Aurora von Königsmarcks "Nordischer weÿrauch" - En kontextualiserad edition
Aurora von Königsmarck (1662–1728) är en av de få kvinnor från 1600-talets Sverige som fortfarande är allmänt kända. Under 1680-talet bodde hon i Stockholm, där hon och hennes syster Amalia Wilhelmine hade en central position i hovlivet; de var båda nära vänner till Drottning Ulrika Eleonora. Systrarna Königsmarck lät bl a uppföra Racines Iphigénie på franska i Stockholm 1684; alla rollerna, även grekiska hjältar, spelades av unga kvinnor ur högadeln.
Systrarna Königsmarck skrev tillsammans med två kvinnliga kusiner också religiös lyrik på tyska. Aurora samlade denna i en volym med titeln Nordischer weÿrauch (Nordisk offerrökelse) – en vacker bok i hennes egen handskrift, inbunden i blå sammet. Det rör sig med allra största sannolikhet om en exklusiv gåva till drottningen. Volymen finns numera i Uppsala universitetsbibliotek.
Forskningsprojektet avser dels att ge ut dikterna i Nordischer weÿrauch i faksimil med transkription, dels att kontextualisera dem. Det senare innebär att dikterna i volymen kommer att analyseras utförligt i sin bokhistoriska, språkliga, politiska, religiösa, litterära, musikaliska, social- och genushistoriska kontext. En sådan kontextualisering innebär ett nytt grepp i editionsfilologin. Projektets avsikt är att presentera en viktig samling texter och samtidigt belysa det intrikata samspelet mellan litteratur, språk, religion och kultur i det sena 1600-talets Sverige.
Slutredovisning
”Nordischer Weÿraúch oder Zúsammen Gesúchte andachten vom Schwedischen Fraúen Zimmer” är en av de vackraste böckerna i Uppsala universitetsbibliotek. Texterna är i Aurora von Königsmarcks handskrift och den är bunden i ett dyrbart blått sammetsband med silverdekorationer. Volymen innehåller tjugotvå andliga dikter på tyska skrivna av henne själv, hennes syster Amalia Wilhelmina och deras båda kusiner Ebba Maria och Johanna Eleonora De la Gardie. Det finns dessutom en dikt, författad av en kvinna med initialerna A. M. G., men hennes identitet har inte gått att fastställa. Boken tillkom någon gång mellan åren 1689 och 1691 och allt talar för att den var en gåva till drottning Ulrika Eleonora d.ä., gemål till Karl XI. Kanske rör det sig om en nyårspresent till drottningen 1690 eller 1691.
Kusinerna von Königsmarck och De la Gardie tillhörde två av de mest inflytelserika adliga familjerna under den andra hälften av 1600-talet. De hade uppfostrats tillsammans på det Königsmarckska stamslottet Agathenburg utanför Stade i den svenska provinsen Bremen-Verden. Där hade de fått lära sig allt som unga adelskvinnor behövde för att nå framgång i ett tidigmodernt samhälle: språk, retorik, litteratur, konversation, konst, musik, dans, teater, broderi. En central del av all utbildning på 1600-talet var också religionsundervisningen, som bestod såväl av studier i dogmatik – i det här fallet luthersk – som av praktiska andaktsövningar. Det gällde för döttrarna i adliga familjer att bygga upp ett rikt kulturellt kapital, som kunde leda till framgång i hovlivet och nära kontakter med de kungliga personerna – maktens centrum – med förhoppningen att de därigenom både för sig själva och för sina familjer skulle kunna uppnå ekonomiska, personliga och politiska fördelar.
Under 1680-talet vann kusinerna von Königsmarck och De la Gardie uppmärksamhet och inflytande vid hovet i Stockholm. 1684 deltog de i uppförandet av Jean Racines ”Iphigénie” i form av en ”comédie-ballet”. Föreställningarna väckte stort uppseende; inte bara för att de spelades på originalets franska, utan framför allt för att det var unga kvinnor som agerade i rollerna, även som grekiska hjältar. Amalia Wilhelmina von Königsmarck uppträdde exempelvis som Achilles. Kusinerna von Königsmarck och De la Gardie organiserade även fester för drottningen och hennes barn på Karlbergs slott och deltog mycket sannolikt också i drottningens franskspråkiga salong.
Religion var ett viktigt område för en drottning på 1600-talet, eftersom det ansågs att landsmoderns fromhet spelade en viktig roll för statens välgång. Ulrika Eleonora motsvarade mycket väl tidens ideal. Språket vid hovet i Köpenhamn, där hon hade växt upp, var tyska och tyska fungerade också som hennes religiösa språk.
Projektet ”Nordischer Weÿraúch – en kontextualiserad utgåva” har – som planerat – resulterat i en brett anlagd bokedition. Efter en teoretisk inledning och en presentation av principerna för editionen följer i det första bandet ett återgivande av handskriften i faksimil och en diplomatarisk transkription av texterna. Det andra bandet innehåller först en kommentardel och sedan utförliga historiska kontextualiseringar. De senare gäller områden som diktarnas familjehistoria och biografi; hovliv; teologi, fromhetshistoria och religionspolitik; poesi och poetologi; genushistoria och språk. Återgivande av text och textkommentarer hör traditionellt till det filologiska arbetet. Det nya i den här utgåvan är de utförliga kontextualiseringarna.
Texterna kontextualiseras med avseende på tidens teologiska tänkande och den poetiska och retoriska tradition som de tillhör. Kvinnligt skrivande diskuteras mot bakgrund av tidens föreställningar om genus. Påfallande är hur teologiskt insatta och poetologiskt medvetna de högadliga diktarna är. Handskriften kontextualiseras också som kulturell artefakt. De sista orden i bokens titel ”vom Schwedischen Fraúen Zimmer” anger att ’nordisk rökelse’ (”Nordischer Weÿraúch”) stiger upp från drottningens rum vid det svenska hovet; det framgår tydligt att dikterna tillkommit i drottningens närhet. De går med all säkerhet tillbaka på tyskspråkiga andaktsövningar, där drottningen och kusinerna von Königsmarck och De la Gardie deltog. En handskrift är på 1600-talet en exklusiv och personlig publikationsform. Ett blått sammetsband är en tydlig indikation på att det rör sig om en gåva till en kunglig person.
Utgåvans kontextualiseringar ger viktiga inblickar i högadliga kvinnors möjligheter som kulturella och politiska aktörer i 1600-talets Sverige.
Kusinerna von Königsmarck och De la Gardie tillhörde två av de mest inflytelserika adliga familjerna under den andra hälften av 1600-talet. De hade uppfostrats tillsammans på det Königsmarckska stamslottet Agathenburg utanför Stade i den svenska provinsen Bremen-Verden. Där hade de fått lära sig allt som unga adelskvinnor behövde för att nå framgång i ett tidigmodernt samhälle: språk, retorik, litteratur, konversation, konst, musik, dans, teater, broderi. En central del av all utbildning på 1600-talet var också religionsundervisningen, som bestod såväl av studier i dogmatik – i det här fallet luthersk – som av praktiska andaktsövningar. Det gällde för döttrarna i adliga familjer att bygga upp ett rikt kulturellt kapital, som kunde leda till framgång i hovlivet och nära kontakter med de kungliga personerna – maktens centrum – med förhoppningen att de därigenom både för sig själva och för sina familjer skulle kunna uppnå ekonomiska, personliga och politiska fördelar.
Under 1680-talet vann kusinerna von Königsmarck och De la Gardie uppmärksamhet och inflytande vid hovet i Stockholm. 1684 deltog de i uppförandet av Jean Racines ”Iphigénie” i form av en ”comédie-ballet”. Föreställningarna väckte stort uppseende; inte bara för att de spelades på originalets franska, utan framför allt för att det var unga kvinnor som agerade i rollerna, även som grekiska hjältar. Amalia Wilhelmina von Königsmarck uppträdde exempelvis som Achilles. Kusinerna von Königsmarck och De la Gardie organiserade även fester för drottningen och hennes barn på Karlbergs slott och deltog mycket sannolikt också i drottningens franskspråkiga salong.
Religion var ett viktigt område för en drottning på 1600-talet, eftersom det ansågs att landsmoderns fromhet spelade en viktig roll för statens välgång. Ulrika Eleonora motsvarade mycket väl tidens ideal. Språket vid hovet i Köpenhamn, där hon hade växt upp, var tyska och tyska fungerade också som hennes religiösa språk.
Projektet ”Nordischer Weÿraúch – en kontextualiserad utgåva” har – som planerat – resulterat i en brett anlagd bokedition. Efter en teoretisk inledning och en presentation av principerna för editionen följer i det första bandet ett återgivande av handskriften i faksimil och en diplomatarisk transkription av texterna. Det andra bandet innehåller först en kommentardel och sedan utförliga historiska kontextualiseringar. De senare gäller områden som diktarnas familjehistoria och biografi; hovliv; teologi, fromhetshistoria och religionspolitik; poesi och poetologi; genushistoria och språk. Återgivande av text och textkommentarer hör traditionellt till det filologiska arbetet. Det nya i den här utgåvan är de utförliga kontextualiseringarna.
Texterna kontextualiseras med avseende på tidens teologiska tänkande och den poetiska och retoriska tradition som de tillhör. Kvinnligt skrivande diskuteras mot bakgrund av tidens föreställningar om genus. Påfallande är hur teologiskt insatta och poetologiskt medvetna de högadliga diktarna är. Handskriften kontextualiseras också som kulturell artefakt. De sista orden i bokens titel ”vom Schwedischen Fraúen Zimmer” anger att ’nordisk rökelse’ (”Nordischer Weÿraúch”) stiger upp från drottningens rum vid det svenska hovet; det framgår tydligt att dikterna tillkommit i drottningens närhet. De går med all säkerhet tillbaka på tyskspråkiga andaktsövningar, där drottningen och kusinerna von Königsmarck och De la Gardie deltog. En handskrift är på 1600-talet en exklusiv och personlig publikationsform. Ett blått sammetsband är en tydlig indikation på att det rör sig om en gåva till en kunglig person.
Utgåvans kontextualiseringar ger viktiga inblickar i högadliga kvinnors möjligheter som kulturella och politiska aktörer i 1600-talets Sverige.