Tobias Dahlkvist, Idéhistoria, Stockholms universitet

Projektets syfte var att studera uppfattningen om geni som en form av vansinne i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets medicin och vetenskap. Några större ändringar av syftet gjordes inte under projektperioden; däremot koncentrerade jag mig i huvudsak på decennierna i mitten av den perioden. Det visade sig nämligen att de huvudsakliga debatterna i frågan ägde rum under en period mellan ungefär 1880 och 1910.

Projektets tre viktigaste resultat och ett resonemang om dessa
Till min stora förvåning visade det sig att en diagnos var överlägset viktigare än alla andra i genifrågan. Jag hade förväntat mig att olika personer skulle föra fram olika diagnoser som det patologiska substratet för geniet och att de inbördes stridigheterna skulle gälla vilken diagnos som var den rätta, men det visade sig att mer eller mindre allting kretsade kring en diagnos: epilepsi. Ett omfattande tolkningsarbete gjordes för att visa att t.ex. Poe och Leopardi egentligen led av epilepsi. En rad personer som i efterhand ses som arketypiska sjukliga genier - Nietzsche, Baudelaire och van Gogh, t.ex. - var inte några framträdande exempel runt sekelskiftet. Deras sjuklighet passade inte in i mönstret genom att den svårligen lät sig tolkas som epileptisk.

Ett andra resultat är att genifrågan i väldigt hög grad var en del av en kriminalantropologisk diskurs. I minst lika hög grad som geniet förknippades med vansinne i sekelskiftets medicin förknippades det med brottslighet. Kriminalantropologin dominerades av två skolbildningar: den så kallade Lombrososkolan som såg tendensen att begå brott som en medfödd sjuklighet, en form av atavism eller degeneration som räddningslöst satte individens moraliska kompass ur spel, och den så kallade Lyonskolan, för vilken brottsligheten och dess ursprung var ett socialt problem. Ledande företrädare för dessa båda skolor diskuterade också geniet och olika genier. Medan Lombroso och hans lärjungar betraktade geniet som en degenerativ psykos av epileptiskt ursprung såg Lyonskolans företrädare geniet som en framtida människotyp i vardande, vars anpassningssvårigheter till vår tid kunde påminna om patologiska fenomen men i själva verket var en högre form av hälsa. Trots denna grundskillnad i synen på geniet var man ense om att geniet yttrade sig som en särskild förmåga att på intuitiv väg föregripa den vetenskapliga utvecklingen och nå kunskaper som normalvetenskapen skulle få vänta i årtionden på. Detta gjorde att man menade att geniet kunde ställas i vetenskapens tjänst: i synnerhet den medicinska 1800-talslitteraturen om Dostojevskij innehåller långtgående resonemang om hur han i sina romaner föregrep kriminalantropologins resultat.

Ett tredje resultat är att det fanns ett samspel mellan naturvetenskap och medicin å ena sidan och litteraturhistoria å den andra: en sammanflätning av myter och positivism. Även om detta förvisso inte var mig obekant visade sig samspelet vara mycket mera långtgående och intrikat än förväntat. Detta ledde i sin tur till att jag modifierade min publiceringsstrategi något. Jag hade ursprungligen tänkt mig att behandla den litteraturhistoriska kontexten till den medicinska genilitteraturen tämligen översiktligt, men det visade sig mycket mera fruktbart att studera växelverkan mellan medicinen och litteraturen mera ingående i några konkreta fall än att försöka göra en översikt över hela fältet.

Nya forskningsfrågor som har genererats genom projektet
Ytterligare några författarskap tycks mig mycket intressanta att studera med de metoder som jag utvecklat inom projektet. Émile Zola, Fernando Pessoa och Otto Weininger var alla djupt inlästa på tidens genifrågor, och hörde dessutom, i synnerhet Zola, själva till de författare som diskuterades som exempel på sjukliga genier i medicinen. Nietzsche och Baudelaire vore intressanta att undersöka, just för att de i mycket lägre grad än man i dag kan föreställa sig diskuterades av medicinens företrädare. Något hos dem gjorde att de inte passade in i mönstret: desto intressantare blir de texter där de trots allt diskuterades. Madame de Staël och George Sand är slutligen mycket intressanta eftersom de trots att de var kvinnor så ofta räknades som genier trots att genibegreppet i sig naturligtvis var starkt manligt konnoterat.

En forskningsfråga som ligger lite längre från projektet men som icke desto mindre genererades genom det gäller degenerationsfrågan i Sverige. Genifrågan ägde rum inom en större medicinsk diskussion om den moderna människans degeneration. Över hela Europa varnade läkare för hur människan i det moderna samhället urartade fysiologiskt: hundratals alarmerande böcker och artiklar publicerades under andra hälften av 1800-talet, i vilka geniet ofta betraktades som ett slags positiv biverkning till en degeneration som i sig var patologisk (dégénérescence superieure). Sverige utgör ett mycket intressant undantag här. För det första började degenerationen att diskuteras mycket sent: först i slutet av 1890-talet, när degenerationsfrågan var på väg att dö ut på kontinenten började svenska läkare att använda begreppet. För det andra var tonläget i den svenska degenerationsfrågan långt mera moraliserande än det var i andra länder. Medan franska, tyska och italienska läkare såg degenerationen som ett medicinskt problem förvandlades detta genast till ett i första hand moraliskt problem när det dryftades i Sverige. Med grund i de kunskaper som projektet gett mig skulle jag vilja undersöka den svenska degenerationsfrågan begreppshistoriskt.

Metodologiskt gav mig projektet möjlighet att utveckla ett arbetssätt för att studera frågan: ett slags kulturhistoriskt kontextualiserande synsätt på medicin- och vetenskapshistorien som visat sig mycket fruktbart. Månne ingen forskningsfråga i en snävare mening, men en väl så viktig följd av projektet.

Projektets internationella förankring
Den viktigaste internationella förankringen består i att större delen av de artiklar som projektet gett upphov till och dessutom den tänkta fortsättningen i form av en monografi skrivits respektive skrivs på engelska. Jag har också presenterat en del delresultat genom ett föredrag vid en internationell Strindbergskonferens i Rom.

Forskningsinformativa insatser utanför vetenskapssamhället
Jag medverkade i Vetenskapsradion Historia i Sveriges Radio P1 den 6 december 2012 och talade om min forskning. Vidare medverkade jag i en intervju för RJ:s hemsida (med lite god vilja kan väl den räknas som utanför vetenskapssamhället).

Projektets två viktigaste publikationer samt ett resonemang om dessa
Den enskilt viktigaste publikationen torde vara den artikel om Dostojevskij som exempel på ett sjukligt geni, "The Epileptic Genius: The Use of Dostoevsky as Example in the Medical Debate over the Pathology of Genius", som Journal of the History of Ideas publicerade i sitt oktobernummer 2015. Genom Dostojevskijs epilepsi och genom hans djupdykningar i brottslingens psykologi blev han det perfekta exemplet på ett sjukligt geni, och på hur geniet kan föregripa vetenskapens utveckling intuitivt, för sekelskiftets kriminalantropologer. En omfattande strid mellan Lombrososkolans och Lyonskolans företrädare huruvida Dostojevskij var ett geni tack vare eller trots sin epilepsi rasade därför under 1880- och 90-talen; en strid som egentligen aldrig skildrats på djupet tidigare. Det var genom att arbeta med Dostojevskijbilden i den kriminalantropologiska litteraturen om geniet som jag blev varse till vilken grad litteraturhistorien och medicinhistorien är sammanflätade i genifrågan. Artikeln i sig blev också mycket lyckad, något av det bästa jag skrivit, och avgjort det som publicerats i det finaste vetenskapliga sammanhanget.

Den andra publikationen som jag vill framhålla är artikeln "'Alcoholic and Epileptic Nightmares': Cesare Lombroso, Poe and the Pathology of Genius", som antagits för publicering i Poe Studies: History, Theory, Interpretation. Om geni, brottslighet och epilepsi förenades i Dostojevskijs verk och person till den grad att en strid om hur han skulle tolka hans exempel nästan måste utbryta utgjorde Poe ett helt annat slags exempel, som måste utsättas för ett omfattande tolkningsarbete för att passa in i den medicinska mallen. Poes omvittnade drickande var utgångspunkten för alla tolkningar: men det uppstod en omfattande polemik kring huruvida han skulle betraktas som en dipsomaniker som ådragit sig epilepsi som en följd av sitt drickande, eller om hans dipsomani tvärtom var en följdverkning av en odiagnosticerad epilepsi. Exemplet Poe är också intressant för att det redan på 1880-talet fanns en källkritisk biografisk litteratur om honom. Men det var inte från denna medicinens företrädare hämtade biografiska data att stödja sina tolkningar på. I stället var det i synnerhet Baudelaires mytiska tolkning av Poe man använde sig av. Följaktligen bidrog sekelskiftets medicinska Poetolkningar, trots dess positivistiska anspråk, till att förstärka myten om Poe snarare än att skingra den.

Projektets publiceringsstrategi samt kommentarer till denna
Min publiceringsstrategi har bestått i att främst skriva artiklar på engelska för publicering i internationella peer revew-granskade tidskrifter med tanken att längre fram sammanställa dessa till en monografi för publicering hos lämpligt internationellt akademiskt förlag. Två avsteg från denna princip har gjorts: dels en text som ursprungligen presenterades på en Strindbergskonferens, med andra ord i ett svenskspråkigt sammanhang; för det andra en stor artikel i Lychnos som sammanfattar projektets huvudresultat: det tycktes mig rimligt att skriva just detta slags artikel på svenska. Jag har valt tidskrifter som antingen är fritt tillgängliga genom Jstor eller Project Muse, eller vars artiklar görs tillgängliga genom tidskriftens egen nätsida. I fallet med artikeln om Strindberg kommer hela den konferensvolym som den är tänkt att ingå i att vara fritt tillgänglig.

Publikationer

Utgiven:
”The Epileptic Genius: The Use of Dostoevsky as Example in the Medical Debate over the Pathology of Genius”, Journal of the History of Ideas, vol. 76: 4 (2015), s. 587–608

Antagna för publicering:
”’Alcoholic and Epileptic Nightmares’: Cesare Lombroso, Poe and the Pathology of Genius”, antagen för publicering i Poe Studies: History, Theory, Interpretation (2016)
”Geniets patologi: En studie i 1800-talsmedicinens genibegrepp”, antagen för publicering i Lychnos (2015)

Inskickade men ännu inte bedömda:
”’The Most Modern Type of the Insane Genius’: Schopenhauer and the Pathology of Genius, 1870–1900”, skickad till Schopenhauer-Jahrbuch den 26 januari 2015
”Strindberg som vansinnigt geni: Strindberg, Lombroso och frågan om geniets patologi”, skickad till utgivaren för den peer review-granskade konferensvolymen Strindberg Across Borders den 16 november 2014.

(Jag vill tillägga att jag medvetet väntat med slutrapporteringen av projektet i förhoppningen att i synnerhet Schopenhauer-Jahrbuch ska komma med ett besked. Detta dröjer dock ännu.)