har konstruerat GIS-databasen och dessutom studerat helgedomens fysiska miljö under antiken och i modern tid. Den befintliga rapporten är sammanställd av Wells och Penttinen delvis på grundval av rapporter från forskare som namnges i texten.

DE ARKEOLOGISKA UTGRÄVNINGARNA 2003-2005

Som vi påpekat ovan koncentrerade vi den arkeologiska undersökningen till Byggnaderna C och D i helgedomens sydvästra del. Anledningen till detta var framförallt att Byggnaden D uppenbarligen inte ägnades särskilt mycket uppmärksamhet i 1894 års utgrävningar. På grundval av dessa utgrävningar och våra preliminära undersökningar antog vi också att vi i detta område skulle kunna arkeologiskt studera de åtminstone två olika faser i helgedomens historia, som var synliga i de arkitektoniska lämningarna. Undersökningen resulterade i att många fler faser kunde definieras arkeologiskt. I det område som grävdes ut hittade vi depositioner av arkeologiskt material, som kronologiskt sträcker sig från mitten av 700-talet f Kr till ca 50 f Kr. Nedan beskriver vi först den s k stratigrafin, d v s hur de olika kulturlagren eller depositionerna har bildats och hur de förhåller sig till varandra och därefter behandlar vi arkitekturen i området.

Stratigrafin eller hur människan format platsen över tid

Lagerföljden i den sydvästra delen av helgedomen är till synes helt och hållet ett resultat av mänskliga aktiviteter under olika tider, såsom ofta är fallet i byggda miljöer. Så kallade naturliga eller geologiska lager, som åstadkoms genom förmultning av organiska material eller katastrofala incidenter som jordskred eller översvämningar, påträffades inte, vilket i och för sig inte behöver tyda på att sådana incidenter inte förekom, utan att området från tid till annan och ofta i samband med byggarbeten rensades ner till berggrunden. Berggrund påträffades på olika nivåer i området. På vissa håll ligger den endast tio centimeter under markytan, medan vi på andra ställen kunde gräva flera meter ner i håligheter, som skapats av människan.
Två händelser hade en genomgripande inverkan på lagerföljden i området. De skapade tydliga s k stratigrafiska horisonter. Den ena är själva uppförandet av Byggnaderna D och C i nämnd ordning. Berggrunden i området sluttar från norr mot söder, vilket gjorde att man nödgades transportera stora mängder av fyllnadsjord till platsen för att åstadkomma lämpliga golvnivåer i dessa i sydost belägna byggnader. Kraftiga lager av sådan fyllnadsjord påträffades överallt i det utgrävda området. Fynden i denna jord daterar båda byggnaderna till slutet av 300-talet f Kr.
Den andra stratigrafiska horisonten skapades av utgrävningen år 1894. Denna händelse kan i sanning beskrivas som katastrofal (vilket arkeologisk utgrävning i och för sig alltid är), då man i princip grävde bort de flesta kulturlager som hade kommit till medan Byggnaderna D och C var i bruk. Dessutom åstadkom man diken utmed många av byggnadernas fundament, vilka förstörde förbindelsen mellan fundamenten och de kulturlager på båda sidor av dem som hade kunnat användas för datering av fundamenten. De två horisonterna utgör emellertid hållpunkter i områdets stratigrafi, då de delar kulturlagren i dem som tillkom före slutet av 300-talet f Kr, dem som tillkom mellan 300 f Kr och 1894 och dem som tillkom efter 1894.

De stratigrafiskt sett tidigaste depositionerna i området påträffades i tre gropar nedhuggna i berggrunden under den västligaste delen av den senare Byggnaden D och i området väster om den. Groparna kan med hjälp av keramiken dateras till den tidiga grekiska järnåldern, närmare bestämt till årtiondena kring 750 f Kr. Fragment av stora öppna kärl från ca 1100 f Kr fanns också i groparna, vilket visar på aktivitet i området redan under den sena bronsåldern. Att det rör sig om medvetna (och sannolikt rituella) depositioner bekräftas av det faktum att en byggnad från ca 750 f Kr hade uppförts över en av groparna. Fynden från det trampade jordgolvet inne i byggnaden tyder på att den hade en kultisk funktion.
Till den arkaiska perioden (ca 700-480 f Kr) hör flera olika kulturlager. Det mest utbredda av dem tycks ha kommit till under en lång tidsperiod. Det består av mörk jord med mycket organiska rester och fragment av keramik som huvudsakligen kan härledas till kok- och dryckeskärl. Till detta stratum kan också knytas ett altare i den västligaste delen av det utgrävda området och en lång och kraftig terrassmur som kanske kom till i syfte att markera gränsen för det heliga området. Både altaret och muren kan dateras till första hälften av 500-talet f Kr. Det stratum som beskrivits ovan är uppenbarligen ett resultat av aktiviteter kring altaret. En viktig beståndsdel i det grekiska kultbruket är den gemensamma måltid som följer offret vid altaret. Det är möjligt att vårt stratum skapades just av rester från sådana måltider, kanske under flera hundra år.
En febril byggnadsaktivitet utbröt i helgedomen mot slutet av den arkaiska perioden eller under årtiondena kring 500 f Kr. Ett flertal depositioner i den västligaste delen av utgrävningen tillhör denna period, men dessa var svåra att datera exakt på grund av senare störningar. Det är dock säkert att det i ett första skede grävdes åtminstone två djupa cisterner i berggrunden strax norr om Byggnaden D. Det är möjligt att det finns fler sådana cisterner i området och att dessa förenas genom underjordiska kanaler. Till samma fas hör eventuellt depositioner av krossade havssnäckor samt en keramikugn för bränning av taktegel. I nästa fas ersattes den gamla terrassmuren med en ny, som verkar ha byggts i omgångar och senare inkorporerades i hela sin längd i de senare Byggnaderna D och C. Den nya muren representerar ingen utökning av det heliga området utan snarare kanske en monumentalisering av det.

Det verkar sannolikt att de depositioner och strukturer som tillhör denna andra period reflekterar byggnadsaktiviteter någon annanstans i helgedomen. Templet till Poseidon, varav inte en enda sten återstår på sin ursprungliga plats i dagsläget, har traditionellt daterats till slutet av 500-talet f Kr. Den omfattningsmur (den s k peribolosmuren) som finns kvar runt tempelområdet är dock påfallande lik den andra generationen arkaiska terrassmurar i det utgrävda området, vilket antyder att de kan vara samtida. En stor mängd taktegel behövdes vid byggandet av ett tempel liksom stora mängder av vatten i produktionen av teglen. Av praktiska skäl ägde sådan tillverkning rum så nära byggplatsen som möjligt och här har vi möjligen förklaringen till tegelugnen och cisternerna.

Den klassiska perioden (480-332 f Kr) som följer ser inte mycket verksamhet i den del av helgedomen som nu grävts ut. Lösa fynd av keramik och taktegel i senare fyllnadslager vittnar om aktiviteter även under denna period, men tyngdpunkten tycks ligga någon annanstans i helgedomen. Endast altaret i väster fortsätter i bruk hela perioden igenom. Nästa stora fas i helgedomens historia inträffar inte förrän mot slutet av 300-talet f Kr och representeras av den redan nämnda fyllnadsjorden som användes för att höja golvnivån i de nykonstruerade Byggnaderna D och C. Fynden från fyllnadsmassorna tyder på, att åtminstone en del av fyllnadsjorden kom från själva helgedomen, då fynden ibland är av typer som bara förekommer i kultsammanhang. Själva byggnationen resulterade i en påtaglig utökning av helgedomsområdet mot syd och sydost. Såsom redan framgått blev byggnadernas golvnivåer i stort förstörda i 1894 års utgrävningar, vilket begränsar våra möjligheter att definiera byggnadernas funktion. Detta gäller framförallt Byggnaden C, som av allt att döma grävdes ner i berggrunden. I Byggnaden D hittades fläckar av trampat jordgolv i den västra delen av byggnaden. Fynden från dessa fläckar tillsammans med vissa arkitektoniska detaljer, som undgått de tidigare utgrävarnas uppmärksamhet (se nedan), är tillräckliga för att fastställa att även denna byggnad hade en kultisk funktion.

Depositioner av senare datum hittades endast utanför själva byggnaderna, där de inte hade störts av den tidigare utgrävningen. Den viktigaste av dessa hittades strax utanför sydvästra hörnet av Byggnaden D i närheten av det arkaiska altaret som uppenbarligen var i bruk ner genom både den klassiska och hellenistiska perioden. Där hittades en mycket omfattande deposition av keramik, djurben och andra fynd, vilka uppenbarligen utgör rester av en festmåltid som med hjälp av keramiken kan dateras till ca 165 f Kr eller mitten av den hellenistiska perioden. Området hade förberetts för denna deposition genom att allt tidigare material rensades bort ända ner till berggrunden. Efteråt byggdes en mur i en snäv vinkel mot en redan existerande mur, så att hela depån fanns innanför en trekant som bildades av dessa murar och den västligaste muren av Byggnaden D. Att det här rör sig om en engångsdeposition bekräftas bl a av bevarandegraden av djurbenen och keramikens homogena karaktär. Den iögonenfallande placeringen av depån intill ett vid det laget urgammalt altare och dessutom i närheten av ingången till helgedomens primärområde gör det sannolikt att depositionen gjordes till minne av någon ytterst viktig händelse i helgedomens historia.

Ytterligare en deposition av sent datum hittades i den arkaiska cistern som nämnts tidigare. Det verkar oklart om cisternen överhuvudtaget var i bruk efter den senarkaiska byggfas som vi har daterat till årtiondena kring 500 f Kr. Vi grävde ut cisternen till ett djup av ca tre meter från markytan utan att dess botten påträffades. Utgrävningen fick avbrytas på grund av risk för ras. Fyllningen av cisternen bestod mest av sten men bland dessa fanns också en stor mängd djurben, snäckor och fragment av glaskärl. De fåtaliga keramikfragmenten tillsammans med glaset daterar depositionen till efter ca 50 f Kr. Djurbenen härrörde bl a från hundar och hundvalpar, ormar, en räv och ett antal fåglar. Att det även här är fråga om en engångsdeposition bekräftas av att skärvor från ett och samma kärl hittades hela fyllningen igenom. Djurbenen antyder kult och hundar och ormar pekar i riktning mot ktoniska eller underjordiska gudomligheter. Det förefaller sannolikt att cisternen användes antingen som bothros, ett slags underjordiskt altare, eller att material från en näraliggande kultplats år en ktonisk gudomlighet rensades undan och slängdes ner i den gamla cisternen.Fynd av keramik från romersk tid, från senantiken och även medeltiden vittnar om aktiviteter på platsen även under dessa perioder. Det enda stratum som kunde dateras till romersk tid eller senantiken (400-500-tal e Kr) påträffades söder om Byggnaden C och ter sig mest som en oavsiktlig nergrävning. Slutet på Kalaureias funktion som en viktig helgedom är därför oviss. Det sista skriftliga omnämnandet av platsen finns hos den romerske resenären Pausanias på 100-talet e Kr. I motsats till vad som är normalt i en grekisk helgedom av motsvarande rang har vi inte hittat något som tyder på att kulten av Poseidon och de andra gudomlighetena på Kalaureia övergick i kristen kult efter hedendomens avskaffande. Aktiviteter som ligger ännu senare i tiden har vi förvånansvärt få spår av. Det finns en ögonvittnesskildring av hur block transporterades från helgedomen på 1760-talet (Wells, Penttinen & Billot 2003), men dylik verksamhet pågick säkert i hundratals år utan att lämna några spår i terrängen. Däremot är spåren av utgrävningarna 1894 desto påtagligare i form av diken utmed byggnadernas fundament och dumpar av utgrävd jord. Ett par borttappade mynt vittnar också om företaget.
Någon gång efter 1894 års utgrävningar flyttade en familj från den näraliggande ön Angistri till platsen och byggde en bondgård i de antika ruiner som exponerats av Wide och Kjellberg. Block från de antika byggnaderna användes i boningshuset och ekonomibyggnaderna och olivträd planterades i de gamla terrasserna. Vid sidan av jordbruket livnärde sig familjen på att samla kåda från den pinjeskog som nu omgav helgedomen. Vi fann ibland rester av rostiga verktyg, spik och hästskor och dessutom behållare för kåda i de ytligaste jordlager som kommit till efter 1894. Dessa ting är ofta påfallande lika antika artefakter, vilket tyder på att tillverkningsmetoderna i princip var desamma. Det bestående intrycket är emellertid att jordbruk idkat på traditionellt sätt hade förvånansvärt liten inverkan på miljön och på de lager längre ner i jorden som vi intresserar oss för. Turligt nog exproprierades helgedomsområdet av den lokala antikvariska myndigheten 1978, innan modernare metoder i jordbruket hade börjat vinna terräng i Grekland.

Arkitekturen - Byggnaderna C och D

På de planer av helgedomen på Kalaureia som ofta återges i forskningslitteraturen avbildas både Byggnaden C och Byggnaden D som stoor eller portiker och Byggnaden D med en triangular bakre del i söder. Dessa planer bygger på rapporten från 1894 års utgrävningar (Wide & Kjellberg 1895) samt på de uppmätningar som utfördes av den tyske arkeologen Gabriel Welter på 1930-talet (Welter 1941). I våra undersökningar, som inte främst fokuserade på arkitekturen, kunde vi konstatera att de gängse planerna för Byggnaden D inte alls överensstämmer med verkligheten, medan föga kunde läggas till det man redan visste om Byggnaden C.

Utgrävningarna i den s k stoa-delen av Byggnaden D visade att de murar, som har ansetts utgöra fundamentet till stoan, är av olika tekniker och ligger på olika nivåer. Det är därför uppenbart, att det aldrig fanns någon stoa överhuvudtaget och att Byggnaden D utgjordes enbart av det triangulära byggnadskomplex i söder, som inte ägnats någon särskild uppmärksamhet i den tidigare forskningen. Byggnadskomplexet består av fyra rumsenheter i norr och en oregelbundet formad öppen gård i söder. Redan i de inledande undersökningarna på platsen påträffade vi ett altare i den sydöstra delen av den öppna gården, vilket missats med någon centimeter i de tidigare utgrävningarna. Det visade sig också att en tvärmur delar mittpartiet av byggnaden i två lika delar, där man tidigare rekonstruerat ett stort rum. Ingångarna till dessa rumsenheter går fortfarande att rekonstruera, och de ligger så att rummen med stor sannolikhet kan tolkas som matsalar eller hestiatoria med klinai (soffor) placerade utmed väggarna. En delvis bevarad stensättning utmed en av väggarna, vilken kan ha fungerat som ett podium för klinai, tycks bekräfta denna tolkning.Den viktigaste nya upptäckten i Byggnaden D är kanske, att dess huvudsakliga (och mycket sannolikt enda) ingång låg i söder i närheten av det nyssnämnda altaret. Det verkar nu som om man överhuvudtaget inte kunde komma in i byggnadskomplexet från helgedomens primärområde i norr. Detta har långtgående konsekvenser för tolkningen av vilken gudomlighet som dyrkades i byggnaden. Vi hade tidigare spekulerat i en kult i vilken endast kvinnor deltog, då de fåtaliga fynden från golvnivåerna visade påtagliga likheter med fynd från t ex en helgedom åt Demeter och Kore i Korint (Bookidis et al. 1999). När det nu visar sig att hela byggnaden var vänd från helgedomens kärnområde blir denna tolkning mer sannolik, då kvinnor mycket sällan fick vistas i de heligaste områdena i grekiska helgedomar. Inskrifter visar att andra gudomligheter än Poseidon dyrkades på Kalaureia. Zeus, Afrodite, Artemis och en heros, nämligen Demosthenes, är nämnda men däremot inte Demeter, vilket dock inte utesluter henne. En vävtyngd med en inskrift som möjligen kan tolkas som en del av Demeters namn hittades i närheten av altaret i byggnaden.

Som redan framkommit har det blivit uppenbart i våra utgrävningar att Byggnaden C grävdes ut grundligare i 1894 års utgrävningar än Byggnaden D. Orsaken till detta är förmodligen att man där hittade fler sådana arkitekturfragment som man intresserade sig för. Ett joniskt hörnkapitäl från byggnaden finns i dag i utställningen i Poros arkeologiska museum, och det utgör fortfarande dateringsgrunden för byggnaden. Djupgrävning mot fundamentet av byggnadens bakre vägg gav insikter i en unik byggteknik som varvar block av den lokala mjuka kalkstenen med block av den likaledes lokala, hårda och gråa kalkstenen. Ett möjlig anledning till sådan byggteknik skulle kunna vara att den mjukare kalkstenen gav byggnaden en elasticitet som gjorde den mer jordbävningstålig. Vi har lokaliserat stenbrott för båda sorternas kalksten i helgedomens närhet. En inskrift (IG 841) som innehåller ett dekret om hur en donation av land och pengar till helgedomen skulle administreras, påträffades 1894 i Byggnaden C. Det verkar därför troligt att byggnaden var av administrativ karaktär.

DEN FYSISKA MILJÖN I HELGEDOMEN

Naturen
Den fysiska miljön i och kring Poseidons helgedom på Kalaureia studerades för att utröna hur helgedomen tog vara på naturresurser i dess omgivning, hur denna omgivning eventuellt förändrades över tid, och hur helgedomen själv manipulerade sin omgivning. Undersökningen genomfördes dels genom att studera modern miljödata som tillhandahålls genom berörda myndigheter i Grekland, dels genom att studera antika ekofakter som både handplockats under utgrävningens gång och som utvunnits ur jordprover som systematisk vattenflotterats.För analysen av ekofakterna har vi sedan länge byggt upp ett vitt nätverk av specialister inom naturvetenskaperna. Dessa specialister deltog i många fall också i fältarbetet. För undersökningen av den naturliga miljön är det främst tre typer av ekofakter som är intressanta: förkolnade frön, fragment av träkol samt sniglar och snäckor. Studiet av djurben ger ytterligare information. De flesta ben som påträffas vid arkeologisk utgrävning härrör från tamdjur, men även deras närvaro i omgivningarna hade naturligtvis en inverkan på miljön,

Maria Ntinou från universitetet i Valencia har studerat träkolet. Eftersom vedstrukturen i växter och träd inte förstörs vid förkolning kan träkolet artbestämmas. Denna studie gjordes i två syften: dels för att utröna vilka trädslag, som användes som bränsle vid offer och matlagning, dels för att bestämma vegetationen på platsen. Då det är ganska naturligt att den ved som användes normalt hämtades från helgedomens närmaste omgivning, kan man också få en bild av vilka träd och buskar som ingick i den naturliga miljön. En träkolsundersökning är också av vikt för förståelsen av depositionella processer i en arkeologisk fyndlokal. Många arter i en deposition antyder att jordlager bildas långsamt, medan en dominans av en eller få arter tyder på engångsdeposition, kanske rent av som ett resultat av en enstaka bränning.Landskapet på dagens Poros (antikens Kalaureia) domineras av täta skogar av aleppopinje. Detta tycks inte ha varit fallet under antiken, då olika arter av pinje endast fanns i mycket ringa omfattning bland de fragment av träkol som studerats. De fragment som påträffades härrörde dessutom från prover från klassisk tid eller senare. Frånvaron av pinje kan möjligen förklaras med att pinjeskogar av någon anledning var skyddade. En naturligare förklaring är emellertid att dagens täta skog faktiskt är ett sent fenomen och kanske har tillkommit genom upprepade skogsbränder. Pinjen är en dominerande art som tränger undan andra arter vid sådana händelser.
Under antiken tycks landskapet ha dominerats av buskvegetation av järnek och besläktade arter samt av olivlundar. Dominansen av olivträd bland träkolet är enligt Ntinou av den grad, att den inte kan förklaras utifrån förekomster av den vilda oliven. Det måste ha funnits olivlundar i närheten, som med all säkerhet administrerades av helgedomen. Sly och kvistar från de odlade olivträden kan sedan ha använts som bränsle i helgedomen. Förekomsten av träd som trivs i öppnare landskap, såsom vildpäron och mandelträd, tyder på att flockar av djur betade i helgedomens omgivningar.
I en paleobotanisk undersökning utförd av Anaya Sarpaki från Chania på Kreta studeras frön som bevarats på grund av att de av någon anledning blivit förkolnade. En sådan undersökning kan ge en fingervisning om vilka växter som odlades och om vilka vilda växter och örter som ingick i kosten eller användes på annat sätt, t ex som medicin. Frömaterialet ger naturligtvis, liksom träkolet, en bild av vegetationen både i helgedomen men även i omgivningarna liksom av vad som odlades och på så sätt påverkade miljön. Trots det stora antalet jordprover som togs under utgrävningarnas gång visade sig det arkeobotaniska materialet från Kalaureia förvånansvärt magert. Detta kan förklaras utifrån det faktum att det endast är de förkolnade fröna som blir kvar i det arkeologiska materialet. Vi har hittills inte hittat något som tyder på eldsvådor inne i helgedomen. Vid offer av t ex första säden eller första frukten bränns inte de offrade växtdelarna utan lämnas att vissna på altaret, vilket gör att några frön inte bevaras för eftervärlden. Dessutom ingick naturligt fröer och frukter i kosten, vilket även det kan förklara det relativt fattiga materialet.

I det frömaterial, som trots allt finns, dominerar föga överraskande oliven, vilket gör att resultaten den arkeobotaniska undersökningen stämmer väl överens med den från träkolsundersökningen. Bland övriga kan nämnas vin, johannesbrödsträd, fikon, mandelträd, vete, korn, baljväxter samt olika örter med medicinska eller hallucinogena egenskaper. Alla arter finns representerade även i dagens vegetation på Poros.
Djurben utgör normalt den kvantitativt sett största gruppen organiska fynd från arkeologiska utgrävningar. Så var fallet även vid de nya utgrävningarna på Kalaureia, där även mycket små ben från fiskar och sångfåglar, knappt synliga för blotta ögat, kunde tas tillvara tack vare den stora mängd jordprover som vattenflotterades. Analysen av benmaterialet koordinerades av Dimitra Mylona från universitetet i Southampton med hjälp av specialister som Dale Serjeantson (fåglar), Petros Lymberakis och George Iliopoulos (små däggdjur, ormar, ödlor, grodor). Mylonas egen specialitet är fiskben. Resultaten av undersökningarna förstärker uppfattningen om den centrala roll djur spelade i grekiskt kultbruk, vilket även är uppenbart i både skriftliga och ikonografiska källor. Vi har anledning att återkomma till de intressanta avvikelser från vittnesbörden från de skriftliga källorna, som analysen av ett så stort benmaterial gav upphov till.

Dagens Poros är fortfarande en del av en köttproducerande region, vilket möjliggörs framför allt av det faktum att det finns god tillgång till sommarbete i de höga bergen på fastlandet mittemot ön. Dessa förhållanden förelåg även under antiken, och det verkar sannolikt att de flesta djur som offrades och konsumerades i helgedomen transporterades dit från fastlandet. Såsom vi redan har konstaterat tyder dock det vegetationsmönster i helgedomens omgivningar som framkom i träkolsundersökningen på, att vissa djur (nötkreatur?) hade sina beten även där. Med undantag av möss och småfåglar finns relativt sett få vilda djur representerade i benmaterialet. Jakt hade säkert ekonomisk betydelse under antiken precis som den har idag, men det verkar som om jaktbyte sällan eller aldrig fann sin väg in i helgedomen. Fisk, ytterligare en resurs som finns i regionen, utnyttjades däremot flitigt och året om, vilket framgår av den kombination av arter som framkom vid analysen av materialet.

Ytterligare en kategori av fynd som kan ge intressant information om miljön utgörs av sniglar och snäckor. Olika familjer av landsniglar har sina bestämda habitat. Sammansättningen av snigelmaterial från säkrade arkeologiska fyndsammanhang kan därför ge upplysningar om klimatologiska förhållanden, växtlighet o s v. Spektakulära havssnäckor påträffas även i helgedomar som ligger långt bort från havet, eftersom de ofta gavs till olika gudomligheter som votivgåvor. Den stora mängd av både hela och krossade snäckor framförallt av arten murex trunculus, som hittades på Kalaureia i fyndsammanhang av olika datum, väcker emellertid frågor som ännu inte har besvarats. Murex trunculus förekommer i vattnen runt Poros också idag och den fiskas fortfarande av lokalbefolkningen för att användas som föda, men den är mera känd för framställning av purpurfärg. Skalen utnyttjas sedan ofta som fyllnadsmaterial eller för tillverkning av kalkputs. Sniglar och snäckor har studerats av George Syrides från universitetet i Thessaloniki men rapporten föreligger inte i skrivande stund.

Den mängd av arkeologiska miljödata som samlats in från helgedomen på Kalaureia gör den tveklöst unik bland bland grekiska helgedomar. Då motsvarande data saknas från andra ställen har vi samlat in moderna miljödata från regionen för att kunna testa relevansen av den insamlade informationen. Den allmänna uppfattningen är att den naturliga miljön i dagens Grekland i stort sett är densamma som under antiken frånsett områden där parametrarna förändrats på grund av naturkatastrofer i det förflutna eller miljöförstörelse i modern tid. Emanuel Savini har kartlagt tillgången till vatten i området kring helgedomen. Det finns ett antal källor, varifrån man kan ha hämtat sitt vatten. I ett fall har man hittat vattenledningsrör, som antyder riktning mot helgedomen. Vidare har Savini studerat öns dräneringssystem. Topografin bestämmer hur nederbörden transporterats till havet och här har information om flödenas riktning, ackumulation och nätverk beräknats och lagrats i den geografiska databasen. Klimatdata har inhandlats från EMY, det Grekiska Metereologiska Institutet .Ön Kalaureia är bergig och det finns endast en mindre slätt, där det i dag idkas jordbruk. Emellertid finns odlingsterrasser bevarade på många sluttningar. Att datera sådana terrasser är nästan omöjligt, men genom att studera möjligheterna för jordbruk (från t ex landanvändningskartor) kan en uppskattning göras av områden som var lämpliga för odling. Antingen måste terrängens lutning vara mindre än tolv grader eller också måste man anlägga terrasser.

Människans påverkan

Utvecklingen av den byggda miljön i Poseidons helgedom på Kalaureia skulle kunna karakteriseras som en fortsatt manipulation av platsens naturliga förutsättningar i enlighet med de krav som ställdes på helgedomen och de behov den hade att manifestera sig i omvärlden. Helgedomen ligger på en platå mellan bergen Vigla och Profitis Elias ca 190 meter över havet. Man ser hela norra delen av Saroniska bukten från helgedomen och helgedomen är synlig från havet både norrifrån och söderifrån. En analys av siktlinjer som genomförts med hjälp av digitaliserade topografiska kartor visar att platsen är synlig från stora delar av fastlandet mittemot även med den vegetation som finns idag. Det är lätt att föreställa sig att höga byggnader inom helgedomen i antiken dominerade omgivningen i ännu högre grad framförallt om man tänker bort den pinjeskog som karakteriserar landskapet idag.
De lämningar av bronsåldersbosättning som påträffades på Kalaureia år 1997 utnyttjade till fullo detta läge, där man kanske fäste vikt vid kontrollen över det omgivande havet. Emellertid var denna bosättning utsatt för nordanvindar vintertid. Detta var inte fallet med de tidigaste arkitektoniska lämningar som hittades i de nya utgrävningarna och som utgjorde rester av en järnåldersbyggnad. Den låg i den sydligaste delen av helgedomsområdet i ett läge utan utsikt över Saroniska bukten och inte heller synlig från havet. Byggnaden tycks ha haft en kultisk karaktär och fynden är bland de mera spektakulära som grävdes ut under det nu avslutade projektet. Det verkar därför som om ett skyddat läge här spelade större roll för valet av platsen för en kultbyggnad än utsikt eller synlighet.

Under den påföljande arkaiska perioden tillkom två generationer terrassmurar, vilka uppenbarligen syftade till att markera gränsen för det heliga området. Lämningarna av den järnåldersbyggnad, som tycks ha hyst någon form av kult i en tidigare period, hamnade nu utanför terrassmurarna. Detta kan tyda på att tyngdpunkten i aktiviteterna i helgedomen nu var på väg att flyttas till mer framstående lägen i norr och nordost. Templet till Poseidon i den nordostligaste delen av helgedomen och med utsikt ända bort till Pireus och Athen är enligt traditionell uppfattning byggt mot slutet 500-talet f Kr. Denna datering styrks delvis av de fynd som gjordes i området i 1894 års utgrävningar. Det är dock långtifrån säkert att denna tempelbyggnad haft någon föregångare eller att kulten av Poseidon ens tidigare funnits på just den platsen. Keramik tillverkad i Athen börjar dominera i fyndmaterialet från arkaisk tid och det kanske inte är någon tillfällighet att visuell kontakt söktes just då med den makt som var på väg att börja dominera hela det egeiska området.

Den senaste stora byggfas som hittills dokumenterats på Kalaureia inträffade mot slutet av 300-talet f Kr. Detta är återigen en period av politisk turbulens och sammanfaller med att Kalaureia bryter sig fritt från stadsstaten Troizen som ligger på fastlandet i väster mittemot ön. Byggnaderna D och C uppförs nu i en sluttande terräng i söder och Byggnaden E får ersätta en eventuell tidigare ingångsbyggnad i samma område. Hela byggnadsprogrammet innebär en omfattande utökning av helgedomsområdet mot syd och sydost. För att hålla monumentala byggnader på plats i en sluttande terräng krävs kraftiga terrasseringar och i vårt fall tillförsel av mycket fyllnadsjord, eftersom bergrunden ligger högt i området. Den sydligaste muren i byggnadskomplexet D är så kraftig att den har karaktär av försvarsmur. Det är möjligt att detta är en avsedd effekt, då sydsidan onekligen är den enda sida av helgedomen som kunde vara sårbar vid en eventuell attack.
Enligt Marie-Françoise Billot från CNRS i Paris, som har studerat fragment av taktegel från utgrävningarna, finns rester av åtminstone 16 olika tak i helgedomen. Dessa tak kan dateras från andra hälften av 600-talet f Kr ner till 100-talet f Kr. Även om man räknar med att tak i vissa byggnader fick läggas om vid något tillfälle, måste det finnas ännu oupptäckta byggnader i helgedomen, som möjligen även kan dateras till perioder mellan de byggfaser som beskrivits ovan. Man kan dra slutsatsen, att helgedomen under större delen av sin existens befanns sig i ständig omvandling, och att byggarbete var en lika intim del av dess vardag som offer och kult.
För att ytterligare nyansera denna bild genomfördes våren 2004 en geofysisk prospektering i flera av de områden i helgedomen som hittills ansetts obebyggda. I undersökningen, som gjordes under ledning av Apostolos Sarris från Institute for Mediterranean Studies i Rethymnon på Kreta, användes de modernaste metoder som idag är tillgängliga för den här typen av arbete (Papadopoulos et al. 2006). Resultaten visar tidigare okända byggnader bl a i det i dag centrala öppna området i helgedomen. Att döma av byggnadernas orientering är de antingen tidigare eller senare än den omgivande bebyggelse vi känner idag. Mer uppseendeväckande är möjligen upptäckten av en stor byggnad med djupa fundament söder om Byggnaden D. Denna byggnad har en form som påminner om kommersiella byggnader av sent hellenistiskt datum bl a i Korint. Byggnaden ligger dessutom mittemot den stora Byggnaden F, som tolkats som bouleuterion eller rådhus på grund av de statybaser som fortfarande ligger framför den. Ungefär mitt emellan den nyupptäckta byggnaden och Byggnaden F finns indikationer på en väg, som tycks leda mot ingången till helgedomens primärområde. De nya upptäckterna tycks bekräfta en tidigare tolkning av det aktuella området som Kalaureias torg eller agora (Welter 1941).

HELGEDOMEN I FEST OCH VARDAG

En av målsättningarna med det projekt som nu avslutats var att studera den vardag i en grekisk helgedom som sällan lämnat spår i inskrifter och litterära omnämnanden. Den bild som framträder från dessa är att livet i en helgedom var noga reglerat och kringgärdat av olika typer av tabun. I bevarade s k heliga lagar beskrivs exakt hur och när offer skall äga rum: vilka slags djur som skall offras, hur mycket varje djur får kosta, hur köttet från offerdjuren skall fördelas mellan guden, den officierande prästen och deltagarna i offret och vilken slags ved som skall användas, när gudens del bränns på altaret (t ex Burkert 1985). Vad som hände mellan dessa regelbundet återkommande offer är mindre känt, även om vi vet, att de stora helgedomarna sysslade med finansiella transaktioner och ibland jordbruksproduktion i stor skala. I Kalaureias fall har uppmärksamhet framför allt riktats mot helgedomens funktion som asyl, och detta trots att vi egentligen kan belägga denna funktion enbart i ett fall, nämligen i fråga om Demosthenes. Frågan vi därför ställde oss var, om denna asylfunktion på något sätt är synlig i helgedomens planering. Var bodde de som sökte skydd, hur levde de, vad åt de o s v?

Av våra utgrävningar framgår nu klart att ätandet alltid stod i centrum i helgedomens liv. Måltidsrester har påträffats i alla typer av fyndsammanhang, de flesta emellertid i fyllnadslager. Man kan därför inte säga med någon säkerhet, om dessa rester härrör från rituella fester eller från måltider som intogs till vardags av t ex präster eller asylsökande. Var möjligen alla måltider rituella? Regeln var att allt som en gång togs in en helgedom tillhörde guden och fick inte lämna platsen. Detta omfattade uppenbarligen även matrester, vilket till slut måste ha orsakat praktiska problem för dem som tjänstgjorde i helgedomen. I ett fåtal fall fann vi måltidsrester deponerade på ett sådant sätt att vi kan framföra hypoteser om vilken typ av måltider de härrörde från.

De tidigaste stratifierade måltidsresterna fann vi i de tidigare nämnda groparna nedgrävda i berggrunden omkring 750 f Kr i den västligaste delen av det utgrävda området. Sammansättningen av träkolsresterna och djurbenens bevarandegrad låter ana att det här rör sig om gammalt avfall, som av någon anledning deponerades i groparna. Stora fragment av ceremoniella kärl, både samtida och flera hundra år gamla, tyder dock på att det säkert fanns någon djupare mening med handlingen. I den av groparna som ligger precis under den byggnad som uppfördes på platsen ca 750 f Kr återfanns kärnan av ett helt gethorn och många fragment av djurets skalle. Sannolikt har vi här resterna av ett byggoffer och man kan tänka sig att resten av geten konsumerades av dem som byggde huset.

Måltidsrester hade trampats ner i det golvlager som tillhörde byggnaden belägen över gropen. Djurbenen år då dåligt bevarade och återfinns i fragmenterat tillstånd. Det bestående intrycket är att det var mest fisk som åts i byggnaden. Uppmärksamheten här riktas dock mot de fragment av gigantiska och rikt dekorerade s k amforor som hittades både i groparna, i fyllnaden under husgolvet och i själva golvlagret. Dessa tillhör en typ av kärl som främst är kända som monumentala gravmarkörer i Athen. Dekorationen av kärlen är så väl utforskad att vi med säkerhet kan säga att åtminstone ett av dem är tillverkat i en känd krukmakarverkstad i Athen. De övriga verkar vara tillverkade på annat håll även om dekorationen imiterar athenska förlagor. En analys av organiska rester från insidan av ett av dessa kärl, utförd av Sven Isaksson vid Arkeologiska Institutionen vid Stockholms Universitet, visar att kärlet en gång hade innehållit baljväxter.

Man kan undra på vilka rationella grunder man transporterar ett kärl som är ca 1,5 m högt hela vägen från verkstaden i Athen till en helgedom som ligger nästan 200 meter över havet på en ö minst en halv dags seglats därifrån. Det är knappast innehållet i kärlet som är intressant utan kärlet i sig. I ett vidare perspektiv kan man förvånas över varför detta kärl och andra gick sönder eller slogs sönder och kom att på något sätt ingå i en ritual vid byggandet av ett hus. Vi vet att samhället mot slutet av den tidiga järnåldern i Grekland var ett aristokratiskt samhälle och att eliten ville skylta med sin ställning. Athen var ledande i detta avseende, och man kan tänka sig att någon individ i den athenska eliten på detta sätt ville manifestera sig på Kalaureia kanske som ett led i en vidare athensk expansion. En annan möjlighet är att en lokal potentat såg till att sådana kärl exponerades i Poseidons helgedom. Athenska produkter var uppenbarligen åtråvärda på många ställen under denna period och förmågan eller resurserna att införskaffa väldiga dekorerade kärl och övermodet att sedan slå sönder dem skulle ha gett avsevärd prestige åt givaren. I vilket fall som helst så tycks det säkert att kärlen som sådana, oavsett om de användes som gravmarkörer eller prestigeobjekt i en helgedom, symboliserade förmågan att inte enbart införskaffa mat utan att även kunna lagra den för senare behov. Givaren var med andra ord rik nog att inte behöva leva ur hand i mun.

Den arkaiska perioden i helgedomen på Kalaureia representeras huvudsakligen av ett utbrett kulturlager, som är resultatet av aktiviteter kring ett altare i den västligaste delen av det utgrävda området. I detta stratum påträffades en stor mängd keramik mestadels från kok- och dryckeskärl, träkol och djurben i ett så fragmenterat skick att man kan dra slutsatsen att jordlagret accumulerades över lång tid, kanske över flera hundra år. Närmre altaret hittades fragment av miniatyrkärl, en komplett miniatyrlampa och bl a ett guldband. Denna typ av fynd kan man förvänta sig i närheten av ett altare. Det är därför desto mer förbryllande att fynd av träkol och djurben från samma område inte alls överensstämmer med den bild vi har av offer i grekiska helgedomar. Benmaterialet var ytterst fragmenterat men inget fragment visade tecken på att ha blivit bränt, vilket skulle varit fallet om köttstycken hade bränts på altaret såsom gudens del av offerköttet. Träkolet härrör från kvistar av oliv, järnek och andra arter, som troligen växte i omgivningarna. En intressant detalj är att fikonträ tycks ha använts som bränsle på altaret. Fikonträ är normalt inte attraktivt som bränsle, då det åstadkommer tjock och illaluktande rök, men vid ett altare var det möjligen just denna effekt man ville åt för att väcka gudens uppmärksamhet.

Keramiken i de arkaiska kulturlagren uppvisar stor variation vad gäller ursprung. Mycket tycks vara lokalt tillverkat, andra kärl kom uppenbarligen från Korint och vissa kanske från Lakonien. Mot slutet av perioden eller omkring 500 f Kr börjar den athenska keramiken dominera. En attraktiv hypotes är att vi här ser den kalaureiska amfiktyonin eller det religiösa förbundet i funktion. Kanske är det så att individer från de stater som var medlemmar i förbundet kom till Kalaureia för att offra åt Poseidon och sedan deltaga i den efterföljande festmåltiden. Den relativa anspråkslösheten i fynden låter dock ana att det nu fanns en social stratifiering i festandet. Nära templet åt Poseidon i den nordöstra delen av helgedomen fann man i 1894 års utgrävningar dyrbara votiver av brons och andra metaller. Det mer formella ätandet för eliten ägde säkert också rum i samma område, troligen under tak. De måltider vi hittade rester av kanske intogs på den s k Festwiese, eller en "äng" på vilken övriga deltagare i offret fick tillreda och äta av offerköttet under bar himmel (Sinn 1993).

För att komma till nästa deposition av intresse för festandets karaktär i helgedomen måste vi röra oss ända ner till den hellenistiska tiden eller till mitten av 100-talet f Kr. En depå av material som tycks härröra från en festmåltid för ca 150 deltagare hittades innanför en triangelformad inhägnad strax utanför sydvästra hörnet av Byggnaden D. Vi kan från bevarandegraden av djurbenen och av keramikens homogena karaktär sluta oss till att det här rör sig om en engångsdeposition. Då inga hela kärl hittades i depån och de ben som fanns där inte kunde samlas till hela kadaver måste vi också dra slutsatsen, att det endast är en del av avfallet som begravdes här. Var resten finns, vet vi inte. Det är mycket möjligt, att man i detta fall drabbades av problem med "sophanteringen" inne i helgedomen. Det område där depån påträffades ligger definitionsmässigt utanför helgedomen, även om det tidigare nämnda arkaiska altaret låg i närheten liksom en trolig temenosmur (helgedomens bergänsningsmur) av något senare datum. Kanske var mängden avfall efter denna speciella fest så överväldigande, att det helt enkelt inte fanns plats för det inne i helgedomens primära område och en del av avfallet fick därför flyttas till ett mindre prestigefyllt ställe.

I depån hittades fragment från ca 150 tallrikar, ett ännu större antal dryckeskärl, ett stort antal kokkärl och annan hushållskeramik, ben från många djurarter inklusive fiskar, snäckor, mynt, bronsspik och fragment av lampor. En mindre del av fynden har möjligen inte ingått i den ursprungliga depån, men den övervägande delen härstammar helt säkert från ett och samma tillfälle. Att det rör sig om en stor fest i samband med en speciell tilldragelse i helgedomen kan det inte råda något tvivel om och inte heller om att festen måste ha föregåtts av en offerritual. Fyndens karaktär är emellertid inte heller den här gången i överensstämmelse med vad vi tror oss veta om offerbruk.Bland djurbenen som härrör från bl a grisar, får, getter och kor är alla anatomiska delar representerade. Om en viss del av djuret systematiskt hade fattats, hade man kunnat dra slutsatsen att den reserverats för guden eller prästerskapet. De flesta benen kommer från relativt unga djur, men bland getterna finns flera gamla individer som uppenbarligen hade plågats av tandlossning. Detta står i bjärt kontrast mot de krav som enligt de litterära källorna ställdes på offerdjur. Emellertid skulle ständig slakt av de yngsta och friskaste individerna snart ha hotat en gethjords fortbestånd. Kanske kan vi här se en kompromiss mellan de krav som ställdes i heliga lagar och rationalitet i djurhantering. Man offrade enstaka prima djur men lät ett antal gamla och sjuka individer slinka med för att kunna föryngra hjorden.
När det gäller tolkning av djurben, brukar man säga att brända ben betyder brännoffer, medan obrända ben tyder på att köttet efter offret tillretts genom kokning och brännmärken i ena änden av benet att det grillats (t ex Bergquist 1988). Vid vår hellenistiska festmåltid koktes köttet, vilket också styrks av formen på de kokkärl som ingick i depån. En analys av fetterna i ett bottenfragment från ett sådant kärl tyder på att kött kokats i det tillsammans med någon bladväxt. Detta till trots finns ojämna brännmärken på många av benen, vilket möjligen tyder på att de kastades in i den glödande elden efter det att måltiden avslutats.

Vid sidan av köttet från de så att säga normal offerdjuren konsumerades ett stort antal fiskar. Bland dessa fanns mindre arter, som förekommer runt Poros kuster året om, men det fanns även större arter som tonfisk, som vandrar mellan olika plaster i Egeiska havet under olika årstider. Dessa spelade av allt att döma stor ekonomisk roll för hela regionen såväl i antiken som under modern tid. De mindre fiskarna togs till helgedomen hela medan de stora måste ha tagits ur, styckats i bitar och förts dit utan huvud, vilket förbättrar hållbarheten. Maten sköljdes ner med importerat vin. Fragment av transportamforor från depån har studerats av Kristian Göransson från Lunds Universitet och han har kunnat visa, att dessa kom från bl a Kos i Tolvöarna vid Anatoliens kust, från Knidos på denna kust och från Mende i Trakien. Ett stort antal lampfragment i depån tyder på att festen kanske pågick långt in på natten. Lamporna har studerats av Arja Karivieri från Stockholms Universitet. Sammantaget sex bronsmynt hittades också i depån. Det är knappast någon tillfällighet att de finns där, då endast två mynt hittades i hela utgrävningen i övrigt. Fyra av mynten är slagna på Kalaureia och avbildar Poseidon på ena sidan. De är sällsynta och kan därför inte dateras närmre än till efter 323 f Kr, då Kalaureia bröt sig fri från Troizen på den peloponnesiska kusten och blev en självständig stad (polis). Mynten har studerats av Daniela Trifirò från universitetet i Catania på Sicilien.
Den depå som beskrivits ovan har gett oss ovärderlig inblickar i hur man kunde fira en offerfest under hellenistisk tid. Det finns emellertid mycket vi inte vet. Mångfalden av matrester i depån har lett oss till att tro, att de som deltog i festen kanske själva hade maten med sig till helgedomen. Den fisk som finns representerad i depån måste t ex härröra från flera olika fångster. En annan möjlighet skulle kunna vara att maten ombesörjdes centralt av helgedomen och sedan delades ut till festdeltagarna mot någon form av motprestation. Det verkar troligt att åtminstone djuren kom från helgedomens egna hjordar, vilket skulle kunna förklara hur "fusket" med de gamla och icke felfria djuren kunde passera, om vi nu tror på de heliga lagarna.
Ytterligare en deposition av särskilt intresse för mathållningen i helgedomen påträffades i den arkaiska cistern som grävdes ut till flera meters djup. Fyllningen av cisternen kan dateras till efter ca 50 f Kr med hjälp av de fåtaliga fragment av keramik som hittades. Det är dock inte keramiken som är intressant här utan åter djurbenen. Sammansättningen av arter är mycket speciell: hundar, ormar, grodor, kråkor, höns och räv. Ben från "vanliga" offerdjurdjur som får, getter och grisar fanns också men dessa var i klar minoritet. Vi behandlar även denna deposition som en engångsdeposition, då fragment från ett och samma kärl hittades hela fyllningen igenom. Hela depositionen är inte färdiganalyserad. Många av djuren är svåra att artbestämma på grund av brist på lättillgängligt jämförelsematerial. Vi vet att kött av hundvalpar ingick i någon form av rituell måltid, men gällde det ormarna också? En intressant detalj är hönsen, som med all säkerhet hade ingått i måltiden, innan benen hamnade i cisternen. Hönsfåglar blir inte vanliga som föda i medelhavsområdet förrän vid denna tid. En av hönorna skulle just till att värpa ägg, en annan var tämligen gammal och uppvisade skador i en axelled.

Sannolikt har denna deposition att göra med kulten av en underjordisk gudomlighet, oavsett om det är fråga om en primär deposition eller avfall från en näraliggande kultplats. Här finns huvudsakligen två gudar att välja mellan, nämligen Asklepios och Hekate som båda förknippas med hundar och ormar. Vi menar att Hekate är den troligaste kandidaten, eftersom flera ben av hundvalpar har skärmärken. Hundvalpskött ingick i en särskild maträtt, som skänktes till Hekate men som tjänade som föda åt de fattiga.

Det verkar inte troligt att de depåer som beskrivits ovan är speciellt representativa för hur man åt i helgedomen till vardags. Baskosten i det antika Grekland anses i allmänhet bestå av grönsaker och olika sädesprodukter och inte av ormar och hundar. Den generella bristen på arkeobotaniskt material i Kalaureia framstår därför som besynnerlig. Emellertid bör man komma ihåg att frön och andra växtdelar inte är lika synliga i det arkeologiska materialet som t ex djurben. De frön som bevaras är de som inte konsumerades utan av någon annan anledning blev förkolnade. Bristen på arkeologiska växtrester skulle också kunna tolkas som om man normalt levde på gränsen till svält och därför inte hade råd att slösa med något.
En helt annan typ av aktivitet som måste ha haft en grundläggande inverkan på vardagen i helgedomen är de byggnadsarbeten, som man ständigt verkar ha varit sysselsatt med. De stora byggfaserna inträffade mot slutet av 500-talet f Kr och mot slutet av 300-talet f.Kr, men det är uppenbart att många byggnader kom till och reparerades också under andra perioder. Byggarbetena innebar säkert att hantverkare från fjärran platser uppehöll sig i helgedomen. Takterrakottorna är t ex ofta tillverkade av lokala leror men imiterar stilar som är vanliga i andra områden. Vi har hittills i helgedomen lokaliserat en tegelugn, som med all sannolikhet var i bruk under senarkaisk tid, kanske under den stora byggnadsperioden mot slutet av 500-talet f Kr, när templet uppfördes.