ENGLISH REPORT

Adverbs as verbs in Formosan languages

The purpose of the project was to examine the phenomenon of adverbial verbs found in particular in the Formosan languages in Taiwan (they are also attested in a few other, mostly verb-initial, languages, e.g. Arabic, Maasai). The phenomenon implies that a certain set of adverbial meanings (usually at least frequency and manner adverbials) are realized by words which morphologically and syntactically behave like verbs (in that they occupy the position normally occupied by the verb, and bear typical verbal morphology). More specifically, the aim was to evaluate three possible hypotheses accounting for the phenomenon: 

a) whether these adverbial verbs represent the realization of the head positions (instead of the phrasal Specifiers) of functional adverbial projections above VP, along the lines of Cinque’s (1999) analysis accounting for adverb ordering; 

b) whether the phenomenon can be connected typologically with the verb-initial word order of the languages involved by proposing that both phenomena, as well as a tendency to realize quantifiers as matrix predicates, are derived by the same mechanism, a kind of predicate fronting;

c) whether this simply is an isolated lexical fact, i.e. if word class membership can be treated as a primitive which cannot be derived from semantic or grammatical features.

The research involved fieldwork with consultants, native speakers of two Formosan languages, Seediq and Bunun during three field trips to Taiwan (2006, 2007 and 2008). The fieldwork consisted of interview work and recording of spontaneous and elicited narrative. Interview work involved questionnaires concverning grammaticality of various constructions and combinations of construction, as well as translation tasks from Mandarin Chinese. Elicited narrative involved retelling of stories from the classical Pear Story film and the Frog Story picture book. 

The most relevant method for the investigation involved addressing the following questions, by means of elicitation. Answers to each question are given together with the question.

i) Does there seem to be any connection between predicative quantification and adverbial verbs?
As shown in Henningsson & Holmer (2008), the tendency towards predicative quantifiers found in Seediq can be independently motivated by the fact that weak quantifiers can not be realized in prototypically definite positions (predicative quantification is only obligatory when referring to the grammatical subject of the clause). It follows that there is no direct structural connection between this phenomenon and either adverbial verbs or verb-initial word order. This weakens the predication hypothesis.

ii) Are the adverbial verb constructions monoclausal or biclausal?
As shown in Holmer (in press) and in more detail in Holmer (2010, m.s.), the constructions where adverbial verbs are found are clearly monoclausal according to a varied set of tests. This conclusion makes the predication hypothesis untenable.

iii) How systematically are adverbial meanings realized as verbs?
As outlined in Holmer (in press) and shown in more detail in Holmer (2010, m.s.) the realization of adverbial meanings in the relevant languages is so systematic that a purely lexical analysis is implausible. Generally speaking, adverbials which have relatively low scope in received analyses are realized as verbs, whereas adverbials which take higher scope are not realized as verbs. This is too systematic for a lexical account, but falls out straightforwardly from a structural account along the lines of Cinque (1999). The generalization we can make is that adverbials are primarily heads, and secondarily verbs (i.e. they behave like verbs if they take scope which intervenes between V and Infl in the structure of the clause).

iv) Can adverbial verbs realize the full set of verbal morphology or only certain categories?
Adverbial verbs can realize verbal morphology of all types (tense, mood, voice) with two crucial exceptions: they can never occur in locative or instrumental voice, at least not preserving the meaning of these categories. This exception is counterevidence to the lexical hypothesis.

v) Can adverbial verbs cooccur with each other or with relativization?
As shown in Holmer (in press), there are appear to be no cooccurrence restrictions of any kind in this respect, except what might be expected for semantic reasons. This is counterevidence to the predication hypothesis.

vi) Is the ordering of adverbial verbs fixed or variable?
As shown in Holmer (in press) and in particular Holmer (submitted), adverbial ordering is not as strict as might be expected given the Cinque (1999) model. In fact, a language like Seediq displays exactly the same problems with respect to strict ordering as does English (cf. Ernst 2007 for a discussion of some of these problems). It appears the adverb ordering is subject to relative scope and other semantic considerations, rather than a universal hierarchy of functional categories. Given that this occurs in languages where the adjunction option espoused by Ernst (2007) is impossible, it follows that the issue of ordering must be independent from the issue of what kind of structure is found. This in turn weakens the objections raised by Ernst (2007) against the Cinque model, even for other languages.

To summarize, then, the results are rather mixed. Taken together, they indicate that the Cinque (1999) hypothesis is preferable to the other two hypotheses. At the same time, there seems to be some kind of correlation between verb-initial ordering and adverbial verbs (i.e. adverbial verbs are over-represented in verb-initial languages). This is a generalization that the predication hypothesis set out to account for. However, given that the predication hypothesis has been falsified, other accounts must be found for this correlation. In  Holmer (2010, m.s.), a possible diachronic path is suggested. This will be further explored in future work, when more data from other (non-Austronesian) language types has been collected.

An alternative account which might also solve this problem could be that the predication account fails, not because it is incorrect in essence, but because it has been tested on the basis of the view that predication involves a relation between two separate elements (implying that we expect such structures to be biclausal). However, if the “predication relation” (if we can call it that) is internally headed, then we would no longer expect the constructions to be biclusal, and both the Cinque model and the predication hypothesis might be correct, albeit on different levels. If this is the case, we would expect the languages in question to display other internally headed constructions, and here one obvious candidate to look at would be relativization (since the most publicized kind of internally headed structures are internally headed relativizations, cf. Basilico 1996). In fact, relative clauses in Formosan languages do display aberrant behaviour which could conceivably be derived from an internally headed structure.

Over and above the fact that internally headed relativizations are attested, at least as a surface phenomenon, in some Austronesian languages (Aldridge 2004), Formosan languages are the only known language group where Rel-N ordering cooccurs with V-initial word order. A possible account of this phenomenon in terms of internally headed structure is one of the topics of ongoing research within the research project "Information structure, prosody and the origins of Formosan relativization" (Swedish Research Council) which has just started. This can be seen as a spinoff effect of the research on adverbial verbs.

REFERENCES

Aldridge, Edith. 2004. Internally headed relative clauses in Austronesian languages. Language and Linguistics 5: 99–130.
Basilico, David. 1996. Head position and internally headed relative clauses. Language 72: 498-532
Cinque, Guglielmo. 1999. Adverbs and functional heads. Oxford: Oxford University Press
Ernst, Thomas. 2002. The syntax of adjuncts. Cambridge: Cambridge University Press
Ernst, Thomas. 2007. On the role of semantics in a theory of adverb syntax. Lingua 117:1008-1033
Henningsson, Lars-Åke. and Arthur Holmer. 2008. The distribution of quantification in Seediq. Working Papers 53: 23–41. Lund University: Dept. of Linguistics
Holmer, Arthur. (in press). Seediq adverbial verbs - a review of the evidence. To appear in: Raphael Mercado, Eric Potsdam & Lisa Travis (eds.). Austronesian Contributions to Linguistic Theory: Selected Proceedings of AFLA XIV. Amsterdam: John Benjamins.
Holmer, Arthur. (submitted). Evidence from Formosan for a unified theory of adverb ordering.
Holmer, Arthur. 2010. Project report: Adverbs as verbs in Formosan languages. M.s., available online at: http://person2.sol.lu.se/ArthurHolmer/AdvProjectReport.pdf

-----

SVENSK REDOVISNING

Adverbiella verb i formosanska språk

Syftet med projektet var att undersöka fenomenet adverbiella verb som förekommer framförallt i de formosanska språken (de austronesiska språken som talas i Taiwan), men även i vissa andra, huvudsakligen verbinitiala, språk, som t.e.x arabiska och maasai. Fenomenet innebär att vissa adverbiella betydelser (i synnerhet sättsadverb och frekvensadverb) uttrycks med ord som grammatiskt sett uppför sig som verb (de böjs som verb och uppträder i typiska positioner i satsen där verb förväntas). Mera specifikt gick projektet ut på att testa följande tre hypoteser kring detta fenomen:

a) huruvida dessa adverbiella verb är att se som realiseringen av huvudpositionerna i de adverbiella funktionella kategorierna som föreslagits av Cinque (1999), dvs att de skiljer sig från svenska adverb genom att svenska adverb sitter i specificerarpositionerna medan adverbiella verb sitter i huvudpositionerna;

b) huruvida fenomenet har någon typologisk koppling med verbinitial ordföljd, dvs om dessa två fenomen på något sätt kan deriveras med hjälp av samma mekanism (som också bör kunna derivera det faktum att kvantifierare som ‘många’ vanligtvis uttrycks som huvudpredikat);

c) huruvida det helt enkelt rör sig om ett isolerat lexikalt faktum, dvs att ordklasstillhörighet inte kan deriveras ur betydelse eller struktur, utan måste räknas som ett separat primitiv.

Forskningen, som byggde på informantarbete med modersmålstalare av 2 språk, seediq och bunun, innebar 3 fältresor till Taiwan (2006, 2007, 2008), där jag spelade in intervjuer och berättelser (berättelserna var dels spontana, dels baserade på film- och bokstimuli, bl.a. den kända bilderboken Frog Story, som saknar text, och den lika kända filmen designad just för sådana ändamål, Pear Story, som saknar tal). Dessutom användes enkäter där informanterna ombads att bedöma grammatikaliteten hos olika konstruerade exempel och översätta vissa andra meningar från mandarin.

I praktiken gick undersökningen ut på att besvara följande frågor (svaren och konsekvenser anges i direkt anslutning till frågan).

i) Verkar det finnas någon koppling mellan predikativa kvantifierare och adverbiella verb?
Henningsson & Holmer (2008) visar att det finns oberoende förklaringar till predikativa kvantifierare i språket seediq, nämligen att svaga kvantifierare som ‘många’ inte kan realiseras i positioner som är prototypiskt bestämda (dessutom är predikativa kvantifierare bara obligatoriska när de syftar på satsens subjekt). Av den anledning följer det att denna samförekomst av fenomen bara är en tillfällighet och saknar mera djupgående koppling. Detta försvagar predikationshypotesen.

ii) Består konstruktioner med adverbiella verb av en sats ellet två satser?
Det visas i Holmer (under tryckning), och än mer i Holmer (2010, m.s), att dessa konstruktioner saknar inre satsgräns, och alltså bara består av en sats. Detta gör predikations¬hypotesen, som det är formulerad, ohållbar.

iii) Hur systematiskt realiseras adverbiella betydelser som verb?
Som visas i Holmer (under tryckning) och Holmer (2010, m.s.) är fenomenet adverbiella verb så systematiskt att en ren lexikal förklaring är osannolik. I allmänhet uttrycks s.k. låga adverb (t.ex. sättsadverb och frekvensadverb) som verb, medan talaktsadverb och vissa tidsadverb i stället beter sig som partiklar som visserligen är syntaktiska huvuden men saknar andra typiska verbala egenskaper (t.ex. förmågan att bära verbböjning). För en lexikal förklaring är detta ett stort problem, men för Cinque-analysen är det i princip det som man väntar sig av teorin: adverbiella huvuden som befinner sig mellan V och Infl i strukturträdet beter sig som verb, medan sådana som befinner sig högre upp i strukturen inte gör det. Med andra ord uttrycks adverbiella betydelser i första hand som huvuden, och i en förutsägbar undergrupp av dessa, som verb.

iv) Kan adverbiella verb realisera alla olika typer av verbböjning?
I stort sett kan adverbiella verb uttrycka såväl tempus, som modus och diates, dvs hela spektrum av möjlig verbböjning i ett språk som seediq. Detta visas i detalj i bl.a. Holmer (2010, m.s.). Det finns dock ett viktigt undantag: de två s.k. indirekta passiverna, lokativfokus och instrumentfokus, kan aldrig förekomma på adverbiella verb, åtminstone inte med bibehållen betydelse. Här har vi en tydlig grammatisk skillnad mellan adverbiella verb och övriga verb, som kan ses som motevidens mot den lexikala hypotesen.

v) Kan två eller fler adverbiella verb samförekomma, eller förekomma tillsammans med relativisering?
Det finns inga sådana begränsningar i vare sig seediq eller bunun, utöver det som man kan tänka sig skulle vara motiverat av betydelse (vissa orimliga kombinationer faller av betydelsekäl, inte av grammatiska skäl). Detta är motevidens mot predikationshypotesen.

vi) Har de adverbiella verben fri eller fast ordning?
Som visas i Holmer (under tryckning), och i mera detalj i Holmer (inlämnat, under review), är adverbiella verb ganska fria i sin inbördes ordning, mycket mer än man skulle vänta sig av Cinques (1999) hypotes. Faktum är att det inte verkar föreligga någon skillnad mellan svenska adverb och adverbiella verb i detta hänseende. Är en ordning möjlig på svenska, med en inte alltför krystad tolkning, kan man med största sannolikhet hitta samma ordning på t.ex. seediq. Det innebär att man i seediq kan finna ungefär samma problem för Cinques modell som de som Ernst (2007) skissar för engelska, och som han där använder som motevidens för en Cinque-analys. Eftersom det inte verkar spela någon roll för ordföljdsfrågan huruvida det rör sig om adverbiella verb eller vanliga adverb, tyder detta på att ordföljdsfrågan (som Ernst diskuterar) måste vara en oberoende frågeställning som egentligen inte rör hur strukturen ser ut. M.a.o. kan inte Ernsts invändningar användas som argument mot Cinques föreslagna struktur i stort, bara mot etiketterna som denne föreslår för de olika nivåerna.
 
Sammanfattningsvis kan man säga att resultaten är i viss mån blandade, men att slutsatsen ändå måste vara att Cinque-modellen klart är att föredra framför de andra två som skissats i projektet. Samtidigt återstår faktum att det ändå verkar finns någon sorts statistisk korrelation mellan verbinitial ordföljd och adverbiella verb (dvs att adverbiella verb är över¬representerade i verbinitiala språk). Predikationshypotesen hade som mål att försöka förklara denna generalisering, och då hypotesen visat sig ohållbar, återstår det att söka alternativa lösningar.

En möjlighet som skissas i Holmer (2010, m.s.) är att vissa verb-initiala språk eventuellt placerar ut verbböjning linjärt, inte nödvändigtvis på verb som kategori, utan på första led i satsen, som ju brukar vara verbet. Om sedan adverben placeras preverbalt, skulle de kunna bli värdar för verbböjning och på sikt kunna omtolkas till verb. Detta verkan vara fallet i Nootka, ett wakashspråk som talas i västra Kanada.

En annan möjlighet skulle kunna vara att predikationshypotesen inte behöver innebära att det enbart föreligger ett enda fall av predikation av en sats, utan att det kan förekomma på flera olika nivåer i satsen. Om detta är sant, så innebär det att predikationsrelationen i praktiken blir internt hövdad, dvs att den inte håller mellan två separata element, utan mellan en helhet och en del av del helheten. Det skulle i sin tur innebära att vi förväntar oss att finna andra internt hövdade konstruktioner i formosanska språk. Den mest kända typen av internt hövdad konstruktion som förekommer i världens språk är internt hövdade relativsatser (jfr. Basilico 1996), varför det ligger nära till hands att undersöka relativisering i formosanska språk. Intressant nog verkar relativisering i ett flertal formosanska språk bete sig ganska ovanligt: utöver att det faktiskt förekommer fall av konstruktioner som på ytan ser ut som internt hövdade relativsatser, så är formosanska språk den enda kända språkgruppen där relativsatsen kan föregå substantivet, trots att ordföljden är verbinitial. Detta skulle kunna bottna i att det faktiskt rör sig om en speciell, hittills obeskriven, typ av internt hövdade relativsatser. Undersökningen av detta fenomen, som kommer att bedrivas inom VR-projektet "Informationsstruktur, prosodi och relativsatsers ursprung i formosanska språk" kan ses som en spinoff-effekt av projektarbetet med adverbiella verb.

-----------

ÖVRIGA KOSTNADER

Härnedan redovisas mera specifikt övriga kostnader i samband med projektet, som summerats under rubriken "övriga kostnader" i den ekonomiska redovisningen

2006:     

1502,20 kr: Informantarvoden i Taiwan
70,75 kr: Frog Story (bilderbok för elicitering)

=>1502,20 kr. totalt

2007: 

443 kr. Visitkort

2009:

1485 kr. Informantarvoden i Taiwan (för resan 2008)
235 kr. Respresentation (Bok om Lund, gåva till Taiwans ambassadör)

=> 1720 kr. totalt