Bo Wallner – en modernismens förkämpe i svenskt musikliv

Projektredovisning mars 2011

Syftet med projektet är att i en kontextualiserad vetenskaplig biografi teckna en bild av Bo Wallner (1923-2004) och hans mångfasetterade livsgärning, att spåra och klarlägga hur och i vilken omfattning han påverkade det svenska musiklivet under andra hälften av 1900-talet. Vad utmärkte hans ideologi och vilka ideal drev honom? Hur såg hans sociala nätverk ut, som gjorde det möjligt för honom att få gehör för sina idéer?

Att Wallner var en engagerad förespråkare för den nya, modernistiska musiken är i musikkretsar allmänt känt. Han har själv formulerat sin övertygelse i en av sina arbetsdagböcker. När den musikdebatt som utlösts av uruppförandet av Karl-Birger Blomdahls oratorium Anabase till text av Saint-John Perse pågick som mest intensivt kring årsskiftet 1956/57, föreslog DN:s ledande litteraturkritiker Bengt Holmqvist, att Wallner skulle skriva en större artikel om den nya musiken ur social aspekt; den radikala musikens kontaktproblem var en central fråga i debatten. Wallner hesiterade. I sin arbetsdagbok skrev han: ”i ett så utmanande läge som just nu vågar jag helt enkelt inte, känner mig inte kvalificerad. Det blir lätt så, att tror man helt och fullt på det nyas kvalitet och dess självklara existensberättigande, då blir detta om den sociala funktionen och publikkontakten ett sidoproblem som man aldrig riktigt penetrerar”.
Vid mitten av 1950-talet hade Wallner dock redan arbetat en hel del med utåtriktad, folkbildande verksamhet, skrivit musikkritik i dagspressen, publicerat artiklar i kulturtidskrifter och gjort radioprogram. Men i detta läge när den radikala musiken ifrågasattes, och debattens stormvindar tjöt med en styrka som ditintills inte hade förekommit på musikområdet, då tvivlade Wallner på sin förmåga. I tidningsspalterna hörde han inte till de mest aktiva under den tid debatten pågick, men av anteckningarna i hans arbetsdagböcker framgår att han var något av en sambandscentral för sina vänner och meningsfränder – även representanter för motståndarsidan hörde stundom av sig. Telefonen gick varm, sammanträffandena var legio. Inte minst tonsättare inhämtade hans råd beträffande argumentation och strategi. Han granskade många av modernistförespråkarnas artiklar innan de lämnades för tryckning. Wallner fanns som ett ”bollplank”, och det var så han i mångt och mycket fungerade för sina generationskamrater både i konstnärliga, organisatoriska och strategiska frågor. Han omtalas gärna som grå eminens. De källor som nu studerats styrker bilden av denna hans roll.

Wallner framhöll gärna att en av musikforskarnas viktigaste uppgifter är att skapa källor, att skapa källor när det gäller det som händer i ens egen omvärld till gagn för kommande generationer. I detta ligger också en önskan att påverka och forma historieskrivningen över den egna tiden och den egna gärningen. Hans kvarlåtenskap är ovanligt omfattande. Projektarbetet inleddes med en noggrann genomgång av Wallners personarkiv. På så sätt insamlades ett stort och rikt material. Inte minst arbetsdagböckerna och korrespondensen ger inblickar i den nära konstnärliga relation Wallner hade med tonsättare som H Rosenberg, K-B Blomdahl, I Lidholm och S-E Bäck. Ofta diskuterades enskilda verk redan under kompositionsarbetets gång. Wallner kommenterade och kritiserade, planterade idéer och förslag (bl.a. till verktitlar). Själv hämtade han inspiration från exempelvis kontakter med den musikinitierade och -intresserade skalden Erik Lindegren. Deras samtal finns dokumenterade i Wallners arbetsdagböcker. Även från andra personarkiv har viktigt material inhämtats, exempelvis Lindegrens, I Bengtssons och C-A Mobergs.

Syftet med forskningsprojektet kvarstår, men inte minst efter att ha tagit del av Wallners arbetsdagböcker med bl.a. anteckningar från möten och telefonsamtal med skapande tonkonstnärer framstod frågan om ”hur Wallner blev Wallner” alltmer angelägen att besvara. Hur kunde en pojke från ett skollärarhem i den lilla staden Lidköping efter studentexamen i Skara våren 1943 på mindre än tio år efter det att han bosatt sig i Stockholm komma in i landets ledande musikkretsar och därtill vinna de radikala tonsättarnas förtroende i sådan utsträckning att de diskuterade och inhämtade synpunkter på verk i vardande? Vilket socialt och kulturellt kapital hade han med sig? Vilka var hans egna konstnärliga erfarenheter?

Tre exempel på resultat
De biografiska forskningarna visar vilken avgörande betydelse en engagerad musiklärare kan ha för en ung persons möjlighet att utveckla sin begåvning. Wallner hade turen att få en sådan lärare i realskolan. Denne var visserligen inte den instrumentalpedagog han hade behövt för att få en god grund i sitt cellospel, men han ställde upp på alla tänkbara sätt genom att vägleda och låta Wallner framträda i Lidköping. Han förmedlade också kontakten med Gustav Gröndahl, en av den tidens främsta cellister i Sverige, vilket gjorde det möjligt för Wallner att vinna inträde i Kungl. Musikhögskolans celloklass.
Musikläraren Stig Scherstén blev en förebild, som fick Wallner att ta egna initiativ. Hans arrangemang av en konsert inom ramen för Musikens vecka 1942 blev mycket uppmärksammat. Denna konsert organiserade och genomförde han under sin tid som skaradjäkne. Wallner lade ner mycket tid och arbete i de föreningar som fanns inom Skara läroverk. Arkivmaterial bevarat i Skara stadsbiblioteks forskaravdelning ger goda inblickar i den vittra föreningen Iduns verksamhet liksom i manskören Musikens Vänners konserterande, vilket var en del av det gamla läroverkets traditioner. Till dessa hörde även pennalism.

Ett annat resultat värt att lyftas fram är det studium som har genomförts av den musikaliska folkbildningsverksamhet som bedrevs inom ramen för Kursverksamheten vid Stockholms högskola. Folkbildningsverksamheten var överlag mycket livaktig efter andra världskriget, och på musikområdet samlade cirklar i musiklyssning åtskilliga deltagare. Många unga akademiker var involverade i denna verksamhet, en folkbildning med akademiska förtecken men fri från de äldre lärosätenas stela traditioner. Den pedagogiska medvetenheten var stor och metoderna skiljde sig från den föreläsningstradition som ännu var förhärskande inom universiteten. Denna inkörsport till det pedagogiska arbetet kom till stor del att inverka på den undervisning Wallner själv under decennier skulle komma att bedriva på Kungl. Musikhögskolan.

Som ett tredje resultat kan framhållas den betydelse som kammarmusikföreningen Fylkingen hade för den såväl svenska som internationella moderna musikens introduktion i svenskt musikliv. Från och med omkring 1950 inriktades Fylkingens verksamhet helt på framföranden av radikal musik. För Wallners del blev arbetet inom föreningen en inskolning i musiklivet. Här knöts kontakter med tonsättare och musiker, här lärde han sig att ställa samman konsertprogram m.m. Under hans aktiva tid togs många fruktbara initiativ. Samarbeten med Radion inleddes, den konkreta musiken introducerades och barn- och ungdomskonserter anordnandes. Fylkingen blev den svenska sektionens av ISCM konsertgivande organ, vilket medförde kontakter med det internationella konsertlivet. En strävan att bygga upp svenskt musikliv och höja kvalitén till internationell nivå fortsatte sedan framför allt inom Radion, dit Wallner 1956 knöts som en av Musikavdelningens tre konsulter.
Nya frågor
Inrättandet av kommunala musikskolan och dess möjliggörande för begåvade barn att få kvalificerad undervisning;
Kommunala musikskolan som grund för ett kvalificerat nationellt musikliv;
Kammarmusikföreningen Fylkingens betydelse för svensk musik och svenskt musikliv;
Radion som landets viktigaste musik- och musikbildningsinstitution. En symfoniorkester byggdes upp på 60-talet, stora satsningar gjordes på kammarmusik och körmusik på professionell nivå, musikskolan Edsberg startades, kompositionsbeställningar lades ut, satsning på musikalisk folkbildning, tidskriften Nutida Musik startades, kontakter med det internationella musiklivet och med andra musikinstitutioner inom Sverige särskilt med kompositionsseminariet vid Kungl. Musikhögskolan, elektronmusikstudion EMS inrättades;
Kompositionsseminariets betydelse;
Förändrad inställning till att beforska den samtida konsten – C-A Moberg hävdade att ett hundraårsperspektiv måste finnas, och Wallners val att ägna sig åt Stenhammars musik låg på gränsen för det tillåtna;
Framväxten av konstnärligt utvecklingsarbete och konstnärlig forskning.

Flera av dessa frågor kommer att beröras i min monografi, men dessa ämnen behöver även separata forskningsinsatser.

Under tiden för projektets genomförande har undertecknat deltagit i tre musikvetenskapliga konferenser anordnade av Svenska samfundet för musikforskning – projektet har presenterats och frågeställningar och resultat diskuterats såväl i programlagda anföranden som vid informella samtal med konferensdeltagare.
Kontakter har etablerats med forskare som arbetar med angränsande ämnen.
Bland annat utifrån Wallners i arbetsdagböckerna dokumenterade kontakter med den musikinitierade skalden Erik Lindegren gjordes hösten 2010 tre entimmesprogram om hans förhållande till och betydelse för musiken (sända i Sveriges Radio P2): ”Erik Lindegren 100 år. Skald med musiken som ledstjärna” (den 5.8.) samt ”Erik Lindegren – mannen med musik som ledstjärna på den poetiska vägen” (den 4. och 11.12. 2010); programmen gjordes inom ramen för mitt arbete på SR.

När manuskriptet är färdigt kommer resultatet av forskningsprojektet att offentliggöras i en biografi om Bo Wallner. Även radioprogram om Wallner planeras.

En innehållsförteckning över de ca 200 sidor som föreligger i manus bifogas då denna redovisning insändes i pappersform.