Syftet med projektet, som det anges i den ursprungliga projektbeskrivningen, är trefaldigt: 1) att ur maritimhistorisk synvinkel bidra till utvecklingen av teorier om statsbyggande, särskilt beträffande spridningen av den europeiska statssystemet, med sina idéer om suveränitet och territoriellt avgränsad jurisdiktion, till Asien och resten av världen efter mitten av artonhundratalet; 2) att ifrågasätta den vedertagna kunskapen enligt vilken koloniala diskurser om sjöröveri främst syftade till att legitimera den koloniala expansionen; och 3) att ge ett historiskt perspektiv på maritimt våld i samtiden och därmed en policy-relevant kunskap för att bekämpa sjöröveri i dag.

Det övergripande syftet med projektet har varit oförändrat under hela projektets genomförande. Dock har de empiriska studierna ändrats något så att fokus för studien är de tre områden i Sydostasien som på artonhundratalet ansågs vara mest piratangripna: Malackasundet, Indokina och Sulusjön. Därmed ingår också alla de fem stora kolonialmakterna i Sydostasien - Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Spanien och USA - i studien.

De tre viktigaste resultaten av projektet är:
För det första, bekämpandet av sjöröveriet var i alla de tre områdena kopplat till utvidgandet av koloniala territorier och förlusten, i varierande men betydande grad, av suveränitet för de inhemska staterna i dessa områden. Det finns dock inget enkelt samband mellan, å ena sidan, i vilken grad de inhemska staterna tilläts behålla ett mått av suveränitet eller autonomi och, å andra sidan, deras ansträngningar och samarbetsvilja i samband med bekämpningen av sjöröveriet. Även om det skulle kunna förväntas att de asiatiska härskare som samarbetade med kolonialmakterna för att undertrycka sjöröveriet i högre grad skulle ha tillåtits bevara en del av sin självständighet, är slutsatserna i undersökningen på det området blandade. Johor, Perak och Kambodja är förmodligen de som bäst överensstämmer med hypotesen, medan Sulusultanatet och Vietnam, åtminstone delvis, motsäger hypotesen.

För det andra fanns det betydande skillnader i hur européer och amerikaner såg på problemet med sjöröveri i Sydostasien, oaktat den uppenbara lätthet med vilken begreppet sjöröveri (piracy, piraterie, piratería, zeeroof etc.) kan översättas mellan de europeiska språken. Britterna var mest intresserade av sjöröveriet för dess egen skull, främst på grund av de konkreta problem som sjöröveriet innebar för handel och ekonomisk utveckling. Holländarna var i viss mån bekymrade över sjöröveriet av liknande skäl, men dessutom fanns det i Nederländska Ostindien ett stort behov av att demonstrera den holländska suveräniteten och kontrollen över området. För Frankrike fungerade piratverksamheten i Indokina framför allt som en förevändning för kolonial intervention i området från omkring 1880, och begrepp som pirat och sjöröveri användes för att beskriva i stort sett alla som opponerade sig mot den franska kolonisationen, även långt efter att den fram till omkring 1880 omfattande piratverksamheten till havs hade upphört. För Spanien var hävdandet av dess suveränitet över Suluarkipelagen och dominansen över dess muslimska befolkning, de så kallade morerna, av störst betydelse, i kombination med ambitionen att omvända dem till kristendomen. Spaniens ökande sjömakt från mitten av artonhundratalet gjorde det möjligt att implementera extremt brutala metoder, inte bara för att undertrycka sjöröveri men även för att hindra de flesta fredliga maritima verksamheter som bedrevs av morerna. När USA tog över den spanska kolonin 1899 sågs sjöröveri inledningsvis inte som ett stort problem, men den uteblivna ekonomiska kompensationen för öppnandet av det traditionella pärlfisket i Suluarkipelagen för utomstående gav upphov till ett betydande utbrott av sjöröveri 1907-09. Arbetet med att bekämpa piratverksamheten intensifierades därför, vilket så småningom resulterade i att en relativt hög grad av maritim säkerhet etablerades från omkring 1909 till slutet av den amerikanska kolonialtiden på 1940-talet.

För det tredje, örlogspatruller och flottexpeditioner var av central betydelse för att bekämpa piratverksamheten i det koloniala Sydostasien, men för det mesta fungerade dessa bäst i kombination med andra åtgärder. Kanonbåtsdiplomati och användningen av tvång (coercion) i kombination med förhandlingar var till exempel effektiva i Brittiska Malaya och i Suluarkipelagen under amerikansk dominans, främst på grund av att man lyckades mobilisera stöd från inhemska härskare för att bekämpa piratverksamheten. Små grundgående ångbåtar under kontroll av de civila koloniala myndigheterna var också av central betydelse på många håll, särskilt i floder där större örlogsfartyg inte kunde navigera. Att beröva piraterna deras landbaser och marknader för att sälja sitt byte (inklusive slavar) var en annan viktig åtgärd, som för det mesta uppnåddes genom kolonial territoriell expansion. Ekonomisk utveckling och tillhandahållandet av alternativa försörjningsmöjligheter för tidigare eller potentiella pirater var en annan åtgärd som på sikt gjorde sjöröveri mindre attraktivt. Sjöröveriets upphörande i Sydostasien uppnåddes alltså för det mesta inte bara genom tvång och militärt våld utan snarare genom en kombination av tvång och försonande åtgärder. Försök att bekämpa sjöröveri uteslutande med hjälp militärt våld, å andra sidan, tenderade att resultera i bitterhet och inte sällan i utdragna väpnade konflikter, såsom i Sulusjön under den spanska kolonialtiden och i Aceh efter det holländska anfallet 1873. Dessa slutsatser är av policy-relevans för hur sjöröveri kan bekämpas mest effektivt i dagens värld.

Flera nya forskningsinriktningar har genererats genom projektet. En av de mest intressanta handlar om den roll som mellanhänder (intermediaries) spelar imperialistisk expansion. Med fokus på en amerikansk kavalleriofficer, Hugh Lenox Scott, som figurerar i den här redovisade projektet som distriktsguvernör i Sulu, undersöker mitt nuvarande forskningsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet (2017-2020) mellanhändernas roll i kontaktzonerna i den amerikanska imperialistiska expansionen i Nordamerika, Kuba, Filippinerna och Mexiko från omkring 1875 till 1920.

Det här redovisade projektet är internationellt i flera avseenden: ämnet, dess komparativa anslag och vad gäller spridning och publicering av resultaten, som alla är i hög grad internationella. Projektet har också resulterat i flera populärvetenskapliga presentationer under 2016 och fler presentationer och kortare populära texter är att vänta.

De två viktigaste forskningspublikationerna från projektet är:

1) The End of Piracy: Colonization and Maritime Violence in Southeast Asia, c. 1850-1920 (kommande monografi; manuskript om ca 120 000 ord är till ca 90 procent färdigt; fullständigt manuskript beräknas klart den 30 juni 2017).

Denna forskningsmonografi visar att pirataktivitet fortsatte i många delar av Sydostasien långt efter mitten av artonhundratalet, när de flesta befintliga studier av sjöröveri i regionen avslutar sin undersökningsperiod. Boken pekar på förändringar över tid i hur sjöröveri uppfattades och behandlades av de stora kolonialmakterna i regionen, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Spanien och USA. Boken belyser också den hur koloniala och kommersiella intressen, ofta oavsiktligt, uppmuntrade till pirataktivitet, liksom flera nu i stort sett bortglömda samtida diskussioner och kritiska synpunkter avseende sjöröveri och dess bekämpning i Sydostasien. Genom att fokusera på samspelet mellan koloniala representationer av sjöröveri och inhemska asiatiska begrepp och uppfattningar om maritimt våld utmanas det i grunden orientalistiska antagandet om en skarp åtskillnad mellan en ”europeisk” och en ”asiatisk” eller ”malajisk” förståelse av sjöröveri och maritimt våld till förmån för en mer nyanserad tolkning. (Se vidare ovan för de viktigaste slutsatserna i boken.)

2) “Pirates and Pearls: Jikiri and the Challenge to Maritime Security and American Sovereignty in the Sulu Archipelago, 1907–09”, International Journal of Maritime History, 29:1 (2017 kommande, i tryck), 1-24.

Under 1908-09 upphörde handel till sjöss, fiske och passagerartrafik i Suluöarna nästan helt på grund av en våg av sjöröveri och kusträder som utmanade USA:s koloniala styre i området. Trots gemensamma ansträngningar av den amerikanska armén, flottan, den filippinska polisen och privata prisjägare, kunde piratledaren Jikiri och hans anhängare undvika att besegras i mer än ett och ett halvt år, innan han slutligen dödades i juli 1909. Jikiris beslut att ta till sjöröveri utlöstes av de amerikanska myndigheternas underlåtande att betala ersättning för förlusten av de traditionella fiskerättigheter som många familjer i Suluöarna hade till pärlbäddarna i området, i enlighet med en lag om pärlfiske som antogs 1904. Lagen var i flera avseenden till nackdel för den infödda befolkningen i Suluöarna och i kombination med de lokala kolonialtjänstemännens arrogans efter 1906 gav den upphov till ett utbrett missnöje med det koloniala styret. Flera av ledarna för Suluöarnas befolkning sympatiserade i hemlighet med Jikiri och bidrog till att skydda honom och hans anhängare.

Artikeln ”Pirates och Pearls” kommer att publiceras med full open access genom ett avtal (innefattande en betydande avgift, finansierad genom projektet) med SAGE Journals. Minst en kommande artikl kommer att publiceras med open access på liknande sätt under förutsättning att de nödvändiga finansiella resurser är tillgängliga.

Det viktigaste resultatet av projektet är dock den kommande monografin, där möjligheterna till open access är mer osäkra. Ett publikationsförslag har skickats till ett ledande internationellt universitetsförlag och har fått en initialt positiv respons. Önskvärdheten av open access påtalas i förslaget.