Åsa Carlson, praktisk filosofi, Stockholms universitet

Vetenskaplig redovisning

Forskningsresultaten från projektet kan delas upp i tre grupper med rubrikerna (i) emotioner och intentionalitet; (ii) Emotioner och metaetik; samt (iii) Emotioner och handlingsförklaringar. De viktigaste resultaten är för (i) att intentionaliteten, d.v.s. emotionens egenskap att vara riktad mot ett objekt, bäst förklaras av subjektets tolkning av vad som orsakar emotionen; för (ii) att de icke-kognitivistiska metaetiska inriktningarna - emotivism och expressivism - lider av en oklarhet när det gäller hur attityder relaterar till sina objekt; samt för (iii) att vissa intentionala handlingar bäst förklaras av att agenten, när hon utförde handlingen, var i ett emotionellt tillstånd, vilket strider emot den förhärskande så kallade humeanska förklaringsmodellen. Nedan följer en mer utförlig redogörelse för var och en av de tre grupperna.

Emotioner och intentionalitet

I projektet har David Humes teori om passionerna (med nutida termer, emotionerna), presenterad i hans monumentala verk A Treatise of Human Nature (först publicerad 1739-40), fått representera de så kallade feeling-teorierna om emotioner. Också nutida feeling-teorier har studerats, t.ex. Jesse Prinz, Gut Reactions från 2004. (Se nedan.) Nutida teorier fokuserar dock mer på fysiologi och psykologiska och andra empiriska forskningsresultat än på förhållandet mellan känslan och dess objekt, varför dagens feeling-teorier har mindre att säga om intentionalitetsproblematiken än t.ex. Humes teori har. Problemet är dock generellt: feeling-teorier om emotioner hävdar att en emotion är en känsla till skillnad från någon slags kognition, t.ex. en trosföreställning, så som kognitiva teorier om emotioner anser (obs! kognitivsm inom emotionsteorin är inte detsamma som inom metaetiken). I och med detta får feeling-teorier dock svårt att förklara hur emotioner kan ha objekt, så kallade intentionala objekt. Vi antar ju i allmänhet att den som är rädd, är rädd för något, att den som är glad, är glad över något o.s.v. Kognitiva teorier dras, å andra sidan sett, med problemet att förklara emotionens affektiva element. Trosföreställningar anses i allmänhet inte kännas på något särskilt sätt. Den lösning på intentionalitetsproblemet som projektet föreslår i relation till Humes teori kan tillämpas på feeling-teorier generellt.

Beskrivning av problemet
Avsikten med Humes teori om passionerna - kanske med teorin om medvetandet som helhet - är att förklara vad moral är, d.v.s. att tillhandahålla en metaetisk teori. Hume antar att moraliska omdömen eller värderingar är en sorts passioner (emotioner i nutida terminologi), eftersom moralen motiverar till handling, vilket förnuftet enligt honom inte ensamt kan göra (Treatise 3.1.1.6). Enligt Humes uppfattning kan förnuftet delas in i, å ena sidan, demonstrativt eller abstrakt resonerande, t.ex. matematik, och, å andra sidan, empiriskt resonerande om sannolikheter och kausalsamband. Demonstrationer handlar alltså om relationer mellan idéer medan det empiriska resonerandet handlar om fakta. Trosföreställningar som uppstått genom demonstration eller kausal slutledning motiverar inte ensamt till handling. För att vi ska (tendera att) handla krävs också en attityd, en passion. Säg att någon tror att nästa buss söderut går om tio minuter. För att detta ska motivera personen till handling krävs en passion, t.ex. en önskan att åka med bussen för att komma hem.

För att en passion ska motivera till handling eller vara en värdering, moralisk eller inte, måste passionen ha ett objekt, ett så kallat intentionalt objekt. Personen måste vilja åka med bussen för att komma hem, bli glad över att se bussen komma, etc. Objektet får emellertid inte representeras av passionen, eftersom passionen då skulle bli en del av förnuftet (jämför om kognitiva teorier och trosföreställningar ovan). Hume delar in medvetandets perceptioner (varseblivningar) i idéer och intryck och de varseblivningar som representerar är idéer. Idéer är kopior av intryck och en enkel idé representerar därför innehållet i ett intryck. I egenskap av kopior kan idéer vara sanna, riktiga kopior, eller falska, felaktiga kopior, och tillhör därför förnuftet. Intryck, t.ex. passioner, å andra sidan, är inte kopior av något och kan därför inte vara sanna eller falska. De tillhör därför inte förnuftet (Treatise 2.3.3.5). Idéns relation till objektet (intryckets innehåll) är representation eller kopiering men vilken är passionens relation till dess objekt?

En kroppslig känsla har inte något objekt och är därför inte intentional. Huvudvärk, t.ex., handlar inte om något, är inte riktat mot något, så som passionen är. Huvudvärken handlar inte om huvudet, åtminstone inte på samma sätt som en önskan att huvudvärken ska upphöra handlar om huvudet och värken. Önskan, en passion, är till skillnad från huvudvärken riktad mot något, mot huvudvärken och dess upphörande. Huvudvärk är heller inte en värdering av huvudet. Möjligen gör vi en värdering med huvudvärken som empirisk bas: personer som ofta har huvudvärk mår inte bra. Passionen är alltså mer intellektuell än den kroppsliga känslan, men passionen är ändå inte en idé (den är inte en kognition, d.v.s. en trosföreställning).

Hume skiljer mellan direkta och indirekta passioner. För en direkt passion är orsaken och (det intentionala) objektet identiska; för de indirekta är orsaken och (det intentionala) objektet olika. Glädje är en direkt passion: vi blir glada av något, av att få hjälp med något t.ex., och är glada över detta. Den moraliska känslan liksom t.ex. stolthet är däremot är indirekt. Den indirekta passion som Hume diskuterar mest ingående är just stolthet och hans exempel är en persons stolthet över sitt vackra hus. Personen äger ett vackert hus; idén om det egna vackra huset väcker en lustfylld kroppslig känsla hos personen; denna känsla övergår i den kvalitativt likartade passionen stolthet; orsaks-idén om det vackra huset associeras med idén om jaget, vilken också sägs produceras av stoltheten. Detta kallar Hume för den dubbla relationen: det finns en relation mellan känslor, mellan den kroppsliga lustfyllda känslan och passionen stolthet, och det finns en relation mellan idéer, mellan orsaks-idén om det vackra huset och objekts-idén om jaget.

Humes egen förklaring av passionens intentionalitet är den mänskliga naturen. Vi är av naturen sådana att stolthet alltid producerar idén om jaget. Detta är inte särskilt upplysande. Och trots att relationen mellan stoltheten och idén om jaget är kausal och därmed kontingent, så producerar stoltheten alltid jag-idén. Men om det är så, varför behöver Hume då den så kallade dubbla relationen? Hume antar att varje sorts passion har en speciell fenomenologisk kvalitet. I dag vet vi att detta är ytterst tveksamt. Dels är de involverade fysiologiska processerna desamma i flera typer av emotioner, vilket talar emot att de upplevs olika. Dels är det svårt att genom introspektion skilja mellan kvaliteten hos vissa typer av emotioner. Skuld och skam känns nog likadant, liksom ilska och frustration. Det är snarare objektet för emotionen som bestämmer av vilken typ den är. Vi känner skuld för handlingar men skam för utseende, belägenhet etc. Vi blir arga på personer men frustrerade av icke levande objekt som datorer.

Kritiserade lösningar
Intentionalitet brukar beskrivas som medvetandets riktadhet mot objektet. Detta är ett psykologiskt kriterium och alltför vagt. Intentionalitet och intentionala objekt (det tänkta på objektet; objektet som existerar i medvetandet) diskuterades flitigt under medeltiden, då man skilde mellan mentala akter och deras - intentionala - innehåll. Det är inte alls otänkbart att Hume kände till termen, även om han aldrig använder den. Lilla Alanen (Reflection and Ideas in Hume's Account of the Passions (2005) Whiting och Williams (red.) Persons and Passions, Notre Dame, IN: University of Notre Dame Press) tolkar Hume som om passionen är en medvetandeakt vilken har ett innehåll; i akten stolthet är innehållet alltid jaget. Alanens hypotes förklarar hur passionen kan ha ett objekt men den förklarar inte varför objektet för stoltheten alltid är jaget.

Intentionaliteten är en relation mellan medvetandet och objektet det är riktat mot, men relationer implicerar att relata existerar men det intentionala objektet behöver inte vara något existerande: någon kan vara rädd för spöken. Om man, för att komma undan detta problem, säger att det intentionala objektet bara existerar i medvetandet, så existerar objektet i alla fall. Man kan ju anta olika typer av existens, dels i yttervärlden, dels i medvetandet. Men om någon är rädd för spöken, så är hon rädd för att det ska komma riktiga spöken. Dessa och andra problem har lett till kognitiva teorier som reducerar emotioner till trosföreställningar. Att X är rädd för spöken skulle kunna beskrivas som att X tror att spöken existerar och är farliga. En sådan kognitiv tolkning av Hume gör Donald Davidson (Hume's Cognitive Theory of Pride (1989) i Essays on Actions and Events, Oxford: Clarendon Press). En kognitiv tolkning skulle Hume förstås inte acceptera, eftersom själva känslan, affekten, försvinner ur bilden. Passionen i form av en trosföreställning är sann eller falsk och därmed en del av förnuftet. (I Davidsons tolkning är passionen identisk med dispositionen att acceptera ett visst värdeomdöme.) Men då är passionen inte längre motiverande på det sätt som Hume tänkte sig.

Annette C. Baier tolkar däremot Hume som att relationen mellan passionen och objektet är rent begreppslig: stolthet kan inte ha något annat objekt än jaget (Hume's Analysis of Pride (1978) i The Journal of Philosophy, No. 75). Det är ett steg i rätt riktning men en begreppslig relation räcker inte för att förklara varför idén om det egna vackra huset ger upphov till stolthet istället för t.ex. glädje, som ju har en liknande fenomenologisk kvalitet.

Projektets lösning
Den lösning på Humes problem, liksom för feeling-teorier generellt sett, som projektet erbjuder är följande. I Humes exempel orsakas stoltheten av idén (i nutida terminologi, en trosföreställning) om det vackra huset som personen äger. Stoltheten är också begreppsligt relaterad till det partikulära objektet - mitt vackra hus - tack vare det formella objektet, vilket tillsammans med andra kriterier (se nedan) identifierar passionen som en passion av en viss typ. Det formella objektet är en term myntad av Anthony Kenny (Action, Emotion and Will (2003) andra upplagan, London: Routledge) och betecknar de villkor ett partikulärt, ofta konkret, objekt måste uppfylla för att vara föremål för en viss typ av emotion. Det formella objektet för stolthet är, kort sagt, jaget: man kan, av begreppsliga skäl, bara vara stolt över sig själv eller något nära relaterat till en själv. Det partikulära objektet, däremot, är det objekt som subjektet för emotionen tror orsakar passionen. Man kan missta sig om orsaken; passionen kan orsakas av en drog t.ex. Eftersom det partikulära objektet kan matcha flera formella objekt, ens vackra hus kan ge upphov till glädje såväl som till stolthet, behövs fler kriterier än det formella objektet för att avgöra av vilken typ emotionen för handen egentligen är, d.v.s. för att identifiera den som stolthet eller glädje, i Humes exempel.

Emotionens identitet bestäms därför inte bara av (a) den antagna orsaken utan också av (b) symptom (fysiologiska reaktioner, känslouttryck) och, eftersom passionen är motiverande, av (c) handlingar och handlingstendenser. I Humes exempel med det vackra huset beror passionens identitet därför även på personens reaktioner och handlingar. På basis av (a) - (c) tolkar subjektet sin kroppsliga känsla som en passion av det ena eller andra slaget. Hon, så att säga, ögonblickligen tillskriver ett formellt objekt till passionen och därmed en identitet, i det diskuterade exemplet glädje eller stolthet, till den känsla hon erfar. Detta ska dock inte förstås som om personen fäller ett omdöme om objektet. Hon tolkar och begreppsliggör därmed sin känsla, med hjälp av evidensen (a) - (c). Tolkningen gör känslan till en passion av en viss typ. Det finns alltså en indirekt kausal relation mellan det subjektet antar vara orsaken - det partikulära objektet - och passionen. Men det finns också en begreppslig relation däremellan tack vare det formella objektet. Relationen mellan (antagen) orsak, tolkning och passionstyp är därför kausal men nödvändig. Tolkningen orsakar en passion av en viss typ, med en viss identitet, vilken beror på orsaken, symptomen och handlingarna. Beskrivningen av det formella objektet, omdömet som det partikulära objektet måste matcha, är förstås inte någon konstituent hos passionen. Inte heller förklarar det passionen. Tvärtom motsvarar beskrivningen av det formella objektet värderingen av det partikulära objektet.

Denna tolkning stämmer mycket väl med Humes begreppsapparat och beskrivning av passionerna. T.ex. gör den reda för hans så kallade dubbla relation mellan känslor och idéer. Vidare finns det psykologiska teorier om emotioner som just hävdar att emotionens identitet beror på subjektets egen tolkning av den kroppsliga känslan (t.ex. Schachter och Singer 1962).

Ytterligare ett resultat av projektet är att Humes teori inte innehåller två subjektsbegrepp, ett metafysiskt och ett socialt-emotionellt. Som bekant kritiserar Hume på ett kontroversiellt sätt tanken att det finns ett substantiellt subjekt, ett jag som har varseblivningarna. Jaget är bara en ström av varseblivningar, av intryck och idéer. Många har ansett detta otillfredsställande och därför tolkat Hume som om han menar att den idé om jaget som stoltheten ger upphov till är en annan idé än den han dekonstruerar i den första boken av Treatise. Projektet visar dock att de passager i första och andra boken av Treatise som skulle kunna utgöra textbelägg för en sådan tolkning (Treatise 2.1.11.4; 1.4.6.5) bäst läses som om Hume är konsekvent när det gäller jaget.

Emotioner och metaetik

Enligt den metaetiska emotivismen är moraliska satser uttryck för attityder, för känslor av gillande eller ogillande gentemot något, t.ex. en handling. Den nu så aktuella expressivismen står för en liknande uppfattning. Moraliska satser uttrycker om inte emotioner så accepterande eller förkastande av normer för när det är rationellt att ha moraliska emotioner som skuld eller skam. Men moraliska omdömen, vilka kan uttryckas i satser, ska fortfarande förklaras av emotioner och inte tvärt om. Med andra ord finns här stora likheter med Humes syn. Så här skriver en av de mest kända expressivisterna, Alan Gibbard: "we as observers could explain feelings of guilt only if we could attribute the concept of fault. We would need to understand thinking oneself at fault before we could explain feeling guilty. If all that were so, then on pain of circularity we could not invoke feelings of guilt to explain thinking oneself at fault - whereas that is what norm-expressivism tries to do" (Alan Gibbard, Wise Choices Apt Feelings 1994, 148).

Likheten med Hume gör att expressivismen (liksom den tidigare emotivismen) står inför samma problem som Hume och andra feeling-teoretiker, nämligen att förklara hur emotioner kan ha intentionala objekt trots att emotioner inte antas vara kognitiva i bemärkelsen trosföreställningar eller möjligen önskningar. Om emotioner är önskningar kan intentionaliteten förklaras på samma sätt som för trosföreställningar. Önskningar och trosföreställningar är båda propositionella attityder och har propositioner som objekt, givet en viss förståelse av önskning. (Enligt denna förståelse är skillnaden mellan en trosföreställning och en önskning att de, metaforiskt talat, har olika directions of fit.) Intentionaliteten hos önskningen och trosföreställningen består i att vara just en sådan attityd relaterad till en proposition. Men detta är alltså inte den relevanta förståelsen av emotioner för expressivismen. Expressivisten vill ju att emotionen, känslan, ska vara den empiriska grunden för det moraliska omdömet. Då kan känslan inte redan vara propositionell. Så här formulerar Gibbard problemet: "Emotions are cognitive in some clear respects: When I am angry I am normally angry at someone for something he has done. Normal anger is directed in a way that warm glows and tickles are not. Abnormal anger may be undirected; but normal, directed anger is not a mere sum of this undirected anger and a belief. A theory of emotions, then, must explain how guilt and anger can be about something" (Alan Gibbard, Wise Choices Apt Feelings 1994, 132).

Gibbard utarbetar inte någon egen teori om emotioner utan förlitar sig i första hand på teorier som hävdar att emotioner är biologiska anpassningar (biological adaptions), vilket passar hans evolutionistiska anspråk. Ett resultat av det här redovisade projektet är att sådana teorier inte uppfyller alla de villkor Gibbard ställer på en teori om emotioner. Bland annat uppfylls inte villkoret att emotioner som sådana, alltså oavsett subjektets trosföreställningar, handlingstendenser och symptom (se ovan), har intentionala objekt. Gibbard måste ställa detta orimliga krav på teorin eftersom hans expressivistiska metaetiska teori är beroende av att vi kan erfara irrationella emotioner, emotioner som inte passar situationen (irrationella emotioner är inte detsamma som oriktade eller vaga emotioner). Det moraliska omdömet ska ju förklaras av emotionen och inte tvärt om.

Vidare visar projektet att det inte hjälper att istället kombinera expressivismen med en av dagens mest avancerade feeling-teorier, nämligen Jesse Prinz teori från 2004. Prinz försöker lösa problemet med intentionaliteten genom att identifiera det intentionala objektet med det formella objektet medan det partikulära objektet identifieras med orsaken till emotionen (jämför Humes teori ovan). Men detta räddar inte Gibbard. Dels blir känslan riktad mot ett abstrakt objekt, vilket dessutom är detsamma för varje partikulär emotion av en och samma typ. Dels, och viktigare, är det formella objektet för moraliska emotioner, t.ex. skuld, ett normativt omdöme (det är förmodligen inte möjligt att formulera rent deskriptiva formella objekt för moraliska emotioner). Den som känner skuld, känner skuld eftersom hon identifierar sin handling som en moralisk överträdelse, med andra ord föregår omdömet emotionen och kan därför inte förklaras av emotionen. Detta är precis vad Gibbard m.fl. metaetiska icke-kognitivister försöker undvika. Emotivister och expressivister är i behov av emotionsteorier som kan förklara intentionaliteten utan att göra emotionen alltför kognitiv.

Emotioner och handlingsförklaringar

Inom handlingsfilosofin är en viss kombination av idéer förhärskande: den så kallade humeanska teorin om motivation eller standardförklaringen av intentionala handlingar, i en eller annan version (den humeanska teorin skiljer sig från Humes teori: det som motiverar är enligt Hume passioner av olika slag, inte bara önskningar; passionerna motiverar tack vare sin affekt och inte tack vare sin så kallad direction of fit; intentioner spelar en roll i Humes teori o.s.v.); reduktion av emotioner till trosföreställningar och/eller önskningar; samt reduktion av intentionalitet till attityder gentemot propositionella innehåll. De senare två idéerna är förstås relaterade men den som accepterar den humeanska teorin behöver inte acceptera också dem. Alla tre ingredienserna finns dock hos Donald Davidson (Essays on Actions and Events (1980) Oxford: Clarendon Press), vilket förmodligen förklarar deras utbredning. Ett resultat av detta projekt är att vissa intentionala handlingar bäst förklaras av att agenten befann sig i ett visst emotionellt tillstånd när hon utförde handlingen. Det talar alltså emot att den humeanska teorin förklarar alla intentionala handlingar, att intentionala handlingar t.o.m. bör definieras som handlingar vilka förklaras av den humeanska teorin, vilket t.ex. Michael Smith vill göra (The Possibility of Philosophy of Action (1998) Bransen (red.) Human Action, Deliberation and Causation, Dordrecht: Kluwer Academic Publishers). Om vissa intentionala handlingar istället bäst förklaras av emotionella tillstånd, så följer det att emotioner inte bör reduceras till trosföreställningar och/eller önskningar, eftersom de då inte kan förklara handlingar på något annat sätt än den humeanska teorin. Därmed följer också att emotioner, om de förklarar handlingar, är intentionala i en annan mening är trosföreställningar och önskningar (i den här avsedda meningen). En emotionellt orsakad handling har nämligen många gånger samma objekt som emotionen har.

Rosalind Hursthouse försvarar i Arational Actions (The Journal of Philosophy, vol. 88, no. 2, 1991) idén att vissa intentionala handlingar inte görs p.g.a. skäl konstituerade av en mål-medeltrosföreställning och en till denna relaterad önskan. Hursthouses idé utvecklas i projektet genom att sättas i samband med Elizabeth Anscombes teori om handlingar (Intention 1957/2000 Harvard: Harvad University Press), samt genom att försvaras dels mot Michael Smiths kritik (referens se ovan), dels mot den kritik Davidson skulle kunna tänkas leverera och senare davidsonianer faktiskt har levererat (bl.a. Alfred R. Mele (1988) Effective Reasons and Intrinsically Motivated Actions, Philosophy and Phenomenological Research, vol. 48, no. 4). Eftersom många handlingar utförda p.g.a. emotioner inte är omedvetna eller på annat sätt uppenbart irrationella, är de intentionala trots att de inte görs för ett skäl (en mål-medeltrosföreställning plus därtill kopplad önskan). Dessa handlingar kan inte heller alltid sägas vara gjorda för att agenten ser något värdefullt i handlingen. Med andra ord kan de inte heller förklaras av Davidsons version av humeanska skäl (Davidsons definition kräver inte att skälen konstitueras av mål-medeltrosföreställningar utan den relevanta trosföreställningen kan vara ett värdeomdöme). Handlingar av denna typ förklaras därför bäst av att agenten befann sig i ett visst emotionellt tillstånd.

Om handlingsförklaringar kan hänvisa till emotioner, så som projektet visar, kan vi skilja mellan handlingar som görs för att agenten har ett skäl att göra dem och handlingar som görs för att agenten känner för att göra dem. En handling kan göras för att t.ex. uttrycka en känsla vare sig den finns där eller inte, men en handling kan också orsakas av en känsla: agenten känner för att utföra handlingen. Detta är en distinktion vi ofta gör i vardagslivet, som har stor betydelse för oss och som därför bör återspeglas av teorin. I och med distinktionen och förkastandet av den humeanska förklaringsmodellen som allenarådande återupprättas emotionen som ett icke reducerbart, intentionalt mentalt tillstånd.

Forskningsspridning

Forskningsresultaten har presenterats och ventilerats vid ett flertal tillfällen:
a) Konferenspapers
o Intentionality in Hume's theory of the passions, Åbo Univesity 2005.
o Intentionality, emotions and actions, ESPP conference, Lund 2005.
o Gibbard on moral emotions, ESPP conference, Genève 2007.
b) Föreläsningar (inbjuden talare)
o Hume, jaget och intentionaliteten, Filosofiska föreningen, Göteborgs universitet 2006.
o Emotioner och handlingsförklaringar, Filosofidagarna, Umeå universitet 2007.
o Hume's theory of the passions, updated, 35th Annual Hume Society Conference, Akureri, Island 2008.
c) Workshop
o Emotions and Self-Awareness, Stockholm universitet 2006.
d) Seminarier (förutom vid den egna institutionen)
o Intentionality in Hume's theory of the passions, filosofihistoriska seminariet, Uppsala universitet 2005.
o Humes theory of the passions, updated, högre seminariet i praktisk filosofi, Uppsala universitet 2007. 

Populärvetenskaplig redovisning

Hur ska vi bäst förstå och beskriva emotioner? Som känslor eller som tankar? Om vi säger att emotionen är en känsla får vi svårt att förklara hur den kan vara riktad mot något, mot ett objekt, t.ex. hur sorg kan vara sorg över någon anhörig som dött. Säger vi istället att emotionen är en tanke, en trosföreställning, får vi svårt att förklara hur den kan kännas. Jag tror många saker, t.ex. tror jag att Skövde ligger i Sverige, men det känns inte på något särskilt sätt. Känslor känns och detta får oss att bete oss på det ena eller andra sättet. En möjlighet är att den som har emotionen själv tolkar känslan som om den orsakas av något visst, kanske av något som just hänt. På så vis gör hon sin känsla till en emotion om ett visst objekt. Den som har sorg tror att den orsakas av förlusten av någon närstående, förutsatt att känslan är negativ. Hon kanske till och med känner igen den som just sorg. En positiv känsla kanske tolkas som glädje över ett positivt besked, om personen som erfar känslan just fått ett sådant. Hur känslan förstås beror med andra ord på dess kvalitet men också på vad subjektet tror är orsaken till känslan. Dessutom beror tolkningen på personens andra symptom som ansiktsuttryck, kroppsuttryck eller tendenser att handla. Hon kanske flyr i panik eller blir förstelnad av fasa och därmed förstår att hon är rädd för det som hon flyr ifrån. En sådan tolkning löser problemet med att känslan både känns och är riktad emot något objekt. Ändå gör tolkningen inte emotionen till en trosföreställning. Den som har sorg tror att någon närstående har dött och sörjer denna.

Emotioner har betydelse för hur vi värderar saker och ting och för hur vi väljer att handla. Om vi blir glada av att röra på oss, värderar vi kroppsrörelse som något bra och väljer kanske att springa runt i något motionsspår. Vi springer runt för att bli glada. Vi bryr oss om våra barn och skyndar oss hem för att hinna träffa dem. Detta är ett vanligt sätt att förklara avsiktliga handlingar på. Många filosofer tror till och med att det är det enda sättet. Men vissa handlingar förklaras bäst av att personen som utförde handlingen befann sig i ett emotionellt tillstånd, av att hon handlade på grund av en emotion och inte för att uppnå något med handlingen, för att... någonting. Om någon på grund av ilska över en trilskandes konservöppnare kastar ut öppnaren genom fönstret, är det säkerligen inte för att det ska gå lättare att öppna burken. Personen behöver inte vara förvirrad för att göra så, bara arg, och därför är handlingen avsiktlig. Hon är medveten om att hon slänger iväg konservöppnaren, att det inte kommer att hjälpa henne att få upp burken, men gör det ändå. Om vi accepterar att det finns sådana handlingar och att emotioner bäst förklarar dem, inser vi att emotioner inte bör beskrivas som trosföreställningar. I så fall skulle vi behöva säga att personen som kastar iväg konservöppnaren gör det för att... Ja, vaddå? För att få upp burken är det ju inte. För att uttrycka sin ilska? Det kan vara fallet men alla känslouttryck görs inte med avsikten att uttrycka känslan. I så fall finns det ingen spontanitet i världen och det vill vi väl ändå tro att det gör.

Publikationer

Philosophical Aspects on Emotions, Stockholm: Thales 2005. (Antologi färdigställd och tryckt 2005 tack vare medel från Vetenskapsrådet, Clara Lachmanns fond, Letterstedtska fonden samt Filosofiska institutionen, SU)
Butler’s unduly worry about Foucault (under omarbetning för SATS)
Intentionality in Hume’s theory of the passions (under omarbetning för Hume Studies)
Intentional action and emotion (under granskning)
Book review: Adoption matters! (2005) Haslanger and Witt (eds.) Cornell U. P., Theoria 2007:4.

Föredrag
Hume’s theory of the passions, updated (ska presenteras vid 35th Annual Hume Society Conference, Akureyri Island 2008 till vilken undertecknad inbjudits)

Arbeten under färdigställande
Gibbard on moral emotions
There is just one idea of self in Hume’s Treatise