Studien handlar om legal abort i Sverige 1938 – 1974. Startpunkten motiveras av att abort avkriminaliserades på medicinska, humanitära och eugeniska indikationer år 1938, och slutpunkten med att så kallad fri abort, eller abort på kvinnans begäran, infördes 1975. Systemet med legal abort innebar att en kvinna som önskade abort uppsökte läkare eller någon av de rådgivningsbyråer som sattes upp för ändamålet, och att en ansökan skickades in till Medicinalstyrelsen (efter 1968 Socialstyrelsen) för beslut.  I studien beaktas särskilt den omfattande utredning som genomfördes av kuratorer, gynekologer och psykiatriker av varje kvinnas abortönskan.

Ett teoretiskt perspektiv som anläggs är medikalisering, och mer specifikt psykiatrisering som en form av medikalisering. Studiens frågor rör kvinnosyn liksom förändring över tid av medicinsk teori och praxis, och av politik. Det abortrestriktiva 1950-talet, ett decennium då antalet legala aborter halverades, ägnas särskilt intresse.

Studien visar att psykiatriseringen av abort och abortsökande kvinnor skedde för det första språkligt: genom användandet av psykiatrisk terminologi och diagnoser såsom psykasteni, sinnesslöhet, psykisk insufficiens. För det andra skedde den institutionellt: genom etablerandet av rådgivningsbyråer för abortansökningar med anställda psykiatriker liksom av rättspsykiatriska respektive socialpsykiatriska nämnden vid Medicinalstyrelsen för besluten. För det tredje kan psykiatriseringen ses i praxis: i den omfattande psykiska undersökningen läkare hade att utföra vid abortansökningar av lynne, uppmärksamhet, minne, omdöme, intelligensålder etc., och i intagningen av abortsökande kvinnor för utredning på psykiatriska kliniker.

Psykiatern Ernst Kretschmers kroppstyplära (om fastställande av astenisk, pyknisk, atletisk kroppstyp) var något av en rutin vid läkarens undersökning i början av perioden. Genom eugeniken kom ärftliga psykiska sjukdomar och tillstånd i fokus såsom sinnesslöhet och psykisk efterblivenhet och banade väg för abort med villkorad sterilisering. Men vid sidan av dessa biologiskt/fysiologiskt grundade teorier seglade socialpsykiatriska och psykoterapeutiska perspektiv upp med kvinnans livssituation i fokus. Relationsproblem, bristande anpassning, olust och ångest antogs orsaka en psykisk insufficiens hos kvinnan vilken i sin tur resulterade i abortönskan. Mentalhygienen blev ett sätt att hantera kvinnors abortönskningar. Den psykiska hälsan skulle främjas och aborter i möjligaste mån förebyggas. Rådgivningsbyråernas verksamhet syftade delvis till en inordning och anpassning av kvinnor. Målet var friska och välfungerande makor och mammor. Den legala aborten var nödvändig för sjuka och utsläpade, men i övrigt skulle kvinnor fostras och stödjas till ett gott moderskap.

Psykiatriseringen av abort var dock inte orsak till restriktiviteten under 1950-talet då antalet legala aborter halverades. En tolkning är att de många aborterna och abortansökningarna uppfattades som ett misslyckande för ett välfärdssamhälle som med sexualupplysning, preventivmedel och sociala reformer sökte förebygga oönskade graviditeter liksom bana väg för det goda moderskapet. Under 1940- och 1950-talen förväntades kvinnor sätta moderskapet främst. Den dominerande föreställningen var att det låg i kvinnors natur att vilja ha barn och att bli mödrar. Denna föreställning låg till grund för abortkuratorers arbete, och den delades av flera kvinnopolitiker som till exempel socialdemokraten Inga Thorsson.

Samtidigt fanns en grupp kvinnor som samhället inte ville se som mammor: de sinnesslöa. Skälen var flera. Dels antogs dessa kvinnor inte kunna ta hand om sina barn, och dels antogs det vara av samhälls- och folkhälsointresse att sjukdomsarvet inte fördes vidare. Möjligheten att ansöka om abort av eugeniska skäl fanns under hela perioden, från 1938 till 1975. De flesta eugeniska aborter gjordes på 1940-talet och de var då aldrig omdiskuterade eller kontroversiella, utan snarare var de påbjudna.

På 1960-talet skedde en omvälvning. Från den medicinska professionen kom kritik mot den restriktiva linjen, sexliberaler krävde fri abort och könsrollsdebattörer gjorde upp med hemmafruideal och idén om moderskapet som främsta kvinnans mål och uppgift. Dessutom började kvinnor alltmer höras i debatten: kvinnor som beskrev abortutredningarna som utdragna och kränkande, som nekats abort, som gjort abort illegalt eller som rest till Polen för att få sitt ingrepp. Opinionen svängde till förmån för en liberalisering av lagen. Abortfrågan politiserades i betydelsen att den började diskuteras som en rättighetsfråga, och i och med det skedde en avmedikalisering av aborten. Psykiatriker satt fortsatt i nyckelpositionen att ställa diagnoser och bifalla eller avslå abortansökningar, men mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet beviljades i princip alla ansökningar samtidigt som antalet aborter ökade starkt. Tvåläkarintyg tog över och utredningarna blev kortfattade och summariska. Det framgår tydligt att kvinnors egen vilja och abortönskan tillmättes alltmer och till slut avgörande betydelse, och 1975 blev kvinnors rätt till abort på egen begäran inskriven i lagen. Införandet av fri abort till och med artonde graviditetsveckan innebar att en kvinna inte behövde ha en diagnos för att få abort.