Kausalitet på social nivå
Att det finns kausalitet på social nivå förefaller självklart. Om t.ex. en person upptar en socialt definierad roll (som statsminister, domare eller VD) tycks personen erhålla nya kausala förmågor genom den samhälleliga makt som följer med rollen. Likaså tycks grupper och sociala strukturer ha kausal kraft att påverka individer. Ändå är det långt ifrån självklart hur social kausalitet ska förstås, och hur den alls är möjlig. Social kausalitet passar nämligen dåligt in i den gängse filosofiska förståelsen av kausalitet. Inom nutida filosofi antas t.ex. kausala förmågor ofta vara intrinsikala egenskaper. Egenskaper som att vara statsminister, domare eller VD är istället socialt grundade och därmed extrinsikala egenskaper. Därtill är moderna filosofer ofta skeptiska mot föreställningar om orsakande som går från makro- till mikro-nivå, så kallad nedåtriktad kausalitet. Eftersom dessa filosofer menar att den fundamentala fysiska nivån är kausalt sluten och att alla högre nivåer supervenierar (beror på) den fysiska nivån, finns det enligt dem ingen plats för nedåtriktad kausalitet. Grupp-påverkan på social nivå tycks emellertid vara ett exempel på just detta. Den angelägna fråga som ska undersökas är således om de moderna filosofiska teorierna och argumenten visar att förment social kausalitet inte är reell eller om det snarare är så att beläggen för social kausalitet är så pass robusta att de visar att det är de nutida filosofiska teorierna om kausalitet som behöver revideras.
Slutredovisning
SYFTE OCH GENOMFÖRANDE
Syftet med projektet var att undersöka i vilken mening, om någon, det finns kausalitet på social nivå. Mer specifikt ställdes två övergripande frågeställningar:
(A) Bör socialt grundade så kallade statusfunktioner – och relaterade fenomen som sociala roller och social positioner – förstås som varande delvis kausala? Om ja, på vilket sätt?
(B) I vilken mening, om någon, kan det sägas finns nedåtriktad kausalitet från gruppnivå till individnivå?
Dessa två frågeställningar låg till grund för projektets två delprojekt, (A) och (B), vilka löpte parallellt under projektets gång. De huvudsakliga inriktningarna på delprojekten förändrades inte nämnvärt under projektets gång (även om några nya frågeställningar tillkom, se nedan) utan delprojekten låg i stort sett fast i enlighet med projektplanen. Frågeställningarna adresserades i en serie av totalt sju egenförfattade artiklar, varav två artiklar ([6] och [7]) i skrivande stund fortfarande är under utveckling. Till dags dato har fyra av projektets artiklar ([1], [2], [3], och [5]) publicerats i internationella referentgranskade tidskrifter, och en artikel ([4]) har publicerats i en antologi.
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT
Det är svårt att hävda att resultat, i form av slutgiltighet, etableras inom filosofin (den formella logiken eventuellt undantagen). Men om ”resultat” förstås något svagare, i termer av underbyggd tes eller utfall, skulle jag vilja framhäva följande tre resultat från projektet:
1) Social grupper, som de karakteriseras i gängse samhällsvetenskaper, är inte reducerbara till individnivån. Det vill säga, social grupper kan inte identifieras med pluraliteter, mängder eller mereologiska summor av individer (se artikel [1] för utförlig diskussion). Skälen är flera: bland annat har sociala grupper och individualistiska entiteter olika fortlevnadsvillkor; därtill är social grupper icke-extensionala entiteter, vilket innebär att två olika grupper kan bestå av samma uppsättning individer. Detta icke-reducerbarhetsresultat öppnar upp för möjligheten av icke-reducerbar kausalitet från gruppnivå till individnivå. Resultatet visar dock inte att det faktiskt finns sådan kausalitet, eller hur sådan kausalitet (om den finns) ska förstås.
2) Eventuell kausalitet på social nivå kan inte förstås i aristoteliska termer, det vill säga i termer av så kallade ”powers” (produktiva krafter eller förmågor) (för utförlig diskussion, se artikel [3]). Inom den så kallade kritiska realismen, som för närvarande är en inflytelserik filosofisk skola inom samhällsvetenskaperna (sociologen Dave Elder-Vass och nationalekonomen Tony Lawson är exempel på tongivande forskare inom inriktningen), begreppsliggörs dock social kausalitet i just sådana termer. Det är ett misstag av följande skäl. För det första: powers är intrinsikala egenskaper, medan statusfunktioner, social roller och sociala positioner är extrinsikalt grundade. Statusfunktioners kausalitet måste således förstås på annat sätt. För det andra: eventuella intrinsikala powers på gruppnivå (som alltså inte kan vara statusfunktioner eller dylikt) som antas utöva nedåtriktad kausalitet på individer är med all sannolikhet redundanta, givet den produktionskausalitet som sker på individnivå och fysisk nivå (jfr Jaegwon Kims så kallade exkluderings-argument från medvetandefilosofin). Nedåtriktad kausalitet, från grupp- till individnivå, bör med andra ord konceptualiseras i icke-aristoteliska termer, om föreställningen att det finns sådan kausalitet ska kunna försvaras.
3) Tillskrivning av statusfunktioner genom Searleanska ”deklarationer” bör förstås i termer av så kallad ”Mere Cambridge Change”, en term hämtad från modern metafysik (för utförlig diskussion, se artikel [5]). Med andra ord, det att ett ting, en person eller en grupp erhåller en statusfunktion involverar inte i sig att något nytt (såsom en institutionell egenskap eller ett institutionellt faktum) skapas, vilket filosofen John Searle hävdar. Vad som händer är snarare att ett predikat blir sant om tinget/personen/gruppen ifråga, på grund av den kollektivt accepterade deklarationen (en variant av Mere Cambridge Change), och att personer i det relevanta samhället, på grund av Cambridge-förändringen, börjar agera annorlunda i förhållande till tinget/personen/gruppen i fråga (och, i förekommande fall, att även personen själv, eller medlemmar av den relevanta gruppen, börjar att agera annorlunda p.g.a. Cambridge-förändringen). ”Statusfunktioner” är alltså inte i sig kausala. Den relevanta kausaliteten har sin grund i våra representationer av statusfunktioner. Att statusfunktioner inte i sig är kausala utesluter dock inte att statusfunktioner kan figurera i sanna kausala utsagor, i likhet med hur exempelvis en ”frånvaro” av något kan figurera som en ”orsak” eller ”effekt” (så kallad negativ kausalitet) i en sann kausal utsaga utan att för den skull vara en orsak eller effekt i världen (en frånvaro är uppenbarligen inte är en slags entitet i världen). Med andra ord är det viktigt att skilja mellan vad jag kallar ”sparsam kausalitet” (sparse causation) och ”riklig kausalitet” (abundant causation): den förra kausaliteten involverar genuina relata, samt en kausal relation, som finns i världen; den senare ”kausaliteten” involverar sanna kausalitetsutsagor (som rimligen bör analyseras i termer av uppsättningar av kontrafaktiska utsagor, i linje med David Lewis och James Woodwards kausalitetsteorier) där någon av relatan inte är en genuin entitet i världen. (Se artikel [5] för en initial beskrivning av sparse/abundant-distinktionen, vilken utvecklas vidare, bland annat med applikation på förment nedåtriktad grupp-kausalitet, i [6] och [7].)
NYA FORSKNINGSFRÅGOR SOM GENERERATS GENOM PROJEKTET
En forskningsfråga som projektet aktualiserat, och som inte förutsågs i projektbeskrivningen, är om förment social kausalitet kan involvera samtidighetskausalitet. Traditionellt har man tänkt sig att orsaker alltid föregår sina effekter, men vissa filosofer (exempelvis Stephen Mumford och Rani Lill Anjum) har på senare tid förfäktat idén att vi bör anta att det finns samtidighetskausalitet. Vissa skrifter av socialontologen John Searle tycks också vila på antagandet att det finns samtidighetskausalitet: om en grupp eller pluralitet av individer tillskriver en entitet X en statusfunktion så erhåller X denna förmenta egenskap kausalt, samtidigt som tillskrivningen sker.
I projektet (artikel [2]) visar jag emellertid att Mumford och Anjums resonemang är djupt problematiskt: deras teoribildning är bland annat inkompatibel med den speciella relativitetsteorin, enligt vilken inga kausala processer kan propagera snabbare än ljusets (ändliga) hastighet. I artikel [5] visar jag vidare, i detalj, att Searles antaganden om samtidighetskausalitet, givet den speciella relativitetsteorin, leder till att objekt som tillskrivs statusfunktioner erhåller dessa bakåt i tiden i referenssystem som rör sig mycket snabbt i förhållande till det referenssystem i vilket statusfunktionstillskrivningen sker. Med andra ord, utöver samtidighetskausalitet medför Searles teori (absurt nog) även baklängeskausalitet utifrån vissa referenssystem.
En ytterligare frågeställning som projektet väckt är om så kallad aristotelisk kausalitet måste förstås i termer av interaktion mellan aktiva och passiva förmågor – ett antagande som figurerat i denna skola sedan Aristoteles dagar. Frågan är inte essentiell för projektet, eftersom jag menar att social kausalitet hur som helst inte bör förstås i aristoteliska termer (även om kausalitet på lägre nivåer mycket väl kan vara aristotelisk); frågan är snarare att betrakta som en ”spinn-off”-fråga som har uppstått inom, men utretts utanför, projektets ramar. Granskningen har gett upphov till artikel [8], i vilken jag argumenterar för att aristotelisk kausalitet bör förstås enbart i termer av aktiva förmågors utövande; postulerandet av passiva förmågor är redundant.
PROJEKTETS INTERNATIONELLA DIMENSIONER SAMT SAMVERKAN
Under projektperioden har jag varit gästforskare vid Institute de Philosophie i Neuchâtel, Schweiz, under maj månad 2017, och vid Centre for Philosophy of Science i Pittsburgh, USA, under april månad 2018. Syftet med den första vistelsen var att etablera kontakt med professor Fabrice Correia (numera professor i Geneve) och forskargruppen ”eidos”, som bland annat undersöker begreppet grundadhet och uppfattningen att verkligheten är indelad i olika ”nivåer”. Det främsta syftet med den senare vistelsen var att etablera kontakt med professor James Woodward som är en mycket inflytelserik kausalitets-teoretiker. Vid båda vistelserna deltog jag på olika seminarier och konferenser. Hemma i Lund var jag en av arrangörerna av den internationella konferensen ENSO V, The Fifth Conference of the European Network on Social Ontology (aug 2017), med över sextio talare. Jag passade även på att presentera eget material från projektet vid den här konferensen. Idéer från projektet har även presenterats vid internationella konferenser i Tammerfors, Uppsala och Umeå, samt vid seminarier med internationella deltagare i Linköping och Lund. Mellan sep 2018 och aug 2019 gästforskade Abrek Canbolat från Turkiet om social ontologi vid institutionen i Lund, med mig som kontaktperson och handledare. Under projektet har jag även varit medlem av forskargruppen Metaphysics and Collectivity, som består av teoretiska och praktiska filosofer från olika lärosäten i Sverige, vilka forskar om social ontologi (bland annat samarrangerade gruppen ENSO V-konferensen, med lundamedlemmarna som huvudarrangörer). Projektets artiklar har skrivits på engelska och publicerats i internationella tidskrifter, förutom [4] som publicerats i en antologi med internationella deltagare.
Syftet med projektet var att undersöka i vilken mening, om någon, det finns kausalitet på social nivå. Mer specifikt ställdes två övergripande frågeställningar:
(A) Bör socialt grundade så kallade statusfunktioner – och relaterade fenomen som sociala roller och social positioner – förstås som varande delvis kausala? Om ja, på vilket sätt?
(B) I vilken mening, om någon, kan det sägas finns nedåtriktad kausalitet från gruppnivå till individnivå?
Dessa två frågeställningar låg till grund för projektets två delprojekt, (A) och (B), vilka löpte parallellt under projektets gång. De huvudsakliga inriktningarna på delprojekten förändrades inte nämnvärt under projektets gång (även om några nya frågeställningar tillkom, se nedan) utan delprojekten låg i stort sett fast i enlighet med projektplanen. Frågeställningarna adresserades i en serie av totalt sju egenförfattade artiklar, varav två artiklar ([6] och [7]) i skrivande stund fortfarande är under utveckling. Till dags dato har fyra av projektets artiklar ([1], [2], [3], och [5]) publicerats i internationella referentgranskade tidskrifter, och en artikel ([4]) har publicerats i en antologi.
PROJEKTETS TRE VIKTIGASTE RESULTAT
Det är svårt att hävda att resultat, i form av slutgiltighet, etableras inom filosofin (den formella logiken eventuellt undantagen). Men om ”resultat” förstås något svagare, i termer av underbyggd tes eller utfall, skulle jag vilja framhäva följande tre resultat från projektet:
1) Social grupper, som de karakteriseras i gängse samhällsvetenskaper, är inte reducerbara till individnivån. Det vill säga, social grupper kan inte identifieras med pluraliteter, mängder eller mereologiska summor av individer (se artikel [1] för utförlig diskussion). Skälen är flera: bland annat har sociala grupper och individualistiska entiteter olika fortlevnadsvillkor; därtill är social grupper icke-extensionala entiteter, vilket innebär att två olika grupper kan bestå av samma uppsättning individer. Detta icke-reducerbarhetsresultat öppnar upp för möjligheten av icke-reducerbar kausalitet från gruppnivå till individnivå. Resultatet visar dock inte att det faktiskt finns sådan kausalitet, eller hur sådan kausalitet (om den finns) ska förstås.
2) Eventuell kausalitet på social nivå kan inte förstås i aristoteliska termer, det vill säga i termer av så kallade ”powers” (produktiva krafter eller förmågor) (för utförlig diskussion, se artikel [3]). Inom den så kallade kritiska realismen, som för närvarande är en inflytelserik filosofisk skola inom samhällsvetenskaperna (sociologen Dave Elder-Vass och nationalekonomen Tony Lawson är exempel på tongivande forskare inom inriktningen), begreppsliggörs dock social kausalitet i just sådana termer. Det är ett misstag av följande skäl. För det första: powers är intrinsikala egenskaper, medan statusfunktioner, social roller och sociala positioner är extrinsikalt grundade. Statusfunktioners kausalitet måste således förstås på annat sätt. För det andra: eventuella intrinsikala powers på gruppnivå (som alltså inte kan vara statusfunktioner eller dylikt) som antas utöva nedåtriktad kausalitet på individer är med all sannolikhet redundanta, givet den produktionskausalitet som sker på individnivå och fysisk nivå (jfr Jaegwon Kims så kallade exkluderings-argument från medvetandefilosofin). Nedåtriktad kausalitet, från grupp- till individnivå, bör med andra ord konceptualiseras i icke-aristoteliska termer, om föreställningen att det finns sådan kausalitet ska kunna försvaras.
3) Tillskrivning av statusfunktioner genom Searleanska ”deklarationer” bör förstås i termer av så kallad ”Mere Cambridge Change”, en term hämtad från modern metafysik (för utförlig diskussion, se artikel [5]). Med andra ord, det att ett ting, en person eller en grupp erhåller en statusfunktion involverar inte i sig att något nytt (såsom en institutionell egenskap eller ett institutionellt faktum) skapas, vilket filosofen John Searle hävdar. Vad som händer är snarare att ett predikat blir sant om tinget/personen/gruppen ifråga, på grund av den kollektivt accepterade deklarationen (en variant av Mere Cambridge Change), och att personer i det relevanta samhället, på grund av Cambridge-förändringen, börjar agera annorlunda i förhållande till tinget/personen/gruppen i fråga (och, i förekommande fall, att även personen själv, eller medlemmar av den relevanta gruppen, börjar att agera annorlunda p.g.a. Cambridge-förändringen). ”Statusfunktioner” är alltså inte i sig kausala. Den relevanta kausaliteten har sin grund i våra representationer av statusfunktioner. Att statusfunktioner inte i sig är kausala utesluter dock inte att statusfunktioner kan figurera i sanna kausala utsagor, i likhet med hur exempelvis en ”frånvaro” av något kan figurera som en ”orsak” eller ”effekt” (så kallad negativ kausalitet) i en sann kausal utsaga utan att för den skull vara en orsak eller effekt i världen (en frånvaro är uppenbarligen inte är en slags entitet i världen). Med andra ord är det viktigt att skilja mellan vad jag kallar ”sparsam kausalitet” (sparse causation) och ”riklig kausalitet” (abundant causation): den förra kausaliteten involverar genuina relata, samt en kausal relation, som finns i världen; den senare ”kausaliteten” involverar sanna kausalitetsutsagor (som rimligen bör analyseras i termer av uppsättningar av kontrafaktiska utsagor, i linje med David Lewis och James Woodwards kausalitetsteorier) där någon av relatan inte är en genuin entitet i världen. (Se artikel [5] för en initial beskrivning av sparse/abundant-distinktionen, vilken utvecklas vidare, bland annat med applikation på förment nedåtriktad grupp-kausalitet, i [6] och [7].)
NYA FORSKNINGSFRÅGOR SOM GENERERATS GENOM PROJEKTET
En forskningsfråga som projektet aktualiserat, och som inte förutsågs i projektbeskrivningen, är om förment social kausalitet kan involvera samtidighetskausalitet. Traditionellt har man tänkt sig att orsaker alltid föregår sina effekter, men vissa filosofer (exempelvis Stephen Mumford och Rani Lill Anjum) har på senare tid förfäktat idén att vi bör anta att det finns samtidighetskausalitet. Vissa skrifter av socialontologen John Searle tycks också vila på antagandet att det finns samtidighetskausalitet: om en grupp eller pluralitet av individer tillskriver en entitet X en statusfunktion så erhåller X denna förmenta egenskap kausalt, samtidigt som tillskrivningen sker.
I projektet (artikel [2]) visar jag emellertid att Mumford och Anjums resonemang är djupt problematiskt: deras teoribildning är bland annat inkompatibel med den speciella relativitetsteorin, enligt vilken inga kausala processer kan propagera snabbare än ljusets (ändliga) hastighet. I artikel [5] visar jag vidare, i detalj, att Searles antaganden om samtidighetskausalitet, givet den speciella relativitetsteorin, leder till att objekt som tillskrivs statusfunktioner erhåller dessa bakåt i tiden i referenssystem som rör sig mycket snabbt i förhållande till det referenssystem i vilket statusfunktionstillskrivningen sker. Med andra ord, utöver samtidighetskausalitet medför Searles teori (absurt nog) även baklängeskausalitet utifrån vissa referenssystem.
En ytterligare frågeställning som projektet väckt är om så kallad aristotelisk kausalitet måste förstås i termer av interaktion mellan aktiva och passiva förmågor – ett antagande som figurerat i denna skola sedan Aristoteles dagar. Frågan är inte essentiell för projektet, eftersom jag menar att social kausalitet hur som helst inte bör förstås i aristoteliska termer (även om kausalitet på lägre nivåer mycket väl kan vara aristotelisk); frågan är snarare att betrakta som en ”spinn-off”-fråga som har uppstått inom, men utretts utanför, projektets ramar. Granskningen har gett upphov till artikel [8], i vilken jag argumenterar för att aristotelisk kausalitet bör förstås enbart i termer av aktiva förmågors utövande; postulerandet av passiva förmågor är redundant.
PROJEKTETS INTERNATIONELLA DIMENSIONER SAMT SAMVERKAN
Under projektperioden har jag varit gästforskare vid Institute de Philosophie i Neuchâtel, Schweiz, under maj månad 2017, och vid Centre for Philosophy of Science i Pittsburgh, USA, under april månad 2018. Syftet med den första vistelsen var att etablera kontakt med professor Fabrice Correia (numera professor i Geneve) och forskargruppen ”eidos”, som bland annat undersöker begreppet grundadhet och uppfattningen att verkligheten är indelad i olika ”nivåer”. Det främsta syftet med den senare vistelsen var att etablera kontakt med professor James Woodward som är en mycket inflytelserik kausalitets-teoretiker. Vid båda vistelserna deltog jag på olika seminarier och konferenser. Hemma i Lund var jag en av arrangörerna av den internationella konferensen ENSO V, The Fifth Conference of the European Network on Social Ontology (aug 2017), med över sextio talare. Jag passade även på att presentera eget material från projektet vid den här konferensen. Idéer från projektet har även presenterats vid internationella konferenser i Tammerfors, Uppsala och Umeå, samt vid seminarier med internationella deltagare i Linköping och Lund. Mellan sep 2018 och aug 2019 gästforskade Abrek Canbolat från Turkiet om social ontologi vid institutionen i Lund, med mig som kontaktperson och handledare. Under projektet har jag även varit medlem av forskargruppen Metaphysics and Collectivity, som består av teoretiska och praktiska filosofer från olika lärosäten i Sverige, vilka forskar om social ontologi (bland annat samarrangerade gruppen ENSO V-konferensen, med lundamedlemmarna som huvudarrangörer). Projektets artiklar har skrivits på engelska och publicerats i internationella tidskrifter, förutom [4] som publicerats i en antologi med internationella deltagare.