Dialektutjämning i Västsverige

Det ursprungliga huvudsyftet att undersöka språkförändring i Västsverige efter 1950 har kvarstått. Däremot har vissa förändringar i inriktning och fokus gjorts. Vi har lagt tyngdpunkten på att undersöka hur dialektsituationen i området ter sig på 2000-talet. I hur hög grad lever traditionella drag kvar? Har nya drag tillkommit? Varifrån kommer de? Är de göteborgska? Vem använder vilka varianter? Då vi under arbetets gång sett att bruket av dialekt i hög grad varierar både mellan grupper och mellan individer har beskrivningen av variationen blivit en målsättning i sig. Frågan om hur dialekten utjämnats sedan mitten av 1900-talet har fortsatt varit angelägen men den fokuseras på olika vis i olika delar av undersökningsområdet. För västgötskan beskriver vi förändring i både verklig och skenbar tid. För bohuslänskan undersöks förändring i skenbar tid. De traditionella drag som försvinner och de som är stabila redovisas och själva utjämningsprocessen åskådliggörs. 

Vi har funnit att dialekten förändras i riktning mot standard men att många traditionella varianter lever kvar såväl hos dagens vuxna som hos ungdomar. Av de drygt 50 olika västgötska varianter som registreras hos sex informanter inspelade på 1950-talet återfinns strax över 40 någon gång hos de av oss inspelade 40–60-åringarna och ungefär hälften någon gång hos de inspelade 15–18-åringarna. Dialektal kontinuitet finner man främst i fonologiska varianter och i prosodin. Man kan också konstatera att bara de varianter som 1950-talsinformanterna har mer eller mindre kategoriskt bruk av kvarstår i större mängd hos dagens ungdomar, bl.a. tjockt l, schl av sl, slutet långt ä och ö framför r. Där 1950-talsinformanterna växlar i bruk är varianterna i stort sett försvunna redan hos 40–60-åringarna. Flera morfosyntaktiska drag är i de äldre inspelningarna inne i en utjämningsprocess, vissa t.o.m. i slutet av en sådan. Detta visar sig i att informanterna – huvuddelen födda på 1800-talet – varierar i sitt språkbruk. Samma informant kan t.ex. använda såväl traditionellt säk ’sig’ som en övergångsform sä och standardspråkligt säj, en annan endast säj. I 2000-talsmaterialet har säk helt försvunnet.

I fråga om dagens dialektsituation är variationen i materialet det mest framträdande. Västgötska ungdomars bruk av traditionella och nya varianter skiljer sig såväl mellan olika grupper som inter- och intraindividuellt. 18 av 69 ungdomar betraktas som relativt dialektala med 10–16 olika traditionella dialektvarianter, och 21 som relativt utjämnade med 2–6 olika dialektvarianter. Ingen är helt standardspråklig. Karaktäristiskt är att alla växlar mellan dialekt- och standardvarianter. Bruket av nya varianter varierar också. Knappt hälften av de västgötska ungdomarna har någon ny variant. Den som har flest har 7 olika, övriga 1–4. Ingen har det vi valt att kalla göteborgska varianter; endast det vi kallar nya standardvarianter och urbana varianter förekommer. Här finner man en tydlig skillnad mellan västgötska ungdomar och informanterna i Stenungsund–Tjörnområdet. Där finns många göteborgska varianter, så många att man bör tala om en göteborgskliknande varietet. Vi kallar denna stenungsundsgöteborgska. Den skiljer sig från den göteborgska som talas i Göteborg genom att de flesta informanter har någon rest av traditionell dialekt, t.ex. tjockt l eller frikativt kort i. Ungdomar i Skärhamn har fler traditionella inslag än de i Stenungsund. I Uddevalla låter man däremot inte göteborgsk. Där har ungdomarna en språkprofil som liknar den i Västergötland med den skillnaden att grunden i deras varietet är bohuslänska. Samma nya varianter som i det västgötska materialet finns också i Uddevalla. Uddevallaungdomarna liknar dessutom Skärhamnsungdomarna i bruket av vissa traditionella varianter, t.ex. förmjukning av t>d och sj-ljud för tj-ljud.
 
Ytterligare ett resultat bör framhållas. Vi har endast funnit få tydliga korrelationer mellan språklig variation och utomspråkliga variabler som geografi, socioekonomiska förhållanden, ruralt/urbant boende m.m. Det enda klara sambandet finns i förhållande till kön. Killar har fler olika traditionella varianter och fler belägg av dem. Tjejer har fler nya varianter. Vi har inte funnit att social tillhörighet kan korreleras till en viss språkprofil. Inte heller tycks det faktum att en informant bor på landsbygden gynna bruk av traditionella varianter. Det missgynnar inte heller bruk av traditionella varianter att bo i en stor stad. Dialektsituationen är dynamisk och mycket heterogen och det är svårt att se mönster i variationen.
 
En fråga som genererats av materialets rikhaltiga variation och som varken kan besvaras i traditionella dialektologiska eller sociolingvistiska termer är hur dialekt ska definieras för att passa på 2000-talet. Ett ytterligare mål är därför att utifrån våra resultat diskutera dialektbegreppet. Men vi har inte bara funnit att den traditionella definitionen av dialekt inte fungerar. I analysen av s.k. nya varianter har vi också varit tvungna att förhålla oss till om dessa ska betraktas som potentiella nya dialektala eller nya standardspråkliga varianter. Vi har stannat vid att kalla dem nya varianter. Det handlar om varianter som tycks vara på väg in i standardspråket, om urbana och göteborgska varianter. De som vi bedömt vara på väg in i standardspråket, t.ex. öppet långt ö och ä, har tidigare betraktats som urbana och/eller ungdomliga varianter men vi tror att de numera ingår i mångas varietet utan direkt koppling till ålder eller bostadsort. De urbana är sådana som finns i såväl göteborgska som stockholmska, och kan, men måste inte, ha spridits till området via Göteborg. Slutligen finns det göteborgska varianter. Dessa finns endast i Stenungsund–Tjörnområdet och vi menar att de direkt hör ihop med göteborgskans spridning. Vi har vidare kunnat konstatera att de nya varianterna i högre grad används av tämligen utjämnade informanter, vilket ger ytterligare en dimension till frågan om nya varianter skulle kunna betraktas som dialektala.
 
Frågan om hur man ska se på nya drag fokuseras i ett nytt projekt som Jenny Nilsson påbörjat – Svenska dialekter i förändring – finansierat av Svenska akademien. Där utvecklas frågeställningen och nya drag undersöks i andra dialektområden än det västsvenska. Hur samverkar nya drag med ett befintligt dialektsystem? Inkorporeras de i dialektsystemet? Kan man på ett teoretiskt plan kalla dem för dialektdrag eller är de en förändring i standardsvenskan?

Ämnet dialektutjämning liksom en beskrivning av dialektbruk i dagens Sverige har inte behandlats utförligt under de senaste decennierna. Vi har därför velat samla våra resultat i en monografi. Det har varit ett medvetet val att delta i många olika vetenskapliga sammanhang och muntligt sprida våra resultat men att inte lägga så mycket tid på att bearbeta föredragen till artiklar. Vår viktigaste publikation blir därmed den bok vi nu skriver. Den kommer att omfatta ca 175 sidor inkl. kartor, figurer och diagram och beräknas utkomma under 2012. Under 2009–2010 kom dock några artiklar varav den viktigaste är Nilssons Dialect change? i Nordic Journal of Linguistics, 32(2).
 
Vi har varit inbjudna att presentera projektet och våra resultat vid institutioner för nordiska språk/svenska eller lingvistik i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Vi har vidare varit inbjudna till olika arrangemang i Helsingfors, Tvärminne, Åbo, Bergen, Tromsö och Köpenhamn men också till Freiburg i Tyskland. Dessutom har vi hållit föredrag på Svenska språkets historia 10 och 11, Svenskans beskrivning 30, International Conference on Language Variation in Europe 4 och 5, och Sociolinguistics Symposium 17 och 18. Nilsson kommer i sommar att hålla föredrag i Tyskland och i Kanada. Svahn är inbjuden som plenarföredragshållare vid Svenskans beskrivning i höst.

Därutöver har vi informerat om projektet i diverse populärvetenskapliga sammanhang. Under våra fältarbeten gav vi intervjuer och artiklar har funnits i bl.a. Skaraborgs läns Tidning, Bohuslänningen och Boråstidningen. Vi har också presenterat forskningen bl.a. för gymnasister i Skara, senioruniversitetet i Stockholm och Uppsala, och i radioprogrammet Språket i P 1.

Dialect change in West Sweden
The original aim of the project was to investigate linguistic change in West Sweden after 1950. Apart from some minor directional changes this has been fulfilled. In order to be able to answer questions like to what extent are traditional dialect features still used?; has new linguistic features appeared?; from where?; are they from Gothenburg?; who uses which linguistic variants?, we have focused the study concerned with the dialect situation in the area in the early 21st century. When analyzing the data it became clear that there is substantial variation in dialect use between, as well as within, different groups. To study the variation then became an aim in itself. The question how dialects have leveled since the mid 20th century has still been important, but it has been investigated in slightly different ways throughout the separate parts of the area. For instance, in Västergötland we describe both apparent and real time change whereas in Bohuslän we have investigated only apparent time change. We have provided an account of which traditional dialect features disappear and which are stable, thereby illustrating the leveling process.

Dialects do level towards standard, but many traditional dialect variants are still used by both adults and teenagers. Approximately 50 types of dialect variants have been noted in the speech of six informants recorded in Västergötland in the 1950s. Of these a little more than 40 variants can be found in the speech of the newly recorded 40 to 60 year-olds, and approximately half of these are found in the teenagers’ speech. Mainly the use of phonological and prosodic variants is stable. Compared with the1950s-informants it is only the more or less categorically used traditional variants that are still used to a larger extent by today’s teenagers. Such variants are the cacuminal l, the pronunciation schl instead of sl and the raising of long ä and ö in front of r. We noticed that several morphosyntactic features of the older recordings were undergoing a leveling process, some features actually being at the end of such a process. This conclusion can be drawn by the fact that the informants, most of which are born in the late 19th century, show variation in their use of these variants. For instance an informant may for the third person reflexive pronoun switch between the traditional form säk, a transitional form sä and the standard form säj, while another informant may only use the standard form. In the newly recorded data no informants use the traditional säk.

Looking at today’s dialect situation there is significant variation in the data. There is extensive variation in the use of both traditional dialect variants and new variants within the teenager group. There is also inter- and intraindividual variation as well as variation between groups. Of the 69 teenagers recorded, 18 are considered to speak a relatively traditional dialect (with 10 to 16 types of dialect variants), and 21 are considered fairly leveled (with 2 to 6 traditional dialect variants). No informant uses only standard variants; a characteristic of the data is that all informants use both dialect and standard variants. The use of new variants also varies. Less than half of the teenagers recorded in Västergötland use a new variant. One informant has 7 new variants, the others between 1 and 4. None of these teenagers has Gothenburg variants; the new variants are rather what we call new standard or urban variants. There is a distinct difference between the teenagers in Västergötland and the informants recorded in the Stenungsund–Tjörn area in Bohuslän. In this area we observed such a high number of Gothenburg variants that it would be more adequate to describe the dialect of this area as a kind of Gothenburg variety. The teenagers recorded in Skärhamn use more tradititional dialect features than the teenagers in Stenungsund. The informants in Uddevalla, further north in Bohuslän, do not use the Gothenburg variety, but, instead, have a linguistic profile similar to that of the teenagers in Västergötland, with the obvious difference that they also use traditional dialect variants of Bohuslän. Also, the new variants recorded in Västergötland can be found in Uddevalla as well. The teenagers in Uddevalla are similar to those in Skärhamn when it comes to the use of some of the traditional dialect variants, such as the pronunciation d for t in some word positions as well as the pronunciation sj instead of tj.

It is worth pointing out that we have only found a few apparent correlations between linguistic variation and non-linguistic variables such as geography, socioeconomic conditions, rural/urban living etc. The only apparent correlation is between linguistic variation and gender. In general, young men use more traditional dialect variants, both when it comes to types and tokens. Young women, on the other hand, use more new variants. We have not been able to correlate any social factors to a certain linguistic profile. Living in rural areas does not necessarily equal more dialect, and, vice versa, living in a city doesn’t equal leveled dialect. The dialect situation appears to be dynamic and heterogeneous and it is difficult to discern any patterns in the variation.

A data-generated question is how the concept of dialect should be defined to fit in with the current dialect situation. Another aim has therefore been to discuss the concept of dialect. Not only have we realized that the traditional definition of dialect does not work. In the analysis of the so called new variants we have also had to consider whether they are potentially new dialect or new standard variants. We have simply chosen to call them new variants. These seem to be either new standard, urban or Gothenburg variants. The variants that we call new standard variants, for example the lowering of ö and ä, have previously been regarded as either urban and/or connected with youth language. We believe these variants to be part of many Swedish speakers’ varieties, regardless of age or place of residence. The urban variants are found in the Gothenburg and Stockholm dialects and it is possible that they have spread from Gothenburg. Finally, there are the Gothenburg variants. We have only found these in the Stenungsund–Tjörn area and we believe that the Gothenburg variety has spread throughout this area. Furthermore, we have found that the new variants tend to be used more by relatively leveled speakers, which gives another dimension to the question of whether new variants should be considered part of the dialect system.

What to make of these new variants is investigated further in a new project headed by Jenny Nilsson: Dialect change in Rural Sweden. Within this project new variants in other parts of Sweden will be investigated. How do new features fit in to a traditional dialect system? Is it possible on a theoretical level to call them dialect variants or are they part of a change in the Swedish standard system?

There have not been any major studies on dialect leveling or any significant description of dialect use in Sweden for a few decades. Therefore, we have chosen to publish our results as a monograph. We have participated in many different scientific contexts to present our results, but we have not worked hard on publishing the presentations as articles. Hence, our most important publication is the monograph in progress. It will run to about 175 pages, including maps and diagrams, and will be published during 2012. In the years 2009 to 2011 we published a few articles, the most important being Nilsson’s Dialect change? in Nordic Journal of Linguistics 32(2).

We have been invited to present the project at the departments of Nordic languages or linguistics in Uppsala, Stockholm and Gothenburg. We have also been invited to different scientific events in Helsinki, Tvärminne, Åbo, Bergen, Tromsö, Copenhagen and Freiburg. Further, we have presented papers at national conferences and at the international conferences International Conference on Language Variation in Europe 4 and 5, and Sociolinguistics Symposium 17 and 18. This summer Nilsson will present papers at conferences in Germany and Canada, and Svahn is an invited plenary speaker at the conference Svenskans beskrivning this fall.

In addition we have presented the project at several popular science events. During field work we did interviews with several local papers. We have also presented our research to high school students, “senior university” and appeared on the Swedish public radio.

Ekonomisk redovisning
Löner och arvoden:                  2 047 427
LBK                           969 545
Resor, konferenser, möten        78 451  
Omkostnadsavgifter                474 274
Övriga kostnader                38 663
Summa                         3 608 360

Kommentar till ekonomisk redovisning:
Huvuddelen av anslaget har använts till lönemedel, drygt 3 miljoner (fördelat på 2 047 427 i direkta löner och 969 545 i LBK). Omkostnadsavgiften till Institutet för språk och folkminnen har uppgått till knappt en halv miljon. Kostnaderna utöver detta har varit resor, såväl för fältarbete som till konferenser, och diverse övriga kostnader som framför allt avser inspelningsutrustning, extra hårddiskar och licensavgifter.

Den ekonomiska redovisningen behöver ytterligare förtydligas då Institutet för språk och folkminnen inte bokför utgifter exakt enligt det system som RJ efterfrågar. I löner redovisas exempelvis traktamenten bl.a. för fältarbeten medan kostnaden för boende redovisas under resor. Därför särredovisas här de kostnader som explicit rört insamlingen av dialektmaterial.

Fältarbete för dialektinsamling har gjorts i Kinna–Vara–Sollebrunn i maj 2007 (Grönberg, Nilsson, Ottesjö, Svahn), i Uddevalla–Trollhättan i september 2007 (Grönberg, Nilsson, Ottesjö, Svahn), i Skara i mars 2008 (Grönberg, Svahn), i Stenungsund i september 2008 (Grönberg, Nilsson, Svahn) och i Stenungsund–Tjörnområdet under september–oktober 2009 (Nilsson, Svahn). Den tid olika medarbetare har varit på fältarbete uppgår sammanlagt till ca 100 dagar, lite olika fördelat mellan 11 (Ottesjö) och 40 (Svahn). Kostnaden för resor (ofta i form av bilersättning), boende och traktamenten uppgår till ca 80 000. Utöver detta har projektledaren gjort ytterligare ett par insamlingsresor som finansierats av Institutet. Alla resor för projektledaren till och från undersökningsområdet har också Institutet stått för. Sammanlagt torde fältarbetena ha kostat ca 100 000 kr, varav således 80 % bekostats av RJ-anslaget. 

Resekostnaderna har vidare kunnat hållas nere genom att vi under de tre första åren förla i princip alla projektmöten till Göteborg så att endast projektledaren behövde resa. Dessa resor har betalats av Institutet och inte belastat projektkontot. Huvuddelen av kostnaden för de konferenser som projektledaren deltagit i har också betalats av Institutet. Svahn och Nilsson har flera gånger varit inbjudna föreläsare vid olika symposier och fått sina resor betalda av respektive inbjudare (bl.a. Svenska litteratursällskapet i Finland, Föreningen för nordisk filologi i Finland, N’CLAV & ScanDia Syn, Freiburg Institute för Advanced Studies). Dessutom har vi erhållit extra medel från RJ för konferensdeltagande. 

Inköp av diverse inspelningsutrustning etc. har uppgått till drygt 15 000 kronor. Att denna kostnad kunnat hållas på så låg nivå beror på att vi har använt Institutets befintliga inspelningsutrustning. Vi har endast behövt komplettera denna. Kostnaderna för de bärbara datorer som använts i projektet har inte heller belastat projektkontot annat än indirekt.

Då vi inte erhöll full finansiering för alla de uppgifter som beskrevs i ansökan har – utöver de tidsbesparande förändringar och nedskärningar som beskrevs i projektuppföljningen i augusti 2008 – ytterligare medelsbesparande åtgärder gjorts. Ingen kulturvetare eller fonetiker har arbetat inom projektet. Endast ett mindre arvode har betalats för fonetiskt bistånd.