Jag undersökte i detta projekt ett antal förfalskade memoarer och plagierade romaner som utgav sig för att gestalta minoriteters subjektiviteter i nutida USA. Dessa texter—som avslöjats som inte tillförlitliga—använder trauma för att övertyga läsaren om sin autenticitet. Vad är konsekvenserna av en sådan appropriering i genren vittnesslitteratur?

Ett grundläggande kriterium jag tvingats förhålla mig till är att det förment rigida motsatsparet falsk/autentisk—jag har tvingats problematisera denna uppdelning. Jag har beskrivit mina slutsatser längre fram i denna text. För att förenkla min rapportering har jag dock valt att behålla orden falsk och autentisk eller sann. Jag vill dock understryka att de inte är absoluta termer.

Genom att undersöka detaljerna i varje fallbeskrivning är det möjligt att se effekterna av författarnas förklädnader i sina memoarer och andra performativa akter. Det är i de olika fallen studien har kommit fram till en av sina viktigaste insikter: de sätt på vilka texterna faktiskt ”bevittnar vittnesberättelser”. De kan inte genom detta sekundära bevittnande komma till något slags avslut, arbeta igenom de trauman de säger sig gestalta. De är fast i en melankolisk rundgång, och deras projekt belyser deras delaktighet i upprätthållandet av vithetsprivilegier i nationen USA.

I slutet av min undersökning har jag studerat ett fall där en minoritetsförfattare approprierat delar av en etablerad vit författares verk. Hennes handlingar skulle ha kunnat garantera henne status och en självklar plats i den amerikanska kulturella mainstreamsfären, förutsatt att de inte hade upptäckts. Asiatisk-amerikanska Kaavya Viswanathan plagierade i sin roman ”How Opal Mehta Got Kissed, Got Wild, and Got a Life” (2006) delar av den vita “chick lit”-författaren Megan Mcaffertys verk. Jag har valt mina fallstudier för att de på ett viktigt sätt exemplifierar hur vita författare har förfalskat memoarer i vilka de skapar vittnesberättelser om de ofta fruktansvärda svårigheter som minoritetssubjekt tvingas hantera. I en utvidgning av min studie skulle jag framhäva relationen mellan de vita författarnas approprieringar gentemot minoritetsförfattares användning av plagiering, antingen genom avsiktliga eller oavsiktliga ”lån” (vilket naturligtvis är svårt att avgöra), eller som subversiva akter. I urvalet av mina fall har jag graviterat mot fall från USA. I en vidare studie kommer jag att placera dem i ett globalt sammanhang.

Vidare förtydliganden:
Gestaltningar av trauman återfinns i den överväldigande majoriteten av förfalskade memoarer och självbiografier i USA. Författarna frammanar sina berättare genom trauman. Jag menar att de därigenom kan skapa en verklighetseffekt som gör att de kan inta minoriteters subjektspositioner, skenbart genom att ha icke-medierad tillgång till sådana positioner.

Författarna tenderar också att uppträda, i verkliga livet, som sina berättare; i flera fall förnekar de även sin etniska tillhörighet, även om denna avviker väsentligt från den de skapat för sina berättare. Ett välkänt exempel är schweizaren Bruno Dösseker som skrev ”Fragments” (1995) under namnet Binjamin Wilkomirski, en memoar om tiden då han anlände från Auschwitz till Schweitz som judiskt flyktingbarn. Dössekers uppträdanden som Wilkomirski på konferenser och liknande var så övertygande att forskare undrat om han inte tror på sina uppenbart förfalskade historier. En författare som undersökts i denna studie är den vite socialarbetaren Timothy Barrus, som skrev under namnet ”Nasdijj”, och uppträtt som Native American.

Det finns ett grundläggande problem med att avgöra vad som är sanning i samband med förfalskade memoarer, ja, alla memoarer. För det första, att lita till minnet som grund för sitt skrivande—minnet är notoriskt opålitligt. Cathy Caruth är en forskare som har presenterat inflytelserika teorier kring detta. Hon menar att gestaltningar av trauma—som berättade i ett kliniskt sammanhang eller i memoarer—aldrig kan representera själva traumaögonblicket. Trauman såsom bilolyckor eller krigsupplevelser kan alltså endast beskrivas i efterhand. Detta skulle kunna underminera sanningsanspråket i alla traumaberättelser.

Dessutom bör hållas i åtanke att alla genrekonventioner är instabila, vilket till exempel Jacques Derrida påpekar i sin text ”The Law of Genre”, detta som en följd av att de är språkliga konstruktioner. Mitt projekt använder sig av sådana poststrukturalistiska insikter, och tar även i beaktande till exempel Roland Barthes teorier kring författarens död samt Michel Foucaults ifrågasättande av författarfunktionen. I linje med sådana teorier ser jag författaren som en alltid provisorisk konstruktion, aldrig stabil.

Detta innebär dock inte ett relativiserande av alla genredistinktioner och inte heller ett underminerande av alla traumaberättelser. Mitt projekt avser att förstå hur författaren-som-provisorisk kan hjälpa oss att förstå förloppet då memoarer avslöjas som förfalskade eller romaner uppdagas vara plagierade. Författaren undermineras som möjlig källa till autenticitet. Med en dekonstruktiv ingång menar jag att medvetenheten om författaren som provisorisk problematiserar motsatsparet falsk/autentisk, vilket möjliggör för oss att se schatteringar av författarfunktionen. Författargestalten är närvarande, empiriskt, men också som imaginär skribent, samtidigt. Vi kan då utvärdera olika författares projekt på ett nyanserat sätt. Det blir till exempel av största vikt att ta i beaktande de förfalskade memoarernas språk, ja, dess poetik. Hur skapar författaren sin persona, och hur används stereotyper? På vilket sätt är författaren egentligen närvarande? Tilläggas bör att den kommersiella kontexten inom vilka memoarerna skrivs och förpackas också måste tas i beaktande.

Jag menar att förfalskade memoarer i slutändan bevittnar vittnesberättelser. De kan endast agera som sekundära berättelser i förhållande till de trauman de gestaltar, och i förhållande till den historiska situation inom vilken de produceras.

I slutändan vill jag framhålla att då det överväldigande antalet författare som producerar förfalskade memoarer i USA är vita kan de ses som fångade i vad jag kallar vit melankoli, ett slags kulturell melankoli. Vithet har varit och är i denna nationella kontext en priviligierad raskategori—och vithet har historiskt sett övertrumfat andra sorters förtryck, såsom ekonomiska strukturer. De vita författarnas appropriering av minoritetsröster indikerar deras svårigheter med att undfly den vita melankolin som präglar en nation där flertalet av innehavarna av vithetsprivilegier inte reflekterat över eller bekämpat detta fenomen. Detta kan liknas vid Paul Gilroys idé om postkolonial melankoli, orsakad av de forna europeiska kolonialmakternas förträngande av sina brutala koloniala handlingar. Konsekvensen av detta blir en historisk amnesi, och ett möjliggörande av rasism i dagens Europa då postkoloniala migranter ses som oväntade, plötsliga nykomlingar i de förment historiskt ”rena” nationerna.

Konferenser:

Internationella koonferenser:

“The Broken Lines as Form: Mira Jacobs’s The Sleepwalker’s Guide to Dancing,” MELUS (The Society for the Study of the Multi-Ethnic Literature of the United States), USA, 2015.

“Author Hoaxes and Collective Responsibility: The Case of Nasdijj,” Memory Frictions: Conflict-Negotiation-Politics, Spain, 2013.

“Lost in the Fiction Factory: Kaavya Viswanathan’s How Opal Mehta Got Kissed, Got Wild, and Got a Life,” Representations of Family, Sweden, 2010.