I. SYFTE

Projektets syfte var att utifrån Elizabeth Anscombes idéer om handling och avsiktlighet undersöka när det är berättigat att beskriva handlingar med en för aktören okänd begreppsapparat. Tre typer av fall har studerats: (1) Retroaktiva beskrivningar, där en nyligen införd begreppsapparat används för att beskriva handlingar utförda vid en tidpunkt då begreppen inte var i bruk; (2) Transkulturella beskrivningar, där en begreppsapparat används för att beskriva handlingar utförda av människor som lever i ett kulturellt sammanhang där begreppsapparaten inte är i bruk; (3) Beskrivningar av små barns och djurs beteenden. Problematiseringen av den ”enkla” uppfattningen att en handling kan beskrivas med för aktören okända begrepp enbart i den mån anspråket inte är att ge en beskrivning under vilken handlingen är avsiktlig, har utgjort ett centralt tema i forskningsarbetet. Här har en fördjupad undersökning av Anscombes teoretiska ramverk visat sig nödvändig, inte minst gällande de frågor kring progressiva handlingsbeskrivningars logik som på senare tid fått förnyad uppmärksamhet i den handlingsfilosofiska forskningen. De aristoteliska dragen i Anscombes synsätt har också visat sig viktigare än vad den ursprungliga projektbeskrivningen gav vid handen, särskilt när det gäller att riktigt förstå skillnaden mellan att beskriva människors och djurs beteenden.

II. PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT OCH TVÅ VIKTIGASTE PUBLIKATIONER

(1) Av de tre typer av fall som nämnts ovan, finns det i Anscombes arbeten skäl att anta att beskrivningar av små barns och djurs beteenden är väsentligen annorlunda än retroaktiva och transkulturella handlingsbeskrivningar. Enligt Anscombe innebär aktörens språklöshet att vi utifrån ett tredjepersonsperspektiv på ett relativt oproblematiskt sätt kan identifiera avsiktligheten i djurs och små barns beteenden. Hon menar att det i själva identifieringen av dessa varelsers arttillhörighet – en identifiering som till vardags är grov och förvetenskaplig, men som förfinas i vetenskapliga sammanhang – ingår en identifiering av vad som meningsfullt kan sägas utgöra mål för deras handlande. Grovt talat: fågeln som fågel strävar efter att äta fågelfrö, men inte efter att fastna i fågelklister; människobarnet som människobarn strävar efter att suga mjölk från mammans bröst, men inte efter att ramla ner från en stol; osv. Med språkets utveckling inträder enligt Anscombe däremot en frigörelse från detta slags naturbundenhet – en frihet som manifesterar sig just i att agentens egna svar på frågor av formen ”Varför gör du så-och-så?” tillmäts en auktoritet så stark att den spränger arttillhörighetens begränsningar. Denna läsning av Anscombe är ny och visar hur hon på ett intressant sätt förenar och vidareutvecklar en Aristotelisk och en mer modern, Wittgenstein-influerad handlingsfilosofi. Den visar också på ett släktskap mellan Anscombes ståndpunkt och idéer som nyligen förfäktats av bland andra Philippa Foot och Michael Thompson. 

(2) Vad som just sagts innebär dock inte att Anscombe försvarar den ”enkla” uppfattningen om villkoren för handlingsbeskrivningar ens när det gäller vuxna, språkbrukande aktörer. Enligt den enkla uppfattningen är det generellt så att en handling kan vara avsiktlig under beskrivningen ”X” endast om denna beskrivning (eller någon synonym ekvivalent) är känd för aktören. Man letar förgäves efter en sådan generell tes hos Anscombe. Vad man finner är snarare en mängd konkreta exempel på vilken roll aktörens egna redogörelser spelar i olika enskilda fall. Med stöd i hennes arbeten hävdar jag att det förvisso är så att dessa redogörelser ofta är avgörande när det gäller att identifiera den avsiktlighet som finns inblandad. Men första-persons-auktoriteten är inte absolut. I synnerhet är denna första-persons-auktoritet inte grundad i en privilegierad tillgång till ett inre, mentalt tillstånd. Snarare är det en fråga om frihet: Jag är som vuxen, mänsklig, språkbrukande varelse fri att definiera målen för mitt handlande. Men denna frihet har sina begränsningar. Om en aktörs redogörelser för sina avsikter ter sig helt absurda, givet de vidare omständigheterna för hennes handlande, så avvisar vi dem – kanske till förmån för alternativa beskrivningar av avsikten. Det finns ingen klar evidens för att Anscombe a priori vill utesluta möjligheten att sådana alternativa beskrivningar i vissa fall kan innehålla begrepp som agenten själv inte känner till.

(3) Här blir det väsentligt att beakta oklarheten i själva den grundläggande problemställningen kring vad det egentligen innebär att en beskrivning eller ett begrepp är ”känt” för en aktör. Förespråkare för den enkla uppfattningen är notoriskt oklara här: det sägs handla om att begreppet är ”tillgängligt” (Hacking) eller ”i princip tillgängligt” (Skinner) för aktören, men vad det betyder mer exakt förblir dunkelt. Vad förespråkare för den enkla uppfattningen tycks drömma om är ett kriterium på tillgänglighet som generellt kan ligga till grund för omdömen om handlingars avsiktlighet. Men det finns skäl att misstänka – och skäl att tro att Anscombe misstänker - att den enkla uppfattningen tycks nödvändig och generellt giltig helt enkelt därför att frågan om begrepps ”tillgänglighet” inte helt preciseras, utan tvärtom behålls så pass flexibel att vi i kontroversiella fall kan rädda uppfattningen genom att tala om ”principiell” tillgänglighet eller liknande. I så fall är frågan om tillgänglighet varken begreppsligt eller metodologiskt mer grundläggande än (utan i bästa fall en stipulerad aspekt av) frågan om under vilken beskrivning en handling är avsiktlig. Natiurligtvis kan man stipulativt bestämma ett begrepp om ”tillgänglighet” som är oavhängigt omdömen om avsiktlighet. Men i så fall blir svårt att se hur den påstått generella giltigheten kan försvaras mot motexempel. Slutsatsen blir en skepsis mot tanken att så grova och oklara termer som huruvida ett begrepp är ”känt” eller ”tillgängligt” för en aktör skulle kunna användas i formuleringen av ett potent kriterium när det gäller att avgöra handlingsbeskrivningars legitimitet i kontroversiella fall. Inte så att aktörens språkliga förmågor är oviktiga – men vad som krävs för att klart se deras roll är detaljerade beskrivningar av de ofta enormt komplicerade mänskliga livssammanhang vari aktören handlar och de relevanta språkliga uttrycken har sin användning. Generella kriterier för när en beskrivning kan sägas fånga en aktörs avsikter riskerar att dölja det faktum att den sorts förståelse vi talar om här innehåller en rad oreglerbara men likväl oundgängliga komponenter, såsom känslighet, gott omdöme och mänsklig livserfarenhet.

Projektets två viktigaste publikationer är ”Seeing the Facts and Saying What You Like: Retroactive Redescription and Indeterminacy in the Past”, Journal of the Philosophy of History 4 (2010): 296-327, samt “Anscombe’s Bird, Wittgenstein’s Cat: Intention, Expression and Convention”, under utgivning i Philosophical Topics (2014) (ca 21.000 ord). Den första uppsatsen undersöker särskilt retroaktiva, men även transkulturella, handlingsbeskrivningar, samt problematiserar idén om generella kriterier för när sådana handlingsbeskrivningar kan anses berättigade. Den senare uppsatsen diskuterar ingående frågan i vilken mening djurs handlande är avsiktligt och vad det i så fall innebär att fånga dessa avsikter, utifrån Anscombes påstående att djur visserligen kan ha men inte uttrycka avsikter. Denna uppsats innehåller också en utförlig diskussion av Anscombes teoretiska ramverk, i anknytning till de senaste årens uppmärksamhet kring progressiva handlingsbeskrivningar.

III. NYA FORSKNINGSFRÅGOR

Bland de nya frågeställningar som uppstått under arbetets gång vore det intressant att i framtida arbeten fördjupa sig i följande:

(1) Anscombes idéer om arttillhörighet och biologiska livsprocesser. Jämförelse mellan hennes synsätt, Foots och Thompsons.

(2) Anscombes syn på förstapersonsauktoritet gällande avsikter, i ljuset av hennes försvar av principen om dubbel effekt och hennes kritik av missbruk av denna princip.

(3) Ett fördjupat studium av Anscombes frihetsbegrepp, och hur det kan relateras till samtida diskussioner om frihet i såväl analytisk som kontinental tradition.

IV. INTERNATIONELL FÖRANKRING OCH PUBLICERINGSSTRATEGI

Projektets resultat har redovisats i föredragsform vid konferenser och workshops vid följande universitet: Universitetet i Bergen, Universität Bonn, Université Bordeaux III, University of Chicago, Université Picardie Jules Verne, Università Sapienza Roma, Stockholms universitet, Södertörns högskola, Tammerfors Universitet, Tufts University, Uppsala universitet, Åbo Akademi, Åbo Universitet, Århus Universitet.

Projektarbetet har involverat två internordiska forskningssamarbeten: Dels med RJ-projektet ”Understanding Agency” (Uppsala universitet; se http://www.agency.filosofi.uu.se/), dels med det av NordForsk finansierade ”Nordic Network for Philosophical Anthropology” (Bergen, Århus, Uppsala och Åbo; se http://www.philosophicalanthropology.org/). Det förra samarbetet resulterade bl. a. i en konferens vid Uppsala universitet, ”Action and Reason: A Symposium in Honor of Fred Stoutland 2012” (http://www.agency.filosofi.uu.se/node91) vars bidrag är under utgivning i ett specialnummer av den amerikanska peer-review-granskade tidskriften Philosophical Topics, där Gustafsson är gästredaktör (publiceras under 2014). Samarbetet med NNPA har involverat tre konferenser, och är på väg att resultera i en volym uppsatser kring temat ”Questioning the Human Being: Philosophical Anthropology in the 21st Century” (red. Gustafsson och Thomas Schwarz Wentzer, ännu på redigeringsstadiet, ges antagligen ut De Gruyter under 2014 eller 2015).

Projektets centrala publikationer har samtliga utkommit eller är på väg att ges ut i internationella fora.