Ting för att leva med terror: en global historia av den urbana terrorns och säkerhetens materialiteter
Denna kulturhistoriska studie av urban terror och säkerhet undersöker hur vanliga stadsinvånare har använt teknik för att leva med människoskapade hot och terror från bomber.
Tekniskt formad rädslas och skräcks historiska betydelse för stadslivets vardag studeras i en studie av urban terrormentalitet (terrormindedness) - omfattande sociotekniska praktiker och beteenden kopplade till människoskapad terror. Denna historik delas upp i ’airmindedness’, ca 1900-1945; atommentalitet, 1945-ca 1990; terrorismmentalitet, ca 1990-idag, studerade i separata fallstudier av specifika teknologier: användningen av gasmasker i andra världskrigets London, atomskyddsrum i kalla krigets New York, och bilbombsbarrikader i nutidens Tel Aviv. Varje fallstudie, som valts ut för att utforska en periods centrala och karaktäristiska terrormentalitet, jämförs med en mindre fallstudie av samma teknik i en kontrasterande global stadsmiljö: Londons gasmaskanvändning kontrasteras med Berlins, New Yorks atomskyddsrum jämföras med kalla krigets Stockholm och Tel Aviv med Tokyos terrorismskyddsåtgärder. Detta relativiserar, kontrasterar och globaliserar resultaten.
Primärt källmaterial är dagböcker, brev och intervjuer skildrande individers känslor och beteende kopplade till skräck och trygghet. Detta används för att belysa teknologins betydelse för att forma stadsbefolkningars erfarenhet av skräck och säkerhet. Studien omfattar studievistelser i de olika städerna för arkivforskning och intervjuer.
Slutredovisning
Projektet syfte är att erbjuda är en global kulturhistorisk studie av urban terror och säkerhet med ett fokus på vanliga människors liv, mentalitet och materialitet i skuggan av terrorhot, hur olika former av teknik använts för att hantera att leva med människoskapade terrorhot. Projektets centrala begrepp är ’terrormärksamhet’ (terrormindness) – en terrormentalitet kopplade till sociotekniska praktiker och beteenden – vars historia delas in i tre perioder från det tidiga 1900-talet utifrån hur denna mentalitet förändrats och formats av dess karakteristiska terrorteknologier: luftmärksamhet (airmindedness) utifrån flygbombningshot c1900-1945, nukleärmärksamhet (nuclearmindedness) utifrån Kalla krigets atombombshot 1945-c1990 samt de senaste decenniernas terrorismmärksamhet (terrorismmindedness) från ca 1990. Varje period fokusersar på en central säkerhetsteknologi: gasmasker mot fruktade gasbombsattacker före och under andra världskriget, kärvapensskyddsrum under kalla kriget och sökteknologier mot gömda terrorismbomber och vapen från 1990-talet. Projektet har studerat olika uttryck för materiell och institutionell terrormärksamhet i städer i Storbritannien, Tyskland, USA, Sverige, Pakistan och Japan där valet av de olika länderna syftade till att ge en global historieskrivning av framväxten dessa hit samt ge ett spektrum av olika nationella och lokala terrorhotstrategier.
Under projektets gång så utvecklades det så att det utvidgades från fokus på individuella stadsinvånares upplevelser till att inkludera vidare samhälleligt mottagande av terrormärksamheter inom politiska, teknologiska och kulturella sfärerna genom studier av hur politiker, ingenjörer, naturvetenskapsmän och konstnärer genom sina verksamheter bidrog till att domesticera de nya terrormärksamhetera.
Den största förändringen rörande projektets genomförande var att projektet placerades vid Inst. för litteratur, idéhistoria och religion (LIR) på Göteborgs universitet istället för Avd. för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH. Detta då LIR har en stark projektrelevant forskningsmiljö i teknik-, vetenskaps- och politisk idéhistoria samt erbjöd mig deltidsanställning som bitr. föreståndare för dess Centrum för digital humaniora. Under projektets gång var den största förändringen att COVID försvårade projektets utländska fallstudier och fältstudievistelser. Efter coronautbrottet förhörde jag mig med RJ om att använda delar av min projektfinansiering till att göra en delstudie om COVID som en ny framväxande terrormindedness vilket ej beviljades. Under mars-juni 2019 var jag i Berlin på Max Planckinstitutet för vetenskapshistoria (MPIWG) vilket gav mig diskussionspartner i Nederländerna, Sydkorea, Tyskland, Israel, Japan och Kina, samt ledde till organiserandet av läsgrupp om posthumanism och en posthumanistisk konferenssession på SHOT-konferensen i Milano samt en projektpublikation i en forskningsantologi. Jag har också bedrivit arkivforskning på Imperial War Museum London; Rockefellerarkivet i Tarrytown, NY; New York Public Library; och Henry Moore Foundation, Perry Green UK.
Efter besök 2019 på Lahore University of Management Sciences (LUMS) i Pakistan omvärderade jag mitt val av Tel Aviv för en fältstudie till fördel för Lahore. Det var Pakistans extrema situation vad gäller en normalisering av terroristhotet som gjorde Lahore till en mer passande kandidat, framför allt som ett mindre västerländskt val för min främsta asienfallstudie. Således genomförde jag 2023 fältstudier i Lahore i november och i Tokyo i december. Preliminära resultat från dessa två fältstudier presenterades i maj 2024 genom en inbjuden keynote “Global Dialects of Urban Terrormindedness”, på de finska urbanstudieforskarnas årskonferens.
Utöver de redan utgivna publikationerna befinner sig två ytterligare publikationer under färdigställande.
Projektets främsta forskningsbidrag är att utveckla ’terrormärksamhet’ som konceptuellt verktyg för historisk och samtida forskning och säkerhetsmentaliteter samt bidra med empiriska resultat av kopplingen mellan teknologier och fruktan. Särskilt forskningen om mitt Londonfall har gett projektets första viktiga forskningsresultat i form av rika empiriska skildringar av individuella upplevelser av gasmasker under andra världskriget i antologikapitlet “Keep calm and carry one”. Det andra viktiga resultatet rör hur terrormärksamheter sprids globalt framför allt genom konstnärliga representationer – framför allt spelfilm, visuell konst och skulptur. Det redogörs för i en studie av konstnärlig terrormaterialitet i form av den brittiska konstnären Henry Moores nukleärmärksammade skulpturer ’Atomic Piece’ och ’Nuclear Energy’ som presenterats i publikationen ”What is Global Nuclear Culture?” som har varit central för att konceptualisera den globala kulturella och populära receptionen av terrormärksamhet. Jag ämnar gå djupare i dessa frågor i min framtida forskning. Det tredje viktiga resultatet är kopplat till det nyssnämnda andra resultatet och rör utvecklingen av terrormärksamhetsbegreppet utöver individers upplevelser till dess diskursiva domesticering på ett vidare samhälleligt och institutionellt plan och därvid särskilt terrorismens normalisering som samhällsfenomen. Det främsta resultatet är artikeln “Engineering Terrorismmindedness” om 9/11-effektens globala betydelse för förändrade forskningsintressen samt artikeln “The Diachrony of Political Terror” om terrormärksamheters normalisering inom den politiska diskursen.
Vad rör projektets främsta slutsatser är det att de tydligt redovisar säkerhetsmentaliteters emotionella individuella betydelser vilket är ett centralt forskningsresultat för STS och historisk forskning men även ett viktigt bidrag för diskussionen om hur terror ska hanteras på en vidare samhällelig miljö. Vidare demonstrerar projektet att terrormärksamhet är en användbar konceptualisering för att förstå materialiteters betydelse på individuella och samhälleliga nivåer.
Tre nya frågeställningar av olika art har framkommit. Den första rör vilken som är den mest passande teknologin för att spegla den nuvarande terrorismmentaliteten. Inspirerad av diskussioner med israeliska och pakistanska forskarkollegor har jag omvärderat säkerhetspollarens (och barrikadens) roll som dagens centrala terrormärksammade antiterrorteknologi - trots dess ikoniska svenska betydelse vid Drottninggatsattentatet 2017 – till förmån för ’sökteknologi’ i form av manuella och maskinella kroppsvisiteringar. Emellertid ser jag fortfarande pollaren och barrikaden som centrala då söktekologierna är kopplade till olika former av fysisk tillträdeskontroll som upprätthålls med pollare och barrikader (och vakter). Den andra forskningsfrågan rör - som diskuterats ovan - om hur terrormärksamheter sprids globalt och som växte fram ur Londonstudien om gasmasker och forskningen om dess konstnärliga representationer. Slutligen har coronakrisen väckt frågan om att vi fortfarande lever i en tredje fas av terrorismmindedness eller om den har ersatts av en fjärde fas av virusmindedness med ansiktsmasken som ikonisk antiterrormaterialitet. Efter att under covid upplevt denna nya övergripande hotmentaliteten, så även om vi idag globalt lever med en ny virusmentalitet så har den tappat plats i det allmänna medvetandet och att terrorism kvarstår som den centrala globala terrormentaliteten bland individer och institutioner.
Projektets forskningsresultat har förutom publikationer disseminerats genom presentationer (se publikationslista) på konferenser i Danmark, Finland, Norge, Italien, Kina och Storbritannien och seminarier i Sverige, Norge, Pakistan, Tyskland samt genom medverkan i nordiska media. Förutom genomslag inom teknik- och vetenskapshistoria och STS har resultat fått inter- och tvärdisciplinärt genomslag inom säkerhetsstudier, urbanstudier och digital humaniora. I projektets publiceringsstrategi ingick 4 artiklar och bokkapitel och för närvarade har 6 publikationer med öppen tillgång utgivits i projektet – varav 4 sakkunniggranskade - och två ytterligare publikationer är under färdigställande. Inom STS har jag presenterat på flertalet konferenser (BSHS Twitterkonferens, SHOT, Teknik- och vetenskapshistoriska dagar) och forskningsinstitutioner (TIK, CHSTM, MPIWG). Under min tid på Max Planckinstitutet för vetenskapshistoria i Berlin organiserade jag en läsgrupp om posthumanism som resulterade i en gemensam konferenssession 2019 på SHOT i Milano. Jag har vidare publicerat ett kapitel i en forskningsantologi (Bauer et al. 2020 ) med STS-forskare och en icke-traditionell onlinepublikation på en twitterkonferens arrangerat av den brittiska vetenskaps- och teknikhistoriska organisationen BSHS som ett strategiskt initiativ för att främja teknik- och vetenskapshistoriens globalisering till innehåll som deltagare. Utanför mina traditionella discipliner har forskningen nått ett tvärdisciplinärt genomslag. Inom säkerhetsstudier har jag givit en inbjuden presentation på Technology and Security: Nordic Security Technologies and Societal Values Final Conference i Köpenhamn 2019 samt presenterat på 2021 på Nordic Conference on Violent Extremism i Helsingfors. Presentationen på den förstämda konferensen ledde till att jag inbjöds publicera ett bidrag i den sakkunniggranskade forskningsmonografin ”Translations of Security” (2022) vilket utgör en central utveckling inom säkerhetsstudier som en utvidgning av Köpenhamnsskolans säkerhetiseringsteori. Dessa bidrag har lett till att mitt posthumanistiska perspektiv på säkerhet har börjat att refereras till inom säkerhetsstudier. Vidare har jag presenterat forskning på den svenska språkteknologiska konferensen SLTC 2022 och på den baltiska digitalhumanistiska konferensen DHNB 2023. Jag har också publicerat sakkunniggranskade forskningsresultat i DHNB konferensproceedings där jag använder mig av terrormärksamhetsbegreppen tillsammans med digitala distansläsningsmetoder.
Projektresultaten har också förmedlats populärvetenskapligt och mer allmänt. Jag blev intervjuad om mitt forskningsprojekt på SR Vetenskapsradion 5 april 2019 och jag har under projekttiden medverkat som terrorforskare i 73 mediainslag för svensk och nordisk radio, tidnings- och onlinemedia. I flera av dessa har jag utifrån min projektforskning diskuterat betydelsen av materialitet och skyddsteknologier för stadsinvånares upplevda trygghet och otrygghet av terrorhot.
Under projektets gång så utvecklades det så att det utvidgades från fokus på individuella stadsinvånares upplevelser till att inkludera vidare samhälleligt mottagande av terrormärksamheter inom politiska, teknologiska och kulturella sfärerna genom studier av hur politiker, ingenjörer, naturvetenskapsmän och konstnärer genom sina verksamheter bidrog till att domesticera de nya terrormärksamhetera.
Den största förändringen rörande projektets genomförande var att projektet placerades vid Inst. för litteratur, idéhistoria och religion (LIR) på Göteborgs universitet istället för Avd. för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH. Detta då LIR har en stark projektrelevant forskningsmiljö i teknik-, vetenskaps- och politisk idéhistoria samt erbjöd mig deltidsanställning som bitr. föreståndare för dess Centrum för digital humaniora. Under projektets gång var den största förändringen att COVID försvårade projektets utländska fallstudier och fältstudievistelser. Efter coronautbrottet förhörde jag mig med RJ om att använda delar av min projektfinansiering till att göra en delstudie om COVID som en ny framväxande terrormindedness vilket ej beviljades. Under mars-juni 2019 var jag i Berlin på Max Planckinstitutet för vetenskapshistoria (MPIWG) vilket gav mig diskussionspartner i Nederländerna, Sydkorea, Tyskland, Israel, Japan och Kina, samt ledde till organiserandet av läsgrupp om posthumanism och en posthumanistisk konferenssession på SHOT-konferensen i Milano samt en projektpublikation i en forskningsantologi. Jag har också bedrivit arkivforskning på Imperial War Museum London; Rockefellerarkivet i Tarrytown, NY; New York Public Library; och Henry Moore Foundation, Perry Green UK.
Efter besök 2019 på Lahore University of Management Sciences (LUMS) i Pakistan omvärderade jag mitt val av Tel Aviv för en fältstudie till fördel för Lahore. Det var Pakistans extrema situation vad gäller en normalisering av terroristhotet som gjorde Lahore till en mer passande kandidat, framför allt som ett mindre västerländskt val för min främsta asienfallstudie. Således genomförde jag 2023 fältstudier i Lahore i november och i Tokyo i december. Preliminära resultat från dessa två fältstudier presenterades i maj 2024 genom en inbjuden keynote “Global Dialects of Urban Terrormindedness”, på de finska urbanstudieforskarnas årskonferens.
Utöver de redan utgivna publikationerna befinner sig två ytterligare publikationer under färdigställande.
Projektets främsta forskningsbidrag är att utveckla ’terrormärksamhet’ som konceptuellt verktyg för historisk och samtida forskning och säkerhetsmentaliteter samt bidra med empiriska resultat av kopplingen mellan teknologier och fruktan. Särskilt forskningen om mitt Londonfall har gett projektets första viktiga forskningsresultat i form av rika empiriska skildringar av individuella upplevelser av gasmasker under andra världskriget i antologikapitlet “Keep calm and carry one”. Det andra viktiga resultatet rör hur terrormärksamheter sprids globalt framför allt genom konstnärliga representationer – framför allt spelfilm, visuell konst och skulptur. Det redogörs för i en studie av konstnärlig terrormaterialitet i form av den brittiska konstnären Henry Moores nukleärmärksammade skulpturer ’Atomic Piece’ och ’Nuclear Energy’ som presenterats i publikationen ”What is Global Nuclear Culture?” som har varit central för att konceptualisera den globala kulturella och populära receptionen av terrormärksamhet. Jag ämnar gå djupare i dessa frågor i min framtida forskning. Det tredje viktiga resultatet är kopplat till det nyssnämnda andra resultatet och rör utvecklingen av terrormärksamhetsbegreppet utöver individers upplevelser till dess diskursiva domesticering på ett vidare samhälleligt och institutionellt plan och därvid särskilt terrorismens normalisering som samhällsfenomen. Det främsta resultatet är artikeln “Engineering Terrorismmindedness” om 9/11-effektens globala betydelse för förändrade forskningsintressen samt artikeln “The Diachrony of Political Terror” om terrormärksamheters normalisering inom den politiska diskursen.
Vad rör projektets främsta slutsatser är det att de tydligt redovisar säkerhetsmentaliteters emotionella individuella betydelser vilket är ett centralt forskningsresultat för STS och historisk forskning men även ett viktigt bidrag för diskussionen om hur terror ska hanteras på en vidare samhällelig miljö. Vidare demonstrerar projektet att terrormärksamhet är en användbar konceptualisering för att förstå materialiteters betydelse på individuella och samhälleliga nivåer.
Tre nya frågeställningar av olika art har framkommit. Den första rör vilken som är den mest passande teknologin för att spegla den nuvarande terrorismmentaliteten. Inspirerad av diskussioner med israeliska och pakistanska forskarkollegor har jag omvärderat säkerhetspollarens (och barrikadens) roll som dagens centrala terrormärksammade antiterrorteknologi - trots dess ikoniska svenska betydelse vid Drottninggatsattentatet 2017 – till förmån för ’sökteknologi’ i form av manuella och maskinella kroppsvisiteringar. Emellertid ser jag fortfarande pollaren och barrikaden som centrala då söktekologierna är kopplade till olika former av fysisk tillträdeskontroll som upprätthålls med pollare och barrikader (och vakter). Den andra forskningsfrågan rör - som diskuterats ovan - om hur terrormärksamheter sprids globalt och som växte fram ur Londonstudien om gasmasker och forskningen om dess konstnärliga representationer. Slutligen har coronakrisen väckt frågan om att vi fortfarande lever i en tredje fas av terrorismmindedness eller om den har ersatts av en fjärde fas av virusmindedness med ansiktsmasken som ikonisk antiterrormaterialitet. Efter att under covid upplevt denna nya övergripande hotmentaliteten, så även om vi idag globalt lever med en ny virusmentalitet så har den tappat plats i det allmänna medvetandet och att terrorism kvarstår som den centrala globala terrormentaliteten bland individer och institutioner.
Projektets forskningsresultat har förutom publikationer disseminerats genom presentationer (se publikationslista) på konferenser i Danmark, Finland, Norge, Italien, Kina och Storbritannien och seminarier i Sverige, Norge, Pakistan, Tyskland samt genom medverkan i nordiska media. Förutom genomslag inom teknik- och vetenskapshistoria och STS har resultat fått inter- och tvärdisciplinärt genomslag inom säkerhetsstudier, urbanstudier och digital humaniora. I projektets publiceringsstrategi ingick 4 artiklar och bokkapitel och för närvarade har 6 publikationer med öppen tillgång utgivits i projektet – varav 4 sakkunniggranskade - och två ytterligare publikationer är under färdigställande. Inom STS har jag presenterat på flertalet konferenser (BSHS Twitterkonferens, SHOT, Teknik- och vetenskapshistoriska dagar) och forskningsinstitutioner (TIK, CHSTM, MPIWG). Under min tid på Max Planckinstitutet för vetenskapshistoria i Berlin organiserade jag en läsgrupp om posthumanism som resulterade i en gemensam konferenssession 2019 på SHOT i Milano. Jag har vidare publicerat ett kapitel i en forskningsantologi (Bauer et al. 2020 ) med STS-forskare och en icke-traditionell onlinepublikation på en twitterkonferens arrangerat av den brittiska vetenskaps- och teknikhistoriska organisationen BSHS som ett strategiskt initiativ för att främja teknik- och vetenskapshistoriens globalisering till innehåll som deltagare. Utanför mina traditionella discipliner har forskningen nått ett tvärdisciplinärt genomslag. Inom säkerhetsstudier har jag givit en inbjuden presentation på Technology and Security: Nordic Security Technologies and Societal Values Final Conference i Köpenhamn 2019 samt presenterat på 2021 på Nordic Conference on Violent Extremism i Helsingfors. Presentationen på den förstämda konferensen ledde till att jag inbjöds publicera ett bidrag i den sakkunniggranskade forskningsmonografin ”Translations of Security” (2022) vilket utgör en central utveckling inom säkerhetsstudier som en utvidgning av Köpenhamnsskolans säkerhetiseringsteori. Dessa bidrag har lett till att mitt posthumanistiska perspektiv på säkerhet har börjat att refereras till inom säkerhetsstudier. Vidare har jag presenterat forskning på den svenska språkteknologiska konferensen SLTC 2022 och på den baltiska digitalhumanistiska konferensen DHNB 2023. Jag har också publicerat sakkunniggranskade forskningsresultat i DHNB konferensproceedings där jag använder mig av terrormärksamhetsbegreppen tillsammans med digitala distansläsningsmetoder.
Projektresultaten har också förmedlats populärvetenskapligt och mer allmänt. Jag blev intervjuad om mitt forskningsprojekt på SR Vetenskapsradion 5 april 2019 och jag har under projekttiden medverkat som terrorforskare i 73 mediainslag för svensk och nordisk radio, tidnings- och onlinemedia. I flera av dessa har jag utifrån min projektforskning diskuterat betydelsen av materialitet och skyddsteknologier för stadsinvånares upplevda trygghet och otrygghet av terrorhot.