Syftet med sabbatsåret var att skriva en monografi ”Postracial potentials: Language, identity, and epistemic justice in multilingual schools” som syntetiserar den forskning som gjorts på språk, identitet och epistemisk rättvisa de senaste tio åren i skolor i Kapstaden. Monografin kommer att publiceras av Bloomsbury Academic Publishing.

Postrasialt tänkande i Sydafrika är både en strävan och ett tillstånd som tillåter rasism att leva kvar som en beskrivning av en ny uppsättning rasrelaterade ordningar, formade av förändringar i den politiska ekonomin och allmän geopolitik. Även om ras fortfarande är den centrala markören för privilegier blir formerna för social uppdelning alltmer komplexa. Den nya befolkningen utanför den hegemoniska maktstrukturen innefattar dem vars vardagliga liv är väldigt osäkert, bland annat immigranter från andra ställen i Afrika som i allt högre grad utpekas som de nya ”andra”. Samtidigt med formationer av ras, klass och andra sociala kategorier förändras också lingvistiska hierarkier och distributionsmönster av lingvistiska resurser i hög takt. En skola är ett mikrokosmos av dessa realiteter med dagliga möten mellan olikheter och resultatet av friktion och kreativ dynamism.

Denna monografi analyserar på vilket sätt 10- till 14-åringar i grundskolor i Kapstadens utkanter använde sina flerspråkiga repertoarer för att utforma nya sätt att leva och lära tillsammans. Mycket forskning inom sociolingvistik och pedagogik har under den senaste tiden adresserat hur språkliga praktiker och repertoarer konstituerar, reproducerar eller rekonstruerar sociala ordningar och ordningar i klassrummet, och hur de möjliggör eller begränsar tillgången till kunskap. Sydliga kontexter är dock knappt representerade. Ändå har dessa kontexter med en lång historia av möten mellan olikheter och stor erfarenhet av att adressera mångfald och flerspråkighet i klassrummet potential att återfå och rekonstruera brister i teori, kunskap, representation och former för socialitet.

Boken belyser effekterna av lärande och kamratskap när eleverna tillåts använda de språkliga resurser som de förfogar över. Det visar hur övergången till flerspråkig episteme möjliggör nya vägar till kunskap och att stärka kamratskap.

Min ursprungliga titel innehöll termen ”epistemisk tillgång”, det vill säga tillgång till den kunskap som institutioner sprider. Termen ”epistemisk tillgång” skulle alltså reflektera frågan om språkets roll vad gäller att underlätta eller begränsa tillgången till skolans ämneskunskap. Trots en tillåtande policy och decennier av lokal och internationell forskning som pekar på hemspråkets centrala roll för lärande i skolan, följer staten koloniala modeller och kräver att de 85 % av eleverna i Sydafrika som inte talar engelska hemma ska byta till engelska som undervisningsspråk i årskurs 4. Denna modell, kombinerad med underförsörjning och bristande tillförsel av resurser, innebär att - tjugofem år efter apartheid - är Sydafrika oförmögna att adressera systematiska ojämlikheter inom utbildning. Den senaste Progress in International Reading Literacy Study (PIRLS 2016), ett internationellt prestandatest, visade att 78 % av sydafrikanska barn i årskurs 4 saknade läsförståelse. Dessutom hade bara 1 % av årgången 2006 när de lämnade skolan 2017 ett godkänt betyg i naturvetenskap. Dessa siffror visar att majoriteten av eleverna bara har högst ytlig förmåga att engagera sig i skolkunskap; det vill säga inhämta den, tillägna sig den, omvandla den eller överföra den effektivt till andra. Därmed är deras förmåga att bidra epistemiskt både signifikant reducerad och osynliggjord. Denna form av orättvisa vidmakthåller koloniala ideologier kring vem som har legitim kunskap och genom vilket språk. Detta har betydande följder för socio-ekonomiskt och politiskt deltagande, liksom för upplevt egenvärde.

Under tiden som projektet utvecklades blev det därför tydligt att ”epistemisk tillgång” var en alltför snäv term för att ringa in de materiella konsekvenserna av otillräckligt tillhandahållande av utbildning. Genom att bygga vidare på Miranda Frickers och Boaventura De Sousa Santos arbete, bland andra, omformulerade jag frågan så att den handlade om epistemisk orättvisa, det vill säga en orättvis behandling av någon gällande dennes kunskapskapacitet. Jag menar att nuvarande policyer och praktiker gällande språk i undervisningen berövar majoriteten av de som inte talar engelska deras möjlighet att tillerkännas såväl som att kunna sprida kunskap. Enligt Fricker medför denna form av orättvisa en exkludering från vad det innebär att ha kunskap. I historiskt raspräglade kontexter såsom Sydafrika innebär det även en etisk dysfunktion, eftersom det vidmakthåller raslingvistiska uppfattningar om afrikanska språk och deras talare.

I titeln finns därför nu termen ”epistemisk rättvisa”, här definierad som ett etiskt projekt för att vända epistemisk exkludering, mildra epistemisk skada och söka jämlikhet för epistemisk behörighet för historiskt förtryckta eller marginaliserade talare och deras kunskap. Mitt argument är att postkoloniala kontexter, såsom Sydafrika, där flerspråkighet ses som norm snarare än anomali, kan leda vägen till konstruktionen av mer jämlikhetssträvande och etiska villkor för lärande i alla klassrum med stor mångfald och hög rörlighet.

Ett viktigt resultat från projektet är därför att visa vad som händer när en skola byter från enspråkigt till flerspråkigt episteme och erkänner flerspråkighet som en epistemisk resurs. Forskning visar hur elever som tidigare varit utsatta för epistemisk skada, vilket manifesterat sig i upprepade undermåliga betyg och repetitioner parat med nedtystande eller förlöjligande på lektionerna, kan blomstra under dessa omständigheter och skapa nya vägar till och nya relationer till kunskap.

Ett annat betydelsefullt fynd var sätten på vilka eleverna använde sin språkliga repertoar som en källa till att bygga identitet och som ett sätt att forma nya ordningar för interaktion, rekonstruera hierarkier av socialt och språkligt värde och ibland skapa nya betydelser för raskategorier för socialitetens skull. Här bidrar projektet till att visa hur elever konstruerar nya sociala, moraliska och epistemiska ordningar genom att lära och leka tillsammans. Det kan hävdas att detta är exempel på Fanons postkoloniala kosmopolitanism ”from below”; postkolonial eftersom den minns det förflutna, uppstår ur dess motsägelser och fortsätter att formas av dessa motsägelser. Ett exempel på sådana motsägelser är att i vissa skolor äventyrades ibland den transnationalism som var fundamental i Fanons humanism, toleransen för olikheter och välkomnandet av främlingar. Detta är dock former av kosmopolitanism som har potential att skapa nya villkor för igenkänning och etiskt engagemang.

För det tredje, vilket är tydligt utifrån ovanstående, visar projektet hur språkliga, sociala och akademiska identiteter konstituerar varandra ömsesidigt; hur ett radikalt skifte i värden relaterade till språk möjliggör nya vägar till kunskap och även stärker nya sätt att vara människa. Detta arbete visar därmed potentialen för större heteroglossisk och mindre stratifierade platser för att berika den sociologiska föreställningen, för att erbjuda insikter om möjligheter till förändring. Den pekar på osynliggjorda processer för kulturell och pedagogisk produktion som kan lägga grunden till nya villkor för epistemisk rättvisa, mer socialt rättvis pedagogik och en dekolonial omsorgsetik.

Projektet har gett upphov till ett antal frågor, bland annat: Hur känner vi igen, teoretiserar och bygger vidare på element i nya ordningar som framträder? På vilka villkor framträder dessa nya ordningar? Vilka nya normer är möjliga och hur formas de? Vilken typ av forskning kan producera den nya kunskap som krävs för att rekonstruera brister i teori, kunskap och representation, att kritisera och ersätta destruktiva institutionella strukturer, klassificeringar, policyer och praktiska teknologier som vidmakthåller dem?

Detta är den typen av frågor som jag har tagit upp med lokala och internationella kollegor. I början av mitt sabbatsår presenterade jag en del av denna forskning vid International Congress of Linguistics ICL20, 2-6 juli 2018, i Kapstaden. Där deltog jag i en workshop om raslingvistik som leddes av Prof John Rickford vid Stanford University. Detta ledde till ytterligare möten med Prof Rickford under mitt senare besök på Berkeley University och introduktioner till andra centrala forskare inom fältet.

Våren 2019 var jag gästforskare vid Graduate School of Education, University of California, Berkeley som leder utvecklingen inom språk, ras, migration och kopplingen till utbildning. Denna period var särskilt värdefull för att skapa möjliga kritiska diskussioner om nya teoretiseringar i monografin, liksom för att utöka kontakter med forskare från ett antal olika universitet i regionen. Mot slutet av min vistelse presenterade jag ett seminarium om forskningen underbyggt av kapitel 3 och 4 i min bok och fick ovärderlig feedback som hjälpte mig att vidare utveckla mina argument. Vid slutet av denna forskningsvistelse presenterade jag en annan del av boken i en skriftlig redogörelse ”Linguistic ethnography and the public good: Constructing cosmopolitanism from below in South African primary schools” vid Goergetown Roundtable on Linguistics and the Public Good 29-31 mars i Washington DC. Dessa interaktioner har berikat både min forskning och min undervisning, och har renodlat och fördjupat min förståelse för möjligheter till transformativa pedagogiska policyer och praktiker.

Ett omedelbart resultat av dessa akademiska kontakter och alla frågor som uppstår ur detta projekt är ett symposium som jag har anordnat - ”Spaces of otherwise”? South-North dialogues on languaging, race, (im)mobilities” som ska hållas i Stockholm i maj 2020, med deltagande forskare från Berkeley, Stanford och UCLA, liksom från universitet i Australien, Brasilien, Indien, Mexiko, Mali, Moçambique, Sverige och Sydafrika. Detta symposium syftar till att skapa dialog mellan forskare i den globala södern och den globala norden som berörs av de materiella konsekvenserna av språk, ras och strukturellt grundad (o)rörlighet och andra kontexter av engagemang. Intentionen är att undersöka den transformativa potentialen i flerspråkighet som ontologi och epistemologi och undersöka - till exempel - hur olika former av flerspråkighet kan omvandla etiskt engagemang med andra eller eventuellt kan konsolidera och fördjupa ojämlikhet.

Ett Special Issue för tidningen Language, Culture and Society planeras utifrån detta symposium, liksom ett andra uppföljande symposium som har antagits till World Congress of Applied Linguistics (AILA) i Groningen, Nederländerna, i augusti 2020.