Se ståndssamhället! Olikheternas kultur i Sverige under tidigmodern tid
Inom projektet kommer vi att: 1) utveckla och förändra den syn på sociala strukturer som dominerar historieskrivningen om det tidigmoderna Sverige. Detta för att öka intresset för området bland professionella forskare, studenter och allmänhet; 2) presentera en mer komplex bild av ståndssamhället än den gängse och argumentera för vår ståndpunkt bland etablerade historiker och studenter; 3) överbrygga den klyfta som finns mellan historisk forskning på universiteten och museer; 4) använda nya tvärvetenskapliga forskningsmetoder i universitetsundervisningen; 5) presentera det svenska ståndssamhället som ett system som är jämförbart med, och har relevans för studiet av, andra tidigmoderna samhällen.
Projektet syftade till att undersöka hierarkier och skapandet av åtskillnad mellan grupper i det tidigmoderna svenska samhället. Avsikten var att göra detta genom att ta reda på hur ståndssamhället såg ut: hur stånd synliggjordes, hur människor uppträdde och hur ståndssamhället fungerade i vardagen. Mer specifika syften var att: utveckla och förändra den syn på sociala strukturer som har dominerat historieskrivningen om det tidigmoderna Sverige, presentera en mer komplex bild av ståndssamhället än den gängse, överbrygga den klyfta som finns mellan historisk forskning på universiteten och museer samt använda nya tvärvetenskapliga forskningsmetoder i universitetsundervisningen.
Projektets syfte som helhet har inte förändrats och har i stort sett uppfyllts. Däremot är de olika delstudierna i några fall förändrade då projektmedlemmarna alla har fått fasta anställningar under projekttidens gång vilket positivt har påverkat möjligheterna att bedriva forskning och därmed också att göra bredare undersökningar än annars hade varit fallet.
Projektets främsta resultat:
1. Språket och de sociala praktikerna
Det svenska ståndssamhället kan kallas både en verklighet och en eftervärldens skrivbordskonstruktion. En verklighet därför att människor faktiskt delades in i stånd och ståndsliknande grupper och var väl medvetna om detta i samtiden; en skrivbordskonstruktion därför att den sociala kartan var så mycket mer komplex än vad de fyra stånden ger sken av. Mindre uppmärksammat är det faktum att ståndssamhällets Sverige inte bara bestod av fler grupper än de fyra stånden utan att även gränserna mellan olika definierbara grupper var otydliga och förhandlingsbara. En social gränsdragning som var avgörande i en situation kunde vara underordnad en annan i andra sammanhang. I vardagen var det också mindre intressant att gruppera människor än att stratifiera dem.
Det fanns två olika nivåer av praktiker som tillsammans skapade en samhällelig dynamik: en vardaglig nivå respektive en diskursiv nivå. De var beroende av och påverkade varandra, men de fungerade olika. Den ena syftade till att hantera den omedelbara verkligheten, den andra till att reducera den föreställda verkligheten i syfte att göra den hanterbar, läsbar och kategoriserbar. Det är ett misstag att tänka sig att hierarkisk ordning i vardagen endast upprätthålls av eliter och statsmakt i ett samhälle. Vi ser att i ett fundamentalt ojämlikt samhälle producerades hierarkisk ordning framför allt av de ordnade själva, även i hög grad av de som underordnas. I interaktionen mellan människor av olika stånd, kön, ålder, yrken osv. producerades komplexa och ibland motsägelsefulla hierarkier. En viktig del av den sociala interaktionen kan följaktligen förstås som en situerad visualitet med syfte att hantera en mångfacetterad hierarkisk ordning i vardagen. Den var beroende av formella och informella institutioner eller diskursiva ordningar (normer, lagar, etc) men den rymde mycket mer och var mer komplex och efemär. Social läsbarhet var inget man kunde lära sig utantill, utan en sorts seendets konst. I denna kontinuerliga iscensättning deltog alltså alla i ett pågående socialt spel.
2. Ordning
Mycket av det kontinuerliga seendet och iscensättandet av ordning skedde på en diskursiv nivå: i form av utsagor om ordning. Det fanns t ex tydliga ideal kring hur kläder skulle spegla social ordning, medan det i praktiken var en ytterst komplex relation där kläder lika mycket mobiliserades för att hävda social status och identitet som att reflektera och reproducera densamma. Föreställningen om vad som var ordning var kopplat till föreställningar om samhället. I skrift sökte debattörer genomgående efter ordning, men de föreställda ordningar som beskrevs visar just hur komplex, dynamisk och rik den tidigmoderna samhällsordningen var. Färg i ståndssamhället var en viktig del i de meningsskapande processer som bland annat producerade och skapade hierarkier och ordning. Å ena sidan kunde färg vara en avgörande aspekt för visualisering av den sociala ordningen i förslag på hur en dräktreform borde utformas ‒ en mycket större betydelse än vad tidigare forskning har visat i andra material. Å andra sidan var färg en obeständig faktor eftersom den förändrade tillgången på koloniala färgämnen och färgade produkter ändrade färgers meningsskapande funktioner och kapaciteter.
3. Banala vardagsbeteenden
Till synes banala vardagsbeteenden var centrala för ordningsskapande. Ett exempel är kosmetikens färgbruk, där ansiktens färgsättning var en viktig del i iscensättandet av hierarkier som byggde på ålder, på kön och på klass. Ett annat exempel är titlar. Särskilt intressant ur vårt perspektiv är titlar som inte fastslog en människas sysselsättning, utan syftade till att visa respekt. För titlarna fanns tre stratifierande principer: anseende, stånd, och mera överraskande, professionalism. Den sistnämnda togs i bruk redan i början av 1700-talet och var lika betydelsefull som de två andra feodala formerna för stratifiering. Resten av seklet upplevde en generell uppluckring av tituleringsväsendet. Vid dess slut användes i hög utsträckning allmänna titlar eller inga alls. Titlarnas funktion som verktyg för social stratifiering hade därmed mer eller mindre upphört. Detta är intressant eftersom samhället inte upplevde en (lika stark) utveckling av upplösning av sociala skillnader. Här ser vi också att privatpersoner, inte myndigheter eller normativa texter, var drivande.
Hur människor tittade på varandra var ett banalt men kraftfullt vardagsbeteende genom vilket människor reglerade den sociala stratifieringen. Detta initierades inte bara uppifrån makthavare och högreståndspersoner, utan alla deltog i och reflekterade över hur människor såg på varandra, betedde sig och vilka föremål de hade i sin ägo. ”Att veta sin plats” var en komplex operation som aktualiserade visuella regimer, förkroppsligade hierarkier och animerade föremål. Ordningen som eftersträvades i rumsliga och vardagliga praktiker handlade också om att beivra mycket banala beteenden: en visuell röra och rörlighet måste ”domesticeras” och tydliggöras i hierarkins alla skikt. Det visuella systemet var emellertid inget självspelande piano. Sambandet mellan stratifiering, person och föremål var skenbart och formbart.
Genom projektet har ett antal forskningsprojekt genererats. Runefelt och Sennefelt bygger i olika beviljade projekt (Vetenskapsrådet och Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning) vidare på projektet i det att de undersöker frågor om samhällsordning i dess grundläggande bemärkelse i förhållande till kropp och konsumtion. Att se ytans djup är centralt för förståelse av samhällsordning och fordrar en studie av det triviala, vardagliga och banala.
Projektet väcker också frågor kring två andra tematiker, för det första om de semioffentliga sammanhangens förändringspotential och om samspelet mellan vardagliga praktiker och teknisk, ekonomisk och administrativ förändring. För det andra om yrkens och professioners roll for hur samhället ordnas hierarkiskt och deras betydelse för den sociala mobiliteten.
Projektet ordnade ett flertal sessioner i samband med stora konferenser, vid Svenska historikermötet 2014 och European Social Science History Conference i Wien 2015. Medlemmar har också presenterat sin forskning vid konferenser i Norden, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Belgien. Till detta kommer att projektet arrangerat två konferenser. Den första var ”Practices and Performances: between Materiality and Morality” hösten 2014. Den andra ”Visualising difference: objects, space and practice in early modern Europe”, hölls på Nordiska museet, Stockholm okt. 2014 (F13-1585:1, se separat redov.). Projektgruppen har haft kontinuerlig kontakt med den expertgrupp som angavs i ansökan: flera besök har skett mellan projektmedlemmar och bl.a. Sheffield och Oldenburg, medlemmar av expertgruppen medverkade vid de konferenser som ordnades av projektet.
Ett av projektets mål har varit att samarbeta med museer kring forskning och undervisning. Vi har arbetat med detta på flera sätt. Tack vare projektet har medlemmar fått tillgång till Nordiska museets samlingar. En konferens ordnades på museet i vilken många av museets personal, samt personal från andra Stockholmsmuseer deltog. Vi har presenterat projektet på Stockholms stadsmuseum, för studenter på A-nivå, på Senioruniversitetet, samt i Sveriges Radio.
Forskarna har arbetat fram en kurs om 7,5 hp på avancerad nivå för Historiska inst. UU: Cultures of Inequality. Kursen ges på engelska och fördjupar förståelsen av de europeiska ståndssamhällenas sammansättning och organisation, av den visuella kultur genom vilken olikhet och tillhörighet manifesterades samt av de konflikter och spänningar som kunde uppstå mellan grupper och konkurrerande samhällsuppfattningar. Den ges varje hösttermin, nu för tredje året, i samarbete med Museum Gustavianum, Uppsala, där studenterna arbetar aktivt med samlingarna. Antalet studenter är ca 20 per termin. Av de två första årens utvärderingar framgår att kursen är omtyckt. Samtliga seniora forskare inom projektet har deltagit i undervisningen. Till detta kommer masterstudenter som har handletts som en del av projektet. Uppsatserna behandlar våldets betydelse för skapande av hierarkier, professorers konsumtions- och äktenskapsmönster, ordning på Stockholms gator samt hur överflödsförordningar beivrades under 1700-talet. Runefelt kommer också att ge en ny kurs, Att se ytans djup: vardagsliv och samhällsordning 1600–1800 inom Forskarskolan i historia LU, vt 2017 vilken bygger på projektets utgångspunkter och resultat.
Projektets två viktigaste publikationer är projektets doktorsavhandling av Alexander Engström, disputation 2018. Avhandlingen använder begravningskulturen för att studera hur adlig identietet skapades, reproducerades och spelades upp för olika publiker i olika rum 1630-1680. Den andra är en samförfattad artikel benämnd ”Det fasta som flyter. Att se och iscensätta ordning i det svenska ståndssamhället” på vilken resultaten som presenterats ovan baseras.
Projektet utlovade ett antal artiklar, en gemensam artikel samt en antologi. Dock ska flera forskare utöka sina bidrag genom att skriva monografier, arbeten som dock inte varit möjliga att avsluta inom projekttiden. Vi har publicerat oss i svenska och internationella antologier, monografier på svenska och engelska samt peer-reviewgranskade artiklar på engelska. De sistnämnda har publicerats eller är under publicering i OA. Avsikten med de olika kanalerna har varit att öka spridningen av resultaten. Då ett av projektets syften var att omvärdera synen på det svenska ståndssamhället publiceras projektets sammanfattande resultat på svenska (förmodligen Historisk tidskrift).