Verner Egerland, Lunds universitet

En av projektets problemställningar rörde de eventuella skillnaderna mellan franska och italienska, dels i fråga om preskriptiv tradition, dels ifråga om språkbruk och de modersmålstalandes intuitioner. Som vi konstaterade i vår projektbeskrivning är de båda språken typologiskt synnerligen närbesläktade medan det på ett historiskt eller sociokulturellt plan däremot föreligger fundamentala skillnader. Franska och italienska representerar två i vissa avseenden radikalt olika akademiska traditioner: det franska språkområdet har sedan fyrahundra år varit utsatt för en systematisk och medveten standardisering, det italienska kom fram till sent 1800-tal inte att underkastas standardisering i någon jämförbar utsträckning.

En inledande korpusundersökning omfattade litterära texter från 1700-tal till idag - vad som kan anses vara den avgörande perioden - och gav två resultat: För det första finns ingen systematisk skillnad mellan de båda språken; franskt och italienskt litterärt bruk följs åt genom hela perioden. För det andra finns ingen systematisk skillnad mellan tidsepokerna; det bruk vi finner i 1700-talsprosan är strängt taget det vi återfinner i modern text. Av detta resultat drar vi två slutsatser: För det första, det faktum att språken är typologiskt närbesläktade är väsentligare än de historisk-sociala faktorer som skiljer språkområdena åt. För det andra, den normeringsprocess som under perioden formar båda språken har inte på något nämnvärt sätt påverkat skrivspråket i någotdera språk, inte heller ger det faktum att processen börjar tidigare i Frankrike någon uppenbar skillnad mellan språken. Den variation vi faktiskt belägger verkar snarast ha med stil att göra. Artonhundratalets naturalistiska författare tenderar att följa regeln i högre utsträckning än t.ex. romantiker eller neorealister. Variationen kan också vara individuell: Rousseau förhåller sig friare till regeln än Voltaire, t.ex. Detta kan möjligen också sättas i samband med att de icke-finita konstruktionerna i sig förekommer med starkt olika frekvens hos olika författare. Korpusundersökningen är avsedd att utgöra stommen i monografin och redovisas här inte som enskilt paper. Däremot använder vi i de artiklar som bifogas naturligtvis exempel från korpusen och refererar till undersökningens resultat. Korpusundersökningen omfattade i viss mån också de översättningsaspekter som nämndes i projektansökan, då vi excerperat verk översatta mellan franska och italienska, eller som av olika skäl föreligger i såväl fransk som italiensk version, som t.ex. Goldonis memoarer. Inga väsentliga skillnader har hittills framkommit och översättningsaspekten berörs inte i de arbeten som här redovisas.

En annan fråga gäller normens eller normföreställningens framväxt. Denna har studerats i grammatiska verk från 1500-talet till idag. Redan i de äldsta verken finns inte helt oväntat en diskussion om de absoluta konstruktionernas referens, en diskussion som emellertid förs i termer som för en modern läsare ter sig avvikande. I början av perioden relateras satsanalysen på det egna språket, såväl franska som italienska, till klassiskt latin. Det grammatikerna uttryckligen diskuterar under 1500- och 1600-talen är t.ex. diates, men det är uppenbart att det bakom denna diskussion bland annat döljer sig en frågeställning som rör implicita elements syftning. Det förekommer också diskussion kring dessa konstruktioners funktion och de icke finita verbens kongruens, faktorer som även de relaterar till subjektets syftning. Själva termen subjekt kommer för övrigt inte i bruk förrän under 1700-talet och används intressant nog till att börja med inte i den moderna betydelsen "grammatiskt subjekt" utan snarare för att beteckna vad modern språkforskning hade kallat topik, eller liknande. Detta förhållande är särskilt intressant med tanke på att det är först under 1800-talet som en subjektsregel i någon modernare mening formuleras. Vad projektet har kunnat bekräfta är nämligen att de implicita subjektens syftning snarast styrs av topikalitetsförhållanden i diskursen än av grammatisk subjektsstatus. Av denna genomgång redovisas den senaste delen, 1900-talet, i arbete 1. En viss skillnad kan noteras mellan fransk och italiensk tradition: den mest rigida formuleringen av subjektsregeln på franska återfinns i Franska akademiens framställning från 1930, en ståndpunkt som senare verk i någon mån har sökt modifiera. Den mest kategoriska behandlingen av ämnet på italiensk grund finner vi däremot i en mycket spridd skolgrammatik som inte skrevs förrän i början av 90-talet. Generellt sett tenderar emellertid de båda traditionerna att illustrera normen med samma typ av exempel och i den mån undantag erkänns hör dessa till samma (mycket begränsade) kategorier. I de grammatiker som används i nordisk språkundervisning i de båda språken (i huvudsak danska och svenska) ser vi ingen avgörande skillnad i synsätt.

Vidare ställdes frågan om huruvida de modersmålstalandes intuitioner överensstämmer med dels språkbruk, dels norm. Informantundersökningar har genomförts vid flera tillfällen. Med utgångspunkt från korpusundersökningen sammanställde vi frågeformulär med meningar som franska och italienska informanter har fått bedöma, dels lingvistkollegor, dels olika informantgrupper. I Frankrike 2004 fick en grupp med tio gymnasieelever från Nevers kryssa för de meningar de ansåg vara grammatiska, ogrammatiska eller tveksamma. I Italien upprepade vi samma undersökning bland gymnasieelever i april 2005. Möten med andra informantgrupper har organiserats med hjälp av franska och italienska kollegor, t.ex. i Milano (april 2005), i Venedig (juni 2005) och Nevers (juni 2005).

Vårt första intryck av resultaten är återigen att ingen tydlig skillnad föreligger mellan de båda språken. Däremot kunde andra intressanta iakttagelser göras. Framför allt visade formulären hur kontextberoende tolkningen är: åtskilliga meningar som vi bildat (ibland med minimala modifikationer) på autentiska, belagda exempel bedömdes som helt oacceptabla av informanterna så länge ingen kontext gavs. När samma exempel presenterades i olika typer av kontexter kunde omdömena variera kraftigt beroende på olika faktorer.

I arbete 1 har vi valt att översiktligt behandla relationen mellan normativ grammatik, språkbruk och intuition. Av utrymmesskäl har språkbruket här fått representeras av tidningsprosa. Efter en genomgång av 1900-talsgrammatikornas framställning av subjektsregeln följer en exempelsamling som bygger på vår korpus av tidningstexter (Libération och La Repubblica). I denna korpus finner man avvikelser från subjektsregeln av ett antal olika slag, och samtliga typer av avvikelser är för informantgrupperna acceptabla under givna (kontextuella) omständigheter. Man skulle kunna säga att konstruktioner som i normativ grammatik bedöms som felaktiga, för informanterna kan vara välformulerade i ett pragmatiskt adekvat sammanhang. Den övergripande slutsatsen blir naturligtvis att modersmålsintuitionen verkar överensstämma med språkbruket snarare än med normen. Ett avgörande faktum är det att normen i allmänhet har formulerats på basis av introspektiva data och ges i form av dekontextualiserade exempelmeningar. Skolgrammatikens exempel är i allmänhet otvetydiga just p.g.a. avsaknaden av kontext. Det är i vår mening just detta som utgör normens begränsning. En likaledes introspektiv studie som sätter data i relation till en kontext ger andra resultat. Vi avser försöka publicera arbete 1 i nordisk tidsskrift (i första hand Neuphilologische Mitteilungen).

I arbete 1 framkommer emellertid också en klar statistisk korrelation: subjektsregeln håller de facto i ca. 90 % av fallen (något högre för franska än italienska). I nio fall av tio syftar ett implicit subjekt faktiskt på huvudsatsens subjekt. Detta är ungefär samma frekvens vi belägger i den litterära korpusen, med det tillägget att tidningstexten tenderar att avvika något mer.

Arbete 2 har en annan utformning och bygger istället på en diskussion kring de olika faktorer som styr tolkningen av implicita subjekt. Det empiriska materialet är här hela den moderna korpusen, kompletterat med få introspektiva data. En bärande tanke är subjektsregelns kärna inte är syntaktisk i traditionell mening utan kommer av informationsstrukturen. Snarare än subjektsregeln borde vi tala om en topikregel; ett implicit subjekt syftar på diskursens topik eller center of attention, beroende på den teoretiska ramen. På språk av romansk typ (liksom f.ö. även germansk) sammanfaller diskursens topik med det grammatiska subjektet i den överväldigande mängden av fall, därav den statistiska korrelation som tidigare nämndes. Huruvida dessa faktorer är att betrakta som väsentligen pragmatiska, semantiska eller grammatiska är en egentligen teoriintern fråga: det är bara inom en teoretisk ram det kan bli meningsfullt att diskutera om ett fenomen är pragmatiskt eller syntaktiskt. Om vi antar en gängse, traditionell uppfattning om distinktionen mellan språkets domäner måste vi säga att subjektsregeln är effekten av ett samspel mellan syntaktiska och pragmatiska faktorer. Även om den väsentligaste av dessa ligger i informationsstrukturen blir en analys inte fullständig utan antagandet av en syntaktisk struktur. Vidare måste det accepteras att semantiken ger förutsättningarna för tolkningen. Den lexikala semantiken är central, eftersom ordens betydelser styr vår uppfattning om vad som är en rimlig tolkning. Den logiska eller frasala semantiken kan t.ex. ge generisk tolkning om satsens tids- och aspektförhållanden tillåter det, men opererar därutöver tillsynes oberoende av morfosyntaktiska och pragmatiska faktorer.

Slutsatsen blir att subjektsregeln ytterst är en deskriptiv generalisering baserad på samspelande men i princip oberoende språkliga faktorer. Vidare menar vi att iakttagelserna stöder uppfattningen att referens i sig måste ses som ett kompositionellt fenomen: begreppet referens saknar teoretisk status och kan inte framgångsrikt analyseras utifrån en enskild samlad hypotes utan måste härledas till olika delar av språkförmågan.
Sammanfattningsvis har alltså korpusundersökningen visat att inga egentliga förändringar inträffar från 1700-talet till idag; den typ av undantag vi finner hos Rousseau och Goldoni är i princip desamma som vi finner i samtida tidningstext. Samma konstruktioner accepteras även av våra informanter. Om vi däremot går längre tillbaka i tiden finner vi större skillnader. Det medeltida bruket ger exempel som vi inte återfinner i modern text och som informanterna finner oacceptabla helt oberoende av kontext.

Inom projektets ram har vi funnit tid att mer ingående studera italienska. Resultaten av denna studie ges (under särskild paragraf) i arbetena 3, 4 och 5 som är under utgivning i en antologi om medeltida italienska. Skillnaderna mellan fornitalienska och modern italienska diskuteras i mer enhetlig och utförlig form i arbete 6 som är avsett för italiensk tidskrift (Studi di grammatica italiana). Arbete 6 tar sin utgångspunkt i den utbredda uppfattningen att äldre skriftspråk avvek från det moderna i fråga om referens och försöker närmare definiera vari skillnaden består. De konstruktioner som avviker från modernt skriftspråk kan strängt taget delas in i tre kategorier. Den första speglar inte någon avgörande skillnad mellan äldre och modernare språk utan är snarare att förstå som en effekt av olika narrativa strategier, vilket med andra ord betyder att den är textorganisatorisk snarare än pragmatisk eller syntaktisk. Detta antagande styrks av att det bruk vi ser i de medeltida texterna har tydliga likheter med det vi kan belägga i en sagosamling som bygger på muntlig tradition, transkriberad och utgiven i mitten av 1900-talet. Det rör sig om exempel på referens som i en allmän mening kan kallas talspråklig och som skiljer sig åt mellan genrer och texttyper snarare än mellan epoker. De andra två kategorierna till vilka undantagen kan hänföras speglar däremot mer djupgående skillnader mellan äldre och yngre språk. Dessa skillnader har dels att göra med konstruktionernas funktion, dels med vissa allmänna drag i den äldre absoluta syntaxen som förefaller ha försvunnit i modernt bruk. Den väsentligaste skillnaden består i att den medeltida syntaxen har möjlighet till byte av topik eller diskurscentrum inom en absolut konstruktion, något det moderna bruket i allmänhet inte medger.

I arbete 7, som vi kommer att skicka till Moderna språk, sammanfattas projektets grundtanke och vissa resultat. I detta paper finns ett mer allmänt forskningsinformativt syfte, med tanke på tidskriften vänder sig till en bredare publik och då framför allt språklärare på gymnasium och universitet som kan tänkas ha ett mer praktiskt språkdidaktiskt intresse av frågan om referens. Arbete 7 har begränsats till att gälla franska.
I publikationslistan upptas också ett antal föredrag, 8-15, som projektdeltagarna hållit vid olika seminarier, dels inom den egna språksektionen i Lund, dels inför mer internationell publik (Danmark, Finland och Italien). Det är först under projektets sista period som vi har kunnat sammanställa resultat som lämpar sig för presentation i större kongressammanhang.