”Håller Afrika på att lämna EEC?” Den europeiska integrationens roll i Afrikas kolonisering och avkolonisering, 1957–1963
Projektet kastar nytt ljus över relationen mellan EU-integrationen och Afrikas kolonisering och avkolonisering under det sena 1950- och tidiga 1960-talet. Det utgår från sökandes tidigare forskning som visat att det ‘eurafrikanska projektet’, dvs integrationen av EEC (dagens EU) och det koloniala Afrika i en sammanhållen associationsregim, var av avgörande betydelse för bildandet av EEC 1957. Eurafrika är försummat i dagens forskning. Det var på sin tid ett tongivande politiskt och ekonomiskt projekt som lär oss att EU-integrationens historia måste förstås som oupplösligt förbunden med kolonialismen och avkoloniseringen i Afrika. Projektets undersöker två interrelaterade frågekomplex: (1) Hur såg EEC:s arkitekter på det koloniala systemets framtid i Afrika vid tiden för EEC:s bildande 1957? Givet att den afrikanska avkoloniseringen blev ett faktum redan i början på 1960-talet frågar projektet vidare (2) hur detta skulle komma att påverka EEC:s associationsregim? Vad karakteriserade diskussionerna, både inom EEC och de nya afrikanska staterna, om associationens framtida utsikter och eventuella reformering? Vi vet att den överlevde avkoloniseringen och omförhandlades i Yaoundé-konvention 1963. Däremot vet vi väldigt lite om vad som hände, vilka ståndpunkter som bröts mot varandra i Europa och Afrika under de avgörande åren 1957–1963. Projektet bidrar således med ny kunskap om tiden då den framtida relationen mellan EEC och Afrika stod på spel och avgjordes.
Slutredovisning
Projektets syfte samt utveckling; och kort om genomförandet
I sin ursprungliga utformning syftade projektet till att undersöka två huvudfrågor: (1) Hur uppfattade arkitekterna bakom EEC de framtida utsikterna för den koloniala ordningen vid tiden för EEC:s grundande 1957? Förutsatt att den afrikanska avkoloniseringen var ett faktum redan i början av 1960-talet, frågar projektet vidare (2) hur detta skulle påverka EEC:s nyetablerade koloniala associationsregim.
I stort sett har projektet behållit sitt fokus på den första frågan men skjutit upp den andra. Det har också modifierat sina metoder och material och fokuserat mer på de politiska och intellektuella debatterna så som dessa fördes i tidningar och akademiska arbeten. Mot slutet av projektperioden har jag dock kunnat samla in arkivmaterial, men inte i den utsträckning som jag ursprungligen hade planerat. Detta gjordes vid EU’s historiska arkiv i Florens när jag hade ett fellowship vid EUI:s Schuman Centre for Advanced Studies i Florens (oktober 2023–januari 2024). Dessutom har projektet tvingats att lägga större vikt vid teoretiska frågor. Detta är inte ett nytt projektmål i sig utan följer av projektets intresse för konsekvenserna av den självklara hållbarhet med vilken Europas kolonisering av Afrika uppfattades från 1945 fram till upprättandet av EEC 1957. Det motsvarar också projektets intresse för den europeiska integrationens förhållande till geopolitik, och hur EU-projektet reagerade på efterkrigstidens geopolitiska konjunktur, där koloniala projekt, avkolonisering, det kalla kriget och afrikansk självständighet tävlade om framtiden.
Projektets tre viktigaste resultat
1. Genom mitt arbete med projektet har det blivit uppenbart att förhållandet mellan efterkrigstidens europeiska integration och kolonialismens framtid inte kan förstås isolerat från den större politiska, geopolitiska och geoekonomiska världsutvecklingen under efterkrigstiden. Ett av projektets viktigaste resultat är just att visa hur och varför placeringen av efterkrigstidens europeiska integration i det koloniala sammanhanget är nyckeln till att också placera den europeiska integrationen i detta större globala sammanhang.
2. Härigenom möjliggörs ett annat viktigt empiriskt och teoretiskt resultat. Detta kretsar kring den europeiska integrationens förhållande till nationalstaten och frågan om världen skulle omvandlas till ett universellt nationalstatssystem – reglerat av internationell rätt genom FN – eller om koloniala relationer skulle bestå. Vad jag hävdar här är att flera av efterkrigstidens västeuropeiska stater inte bör uppfattas som nationalstater, vilket är det vanliga synsättet, utan som imperiala/koloniala stater. Ett sådant nytt begreppsliggörande, visar jag, har betydande teoretiska implikationer. Efterkrigstiden hade inget allmänt nationalstatssystem, och när FN bildades 1945 fanns det inledningsvis ingen avsikt att ändra på detta faktum (Mazower 2009). År 1962 kommenterade sekreteraren för Europarådets ekonomiska kommitté, Uwe Kitzinger (1962: 98), Romfördragets bestämmelser om EEC:s associering av Afrikanska kolonier så här: ”De baserades på en i stort sett statisk uppfattning om de politiska relationerna mellan de afrikanska länderna och EEC:s medlemsstater. Under de senaste tre åren har detta förhållande utvecklats bortom alla förväntningar.” Carol Ann Cosgrove (1969: 77), betonade några senare också denna avgörande punkt: ”Fördraget utarbetades vid en tidpunkt då de europeiska metropolerna avfärdade en snabb avkolonisering, med resultatet att ingen hänvisning gjordes till det möjliga uppnåendet av suverän självständighet för de associerade länderna”. För det europeiska projektet var planen alltså att verka för att den afrikanska kolonialismen fortsatte under överskådlig framtid. Även om det är bortglömt idag var ett universellt nationalstatssystem något som många europeiska statsmän kämpade för att förhindra, vilket framgår av de många krig som kolonialmakterna förde under efterkrigstiden – allt i syfte att bevara det koloniala systemet. I ett tal om Algeriet inför FN i februari 1957 talade Frankrikes utrikesminister, socialisten Christian Pineau, om ”den så kallade rätten till oberoende” och om ”folkens rätt till självbestämmande” som "ett slags mystiskt mål för den internationella organisationen” [dvs. FN] som ”skulle sluta med att antalet stater mångdubblades vid en tidpunkt då folken tvärtom borde samlas i en gemensam aktion”. Precis som så många andra europeiska statsmän var den franske utrikesministern orolig för mångfaldigandet av stater som skulle bli resultatet av avkoloniseringen. För Pineau och Frankrike var därför ”det viktigaste att i hela världen främja en acceptabel levnadsstandard som skulle göra det möjligt för människor i alla länder att åtnjuta verklig frihet och göra det möjligt för nationerna att bli något annat än stater”. ”Idag”, avslutade Pineau sitt tal, ”då en stor gemensam marknad – i vilken de utomeuropeiska territorierna kommer att ingå – har skapats, skulle Frankrike vilja främja bildandet av en eurafrikansk enhet. Europa i sin helhet, som för över sitt kapital och sin teknik till Afrika, bör göra det möjligt för den enorma afrikanska kontinenten att bli en viktig faktor i världspolitiken. (The New York Times 1957) Att politikernas förkastande av ett nationalstatssystem hade ett starkt stöd i stora delar av forskarvärlden långt in på 1960-talet är i stort sett bortglömt idag. Som E. H. Carr (1945: 51-2) uttryckte det: ”Vi kommer inte igen att få se ett Europa med tjugo, och en värld med mer än sextio, oberoende suveräna stater [...] [V]ärlden kommer att behöva anpassa sig till uppkomsten av ett fåtal stora multinationella enheter i vilka makten huvudsakligen kommer att koncentreras”. ”Det blotta faktum”, hävdade Carr (1945: 25), att det ”i världen finns mer än sextio politiska enheter som gör anspråk på status som självständiga suveräna stater räcker långt för att förklara förvärrandet av nationalismens onda sidor.” Ungefär tjugo år senare kunde ingen mindre än Stanley Hoffmann (1966: 862) sammanfatta resultatet, och han gillade inte vad han såg: "I kärnvapenåldern är fragmenteringen av världen i oräkneliga enheter, av vilka var och en har anspråk på självständighet, uppenbarligen farlig för freden och ologisk för välfärden".
3. Som en tredje slutsats är det viktigt att notera att de västeuropeiska staterna – antingen som imperialistiska/koloniala stater eller som medlemmar i EEG – också vägrade att själva bli nationalstater när de inledningsvis förnekade de afrikanska kolonierna självständiga statsbildningar. Därför räcker det inte att förstå avkoloniseringen som de europeiska imperiernas sammanbrott och uppkomsten av nominellt oberoende stater i de tidigare kolonierna. Att förlora sina imperialistiska privilegier innebar inte bara slutet för imperialistiska statsbildningar, det innebar också början för nationella statsbildningar i Europa, eller åtminstone den oönskade möjligheten att detta skulle ske. EU och Eurafrika uppfattades ursprungligen av många som ett sätt att bevara Västeuropas globala inflytande genom att samtidigt förhindra självbestämmande i Afrika och rädda den imperialistiska statsbildningen i Europa. När detta inte längre var möjligt erbjöd EU:s gemensamma suveränitet fortfarande sina medlemsländer skydd mot några av de geopolitiska och geoekonomiska risker som nationalstaten annars löper. Inte minst kunde EU:s medlemsstater fortsätta att skörda frukterna av den nykoloniala associationsregimen mellan EU och nyligen självständiga afrikanska stater, vilka tidigare hade varit annekterade av EU via Romfördragets koloniala association.
Slutsatser
Romfördraget 1957 var inte fördraget för det ”lilla Europa” i supermakternas Europa under det kalla kriget. Det var snarare resultatet av ett försök till geopolitisk positionering av ”Europa” som en aktör i världen. Att undersöka den europeiska integrationens starka koloniala koppling är därför liktydigt med en betydande utvidgning av EU:s historiska horisont. Denna metodologiska omvälvning – att gå bortom den provinsiella europeiska kallakrigskontexten – går i sin tur hand i hand med en betydande utvidgning av den empiriska och teoretiska ramen för studiet av efterkrigstidens europeiska integration. Detta inkluderar några viktiga konsekvenser för vår uppfattning om nationalstaten, nationellt oberoende och de strukturerande principerna för den globala ordning som olika krafter kämpade och förhandlade om under årtiondena efter andra världskriget. Projektet tjänar därmed till att öppna forskningsfältet för den europeiska integrationens historia och visa dess avgörande betydelse för efterkrigstidens världsordning, särskilt när det gäller Afrika och dess relationer till Europa.
Nya forskningsfrågor
Genom att ta hänsyn till geopolitik har projektet också utvecklats för att studera vad vi kan kalla den långa historien av den europeiska enhetens geopolitik. Denna geopolitik nådde sin höjdpunkt under efterkrigstiden, men inleddes redan under perioden före första världskriget. I dag upplever den en renässans under Ursula von der Leyens självutnämnda ”geopolitiska Europeiska kommission”. Projektet har därför – både empiriskt och teoretiskt – även tagit hänsyn till dagens utveckling när det gäller den påstått existentiella drivkraften att få EU att bli en geopolitisk aktör, både gentemot andra globala stormakter och med avseende på EU:s eget ”grannskap”, där Afrika ingår som en viktig intressesfär.
Spridning
Projektets resultat har spridits genom publikationer, inbjudna föreläsningar, konferenser, mediebevakning och intervjuer. Samarbete med andra parter har skett i form av en internationell konferens, fellowship (EUI) och ett stort antal internationella undervisningsuppdrag och föredrag.
I sin ursprungliga utformning syftade projektet till att undersöka två huvudfrågor: (1) Hur uppfattade arkitekterna bakom EEC de framtida utsikterna för den koloniala ordningen vid tiden för EEC:s grundande 1957? Förutsatt att den afrikanska avkoloniseringen var ett faktum redan i början av 1960-talet, frågar projektet vidare (2) hur detta skulle påverka EEC:s nyetablerade koloniala associationsregim.
I stort sett har projektet behållit sitt fokus på den första frågan men skjutit upp den andra. Det har också modifierat sina metoder och material och fokuserat mer på de politiska och intellektuella debatterna så som dessa fördes i tidningar och akademiska arbeten. Mot slutet av projektperioden har jag dock kunnat samla in arkivmaterial, men inte i den utsträckning som jag ursprungligen hade planerat. Detta gjordes vid EU’s historiska arkiv i Florens när jag hade ett fellowship vid EUI:s Schuman Centre for Advanced Studies i Florens (oktober 2023–januari 2024). Dessutom har projektet tvingats att lägga större vikt vid teoretiska frågor. Detta är inte ett nytt projektmål i sig utan följer av projektets intresse för konsekvenserna av den självklara hållbarhet med vilken Europas kolonisering av Afrika uppfattades från 1945 fram till upprättandet av EEC 1957. Det motsvarar också projektets intresse för den europeiska integrationens förhållande till geopolitik, och hur EU-projektet reagerade på efterkrigstidens geopolitiska konjunktur, där koloniala projekt, avkolonisering, det kalla kriget och afrikansk självständighet tävlade om framtiden.
Projektets tre viktigaste resultat
1. Genom mitt arbete med projektet har det blivit uppenbart att förhållandet mellan efterkrigstidens europeiska integration och kolonialismens framtid inte kan förstås isolerat från den större politiska, geopolitiska och geoekonomiska världsutvecklingen under efterkrigstiden. Ett av projektets viktigaste resultat är just att visa hur och varför placeringen av efterkrigstidens europeiska integration i det koloniala sammanhanget är nyckeln till att också placera den europeiska integrationen i detta större globala sammanhang.
2. Härigenom möjliggörs ett annat viktigt empiriskt och teoretiskt resultat. Detta kretsar kring den europeiska integrationens förhållande till nationalstaten och frågan om världen skulle omvandlas till ett universellt nationalstatssystem – reglerat av internationell rätt genom FN – eller om koloniala relationer skulle bestå. Vad jag hävdar här är att flera av efterkrigstidens västeuropeiska stater inte bör uppfattas som nationalstater, vilket är det vanliga synsättet, utan som imperiala/koloniala stater. Ett sådant nytt begreppsliggörande, visar jag, har betydande teoretiska implikationer. Efterkrigstiden hade inget allmänt nationalstatssystem, och när FN bildades 1945 fanns det inledningsvis ingen avsikt att ändra på detta faktum (Mazower 2009). År 1962 kommenterade sekreteraren för Europarådets ekonomiska kommitté, Uwe Kitzinger (1962: 98), Romfördragets bestämmelser om EEC:s associering av Afrikanska kolonier så här: ”De baserades på en i stort sett statisk uppfattning om de politiska relationerna mellan de afrikanska länderna och EEC:s medlemsstater. Under de senaste tre åren har detta förhållande utvecklats bortom alla förväntningar.” Carol Ann Cosgrove (1969: 77), betonade några senare också denna avgörande punkt: ”Fördraget utarbetades vid en tidpunkt då de europeiska metropolerna avfärdade en snabb avkolonisering, med resultatet att ingen hänvisning gjordes till det möjliga uppnåendet av suverän självständighet för de associerade länderna”. För det europeiska projektet var planen alltså att verka för att den afrikanska kolonialismen fortsatte under överskådlig framtid. Även om det är bortglömt idag var ett universellt nationalstatssystem något som många europeiska statsmän kämpade för att förhindra, vilket framgår av de många krig som kolonialmakterna förde under efterkrigstiden – allt i syfte att bevara det koloniala systemet. I ett tal om Algeriet inför FN i februari 1957 talade Frankrikes utrikesminister, socialisten Christian Pineau, om ”den så kallade rätten till oberoende” och om ”folkens rätt till självbestämmande” som "ett slags mystiskt mål för den internationella organisationen” [dvs. FN] som ”skulle sluta med att antalet stater mångdubblades vid en tidpunkt då folken tvärtom borde samlas i en gemensam aktion”. Precis som så många andra europeiska statsmän var den franske utrikesministern orolig för mångfaldigandet av stater som skulle bli resultatet av avkoloniseringen. För Pineau och Frankrike var därför ”det viktigaste att i hela världen främja en acceptabel levnadsstandard som skulle göra det möjligt för människor i alla länder att åtnjuta verklig frihet och göra det möjligt för nationerna att bli något annat än stater”. ”Idag”, avslutade Pineau sitt tal, ”då en stor gemensam marknad – i vilken de utomeuropeiska territorierna kommer att ingå – har skapats, skulle Frankrike vilja främja bildandet av en eurafrikansk enhet. Europa i sin helhet, som för över sitt kapital och sin teknik till Afrika, bör göra det möjligt för den enorma afrikanska kontinenten att bli en viktig faktor i världspolitiken. (The New York Times 1957) Att politikernas förkastande av ett nationalstatssystem hade ett starkt stöd i stora delar av forskarvärlden långt in på 1960-talet är i stort sett bortglömt idag. Som E. H. Carr (1945: 51-2) uttryckte det: ”Vi kommer inte igen att få se ett Europa med tjugo, och en värld med mer än sextio, oberoende suveräna stater [...] [V]ärlden kommer att behöva anpassa sig till uppkomsten av ett fåtal stora multinationella enheter i vilka makten huvudsakligen kommer att koncentreras”. ”Det blotta faktum”, hävdade Carr (1945: 25), att det ”i världen finns mer än sextio politiska enheter som gör anspråk på status som självständiga suveräna stater räcker långt för att förklara förvärrandet av nationalismens onda sidor.” Ungefär tjugo år senare kunde ingen mindre än Stanley Hoffmann (1966: 862) sammanfatta resultatet, och han gillade inte vad han såg: "I kärnvapenåldern är fragmenteringen av världen i oräkneliga enheter, av vilka var och en har anspråk på självständighet, uppenbarligen farlig för freden och ologisk för välfärden".
3. Som en tredje slutsats är det viktigt att notera att de västeuropeiska staterna – antingen som imperialistiska/koloniala stater eller som medlemmar i EEG – också vägrade att själva bli nationalstater när de inledningsvis förnekade de afrikanska kolonierna självständiga statsbildningar. Därför räcker det inte att förstå avkoloniseringen som de europeiska imperiernas sammanbrott och uppkomsten av nominellt oberoende stater i de tidigare kolonierna. Att förlora sina imperialistiska privilegier innebar inte bara slutet för imperialistiska statsbildningar, det innebar också början för nationella statsbildningar i Europa, eller åtminstone den oönskade möjligheten att detta skulle ske. EU och Eurafrika uppfattades ursprungligen av många som ett sätt att bevara Västeuropas globala inflytande genom att samtidigt förhindra självbestämmande i Afrika och rädda den imperialistiska statsbildningen i Europa. När detta inte längre var möjligt erbjöd EU:s gemensamma suveränitet fortfarande sina medlemsländer skydd mot några av de geopolitiska och geoekonomiska risker som nationalstaten annars löper. Inte minst kunde EU:s medlemsstater fortsätta att skörda frukterna av den nykoloniala associationsregimen mellan EU och nyligen självständiga afrikanska stater, vilka tidigare hade varit annekterade av EU via Romfördragets koloniala association.
Slutsatser
Romfördraget 1957 var inte fördraget för det ”lilla Europa” i supermakternas Europa under det kalla kriget. Det var snarare resultatet av ett försök till geopolitisk positionering av ”Europa” som en aktör i världen. Att undersöka den europeiska integrationens starka koloniala koppling är därför liktydigt med en betydande utvidgning av EU:s historiska horisont. Denna metodologiska omvälvning – att gå bortom den provinsiella europeiska kallakrigskontexten – går i sin tur hand i hand med en betydande utvidgning av den empiriska och teoretiska ramen för studiet av efterkrigstidens europeiska integration. Detta inkluderar några viktiga konsekvenser för vår uppfattning om nationalstaten, nationellt oberoende och de strukturerande principerna för den globala ordning som olika krafter kämpade och förhandlade om under årtiondena efter andra världskriget. Projektet tjänar därmed till att öppna forskningsfältet för den europeiska integrationens historia och visa dess avgörande betydelse för efterkrigstidens världsordning, särskilt när det gäller Afrika och dess relationer till Europa.
Nya forskningsfrågor
Genom att ta hänsyn till geopolitik har projektet också utvecklats för att studera vad vi kan kalla den långa historien av den europeiska enhetens geopolitik. Denna geopolitik nådde sin höjdpunkt under efterkrigstiden, men inleddes redan under perioden före första världskriget. I dag upplever den en renässans under Ursula von der Leyens självutnämnda ”geopolitiska Europeiska kommission”. Projektet har därför – både empiriskt och teoretiskt – även tagit hänsyn till dagens utveckling när det gäller den påstått existentiella drivkraften att få EU att bli en geopolitisk aktör, både gentemot andra globala stormakter och med avseende på EU:s eget ”grannskap”, där Afrika ingår som en viktig intressesfär.
Spridning
Projektets resultat har spridits genom publikationer, inbjudna föreläsningar, konferenser, mediebevakning och intervjuer. Samarbete med andra parter har skett i form av en internationell konferens, fellowship (EUI) och ett stort antal internationella undervisningsuppdrag och föredrag.