Dynastipolitik omvärderad: dynastier och statsbildning i de habsburgska och oldenburgska monarkierna 1500-1700
Framväxten av stater i modern mening i det tidigmoderna Europa är en process av världshistorisk betydelse. Men kungar och deras släktingar – manliga som kvinnliga – är en blind fläck i forskningen om statsbildning. Det finns massor av biografier över enskilda kungar, drottningar och andra kungligheter, medan debatten om statsbildning domineras av arbeten om sociala grupper (som adelsmän, byråkrater eller vanliga människor). Regerande dynastier hamnar någonstans mittemellan och deras roll i statsbildningen förbises ofta. Syftet med detta projekt är att se hur dessa släktbaserade maktgrupper påverkade statsbildningsprocessen i Europas konglomeratstater.
Metodiskt vill vi se på en dynastis tillgångar, dess självbild och dess sätt att fungera som maktgrupp. Vi vill studera det habsburgska väldet i Spanien (inklusive t.ex. delar av Italien och Nederländerna) och det oldenburgska i Danmark-Norge (med delar av Tyskland). Att sätta sådana statsbildningar som griper över många moderna nationalstater i fokus är också ett sätt att, inomvetenskapligt, motverka metodologisk nationalism och, utomvetenskapligt, visa hur en nationell förståelse av europeisk historia kommer till korta. Om vi kan svara på hur dynastiska maktgrupper fungerade och påverkade den tidigmoderna statsbildningen förstår vi också bättre hur dagens statsvärld kom till.
Slutredovisning
Dynastipolitik omvärderad: dynastier och statsbildning i de habsburgska och oldenburgska monarkierna 1500-1700
Syfte och genomförande
Projektets mål var att jämföra relationen mellan dynasti och statsbildning i två tidigmoderna konglomeratstater, den spanska Habsburgmonarkin och den dansk-norska Oldenburgmonarkin. Syftet med denna komparation var att omvärdera gängse berättelser om statsbildning, som har förbisett de härskande familjernas (möjliga) roll, och att omvärdera dynastier, som ofta har ansetts som antingen en följd av kungar som efterträder varandra eller använts som allmän beteckning på en viss period (”Tudor England”). Projektets främsta metodologiska innovation bestod i att uppfatta dynastier som sociala grupper: familjer som inte bara inkluderar härskaren, hans maka och hans arvinge, utan också alla andra släktingar, syskon, barn, brorsöner/-döttrar, kusiner etcetera. Projektet fokuserade på hur det materiellt sörjdes för denna grupp (genom arv, äktenskap eller båda), hur den representerades kulturellt (huvudsakligen i genealogier) och hur den fungerade som en maktgrupp, där fler än härskaren kunde inneha viktiga positioner i staten.
Två forskare har arbetat med projektet och gjort varsin punktstudie. Forskningen utfördes huvudsakligen under projektets två första år och resultaten har publicerats under det sista året (och är planerade att publiceras under 2021). Det har gett den positiva effekten att covid-19-pandemin inte har bromsat projektet, eftersom huvuddelen av arkivstudierna var genomförda före pandemin. Det återstår några korta arkivresor för att helt slutföra monografin, som nu föreligger i preliminärt manus.
Viktigaste resultat
Bland projektets viktigaste resultat är slutsatsen att dynastier inte var på förhand givna familjegrupper. Det var i stället så att sådana grupper konstruerades genom en rad olika sociala processer. Det fanns en viss ”biologisk grund” i att människor var i familj med varandra, men inte alla sådana fungerade som representanter för familjen genom att giftas med passande makar, begravas i dynastins gravvalv, nämnas i genealogierna eller användas på positioner som var reserverade för familjemedlemmar. Processen varigenom individer inkluderades i eller exkluderades från dynastins sociala, politiska och kulturella manifestationer har vi valt att kalla dynastibildning.
En dynastisk familj var sålunda konstruerad. Projektets andra huvudslutsats är att denna konstruktion genomfördes på skilda sätt, genom bruk av olika metoder, och det ledde till att olika grupper konstruerades. Tidigmoderna genealogier var vanligen inriktade på den patrilineära, legitima familjen (förmodligen den dominerande bilden av dynastier än idag), medan släktingar använda på viktiga positioner kunde inkludera illegitima barn och släktingar på kvinnosidan. Vi kan därför observera att vissa personer som figurerade som kungliga släktingar i samtida politiska kontexter normalt uteslöts i genealogisk-historiska kontexter. Det fanns inte vid en given tidpunkt en klart definierad dynastisk familjegrupp utan flera, beroende på i vilken kontext och med vilka metoder den konstruerades.
Inom dessa varierande familjegrupper kan vi se återkommande tendenser i deras interna dynamik. Över tid blev arvspraxis alltmer fokuserad på den patrilineära linjen, genom att primogenitur infördes. Yngre söner uteslöts alltmer från att ärva delar av faderns land och riken, vilket underminerade deras möjligheter att gifta sig, eftersom det krävdes en materiell garanti för att få en maka på lämplig statusnivå, och det betydde att det inte blev möjligt för dem att få legitima barn.
Dessutom har den process vi kallat dynastisk centralisering också kunnat observeras i globalt perspektiv, särskilt i de så kallade turko-persiska (eller krut-) imperierna (Osmaner, Safavider, Moguler – se projektledarens artikel ‘Safavid cousins on the verge of extinction: dynastic centralization in Central Asia and the Bahra¯mi¯ collateral line (1518-1596)’, Journal of the Economic and Social History of the Orient 58-3 (2015), pp. 293-326). En viktig fråga som här aktualiseras är varför dessa processer satte in vid ungefär samma tidpunkt i olika regioner av världen. Berodde det på underliggande gemensamma orsaker eller påverkade den dynastiska processen i en region de andra?
Kunskapsdelning och samarbete
Huvudsakligen har projektet delats med vetenskapssamhället genom publiceringar (se publikationslistan nedan). Bland de viktigaste är en monografi, skriven av projektledaren, med den preliminära titeln ”The Spanish Habsburgs and Dynastic Rule”. Monografin är färdigskriven i preliminär version och övervägs nu för utgivning av ett internationellt akademiskt förlag. Ett annat viktigt sätt att dela resultaten har varit en internationell konferens, som vi arrangerade i augusti 2019 i Lund (finansierad av RJ, Forskningsinitiering F18-1462:1). Deltagare från Danmark, Belgien, Nederländerna, USA, Sverige, Spanien och Tyskland deltog med inlägg, som placerade dynastiers roll i statsbildningsprocessen i en större europeisk kontext. Alla deltagarna kommer att bidra, eller har lovat att bidra, till en antologi, som kommer att publiceras på Amsterdam University Press (open access). Redaktörerna räknar med att färdigställa manuskriptet i februari, så att volymen kan sändas till förlaget under våren.
I övrigt har projektdeltagarna bidragit till seminarier vid både Lunds och Stockholms universitet, samt i The Society for Court Studies, London, presenterat papers vid konferenser i Turin och Madrid (två gånger, den senare via Zoom), fungerat som ordförande på en workshop i Växjö och bidragit till en kurs på forskarutbildningen i Lund. Under projektets gång har också projektledaren tillfrågats och accepterat att ingå i flera redaktioner (Scandia: tidskrift för historisk forskning; Early Modern Court Studies – en bokserie hos Amsterdam University Press), samt i den europeiska avdelningen av The Society for Court Studies, vilket har gjort det möjligt för henne att använda sin kunskap och kompetens till att bedöma artiklar och bokförslag i samarbete med kolleger, och sålunda höja dynastiforskningens profil.
Syfte och genomförande
Projektets mål var att jämföra relationen mellan dynasti och statsbildning i två tidigmoderna konglomeratstater, den spanska Habsburgmonarkin och den dansk-norska Oldenburgmonarkin. Syftet med denna komparation var att omvärdera gängse berättelser om statsbildning, som har förbisett de härskande familjernas (möjliga) roll, och att omvärdera dynastier, som ofta har ansetts som antingen en följd av kungar som efterträder varandra eller använts som allmän beteckning på en viss period (”Tudor England”). Projektets främsta metodologiska innovation bestod i att uppfatta dynastier som sociala grupper: familjer som inte bara inkluderar härskaren, hans maka och hans arvinge, utan också alla andra släktingar, syskon, barn, brorsöner/-döttrar, kusiner etcetera. Projektet fokuserade på hur det materiellt sörjdes för denna grupp (genom arv, äktenskap eller båda), hur den representerades kulturellt (huvudsakligen i genealogier) och hur den fungerade som en maktgrupp, där fler än härskaren kunde inneha viktiga positioner i staten.
Två forskare har arbetat med projektet och gjort varsin punktstudie. Forskningen utfördes huvudsakligen under projektets två första år och resultaten har publicerats under det sista året (och är planerade att publiceras under 2021). Det har gett den positiva effekten att covid-19-pandemin inte har bromsat projektet, eftersom huvuddelen av arkivstudierna var genomförda före pandemin. Det återstår några korta arkivresor för att helt slutföra monografin, som nu föreligger i preliminärt manus.
Viktigaste resultat
Bland projektets viktigaste resultat är slutsatsen att dynastier inte var på förhand givna familjegrupper. Det var i stället så att sådana grupper konstruerades genom en rad olika sociala processer. Det fanns en viss ”biologisk grund” i att människor var i familj med varandra, men inte alla sådana fungerade som representanter för familjen genom att giftas med passande makar, begravas i dynastins gravvalv, nämnas i genealogierna eller användas på positioner som var reserverade för familjemedlemmar. Processen varigenom individer inkluderades i eller exkluderades från dynastins sociala, politiska och kulturella manifestationer har vi valt att kalla dynastibildning.
En dynastisk familj var sålunda konstruerad. Projektets andra huvudslutsats är att denna konstruktion genomfördes på skilda sätt, genom bruk av olika metoder, och det ledde till att olika grupper konstruerades. Tidigmoderna genealogier var vanligen inriktade på den patrilineära, legitima familjen (förmodligen den dominerande bilden av dynastier än idag), medan släktingar använda på viktiga positioner kunde inkludera illegitima barn och släktingar på kvinnosidan. Vi kan därför observera att vissa personer som figurerade som kungliga släktingar i samtida politiska kontexter normalt uteslöts i genealogisk-historiska kontexter. Det fanns inte vid en given tidpunkt en klart definierad dynastisk familjegrupp utan flera, beroende på i vilken kontext och med vilka metoder den konstruerades.
Inom dessa varierande familjegrupper kan vi se återkommande tendenser i deras interna dynamik. Över tid blev arvspraxis alltmer fokuserad på den patrilineära linjen, genom att primogenitur infördes. Yngre söner uteslöts alltmer från att ärva delar av faderns land och riken, vilket underminerade deras möjligheter att gifta sig, eftersom det krävdes en materiell garanti för att få en maka på lämplig statusnivå, och det betydde att det inte blev möjligt för dem att få legitima barn.
Dessutom har den process vi kallat dynastisk centralisering också kunnat observeras i globalt perspektiv, särskilt i de så kallade turko-persiska (eller krut-) imperierna (Osmaner, Safavider, Moguler – se projektledarens artikel ‘Safavid cousins on the verge of extinction: dynastic centralization in Central Asia and the Bahra¯mi¯ collateral line (1518-1596)’, Journal of the Economic and Social History of the Orient 58-3 (2015), pp. 293-326). En viktig fråga som här aktualiseras är varför dessa processer satte in vid ungefär samma tidpunkt i olika regioner av världen. Berodde det på underliggande gemensamma orsaker eller påverkade den dynastiska processen i en region de andra?
Kunskapsdelning och samarbete
Huvudsakligen har projektet delats med vetenskapssamhället genom publiceringar (se publikationslistan nedan). Bland de viktigaste är en monografi, skriven av projektledaren, med den preliminära titeln ”The Spanish Habsburgs and Dynastic Rule”. Monografin är färdigskriven i preliminär version och övervägs nu för utgivning av ett internationellt akademiskt förlag. Ett annat viktigt sätt att dela resultaten har varit en internationell konferens, som vi arrangerade i augusti 2019 i Lund (finansierad av RJ, Forskningsinitiering F18-1462:1). Deltagare från Danmark, Belgien, Nederländerna, USA, Sverige, Spanien och Tyskland deltog med inlägg, som placerade dynastiers roll i statsbildningsprocessen i en större europeisk kontext. Alla deltagarna kommer att bidra, eller har lovat att bidra, till en antologi, som kommer att publiceras på Amsterdam University Press (open access). Redaktörerna räknar med att färdigställa manuskriptet i februari, så att volymen kan sändas till förlaget under våren.
I övrigt har projektdeltagarna bidragit till seminarier vid både Lunds och Stockholms universitet, samt i The Society for Court Studies, London, presenterat papers vid konferenser i Turin och Madrid (två gånger, den senare via Zoom), fungerat som ordförande på en workshop i Växjö och bidragit till en kurs på forskarutbildningen i Lund. Under projektets gång har också projektledaren tillfrågats och accepterat att ingå i flera redaktioner (Scandia: tidskrift för historisk forskning; Early Modern Court Studies – en bokserie hos Amsterdam University Press), samt i den europeiska avdelningen av The Society for Court Studies, vilket har gjort det möjligt för henne att använda sin kunskap och kompetens till att bedöma artiklar och bokförslag i samarbete med kolleger, och sålunda höja dynastiforskningens profil.