I många situationer där man ska fatta beslut om hur resurser ska allokeras blir "effektivitet" en avgörande faktor. Ofta vill man att varje donerad krona ska göra maximal nytta. Forskning har dock visat att känslor av ineffektivitet som kommer från det faktum att alla inte kan hjälpas, ofta gör människor mindre motiverade de individer som man faktiskt kan hjälpa (vilket är en form av pseudoineffektivitet). Människor verkar alltså påverkas mycket av de negativa känslor man förknippar med det stora resursbehovet även när dessa känslor är irrelevanta för beslutet.

Under projektets gång upplevde också världen tyvärr fortsatt humanitära kriser. I September, 2015 översköljdes media av bilder på ett dött syriskt barn, Aylan Kurdi, liggande med ansiktet ned i sanden på en turkisk strand. Aylans bild gjorde vad den obevekligt stigande dödssiffran så grundligt misslyckats med - den väckte världen och skapade empati genom att ge oss en glimt av den verklighet som ligger bakom en bedövande statistik. Nästan 500.000 dödsfall sedan den syriska kriget började 2011. När vi känner stark empati hoppas vi att världens nationer motiveras att stoppa detta och hjälpa miljontals offer som fortfarande lever i Syrien eller som flyktingar.

Kan detta hopp bli verklighet? Lärdomen är att ett fotografi, oavsett hur känslomässigt medryckande det är, bara kan göra så mycket. För en kort tid blev bilden på Aylan Kurdi en katalysator för åtgärder bland världens ledare och allmänheten. Tyskland och Österrike, till exempel, öppnade sina gränser för invandrare medan påve Franciskus uppmanade katolska kyrkor över hela Europa att vara värd för flyktingar. På hemmaplan såg vi kortvarigt en stark mobilisering även hos allmänheten. Exempelvis ökade donationer till en av de stora Svenska välgörenhetsorganisationernas insamling för Syriska flyktingar från 70.000 kr per dag kr till 4 miljoner den 3 september, dagen efter bilden på Aylan dök upp i tidningar och nyhetsflöden (data publicerat i den framstående tidskriften PNAS; Slovic mfl, 2017).

Tyvärr var denna våg av empati kort. Efter en månad hade internetsökningar efter termerna "Syrien", "flyktingar" och "Aylan" minskat dramatiskt, vilket indikerar att allmänhetens intresse också minskat. Donationer minskade tillbaka till den nivå det var före Aylans fotografi publicerades.

Dessa resultat visar att empati är viktigt men inte tillräckligt. Vi bryr oss mycket om att skydda en enda person i nöd, särskilt om de har ett ansikte och ett namn och ser ut som oss. Men när antalet offer ökar, och deras liv blir statistik, förlorar vi empati och viljan att agera. Denna "psykologiska avtrubbning" blir förvärrad av en icke-rationella känsla av ineffektivitet när antalet i behov av hjälp är stort och vad vi kan åstadkomma bara känns som en dellösning - "en droppe i havet."

I detta forskningsprojekt undersöktes de psykologiska mekanismer som ligger bakom sådana här "feltänk" och speciellt hur strategier kan utvecklas för att hjälpa människor att inte tänka och agera på ett sådant sätt. Forskningen är
experimentalpsykologisk och involverar både studier av beteende och hjärnkorrelat. Projektet är internationellt med projektdeltagare från Sverige, USA och Österrike och med datainsamlingar både i Sverige och USA. Totalt har över 30 experiment och fältstudier genomförts under projektets gång.

Ett av de viktigaste resultaten i projektet är våra studier som visar att känslor är en drivande faktor för pseudoineffektiveitet (Västfjäll mfl, 2015; Slovic mfl, 2017). I en serie studier fann vi att de negativa känslor som kommer från de offer man inte kan hjälpa dämpar den varma känsla av välbehag som motiverar givande till de man kan hjälpa. Dessa resultat tyder alltså på att negativa känslor demotiverar givande och att människor upplever starka negativa känslor när inte alla i behov av hjälp kan hjälpas. Men kan olika beteendeinterventioner motverka att negativa känslor demotiverar givande?

I en uppföljande studie undersöktes just detta (Västfjäll & Slovic, 2020). Här erhöll vi ett annat av projektets viktigaste resultat - vi finner att pseudoineffektivitet kan minskas genom olika interventioner; 1) att öka medvetenhet om att känslor är irrelevant för beslutet, 2) att be människor göra moraliska överväganden, och 3) att hjälpa människor till analytiska resonemang motverkar inverkan av negativa känslor på allokeringsbeslut.

Detta empiriska fynd ledde till ett tredje viktigt resultat i projektet. Vi lägger nu fram ett teoretiskt ramverk som visar att pseudoineffektivet kan uppkomma och bekämpas både genom intuitiva känslomässiga faktorer och mer analytiska och logiska faktorer (Västfjäll & Slovic, 2020). Dessa resultat kan användas för att förändra och förbättra individers-, organisationers-, och myndigheters beslut gällande resursallokering.

Projektet har också genererat nya forskningsfrågor; våra studier har primärt undersökt pseudoineffektivtet för monetärt givande. Kan man se samma mönster när givande är tex tid, direkt givande av tex mat etc? Vidare har vi primärt studerat individuella donationsbeslut och en intressant fråga är därför om pseudoineffektivetet också förekommer i organisationer som allokerar hjälp?

Projektets resultat har publicerats i internationella, granskade tidskrifter, presenterats på internationella vetenskapliga konferenser inom beslutsfattandeområdet (tex Society for Judgment and Decision Making), samt i olika populärvetenskapliga sammanhang (tex till givandeorganisationer).