Universitetets idé: En filosofisk-antropologisk undersökning av högre utbildning
Allt större förhoppningar och resurser knyts till att universitet och högskolor ska kunna möta samtidens tekniska, miljömässiga, sociala och ekonomiska utmaningar, men det finns relativt få filosofiska studier av de principer som styr akademiska normer och värden. Det som kan kallas "den högre utbildningens filosofi" utförs i dag mestadels av utbildningsvetenskapliga forskare, som är inspirerade av filosofer, men som sällan ägnar sig åt mer djupgående analyser av argumenten som de hänvisar till. Dessutom finns det viktiga filosofiska bidrag till detta forskningsfält som ofta försummas i dessa sammanhang: R.G. Collingwood, Ortega y Gasset, Wendell Berry, Simone Weil och Leo Strauss, för att nämna några. Det som förenar denna för övrigt disparata samling av tänkare är deras fokusering på kunskap, tänkande, förståelse och visshet som mänskliga aktiviteter, oupplösligt kopplade till människans situation och plats. I detta avseende kan man säga att dessa tänkare ägnar sig åt en filosofisk antropologi i sina resonemang kring kunskapsalstring, inlärning, autonomi och sanningssökande. Allt för lite uppmärksamhet har riktats mot hur idéer om den högre utbildningens form och innehåll är ett resultat av filosofiska reflektioner kring kunskapsbetingelser. Detta projekt syftar till att fylla denna lucka genom att integrera över tjugo års teoretisk reflektionen kring vetenskap och utbildning, samt praktiskt erfarenhet av akademisk ledning och organisation, för att komma till insikt i frågan: Vad är ett universitet?
Slutredovisning
I dagens globala kunskapsekonomi framställs den högre utbildningen som en nyckeltillgång. Att ha globalt konkurrenskraftiga lärosäten står högt på den politiska dagordningen, och stor vikt läggs på att lärosäten ska vara tillväxtmotorer. Betydande resurser knyts till universiteten och högskolorna för att de genom att producera kunskap ska kunna lösa samtidens tekniska, miljömässiga, sociala och ekonomiska utmaningar. I ljuset av dessa enorma investeringar och höga förväntningar väcks frågan om vad denna ”kunskap” - som sägs driva samhällsutveckling i allmänhet och ekonomin i synnerhet framåt - är för någonting, hur vi vet när vi har erhållit tillförlitlig kunskap och vilka förutsättningar och begränsningar vår kunskap har, dvs. epistemiska spörsmål. De två böcker som sabbatsterminen resulterar i utgör försök att analysera problem kring den högre utbildningens mål och medel genom begreppsliga undersökningar av dess materiella och formella villkor.
En monografi på engelska, The Very Idea of a University: A Philosophical Anthropology, är skriven för Springer Verlags serie Debating Higher Education: Philosophical Perspectives, på inbjudan av serieredaktören Ron Barnett. Enligt överenskommelsen ska manuset lämnas in för referee-granskning i oktober 2020. En antologi av essäer på svenska som riktar sig till en bredare publik har färdigställts och är i skrivande stund under bedömning på ett svenskt förlag.
Både böckerna kan beskrivas som ett slags ”philosophy of mind”, reflektioner över det mänskliga tänkandets villkor, dess begränsningar och möjligheter, där förhållandet mellan tänkande och görande, mellan ”mind” och kultur, är en fråga om perspektiv. Man skulle kunna kalla detta angreppssätt ”kulturepistemologi.” Enligt detta ”holistiska” sätt att se är ”mind” och ”kultur” samma undersökningsobjekt.
Man kan beskriva t ex en promenad som ett mentalt fenomen såtillvida den utförs med ett mål eller ett syfte. Den gåendes rörelser kan alltså betraktas utifrån aspekten att de görs med avsikten att gå (med filosofiskt fackspråk kallas ett sådant betraktelsesätt för ”intentionalism”). Att förstå någons avsikt, det vill säga meningen med eller innehållet i någons agerande eller beteende, är att placera den i ett bredare komplext nätverk av begrepp som människor använder för att förklara vad de gör och varför, för att ställa varandra frågor och ge svar, och över huvud taget för att samordna sina göromål. Dessa nätverk av begrepp blir systematiserade och institutionaliserade i praktiker av olika slag. Att förstå ”det mentala” är alltså att förstå en viss mentalitet, och de villkor som måste gälla för att en idé, handling, artefakt eller avsikt ska vara begriplig. Av detta skäl kräver studier av ”det mentala” mindre kunskap om t ex neurovetenskapliga och kognitionspsykologiska rön än om juridik, ekonomi, politik, retorik, historia, antropologi och litteratur — med andra ord, humaniora och samhällsvetenskap.
Universitetet såsom vi känner det - dess forskningsprojekt och utbildningsprogram, dess interna organisation, dess mekanismer för finansiering mm - utgör ett slags systematisering och institutionalisering av praktiker som visar vad en viss kultur värdesätter som vetenskap. Det som görs eller inte görs på universitetet avslöjar vilken kunskap vi anser är värd att upprätthålla, utveckla och sprida. I det avseendet utgör universitetet ett mikrokosmos av en kulturs mentalitet — dess tänkande, värderingar, visioner, rädslor och förhoppningar. Artiklarna och essäerna i böckerna som sammanställts under terminen har att göra med de materiella och formella villkoren för vetenskap, forskning och högre utbildning i ljuset av vissa grundläggande begrepp, såsom universalitet, autonomi, sanning och objektivitet. Den samhällsvetenskapliga forskningen och debatten om den högre utbildningen är vanligen starkt empiriskt grundad, men saknar ofta djupodlande idéanalyser. Givet att de beslut som ska tas på vetenskapliga grunder har direkta eller indirekta konsekvenser för all forskning och utbildning är det viktigt att de vilar på en expertis som varken är för smal eller för allmänt syftande. Datainsamling med tillförlitliga metoder är viktig och nödvändig för välgrundade beslut, men det räcker inte. Man måste även gå till grunden med de styrande begreppen som ingår i själva idéen om "den högre utbildningen", och klargöra hur dessa har kommit att styra. Våra begrepp om kunskap är inte enbart deskriptiva utan också performativa, det utgör spelplanet för beslut vars effekter kan vara långtgående. Begreppsbildning i policy och administrationen såväl som i politisk retorik kan institutionalisera ändringar i vårt tänkande och handlande, vår ”mentalitet”, utan att vi ens märker det eftersom de relevanta termerna används i sammanhang som ”bara” tycks röra ”det formella”, och därmed saker som blott är ”utanpå” våra egentliga intellektuella gärningar såsom lärare och forskare. För att bättre förstå dessa problem har jag fördjupat mig i universitetshistoria, utbildningsantropologi och sociologi samt politisk teori, liksom i filosofiska texter av relevans. Framförallt har jag fokuserat på "epistemisk sårbarhet”, alltså de produktiva förhållanden som utgörs av tvekan och osäkerhet. Jag argumenterar att det är just detta be-tänkande, ett tänkande om ens eget tänkandes förutsättningar, som möjliggör lärande, nyskapande och det som filosofer kallar för ”belief revision” eftersom det försvagar nedärvda och förvärvade begränsningar på vår kunskapsgemenskap såsom den institutionaliseras i universitetet.
En monografi på engelska, The Very Idea of a University: A Philosophical Anthropology, är skriven för Springer Verlags serie Debating Higher Education: Philosophical Perspectives, på inbjudan av serieredaktören Ron Barnett. Enligt överenskommelsen ska manuset lämnas in för referee-granskning i oktober 2020. En antologi av essäer på svenska som riktar sig till en bredare publik har färdigställts och är i skrivande stund under bedömning på ett svenskt förlag.
Både böckerna kan beskrivas som ett slags ”philosophy of mind”, reflektioner över det mänskliga tänkandets villkor, dess begränsningar och möjligheter, där förhållandet mellan tänkande och görande, mellan ”mind” och kultur, är en fråga om perspektiv. Man skulle kunna kalla detta angreppssätt ”kulturepistemologi.” Enligt detta ”holistiska” sätt att se är ”mind” och ”kultur” samma undersökningsobjekt.
Man kan beskriva t ex en promenad som ett mentalt fenomen såtillvida den utförs med ett mål eller ett syfte. Den gåendes rörelser kan alltså betraktas utifrån aspekten att de görs med avsikten att gå (med filosofiskt fackspråk kallas ett sådant betraktelsesätt för ”intentionalism”). Att förstå någons avsikt, det vill säga meningen med eller innehållet i någons agerande eller beteende, är att placera den i ett bredare komplext nätverk av begrepp som människor använder för att förklara vad de gör och varför, för att ställa varandra frågor och ge svar, och över huvud taget för att samordna sina göromål. Dessa nätverk av begrepp blir systematiserade och institutionaliserade i praktiker av olika slag. Att förstå ”det mentala” är alltså att förstå en viss mentalitet, och de villkor som måste gälla för att en idé, handling, artefakt eller avsikt ska vara begriplig. Av detta skäl kräver studier av ”det mentala” mindre kunskap om t ex neurovetenskapliga och kognitionspsykologiska rön än om juridik, ekonomi, politik, retorik, historia, antropologi och litteratur — med andra ord, humaniora och samhällsvetenskap.
Universitetet såsom vi känner det - dess forskningsprojekt och utbildningsprogram, dess interna organisation, dess mekanismer för finansiering mm - utgör ett slags systematisering och institutionalisering av praktiker som visar vad en viss kultur värdesätter som vetenskap. Det som görs eller inte görs på universitetet avslöjar vilken kunskap vi anser är värd att upprätthålla, utveckla och sprida. I det avseendet utgör universitetet ett mikrokosmos av en kulturs mentalitet — dess tänkande, värderingar, visioner, rädslor och förhoppningar. Artiklarna och essäerna i böckerna som sammanställts under terminen har att göra med de materiella och formella villkoren för vetenskap, forskning och högre utbildning i ljuset av vissa grundläggande begrepp, såsom universalitet, autonomi, sanning och objektivitet. Den samhällsvetenskapliga forskningen och debatten om den högre utbildningen är vanligen starkt empiriskt grundad, men saknar ofta djupodlande idéanalyser. Givet att de beslut som ska tas på vetenskapliga grunder har direkta eller indirekta konsekvenser för all forskning och utbildning är det viktigt att de vilar på en expertis som varken är för smal eller för allmänt syftande. Datainsamling med tillförlitliga metoder är viktig och nödvändig för välgrundade beslut, men det räcker inte. Man måste även gå till grunden med de styrande begreppen som ingår i själva idéen om "den högre utbildningen", och klargöra hur dessa har kommit att styra. Våra begrepp om kunskap är inte enbart deskriptiva utan också performativa, det utgör spelplanet för beslut vars effekter kan vara långtgående. Begreppsbildning i policy och administrationen såväl som i politisk retorik kan institutionalisera ändringar i vårt tänkande och handlande, vår ”mentalitet”, utan att vi ens märker det eftersom de relevanta termerna används i sammanhang som ”bara” tycks röra ”det formella”, och därmed saker som blott är ”utanpå” våra egentliga intellektuella gärningar såsom lärare och forskare. För att bättre förstå dessa problem har jag fördjupat mig i universitetshistoria, utbildningsantropologi och sociologi samt politisk teori, liksom i filosofiska texter av relevans. Framförallt har jag fokuserat på "epistemisk sårbarhet”, alltså de produktiva förhållanden som utgörs av tvekan och osäkerhet. Jag argumenterar att det är just detta be-tänkande, ett tänkande om ens eget tänkandes förutsättningar, som möjliggör lärande, nyskapande och det som filosofer kallar för ”belief revision” eftersom det försvagar nedärvda och förvärvade begränsningar på vår kunskapsgemenskap såsom den institutionaliseras i universitetet.