Håkan Lobell, ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet

Projektet har resulterat i flera nya insikter i den teoretiska underbyggnaden av penning- och valutapolitiken från slutet av 1810-talet till och med mitten av 1840-talet. Vi tror oss också ha lyckats med att bidra till att särskilja kopplingen teorins och andra faktorers roll i utformningen av en viss politik på det monetära och finansiella området. Forskningen inom projektet har även kunnat bidra till att ge perspektiv åt - och sätta in - den teoretiska, institutionella och monetära utvecklingen i Sverige i ett vidare sammanhang genom jämförelser med utvecklingen i England under samma period.

Vissa av slutsatserna som presenteras här är preliminära. Anledningen är att datainsamlingen och källforskningen visade sig vara mer tidskrävande än vi hade förutsett. Den planerade användningen av riksdagstrycket fordrade dessutom kompletterande källmaterial i form av småskrifter och handskrifter. Vi tänker publicera de slutliga resultaten i bokform med en uppläggning som kan sammanfattas med följande redovisning.

Vi har kommit fram till att den teoretiska uppfattningen om relationerna mellan ekonomins monetära och reala sidor, dvs. frågan om pengars s.k. neutralitet eller ickeneutralitet, varierade över tiden i någon mån. När den då nya s.k. klassiska politiska ekonomin och ett kvantitetsteoretiskt tänkande fick sitt genombrott på 1820-talet hävdades ofta ett starkt neutralitetsargument. Pengar ansågs inte ha någon effekt på produktionen eller "nationalförmögenheten". En anledning till detta starka teoretiska ställningstagande var, i Sverige liksom i England, att resonemangen i hög grad formulerades som polemik mot merkantilistiska föreställningar om kvantiteten pengar som ett mått på nationell rikedom och mot senmerkantilistiska underkonsumtionsteorier som betonade att "Penningbristen" var ett hinder för produktionsökningar och ekonomiska framsteg. Vi menar att det därför är viktigt att i detalj relatera det "kvantitetsteoretiska tänkandet" till det då nya "klassiska" teoretiska systemet och dess kampanj mot monopol, regleringar och statlig understödspolitik. De nytänkande liberala ekonomerna hävdade i argumentationen, ofta på grundval av Says s.k. lag om marknader bland de mer belästa, en ganska bestämd uppfattning om produktionens bestämning och nationalförmögenhetens tillväxt. Där fanns ingen koppling till pengar och förändringar av penningmängden ansågs följaktligen inte ha någon effekt på produktionen, vilket i kvantitetsteoretiska termer implicerade att penningmängdsförändringar endast har effekt på prisnivån/penningvärdet. Även uppfattningen om räntans bestämning begränsade sig nästan uteslutande till det ovan nämnda utbuds- och efterfrågemodellen för kapitalmarknaden. Man diskuterade emellertid nästan aldrig hur penningmängden och penningpolitiken kunde ha några effekter på räntefoten.

De s.k. kvantitetsteoretikernas uppfattning kanske bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i kvantitetssambandet uttryckt som en variant av den s.k. Fisherekvationen där M representerar penningmängden, V penningmängdens omloppshastighet, P prisnivån och Y den totala produktionen; MV = PY En förändring av M skulle alltså inte kunna ha effekt på Y, vilken bestäms av kapitalackumulationen och teknisk förändring. Man verkar man ha föreställt sig att förändringar i M enbart kunde ha effekt på P åtminstone på längre sikt (det rådde delvis delade meningar om tidshorisonten i detta sammanhang). Följaktligen kunde en förändring i penningmängden inte påverka produktionen eller nationalförmögenheten. Pengar är med andra ord neutrala. Denna sats låg till grund för bullionisternas ställningstagande för ädelmetallkonvertibilitet eftersom Ms bestäms av ädelmetallproduktionen och att denna är trögrörlig. Därigenom skulle också P vara stabilt. En annan logisk slutsats skulle vara att om Y ökar och M består av metallvaluta vars utbud är trögrörligt, så måste P minska. Flera debattörer uppmärksammade att en deflationistisk tendens kunde bli följden av att en långsiktigt ökande produktion skulle ge upphov till en stigande efterfrågan på pengar, samtidigt som penningutbudet var trögrörligt under metallmyntfot. Man hävdade dock att deflation eventuellt kunde motverkas genom utveckling av banksystemet och bankernas ökade kreditgivning via vad vi numera kallar bankmultiplikatorn, dvs. en ökning i omloppshastigheten V.

Resonemangen var ibland motsägelsefulla i det att man så snart man diskuterade de mera kortsiktiga förloppen, exempelvis i samband med exogena störningar, hävdades att penningmängdsförändringar kunde ha effekter på konsumtionen och i mindre mån produktionen. Även om det inte uttalades explicit, så drar vi slutsatsen att man avsåg långsiktiga tendenser i utsagorna att pengar inte har någon kausal koppling till reala faktorer, men att där fanns temporära effekter. Det är en hållning som har klara likheter med 1900-talets s.k. monetaristiska ansats. Detta förändrades delvis på 1830- och 1840-talen då den allt starkare currency-skolans företrädare intog en mer strikt hållning. På grundval av dess rent monetära analys av penningvärde/prisnivå och växelkurser, samt antaganden om perfekt flexibla priser avvisades alla tankar om reala effekter av penningmängdförändringar.

Analysen av s.k. "sedelrepresentativer", dvs. konvertibla sedlar och kortfristiga krediter, eller rena papperspengar var delvis också fondteoretiskt inriktad. Fondteorin går ut på att papperspengar får sitt värde - eller åtminstone stabilitet och "förtroende" - genom att vara konvertibla med och ha täckning av en ädelmetallreserv. Rosenblads resonemang kring effekter av förändringar i M och slutsatsen om pengars neutralitet var därigenom inte lika rättfram och klar som den enkla kvantitetsteorin kan ge sken av. En hastig och kraftig ökning av M i form av "sedelrepresentativer" i förhållande till "fonden/ädelmetallreserven" skulle exempelvis leda till att förtroendet rubbas för framtida betalning i "full valuta", dvs. metallisk valuta. Ett urholkat förtroende skulle i sin tur leda till ett urholkat värde, inflation och fallande växelkurs hos pappersvalutan, vars produktionskostnad inte har någon anknytning till dess nominella värde. Detta är något helt annat än kvantitetsteorins utbuds- och efterfrågemekanism.

Den så kallade fondteorin som växte fram på 1810-talet var förvånansvärt seglivad. Den existerade vid sidan av - eller fungerade snarare som komplement till - kvantitetsteorin i debatterna under i stort sett hela perioden. Fondteorin, som påkallades av att penningmängden i Sverige utgjordes av metallisk valuta som i huvudsak förvarades i riksbanken som reserv för utgivning av sedlar, gick ut på att penningvärdet bestämdes av sedeltäckningsgraden. Fondteorin var en sorts förtroendeteori. Om proportionen mellan sedelstock och "fond" rubbats implicerade teorin att förtroendet för sedelns värde också förändrades. Ett exempel på en mer framstående ekonom och politiker som hade ett kombinerat fondteoretiskt och kvantitetsteoretiskt synsätt var Bernhard Rosenblad. Fondteorins inflytande växlade dock över tiden. Vid exempelvis riksdagen år 1834/35 yttrade flera av de mer framstående debattörerna plötsligt att en bestämd proportion mellan "fond" och sedlar var onödig och vissa kunde inte begripa varifrån "läran" om en bestämd proportion kommit. For de mer kvantitetsteoretiskt orienterade ekonomerna i riksdagen bestod det väsentliga i proportionen mellan metallisk reserv och sedelstock tjänade som regulator för penningutbudet i form av sedelutgivning. Eftersom den långsiktiga ökningen av det internationella utbudet av metallisk valuta bestäms av gruvproduktionen i världen blir dess utbudsökning långsam, och genom att villkora utbudsökning av papperspengar med en proportion till utbudet av metallisk valuta så skulle man kunna åstadkomma en försiktig utbudsökning också av sedelstocken.

För att ytterligare komplicera saken bör även påpekas att det också var vanligt att man uppfattade att förändringar i konsumtionsefterfrågan kunde spilla över direkt på ökad importefterfrågan och att via valutamarkanden påverka den externa växelkursen utan att prisnivån nödvändigtvis påverkats. Vid sidan av den rent monetära analysen av växelkurser och extern anpassning i termer av "price specie flow mechanism" fanns uppfattningar där penningvärdet/prisnivån och köpkraftsparitetsresonemangen hade en mer undanskymd roll. Dessa ansatser hade likheter med vad som under 1900-talet har benämnts "monetary approach to the balance of payments". Vi tolkar det som att man föreställde sig att penningmängdförändringar har effekter på konsumtionsefterfrågan (nominella disponibla inkomster) och att denna efterfrågan kunde ha direkta effekter på importen, vilket vid oförändrad export, skulle ha en effekt på växelkurserna. Resonemangen präglades ofta av en sammanblandning av dessa olika mekanismer, vilket, med lite välvilja, kanske kan tolkas som att man förstod att det fanns flera ganska olika verksamma mekanismer. Det skedde emellertid på bekostnad av analytisk tydlighet.

Uppfattningen om nyttan av ett stabilt penningvärde/prisnivå och av stabila växelkurser grundade sig i det då relativt nya klassiska analyskomplexet av produktion och ekonomisk tillväxt. Men i den därtill anknutna retoriken användes fraser som att värna om "äganderättens helgd", vilket också kunde attrahera något mindre teoretiskt bevandrade riksdagsmän. Kapitalackumulationen är tillsammans med teknologisk förändring den ekonomiska tillväxtens motor, enligt detta synsätt. Vådan av penningvärdeförändringar, inflation eller deflation, ansågs vara att de leder till oförutsägbara omfördelningar mellan borgenärer och gäldenärer via vidhängande realränteförändringar. Detta skapar osäkerhet på kapital- och kreditmarknaden, vilket i sin tur driver upp räntefoten, resonerade man. Eftersom räntan har ett inverterat förhållande till investeringarna, enligt den klassiska s.k. "loanable funds theory of investment", skulle ett instabilt penningvärde hämma ekonomisk utveckling och tillväxt. Dessutom hade man en teori att instabiliteten i penningvärdet också hämmade framväxten av ett fungerande banksystem i Sverige, vilket också skulle gynna kapitaltillgången och allokeringen av "loanable funds" i Sverige.

Den i England på 1830-talet uppblossande striden mellan de s.k. currency- och banking-school hade en klar svensk parallell, enligt vår uppfattning. Den s.k. currencyprincipen var en mycket ortodox tolkning av bullionism och kvantitetsteori, som hävdade att ett valutasystem med en blandning av mynt och sedlar bör utformas så att det fungerar som om det vore ett rent metallmyntsystem, dvs. att den totala stocken mynt och sedlar varierar som om det bestod endast av metallisk valuta, vilket skulle vara självreglerande enligt Humes price specie flow mechanism. Den svenska varianten av den s.k. currency-skolan företräddes främst av Emil von Troil och J. P. Lefrén. En av våra slutsatser är att currency-teoretikerna i Sverige kan tillskrivas förtjänsten av att ha renodlat de penningteoretiska resonemangen, vilket bl.a. fick till följd att den seglivade fondteorin hamnade allt mer i skymundan. De förde, genom sin rent monetära analys av penningvärdets bestämning, över fokus på att det är proportionen mellan penningmängden och den totala produktionen ("tillgången på varor") som är väsentlig. En förändring av penningmängden förändrar konsumtionsefterfrågan och, om produktionen är oförändrad, leder detta till att prisnivån förändras/penningvärdet förändras proportionellt.

Grupper av riksdagsledamöter förefaller dock ha intagit en mer moderat hållning som i stora stycken påminner om den s.k. bankskolans opposition i England. Där återfanns bl.a. Skogman, Agardh, Frölich och Rosenblad. Opponenterna, uteslutande med en bullionistisk grundsyn, tvivlade oftast inte på att överutgivning av sedlar kan förekomma, men ansåg att det inte finns något direkt och exklusivt samband mellan sedelstock och prisnivå. Däremot trodde man, till skillnad från currency-skolan, på existensen av reala konjunkturvariationer och exogena chocker mot betalningsbalansen och att det är vid kristillfällen som penningpolitiken kan ha stabiliserande, kontracykliska effekter. Vi har också kunnat konstatera att dessa åsikter ofta hade en genomtänkt teoretisk grund. Bernhard Rosenblad presenterade redan 1823 beskrivningar av konjunkturförlopp och analyser av hur penningpolitiken kan dämpa, eller åtminstone inte förstärka, konjunktursvängningar. Där finns också kopplingar till engelska och franska ekonomer som brukar karaktäriseras som protokonjunkturteoretiker. Denna analys av penningpolitikens potential stod i bjärt kontrast mot currencyskolans automatiska anpassning.

Vi anser att det finns anledning att ifrågasätta existensen av en enhetlig "banking school". I Sverige liksom i England utgjordes "skolan" av en heterodox blandning av åsiktsriktningar. Dessa har ibland betecknats som inflationister eftersom några av deras argument var influerade av "real bills doctrine". Real bills doctrine hävdar att en bank som ger ut mer papperspengar genom att diskontera växlar som baserats på verkliga affärstransaktioner kan inte orsaka inflation genom att sådan kredit- och sedelutgivning endast tillfredsställer en efterfrågan baserad på en ökad ekonomisk verksamhet. Varje överutgivning kommer att återvända till banken enligt lagen om återflöde (law of reflux) som framfördes av Adam Smith och omfamnades av antibullionister under det tidiga 1800-talets debatt. I England var John Fullarton i stort sett den ende som helt kan placeras in i "banking School", medan de flesta var övertygade bullionister som ifrågasatte currency-skolans rent monetära analys som uteslöt alla andra faktorer och inte gjorde åtskillnad mellan kort och lång sikt. Man måste alltså fråga sig om currencyprincipens svenska motståndare verkligen var motståndare mot kvantitetsteorin eller analysen av pengars neutralitet. Det bör betonas att opponenterna på riddarhuset ingalunda var anhängare av real bills doctrine. Bl.a. Rosenblad avvisade blankt doktrinen och hävdade att en banks sedelutgivning och kreditgivning över vad han kallade dess "naturliga gränser" (i regel inte klart definierade) var inflationsdrivande och destabiliserande. Opponenterna avvisade på motsvarande sätt den så kallade hypoteksteorin - dvs. en svensk variant av real bills doctrine - som hävdade att riksbanken obehindrat borde kunna expandera sin kredit- och sedelutgivning till fastigheter så länge det finns goda hypotek, eftersom en sådan kredit- och sedelutgivning endast tillfredsställer en legitim kreditefterfrågan. Så sent som på 1840-talet fanns emellertid någon enstaka riksdagsledamot som framförde hypoteksteoretiskt färgade argument. Currencyskolans svenska motståndare var nästan uteslutande bullionister som, liksom Ricardo på sin tid, ansåg att konvertibilitet i sig borde räcka som norm för penningpolitiken. Ett lysande undantag finns i Frölich som med tiden anlade en antibullionistisk hållning. De avvisade ingalunda uppfattningen att förändringar av penningmängden kan ha inflatoriska och deprecierande effekter.

Vi skulle vilja föreslå att Andréens benämning realisationsvänner i doktrinhistoriska sammanhang istället benämns bullionister. Med bullionister menas i detta fall den internationellt gängse Ricardianska benämningen som med ett kvantitetsteoretiskt synsätt betonar att ädelmetallvaluta är stabil på grund av att dess utbud är trögrörlig, till skillnad från äldre tiders bullionister som hade föreställningar om ädelmetallers inneboende värde.

Currencyprincipen fick gehör i riksdagen på 1840-talet och kom att tillämpas i penningpolitiken från och med 1845 års bankoreglemente. Vi har försökt reda ut dels varför den ortodoxa tolkningen fick ett så starkt genomslag och varför den kom att få en strikt tillämpning i penningpolitiken genom att jämföra utvecklingen i Sverige med den i England vid samma tid. En stark hypotes är att aktuella ekonomiska händelser av kriskaraktär bidrog till genomslaget. Det är också ett gemensamt drag i både England och Sverige vid ungefär samma tid. En andra något mindre stark hypotes är att är att genomslaget och tillämningen kan ses som ett utfall av en längre process av politik-inlärning, eller "error-learning". Vi drar slutsatsen att detta element hade större betydelse i det engelska fallet än i det svenska.

Privatbankfrågan fick en grundlig behandling under riksdagen 1834/35. Det blev emellertid inte någon lag vid detta tillfälle och orsakerna bakom detta är grundligt utredda sedan tidigare av framför allt Göran B. Nilsson. Riksdagens omfattande utredningar och debatter gav dock en ingång till ingående studier av såväl bank- som penningteoretiska uppfattningar bland riksdagsmännen samt om det fanns några ansatser till s.k. fribanktänkande. Lawrence H. White har dessutom urskiljt en free banking school i Storbritannien på 1800-talet. Han anser att de flesta som hittills ansetts tillhöra banking school istället bör kategoriseras i en free banking school. Vår slutsats är att det fanns ett starkt element av fribanktänkande bakom förslagen, bl.a. David Frölich och Gustaf Hjerta. Inte i den meningen att banksystemet skulle vara helt oreglerat, men däremot att bankerna bör tillåtas att hålla sig med egen sedelutgivning. Det fanns dessutom ett antal referenser till engelska bankteoretiker i debatten i riksdagen, bl.a. till Henry Parnell som i fribanksammanhang brukar betraktas som den mest framträdande teoretikern. Där fanns också analysen att ett fritt banksystem ger monetär stabilitet genom att det ligger i bankernas eget intresse att vara "försiktiga" (prudent). Här återstår emellertid visst arbete innan mer definitiva resultat kan redovisas.

En intressant fråga är hur "pengar" definierades under denna tid som i så hög grad präglades penningteoretiska och penningpolitiska kontroverser? (Med den tidens språkbruk användes begreppen finansteori snarare än penningteori och finansfrågor snarare än penningpolitiska frågor) I början av 1820-talet skiljde man mellan tre typer av pengar; metallmynt, metallkonvertibla papperspengar och ren pappersvaluta. Metallmynt benämndes på bullionistiskt manér reellt- eller verkligt mynt. Konvertibla papperspengar benämndes "representativt mynt" med den innebörden att de representerar metalliska pengar till samma nominella belopp eller "kreditmynt", vilket ur fondteoretisk synvinkel syftade till att dess värde delvis är beroende av förtroendet för stabiliteten i dess framtida värde/konvertibilitet. Rosenblad gav den rena pappersvalutan det negativt klingande epitetet "tvångsmynt". Papperspengar - även ickekonvertibla - ansågs kunna ha ett värde som bestämdes i samspelet mellan utbud och efterfrågan. Såväl av staten utgivna sedlar och depositionsbevis som privat utgivna sedlar och enskilda kreditförbindelser definierades som pengar, eller representativt mynt om konvertibilitet förelåg. Vi menar att definitionen av pengar gradvis snävades åt kring definitionen "papper och mynt med användning som bytesmedel" mellan 1820 och 1845 under de penningpolitiska och bankpolitiska debatterna. Kulmen nåddes med currencyskolans analys och dess upptagenhet med "sedlar" i nuvarande bemärkelse, vilket måhända var att gå för långt.

Vi har också studerat olika metodologiska ansatser i den ekonomiska analysen bland ekonomerna i kretsen av riksdagsmän. Den logiskt deduktiva metoden hade genom David Ricardo nått nya höjder i England på 1810-talet. Vi vill påstå att de mest framstående svenska ekonomerna, t.ex. Bernhard Rosenblad, redan på 1820-talet började resonera i logiskt deduktiva termer även om analyserna hade ofta också induktiva element och var fulla av historiska lärdomar. De kvantitetsteoretiska resonemangen var utpräglat deduktiva. Vi har också funnit ett exempel på en utpräglat induktiv ansats i F. B. von Schwerins arbeten och analyser. Schwerin, som var starkt historieintresserad, grundade sin kvantitetsteoretiskt färgade hållning på en historiskt kvantitativ analys. En mycket ren logiskt deduktiv analys präglade framför allt currencyskolans analys på 1830- och 1840-talen, vilken avvisade alla invändningar som grundade sig på "verkliga" observationer och tolkningar.

Publikationer

Lobell H (2003) "Penningteoretiska riktningar i riddarhuset vid riksdagarna 1834/35 och 1844/45. Skillnader, likheter och influenser från kontroversen i England". Paper presenterat på det Ekonomisk-historiska mötet i Lund 2003.

Eva Klang-Vänerklint, Håkan Lobell & Lars Pettersson (2004) "Monetary Debates and Events in Sweden and Britain. A Comparative Approach to the Development of Monetary Theory and Policy from Resumption to the Act of 1844." Paper presented at the Fifth European Social Science History Conference, Berlin, 2004.

Lobell, H. (2006) Institutions, Events and Theory. A Comparison of the Monetary Policy Shifts of 1844/45 in England and Sweden. Lund Papers in Economic History. 2006:102, Lund.

Lobell, H. (under review-granskning) "Ekonomporträttet: Bernhard Rosenblad (1796–1855)" Ekonomisk Debatt.

Påbörjade arbeten:

Lobell, H. (manuskript) "Ekonomporträttet: David Frölich (1788–1862)"

Lobell, H. (manuskript) "Ekonomporträttet: F. B. von Schwerin (1764–1834)"