Bin, getingar och vesslor: zoomorfa bilder och delegitimering av profetissor i den babyloniska Talmud och i den hebreiska Bibeln
Denna studie aktualiserar den grundläggande insikten att avgörande för de religiösa traditionerna inte är de religiösa texters exakta ordalydelse utan den sociokulturella kontext i vilken de tolkas och traderas. En ständigt återkommande fråga för de judiska och kristna traditioner är frågan om det kvinnliga ledarskapets auktoritet, omvittnat och omtvistat i ett antal bibeltexter. Trots att två av Bibelns mest framstående kvinnor, domaren Debora och profetissan Hulda, är tilldelade höga positioner i sina litterära kontexter är deras ledarskap ifrågasatt i senare tradition som menar att den värdighet som Deboras och Huldas yrkespositioner fordrar står i motsats till den kulturella roll kvinnor tilldelats. Den rabbinska traditionen framhåller att straffet detta kliv utanför den genusbestämda sfären är att de två kvinnorna bär "fula" namn: Debora betyder "bi/geting" och Hulda betyder "vessla".
Denna studie syftar till att kontextualisera denna zoomorfa karakteriseringen av Debora och Hulda i sitt specifika kulturella sammanhang. Genom att kartlägga den roll som bin/getingar och vesslor har i de rabbinska och i de grekiska traditionerna mellan 300 f.v.t och 400 v.t., samt genom att relatera dem till varandra blir det tydligt hur den kulturella kopplingen mellan djur, kvinnor och det gudomliga utgör en hermeneutisk nyckel till förståelsen av resonemangen bakom den underdåniga roll kvinnor anvisas i tidig judisk tradition.
Denna studie syftar till att kontextualisera denna zoomorfa karakteriseringen av Debora och Hulda i sitt specifika kulturella sammanhang. Genom att kartlägga den roll som bin/getingar och vesslor har i de rabbinska och i de grekiska traditionerna mellan 300 f.v.t och 400 v.t., samt genom att relatera dem till varandra blir det tydligt hur den kulturella kopplingen mellan djur, kvinnor och det gudomliga utgör en hermeneutisk nyckel till förståelsen av resonemangen bakom den underdåniga roll kvinnor anvisas i tidig judisk tradition.
Slutredovisning
Denna studie aktualiserar den grundläggande insikten att avgörande för de religiösa traditionerna inte är de religiösa texters exakta ordalydelse utan den sociokulturella kontext i vilken de tolkas och traderas. En ständigt återkommande fråga för de judiska och kristna traditioner är frågan om det kvinnliga ledarskapets auktoritet, omvittnat och omtvistat i ett antal bibeltexter. Trots att två av Bibelns mest framstående kvinnor, domaren Debora och profetissan Hulda, är tilldelade höga positioner i sina litterära kontexter är deras ledarskap ifrågasatt i senare tradition som menar att den värdighet som Deboras och Huldas yrkespositioner fordrar står i motsats till den kulturella roll som kvinnor tilldelats. Den rabbinska traditionen framhåller att straffet för detta kliv utanför den genusbestämda sfären är att de två kvinnorna bär exceptionellt fula namn: Debora betyder ’bi/geting’ och Hulda betyder ’vessla’.
I undersökningen kombineras genusstudier inom biblisk och rabbinsk litteratur med djurstudier (Animal studies). Studien visar hur avgörande djur är för människans självuppfattning och utgör ett exempel på hur binariteten man/kvinna kompletterad med binariteten kvinna/djur utgör ett redskap för att kontrollera framstående kvinnor i samhället. I bibliska och rabbinska texter blir begreppsparet kvinna/djur således en hermeneutisk nyckel för att tolka berättelserna om tongivande kvinnor i den hebreiska Bibeln samt för att förklara de undergivna roller som kvinnor tilldelas i judiska och kristna traditioner.
Utgångspunkten för denna studie är en kort referens i den babyloniska Talmud där rabbinerna reflekterar över namnen Debora och Hulda:
R. Nahman sade: Högmod anstår inte kvinnor.
Det fanns två högfärdiga kvinnor, och deras namn är fula,
den ena kallas för geting och den andra vessla.
Om getingen står det skrivet: ”Och hon sände och kallade på Barak”, i stället för att gå till honom.
Om vesslan står det skrivet: ”Säg till mannen”, istället för ”säg till kungen”.
(b. Meg. 14b, min översättning)
Läsare behöver inte nödvändigtvis förstå innebörden av dessa namn för att uppfatta poängen i rabbinernas argument: att kvinnor, hur starka och ansedda de än är, inte kan tillåtas ha auktoritet över män. Ambitionen med den här studien är dock att gå bortom rabbinernas misskreditering av förtjänstfulla kvinnor och utforska logiken och bildspråket bakom deras tänkande i syfte att få en bättre förståelse för anledningen till att rabbinerna använde just zoomorfa bilder för att (ned)värdera de två kvinnorna. Utgångspunkten är den att om den nedsättande kommentaren om Deboras och Huldas namn ska ha effekt måste kärnan i den zoomorfa förolämpningen vara begriplig för rabbinernas åhörare/läsare. När de väl sattes i centrum för undersökningen öppnade Deboras och Huldas djurnamn upp en förunderlig värld av föreställningar av och berättelser om bin, getingar och vesslor, en värld som rabbinerna och deras åhörare var en integrerad del av.
Namnbytet för Debora, vars namn på hebreiska betyder ”bi”, sker genom rabbinernas översättning till arameiska, Zibburta, som nu får en något justerad innebörd och översätts bäst med ”geting”. Översättningen från det hebreiska Debora till det arameiska Zibburta medförde en liten men betydelsefull ändring från den, vanligtvis positiva, associativa bibetydelsen som hör ihop med ordet ”bi” till den, vanligtvis negativa, associativa bibetydelsen som hör ihop med ordet ”geting”. Deboras namn blev därmed förknippat med ogynnsamma konnotationer som kopplas ihop med getingar, snarare än positiva konnotationer som kopplas ihop med bin. Eftersom bin i antiken ansågs vara gudalika varelser som symboliserade gudomlig inspiration hos poeter och profeter, och eftersom bin hade framträdande plats i gudinnekulter, omöjliggjorde namnbytet att liknande föreställning skulle uppstå kring Deborah i de judiska traditionerna. Eftersom den judiska diasporan under århundraden runt vår tideräknings början var starkt influerad av hellenistisk kultur och föreställningar, fanns det en risk att Debora skulle ge upphov till motsvarande tankar inom de judiska traditionerna. Att risken för detta var påtaglig vittnar Josefus och Pseudo-Filo om i och med att de karaktäriserar Debora som en gudalik Melissa respektive som den gudomliga Visheten. Därmed inte sagt att judarna i diasporan dyrkade de grekiska och romerska gudarna och gudinnorna eller att de försökte framställa Debora som en gudinna. Snarare är det så att judarna i diasporan harmoniserade berättelserna om de grekiska och romerska gudarna med de judiska berättelserna om en gud och stora män och kvinnor som var hans språkrör. Att framställa Debora som en geting, snarare än ett bi, dämpade sådana tendenser och Debora framstod tydligare som ett gudomligt vapen mot israeliternas fiender på samma sätt som riktiga getingar användes för att bekämpa israeliternas fiender i Kanaan. Därigenom delegitimerade rabbinerna Debora från att vara Guds partner till att vara Guds instrument att användas med stor försiktighet och endast under extraordinära omständigheter.
Delegitimeringen av Hulda följde ett liknande mönster. Rabbinerna översatte Huldas hebreiska namn till det arameiska Karkušta utan att ändra betydelsen av namnet eftersom Huldah och Karkušta betyder ”vessla” på respektive språk. Traditioner och berättelser om vesslor var positiva och negativa, beroende på det sammanhang i vilket de förekom. Att översätta Huldas namn till Karkušta påverkade inte den zoomorfa konnotationen, men eftersom rabbinerna konstaterade att namnet var motbjudande uppnådde namnbytet den önskade effekten: det framkallade bilden av en slug och oberäknelig sida av vesslan, utmärkande för en hal individ benägen till svek. Detta var av särskild betydelse för rabbinerna eftersom även vesslan symboliserade poeternas och profeternas gudomliga inspiration, men var också känd som mästerlig problemlösare och sågs som symbol för den asexuella reproduktionen som sker genom undervisning och ansamling av lärjungar. Rabbinerna ansåg dock att dessa egenskaper skulle vara förbehållna manliga religiösa ledare. Genom att ifrågasätta Huldas integritet och framhäva hennes instinkt att skada och bedra snarare än att hjälpa, delegitimerade rabbinerna Hulda från att vara en lärd auktoritet till att vara ännu en kvinna som en man inte kan fullt ut lita på.
Förståelsen av de zoomorfa karaktäriseringarna av Debora och Hulda i b. Meg. 14b fordrar bred kulturell kontextualisering och därför undersöks i denna studie hur bin, getingar och vesslor beskrivs i den hebreiska Bibeln, i Septuaginta, i Apokryferna, i Pseudepigraferna och i den babyloniska Talmud. Vidare undersöks också grekiska och romerska texttraditioner och vid behov också assyrisk och egyptisk djursymbolik. Läst mot denna bakgrund vittnar rabbinernas delegitimering av Debora och Hulda hur djupt kunniga och engagerade rabbinerna var i sin sociokulturella och religiösa omvärld. Och det är precis detta som denna studie åskådliggör: hur traditioner, texttolkningar, övertygelser och praxis formats, förhandlats fram och förts vidare i kontinuerlig interaktion med en kulturellt rik och religiöst konkurrensutsatt miljö.
Denna studie avslutas med en undersökning av det sätt Debora och Hulda tolkas i tidiga kristna traditioner. Här föreslås att b. Meg. 14b bör läsas som en reaktion på den icke-judiska Jesusrörelsens läror om Jesus väsen och omständigheterna kring hans födelse. I antiken var uppfattningen utbredd att bin och vesslor fortplantar sig utan kopulering, något som gjorde dessa djur till passande illustration till den asexuella fortplantningen. Under kristendomens första århundraden diskuterades ämnet i mariologiska debatter i termer av conceptio sine coitu och conceptio per aurem som syftade till att klargöra att Jesus Kristus föddes av en jungfru som blev gravid genom att höra Guds ord. Dessa föreställningar om Marias graviditet byggde på argument från djurvärlden och de djur som ansågs reproduceras asexuellt, men också på berättelserna om framträdande män och kvinnor i den hebreiska Bibeln. Rabbinernas zoomorfa nedvärdering av Debora och Hulda blir därför effektiva som argument mot läran om jungfrufödseln i den tidiga kristendomen just genom att göra det tydligt att dessa två framstående kvinnor i den hebreiska Bibeln, med namn som signalerar asexuell fortplantning, har inget att erbjuda den expansiva icke-judiska approprieringen av den hebreiska Bibelns texter.
Den babyloniska Talmud skrevs i syfte att informera, bevara men också påverka. De diskussioner och tankar som finns bevarade i denna samling lär sålunda mycket om vad som var viktigt för rabbinerna samt vilka deras sociala och ideologiska prioriteringar var. Det tycks vara så att b. Meg. 14b föranleddes av i huvudsak två typer av incitament: utmaningarna kopplade till frågan om kvinnlig auktoritet i religiösa frågor och kvinnors delaktighet i tolkningen av de judiska skrifterna, samt utmaningarna kopplande till inflödet av icke-judiska gudsbilder i de judiska traditionerna. Med framväxten av Jesusrörelsen och approprieringen av den hebreiska Bibeln av ledare för den icke-judiska kristendomen intensifierades båda dessa incitament. Detta arbete bidrar således till det växande akademiska intresset för att studera tidig kristendom genom texterna och referenserna i den babyloniska Talmud.
I augusti 2023 publicerades denna studie som en monografi med titeln Bees, Wasps, and Weasels: Zoomorphic Slurs and the Delegitimation of Deborah and Huldah in the Babylonian Talmud, på förlaget Lexington Books/Fortress Academic. Monografin har skickats för recension i stora vetenskapliga tidskrifter som Vetus Testamentum, Journal for the Study of the Old Testament, Catholic Biblical Quarterly, Journal of Biblical Literature och Review of Biblical Literature (utgiven av Society of Biblical Literature). Bland de nationella tidskrifterna recenseras monografin för Svensk Teologisk Kvartalskrift och Svensk Exegetisk Årsbok. Projektet resulterar också i seminarier och samtal i ämnet. Jag hade också förmånen att kommunicera och diskutera detta projekt under min vistelse i Helsingfors i februari 2018, där jag tillbringade en månad vid Finlands Akademi, Centre of Excellence. Under ledning av prof. Martti Nissinen och prof. Jutta Jokiranta.
Nya forskningsvägar i kölvattnet av detta projekt handlar om att undersöka hur zoomorfa föreställningar används för att karakterisera andra individer i den hebreiska Bibeln. I en artikel, som ska publiceras i början av 2024, studerar jag den zoomorfa karaktäriseringen av Kalev—en av hjältarna i Exodus-berättelsen i den hebreiska Bibeln—vars namn betyder ”hund”. Här visar jag hur den komplexa synen på hundar i antiken fungerar som modell för att förstå Kalebs agerande i den hebreiska Bibeln. Vidare, när binariteten människa/djur kopplas samman med binariteten infödd/invandrare kommuniceras kalebiternas annorlundaskap i det gamla israelitiska samhället effektivt.
Sedan januari 2023 deltar jag i RJ-programmet At the End of the World: A Transdisciplinary Approach to Apocalyptic Imaginary in the Past and the Present, ett tvärvetenskapligt forskningsprogram som syftar till att ge ett kritiskt bidrag till den internationella forskningen kring fenomen apokalyptik och postapokalyptik. Inom detta program undersöker jag bl. a. hur zoomorfa föreställningar används för att forma apokalyptiska idéer om kön och ”de andra” genom att undersöka hur djur, kvinnor och ”utomstående” fungerar som medel för att framkalla men också undfly apokalypsen.
I undersökningen kombineras genusstudier inom biblisk och rabbinsk litteratur med djurstudier (Animal studies). Studien visar hur avgörande djur är för människans självuppfattning och utgör ett exempel på hur binariteten man/kvinna kompletterad med binariteten kvinna/djur utgör ett redskap för att kontrollera framstående kvinnor i samhället. I bibliska och rabbinska texter blir begreppsparet kvinna/djur således en hermeneutisk nyckel för att tolka berättelserna om tongivande kvinnor i den hebreiska Bibeln samt för att förklara de undergivna roller som kvinnor tilldelas i judiska och kristna traditioner.
Utgångspunkten för denna studie är en kort referens i den babyloniska Talmud där rabbinerna reflekterar över namnen Debora och Hulda:
R. Nahman sade: Högmod anstår inte kvinnor.
Det fanns två högfärdiga kvinnor, och deras namn är fula,
den ena kallas för geting och den andra vessla.
Om getingen står det skrivet: ”Och hon sände och kallade på Barak”, i stället för att gå till honom.
Om vesslan står det skrivet: ”Säg till mannen”, istället för ”säg till kungen”.
(b. Meg. 14b, min översättning)
Läsare behöver inte nödvändigtvis förstå innebörden av dessa namn för att uppfatta poängen i rabbinernas argument: att kvinnor, hur starka och ansedda de än är, inte kan tillåtas ha auktoritet över män. Ambitionen med den här studien är dock att gå bortom rabbinernas misskreditering av förtjänstfulla kvinnor och utforska logiken och bildspråket bakom deras tänkande i syfte att få en bättre förståelse för anledningen till att rabbinerna använde just zoomorfa bilder för att (ned)värdera de två kvinnorna. Utgångspunkten är den att om den nedsättande kommentaren om Deboras och Huldas namn ska ha effekt måste kärnan i den zoomorfa förolämpningen vara begriplig för rabbinernas åhörare/läsare. När de väl sattes i centrum för undersökningen öppnade Deboras och Huldas djurnamn upp en förunderlig värld av föreställningar av och berättelser om bin, getingar och vesslor, en värld som rabbinerna och deras åhörare var en integrerad del av.
Namnbytet för Debora, vars namn på hebreiska betyder ”bi”, sker genom rabbinernas översättning till arameiska, Zibburta, som nu får en något justerad innebörd och översätts bäst med ”geting”. Översättningen från det hebreiska Debora till det arameiska Zibburta medförde en liten men betydelsefull ändring från den, vanligtvis positiva, associativa bibetydelsen som hör ihop med ordet ”bi” till den, vanligtvis negativa, associativa bibetydelsen som hör ihop med ordet ”geting”. Deboras namn blev därmed förknippat med ogynnsamma konnotationer som kopplas ihop med getingar, snarare än positiva konnotationer som kopplas ihop med bin. Eftersom bin i antiken ansågs vara gudalika varelser som symboliserade gudomlig inspiration hos poeter och profeter, och eftersom bin hade framträdande plats i gudinnekulter, omöjliggjorde namnbytet att liknande föreställning skulle uppstå kring Deborah i de judiska traditionerna. Eftersom den judiska diasporan under århundraden runt vår tideräknings början var starkt influerad av hellenistisk kultur och föreställningar, fanns det en risk att Debora skulle ge upphov till motsvarande tankar inom de judiska traditionerna. Att risken för detta var påtaglig vittnar Josefus och Pseudo-Filo om i och med att de karaktäriserar Debora som en gudalik Melissa respektive som den gudomliga Visheten. Därmed inte sagt att judarna i diasporan dyrkade de grekiska och romerska gudarna och gudinnorna eller att de försökte framställa Debora som en gudinna. Snarare är det så att judarna i diasporan harmoniserade berättelserna om de grekiska och romerska gudarna med de judiska berättelserna om en gud och stora män och kvinnor som var hans språkrör. Att framställa Debora som en geting, snarare än ett bi, dämpade sådana tendenser och Debora framstod tydligare som ett gudomligt vapen mot israeliternas fiender på samma sätt som riktiga getingar användes för att bekämpa israeliternas fiender i Kanaan. Därigenom delegitimerade rabbinerna Debora från att vara Guds partner till att vara Guds instrument att användas med stor försiktighet och endast under extraordinära omständigheter.
Delegitimeringen av Hulda följde ett liknande mönster. Rabbinerna översatte Huldas hebreiska namn till det arameiska Karkušta utan att ändra betydelsen av namnet eftersom Huldah och Karkušta betyder ”vessla” på respektive språk. Traditioner och berättelser om vesslor var positiva och negativa, beroende på det sammanhang i vilket de förekom. Att översätta Huldas namn till Karkušta påverkade inte den zoomorfa konnotationen, men eftersom rabbinerna konstaterade att namnet var motbjudande uppnådde namnbytet den önskade effekten: det framkallade bilden av en slug och oberäknelig sida av vesslan, utmärkande för en hal individ benägen till svek. Detta var av särskild betydelse för rabbinerna eftersom även vesslan symboliserade poeternas och profeternas gudomliga inspiration, men var också känd som mästerlig problemlösare och sågs som symbol för den asexuella reproduktionen som sker genom undervisning och ansamling av lärjungar. Rabbinerna ansåg dock att dessa egenskaper skulle vara förbehållna manliga religiösa ledare. Genom att ifrågasätta Huldas integritet och framhäva hennes instinkt att skada och bedra snarare än att hjälpa, delegitimerade rabbinerna Hulda från att vara en lärd auktoritet till att vara ännu en kvinna som en man inte kan fullt ut lita på.
Förståelsen av de zoomorfa karaktäriseringarna av Debora och Hulda i b. Meg. 14b fordrar bred kulturell kontextualisering och därför undersöks i denna studie hur bin, getingar och vesslor beskrivs i den hebreiska Bibeln, i Septuaginta, i Apokryferna, i Pseudepigraferna och i den babyloniska Talmud. Vidare undersöks också grekiska och romerska texttraditioner och vid behov också assyrisk och egyptisk djursymbolik. Läst mot denna bakgrund vittnar rabbinernas delegitimering av Debora och Hulda hur djupt kunniga och engagerade rabbinerna var i sin sociokulturella och religiösa omvärld. Och det är precis detta som denna studie åskådliggör: hur traditioner, texttolkningar, övertygelser och praxis formats, förhandlats fram och förts vidare i kontinuerlig interaktion med en kulturellt rik och religiöst konkurrensutsatt miljö.
Denna studie avslutas med en undersökning av det sätt Debora och Hulda tolkas i tidiga kristna traditioner. Här föreslås att b. Meg. 14b bör läsas som en reaktion på den icke-judiska Jesusrörelsens läror om Jesus väsen och omständigheterna kring hans födelse. I antiken var uppfattningen utbredd att bin och vesslor fortplantar sig utan kopulering, något som gjorde dessa djur till passande illustration till den asexuella fortplantningen. Under kristendomens första århundraden diskuterades ämnet i mariologiska debatter i termer av conceptio sine coitu och conceptio per aurem som syftade till att klargöra att Jesus Kristus föddes av en jungfru som blev gravid genom att höra Guds ord. Dessa föreställningar om Marias graviditet byggde på argument från djurvärlden och de djur som ansågs reproduceras asexuellt, men också på berättelserna om framträdande män och kvinnor i den hebreiska Bibeln. Rabbinernas zoomorfa nedvärdering av Debora och Hulda blir därför effektiva som argument mot läran om jungfrufödseln i den tidiga kristendomen just genom att göra det tydligt att dessa två framstående kvinnor i den hebreiska Bibeln, med namn som signalerar asexuell fortplantning, har inget att erbjuda den expansiva icke-judiska approprieringen av den hebreiska Bibelns texter.
Den babyloniska Talmud skrevs i syfte att informera, bevara men också påverka. De diskussioner och tankar som finns bevarade i denna samling lär sålunda mycket om vad som var viktigt för rabbinerna samt vilka deras sociala och ideologiska prioriteringar var. Det tycks vara så att b. Meg. 14b föranleddes av i huvudsak två typer av incitament: utmaningarna kopplade till frågan om kvinnlig auktoritet i religiösa frågor och kvinnors delaktighet i tolkningen av de judiska skrifterna, samt utmaningarna kopplande till inflödet av icke-judiska gudsbilder i de judiska traditionerna. Med framväxten av Jesusrörelsen och approprieringen av den hebreiska Bibeln av ledare för den icke-judiska kristendomen intensifierades båda dessa incitament. Detta arbete bidrar således till det växande akademiska intresset för att studera tidig kristendom genom texterna och referenserna i den babyloniska Talmud.
I augusti 2023 publicerades denna studie som en monografi med titeln Bees, Wasps, and Weasels: Zoomorphic Slurs and the Delegitimation of Deborah and Huldah in the Babylonian Talmud, på förlaget Lexington Books/Fortress Academic. Monografin har skickats för recension i stora vetenskapliga tidskrifter som Vetus Testamentum, Journal for the Study of the Old Testament, Catholic Biblical Quarterly, Journal of Biblical Literature och Review of Biblical Literature (utgiven av Society of Biblical Literature). Bland de nationella tidskrifterna recenseras monografin för Svensk Teologisk Kvartalskrift och Svensk Exegetisk Årsbok. Projektet resulterar också i seminarier och samtal i ämnet. Jag hade också förmånen att kommunicera och diskutera detta projekt under min vistelse i Helsingfors i februari 2018, där jag tillbringade en månad vid Finlands Akademi, Centre of Excellence. Under ledning av prof. Martti Nissinen och prof. Jutta Jokiranta.
Nya forskningsvägar i kölvattnet av detta projekt handlar om att undersöka hur zoomorfa föreställningar används för att karakterisera andra individer i den hebreiska Bibeln. I en artikel, som ska publiceras i början av 2024, studerar jag den zoomorfa karaktäriseringen av Kalev—en av hjältarna i Exodus-berättelsen i den hebreiska Bibeln—vars namn betyder ”hund”. Här visar jag hur den komplexa synen på hundar i antiken fungerar som modell för att förstå Kalebs agerande i den hebreiska Bibeln. Vidare, när binariteten människa/djur kopplas samman med binariteten infödd/invandrare kommuniceras kalebiternas annorlundaskap i det gamla israelitiska samhället effektivt.
Sedan januari 2023 deltar jag i RJ-programmet At the End of the World: A Transdisciplinary Approach to Apocalyptic Imaginary in the Past and the Present, ett tvärvetenskapligt forskningsprogram som syftar till att ge ett kritiskt bidrag till den internationella forskningen kring fenomen apokalyptik och postapokalyptik. Inom detta program undersöker jag bl. a. hur zoomorfa föreställningar används för att forma apokalyptiska idéer om kön och ”de andra” genom att undersöka hur djur, kvinnor och ”utomstående” fungerar som medel för att framkalla men också undfly apokalypsen.