Torun Zachrisson, arkeologi, Stockholms universitet

2007-2012

Odalrätten, egendomsrätten som är känd från äldsta medeltid i Sverige och Norge, var inte avhängig av storleken på jordegendomen, utan var resultatet av en persons förhållande till tidigare släktled. Det krävdes att jorden hade ärvts genom 5 generationer i samma släkt, då blev den odal i den sjätte, enligt äldre Gulatingslagen från tidigt 1100-tal i västra Norge. Även i mellansvenska landskapslagar talas om arvsgången för jordegendom, intill femte led. Enligt Frostatingslagen från mellersta Norge, från sent 1100-tal, krävdes bara 3 generationer.

Män hade förtur till arv av odaljord, kvinnor ärvde lösöre och utjordar. Odalrätten rörde inte bara den ärvda jorden, den legitimerade den frie mannens rätt i samhället. Den gav honom ett värde genom den mansbot som kunde utkrävas för honom.

Frågan om odalrätten och dess samband med den stora bebyggelseförändring som ägde rum under järnåldern har vuxit i aktualitet i takt med att exploateringsgrävningar har resulterat i ett ständigt ökande antal huslämningar från yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Det har föranlett arkeologer i Mellansverige att om igen påtala den som anmärkningsvärd. För Östergötlands del representerar flytten av bebyggelsen, med början omkring år 500 "en av de största förändringarna under förhistorisk tid" (Maria Pettersson 2006:30). På senare tid har den setts i ljuset av den kosmiska katastrof som inträffade år 536-537 och som fick global inverkan (se Bo Gräslund 2007). Egendomsrätten kan därefter ha omdefinierats med ökade möjligheter för privat äganderätt till jord, menar Daniel Löwenborg (2012). Bo Gräslund (2012) menar att de stränga krav som tycks omgärda den tidigmedeltida odalrätten, i själva verket kan ses som en metafor för uråldriga rättigheter, men som i praktiken saknat betydelse, annat än när det gällt att hävda rättigheter till jordegendom, som lagts öde under mellersta järnålderns krisperiod.

Är odalrätten något som går tillbaka till romersk järnålder? som jag ansåg i artikeln The Odal and Its Manifestation in the Landscape (1994: 231ff). Eller hör odalrätten hemma i tiden efter 536-537? Mitt projekt har syftat till att försöka besvara: fanns det en odalrätt i Mellansverige under förhistorisk tid? När i så fall? Och vad var dess bakgrund? Hur förhåller sig odalrätten till mellersta järnålderns bebyggelseförändring? Under projektets gång har några frågor tillkommit, dels hur och i vilket socialt forum odalrätten kan ha hävdats, dels de ofrias roll i järnålderssamhället.

Huvudresultat

Det bästa sättet att förstå vari odalrätten bestod är att se till de ritualer som användes när ens odalättigheter var ifrågasatta, egendomshävdandets ritualer. Då skulle man kunna räkna upp sin härstamning tillbaka till gravhög och hedendom, enligt de norska landslagarna från sent 1200- och tidigt 1300-tal. Rätten försvarades genom muntligt minne och med hänvisning till synliga gravar, där spelade gravhögen en särskild roll. I den poetiska Eddan ger kvädet Hyndluljód praktisk vägledning i hur egendomshävdande kunde gå till. Där lärs Ottar att redogöra för sina anfäder och anmödrar, sina band till de främsta kungasläkterna och att räkna upp sina fem förfäder, som om han försvarat sig enligt Gulatingslagens bestämmelser. Snorre Sturlasson skriver att den norske kungen Olav Tryggvasson var odalfödd till riket, i samma text förekommer fadersarv och langfeðgatall, dvs män som följer efter varandra, son efter fader i samma släktled. Det visar på det starka sambandet mellan de kungliga genealogierna och riket som fadersarv.

En grupp av vikingatida runstenar är mer specifika än övriga när det gäller arv och ägande. Inskrifterna vittnar om att egendomsrätten inte varit självklar, utan behövt motiveras. I runinskrifterna används orden odal eller langfaedrga, son efter far i samma släktled, eller så räknas alla de 5 manliga släktleden upp. Runinskrifterna ristades alla under 1000-talet. De är geografiskt spridda över Sverige, från Njudung i Småland i söder över Mälardalen upp till Hälsingland. Ytterligare två inskrifter återfinns i Rogaland och Vest-Agder i sydvästra Norge. En äldre runinskrift från 900-talets Södermanland nämner langmödrga, dotter som följer efter mor i samma släktled. Vissa historiker, som Michael Gelting och Knut Helle, har ifrågasatt om det existerat en odalrätt under förhistorisk tid. Odalrätten är en ordning som stammar ifrån det kristna samfundet, menar Helle. När Gulatingslagen kräver att jord ska ha gått genom 6 släktled hör det samman med att äktenskap med släktingar enligt kyrkorätten först var tillåten i 7:e led. Om odalrätten var ett sent "lån" och inflytande från den romersk-katolska kyrkan, är det svårt att förstå varför konceptet spreds så snabbt och kan hittas i olika delar av Skandinavien redan i början av 1000-talet.

Runstenen ifrån Eneby i Runtuna, Södermanland, rest vid Eriksgatan visar att det under tidigt 1000-tal funnits dels odaljord, dels vad som av samtiden kallats gammal odaljord. Enebystenen och Norahällen i Danderyds skeppslag tyder på att de ord och allittererande begrepp, som användes för att uttrycka odalrättigheter har motsvarigheter i landskapslagarna ifrån det nuvarande Sverige. Dessa begrepp kan ha hämtats från de muntliga föregångarna till de skrivna lagarna. Det talar för att man kan ha stärkt sitt egendomshävdande genom den typ av minnesverktyg som användes i de muntliga föregångarna till de skriftliga lagarna. Odalrättens egendomshävdande i fem led är omständligt. Men knyter väl an till vad forskningen pekat ut som utmärkande för muntliga kulturer. Dessa kännetecknas av att vara tillbakablickande, traditionsbundna och upprepande. De kodifierade lagarnas rötter i det äldre skandinaviska orala samhället har påtalats av Stefan Brink (2005). Odalrättens betoning på män och fria män har sin motsvarighet i den tingsstruktur som etableras på kontinenten vid tiden 500-1000 och som innebär att alla fria män skulle mötas årligen. Även de svenska landskapslagarnas subjekt har en betoning på fria, bofasta män (Christine Ekholst 2011). Det finns således skäl som talar för att odalrätten har hävdats på tingen gemensamma för de fria männen, på hundaresting eller överordnade ting.

Begreppet odal har en äldre historia. Fornnordiska o?al kan förstås som ärvd jordegendom, släktjord, allodial egendom. Språkligt är odal besläktat med adel och ädel. Etymologiskt är det av oklart ursprung, men kan antyda en identifikation mellan den ärvda jorden och de avlidna släktingar som den härrört från. Odal är namnet på den sista runan i den äldre runraden, som troligen uppstod på 100-talet efter Kristus. Man antar att runnamnen går tillbaka till tiden för skapandet av runalfabetet. De är dock inte bevararade från denna tid, utan först från 700-talet på kontinenten och 800-talet i Skandinavien. Men det faktum att ordet o?al förekommer i olika germanska språk, som urgermanska, fornhögtyska, fornsaxiska, fornanglosaxiska, fornnordiska och gotiska talar för dess höga ålder. Vad odal mer exakt stod för annat än ärvd jord går inte att precisera för denna äldsta tid.

Odalrätten i det utseende som vi möter den i senvikingatid och tidigmedeltid torde åtminstone gå tillbaka till ca 550, tiden kort efter klimatkatastrofen. På gårdsgravfälten i Mälardalen gravläggs inte längre män, kvinnor och barn till lika delar som tradition tidigare bjöd under äldre järnålder. Istället gravläggs många män, en del kvinnor och försvinnande få barn. Inte alla blir begravningsvärdiga i för oss synliga gravar, utan troligen bara de som varit viktiga i relation till arvet av gården. Tydligt välvda, stereotypa gravhögar dominerar gravfältens yttre utseende från tiden ca 550 och framåt. Att höggravfälten får ett så starkt genomslag, torde innebära att det finns gemensamma nämnare. Stora sammankomster som samlat många deltagare har förmedlat att just gravhögen var rätt gravläggningsform. I Mellansverige tar efter ca 550 en period av storhögsbyggnade vid. Det sker samtidigt med att Gamla Uppsala, efter vad omfattande arkeologiska undersökningar visat, etableras som säte och kungsgårdsdomän.

På 300-talet etableras de "långa" gravfälten i Mellansverige, som fortsätter att brukas in i kristen tid. På dessa gravfält uppträder fenomenet överlagrade gravar, där man återbrukar och knyter an till äldre gravar (jfr Ann-Mari Hållans Stenholm 2006)? Rimligen har bebyggelser som nyttjat denna typ av gravfält utmärkts av ett stabilt läge och samhällsposition sedan denna tid. Att gravfälten uttrycker en egendomsrätt i många generationer är rimligt, om denna kallats odal är en öppen fråga.

Fortsatt under 1000-talet speglar runinskrifterna, så länge de står resta inom gårdarnas landskap, att män ges företräde, som Birgit Sawyer visat, både som resare och som föremål för inskriften. När runstenar istället restes vid de tidiga kyrkplatserna blev kvinnorna synliga på ett nytt sätt. Detta talar för att så länge runinskrifter restes inom gårdens domän, var egendomsrätten styrande för vem som blev ihågkommen i inskrifterna på motsvarande sätt som de som gravlades i synliga gravar.

Yngre järnålderns samhälle i Mellansverige sett med egendomsrättens glasögon tecknar en värld med fokus på fria män. De kvinnor och kvinnliga sammanhang som trots allt synliggörs i denna manliga värld vore angelägna att lyfta genom förnyad forskning. Dessutom framstår tingssammankomsternas roll i skapandet av en gemensam materiell kultur av stort intresse.

The Background for the odal rights nedan, är min viktigaste enskilda artikel, den riktar sig till historiker och rättshistoriker. Men projektets sammanlagda resultat kommer att publiceras i monografin Egendom & ära, som är under utarbetande. Monografin ger en bred exposé över yngre järnålderssamhället i Mellansverige med fokus på egendomsrätten. Där kommer ett kapitel även att vikas åt de ofria, som representerar andra sidan av ett samhälle med starkt fokus på fria.

Föredrag vid nationella och internationella konferenser samt seminarier

Odalrättens ålder och ursprung vid forskarseminariet i arkeologi, Stockholms universitet, december 2012

Property and honour - settlement change in Midsweden 400-600 AD
or The Background for the óðal Rights, the IXth Ruralia conference Hierarchies in Rural Settlements i VorArlberg, Österrike, september 2011

Ofria - sätt att arkeologiskt identifiera trälar vid XI Nordic TAG Mångvetenskapens arkeologiskap, Kalmar april 2011

The Background for the Odal Rights - an Archaeological discussion. The International conference on Law and Archaeology in the Early and High Middle Ages, AD 400-1200, Carlsberg Academy Köpenhamn, december 2010

Property & honour - social change in Middle Sweden 200-700 AD, vid Det 61. internationale Sachsensymposion, The Development of Leadership and Elites in the First Millenium AD Haderslev, september 2010

Trälar finns, men syns de? Att identifiera trälar arkeologiskt vid symposiet Ofria under järnålder och medeltid Early North European Seminar, Uppsala universitet i november 2009

Land & Lordship, continuity and change, vid konferensen Settlement and Lordship in Viking and Early Medieval Scandinavia, Århus februari 2008

Publikationer

Zachrisson, T. 2011a. Property & honour - social change in Middle Sweden 400-700 AD. The Development of Leadership and Elites in the First Millenium AD. The  61st International Sachsensymposion 2010 in Haderslev:141-156. Arkæologi i Slesvig / Archäologie in Schleswig.

Zachrisson, T. 2011b. Fjärran ting - exotiska föremål och nya seder i Mellansverige ca 550-700 e.Kr. Förmodern globalitet. Essäer om rörelse, möten och fjärran ting under 10.000 år:109-129. Red. A. Andrén. Lund.

Zachrisson, T. 2011 manus. In print 2013. The Background for the Odal Rights - an Archaeological discussion. Law and Archaeology in the Early and High Middle Ages, AD 400-1200. Red. M. K. Holst, L. Jørgensen & H. Voght. Scientia Danica. Series H, Humanistica, 4. Royal Danish Academy of Sciences and Letters. Copenhagen. 18 s.

Zachrisson, T. Manus. Egendom & ära - bebyggelseförändring i Mellansverige 200-1000.
    Monografi under utarbetning.