Urbana drogscener som riskmiljöer – hur intervenerar polisen och sociala välfärdsinstitutioner och hur påverkar det narkotikaanvändare?
Personer som missbrukar eller injicerar illegala droger utgör en utsatt grupp i samhället. De upplever ofta betydande problem relaterade till fysisk och psykisk ohälsa, social och ekonomisk situation och gruppen som helhet har en förhöjd dödlighet. I de flesta europeiska storstäder finns platser där narkotika säljs och används öppet. Dessa öppna drogscener förknippas med kriminalitet och våld och ses ofta som störande av de som bor i närområdet. Samtidigt utgör de möjliga arenor för preventivt och hälsofrämjande arbete eftersom de fungerar som sociala mötesplatser för personer med problematisk droganvändning.
Detta projekt är ett forskningssamarbete som bygger vidare på etnografisk forskning från Danmark och Norge om lokala insatser mot öppna urbana drogscener och om balansen mellan folkhälsoinsatser och upprätthållande av allmän ordning. Motsvarande forskning saknas i Sverige. Med etnografiska metoder kommer vi att studera vardagsliv, social utsatthet, sårbarhet och hälsomässiga risker för personer med problematisk narkotikaanvändning som uppehåller sig på öppna drogscener i Malmö. Vi ämnar även studera de lokala insatserna från polis och socialtjänst på dessa arenor. Malmö, Köpenhamn och Bergen används som tre fall, med syftet att utveckla ett teoretiskt ramverk om hur drogscener hanteras inom sociala välfärdsstater, samt vilka konsekvenser olika narkotikapolitiska inriktningar har för personer som använder narkotika.
Slutredovisning
Slutredovisning av projektet Urbana drogscener som riskmiljöer
Projektets syfte samt utveckling:
Det huvudsakliga syftet med projektet har varit att studera vardagsliv, social utsatthet, sårbarhet och hälsomässiga risker för personer med problematisk narkotikaanvändning som uppehåller sig på drogscener i Malmö. Vi har även studerat de lokala insatserna från polis, socialtjänst och sjukvård på dessa arenor. Ett ytterligare syfte har varit att använda Malmö och Köpenhamn som fall, med syftet att utveckla kunskap om hur drogscener hanteras inom sociala välfärdsstater och jämföra vilka konsekvenser olika narkotikapolitiska inriktningar har för personer som använder narkotika.
Covid-19-situationen innebar inledningsvis att vi fick avvakta med det planerade etnografiska fältarbetet och även genomföra vissa intervjuer via telefon eller Zoom. Det innebar samtidigt att vi under perioden valde att genomföra en omfattande webbaserad enkätstudie med socialarbetare om deras syn på narkotikaanvändares situation, tillgång till insatser samt hur Covid-19 påverkat det sociala arbetet kring narkotika i regionen. Med viss förlängning av projektet på grund av Covid-19 har vi kunnat genomföra samtliga planerade delar av projektet. Projektet har lett till ett antal både vetenskapliga och populärvetenskapliga texter. Den mycket omfattande empirin (se nedan) har dock inneburit att fortfarande har flera artiklar under arbete inom vissa delstudier.
Kort om genomförandet:
Vi har samlat in ett brett och mycket rikt datamaterial som belyser olika aspekter av narkotikasituationen och drogscener i Malmö samt insatser på narkotikaområdet. Vi har totalt genomfört drygt 70 kvalitativa intervjuer med professionella samt genomfört en webenkät med över 200 socialarbetare. Vi har vidare genomfört över 280 intervjuer (både kvalitativa intervjuer och strukturerade intervjuer) med personer med pågående narkotikaproblem och har även genomfört ett mindre etnografiskt fältarbete i Malmö.
Projektet har genomförts i form av ett antal delstudier med olika fokus:
Polisens arbete mot narkotika har studerats genom intervjuer med 19 poliser i Malmö. Delstudien har resulterat i en publicerad artikel och ett artikelmanus.
Ensamkommandes roll i Malmös drogscen har studerats genom intervjuer med 11 ensamkommande i Malmö samt intervjuer med 12 professionella/frivilligarbetare som möter denna grupp. Delstudien har resulterat i en inskickad vetenskaplig artikel. En ytterligare artikel är planerad.
Socialt arbete med missbruk har studerats genom en enkätstudie med socialarbetare i Malmö (81), Göteborg (82) och Gävleborg (47), kvalitativa intervjuer med 14 diakoner i Skåne, 3 fokusgrupper med socialarbetare samt kvalitativa intervjuer med 22 socialarbetare i Malmö. Delstudien har resulterat i två publicerade artiklar om socialt arbete med missbruk under Covid-19, en publicerad artikel om diakonalt arbete med missbruk, en inskickad artikel om socialarbetares attityder till skadebegränsande insatser och syn på tillgången till insatser för personer med narkotikaproblem samt en inskickad artikel som lanserar och diskuterar begreppet skadebegränsande socialt arbete med personer som använder narkotika.
Laro (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) som riskmiljö och främjande miljö har studerats genom intervjuer med 32 patienter och 15 personal. Delstudien har resulterat i ett artikelmanus.
Vardagsliv och risker för droganvändare i Malmö och Köpenhamn har studerats genom strukturerade intervjuer med 231 droganvändare i Malmö och 243 droganvändare i Köpenhamn (genomförda av danska forskare) samt genom etnografiskt fältarbete och intervjuer med 27 droganvändare i Malmö. Delstudien har resulterat i två påbörjade artikelmanus.
Utöver de olika delstudierna har vi organiserat en forskningscirkel med professionella som har löpt under hela projektet, organiserat en studieresa till Vancouver med verksamhetsbesök och kunskapsutbyte med ett stort antal forskare. Som en avslutning på projektet organiserade vi en konferens i Malmö där vi bjöd in forskare, brukare samt yrkesverksamma inom relevanta organisationer och verksamheter. Konferensen besöktes av över 200 deltagare. Vi har vidare deltagit på ett stort antal nationella och internationella konferenser (se publikationslista för presentationer på internationella konferenser).
Projektets tre viktigaste resultat, samt ett resonemang om projektets slutsatser:
Ett första centralt resultat från projektet handlar om narkotikaanvändares utsatthet på drogscener och hur denna påverkas av den narkotikapolitik och de insatser som finns på området. Detta blev särskilt tydligt i en studie som jämförde narkotikaanvändares vardagsliv, utsatthet och tillgång till vård och behandling i Malmö och Köpenhamn. Droganvändarna i Malmö upplevde en större rädsla och utsatthet för polis, beskrev sämre tillgång till vissa skadebegränsande insatser och använde narkotika på farligare platser jämfört med narkotikaanvändare i Köpenhamn. Dessa skillnader var tydligt kopplade till ländernas olika narkotikapolitik samt polisens insatser. Vissa grupper narkotikaanvändare visade sig vara särskilt utsatta på Malmös drogscener. Detta gällde till exempel kvinnor - som i stor utsträckning oroade sig för stigmatisering och sexuellt våld - samt ensamkommande migranter - som upplevde dåligt psykiskt mående, en stor social utsatthet samt små möjligheter till hjälp. Insatser som sprutbytesprogram och LARO var viktiga för många narkotikaanvändare i Malmö. Samtidigt beskrevs LARO som både en skyddande miljö (tillgång till en säker medicin, minskad kriminalitet och stress) och som en riskmiljö (fastlåsning och beroende av medicinen och behandlingen, svårigheter att helt lämna narkotikalivet).
Ett andra centralt resultat handlar om vikten av det sociala arbetet med missbruk och beroende. Den stora majoriteten narkotikaanvändare har kontakt med socialtjänsten. Utifrån en av våra delstudier verkar det finnas stora variationer i socialarbetares attityder till skadebegränsning i olika regioner i Sverige. Detta kan påverka tillgången till insatser för personer med narkotikaberoende och innebära ojämlik tillgång till vård och behandling.
I en annan studie lanserar vi begreppet Skadebegränsande Socialt Arbete (Harm Reduction Social Work), för att visa hur socialt arbete med missbruk och beroende kan ha ett primärt fokus på att sänka trösklar till vård, minska risker och skador samtidigt som det kan inbegripa ett helhetsperspektiv med sikte på motivationsarbete och rehabilitering.
I två studier kunde vi se att socialarbetare, inte minst inom lågtröskelverksamheter, kan ha en avgörande roll vid kriser så som Covid-19-pandemin. Vissa verksamheter blev ”sista utposten” (last outpost) för marginaliserade droganvändare när andra verksamheter stängde ner eller helt gick över till digitala möten. I andra fall fungerade socialarbetare som ”digitala bryggor” till andra välfärdsarbetare, inte minst för äldre narkotikaanvändare och andra personer med begränsat digitalt kapital.
I en ytterligare studie kunde vi se hur diakoner, utifrån en friare roll utförde viktigt socialt arbete för personer med narkotikaproblem som kompletterande ett i vissa fall mer byråkratiskt och styrt socialt arbete utfört inom myndigheter.
Ett tredje centralt resultat handlar om polisens arbete mot narkotika och drogscener. En intervjustudie med poliser i Malmö visade att de generellt hade en positiv syn på skadebegränsande insatser som LARO, sprutbyte och naloxonprogram. De avstod från att lagföra narkotikaanvändare i anslutning till viktiga skadebegränsande insatser och såg generellt ingen vits med att gripa marginaliserade narkotikaanvändare för eget bruk. Polisen beskrev att de fokuserade på narkotikalangning samt på att lagföra och hänvisa unga droganvändare till socialtjänsten snarare än på att gripa ”redan kända eller tunga missbrukare”. Detta skiljer sig från tidigare beskrivningar av polisens arbete mot narkotika och pekar på ett möjligt skifte i polisens syn och arbetssätt kring narkotika.
Eventuellt nya forskningsfrågor:
• Äldre narkotikaanvändare pekades ut av många professionella som en växande grupp med stora hjälpbehov. Detta ledde till att vi initierade ett nytt forskningsprojekt om äldre med missbruk finansierat av Forte.
• Projektet har visat på vikten och potentialen av jämförande studier, både nationella och internationella. Fler jämförande studier kan ge viktig kunskap om styrkor och svagheter i olika narkotikapolitiska modeller och dess tillämpningar.
• Delstudien om Covid-19 har pekat på vikten av ytterligare studier om utsatta grupper i kriser och om effekter av digitalisering inom människobehandlande yrken.
Hur projektgruppen har spridit forskningen och resultaten samt om och hur samverkan skett:
Projektet har byggt på samverkan med Aarhus universitet, främst med forskaren Esben Houborg, samt inneburit ett nära samarbete med den tyska forskaren Anke Stallwitz, som varit anställd i projektet. Dessa kontakter fortgår efter projektet och inbegriper samarbeten kring både forskning och undervisning. Ett samarbete med Juliana Holeksa (doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet), som tidigare forskat och arbetat med narkotikaproblem i Vancouver, möjliggjorde organiserandet av en studieresa till Vancouver. Detta besök innebar nätverkande och kunskapsutbyte med ett antal kanadensiska forskare och brukare.
Forskningsresultaten har spridits genom vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter (4 publicerade, 3 under granskning och ytterligare ett antal på gång), populärvetenskapliga texter (5), presentationer vid konferenser (7 nationella, 7 internationella), föreläsningar för universitetsstudenter (4), föreläsningar för socialtjänsten (2), en avslutande projektkonferens för forskare och praktiker (över 200 deltagare), en forskningscirkel för praktiker (10 träffar), en studieresa till Vancouver med forskningsutbyte, samt genom medverkan i media (10).
Projektets syfte samt utveckling:
Det huvudsakliga syftet med projektet har varit att studera vardagsliv, social utsatthet, sårbarhet och hälsomässiga risker för personer med problematisk narkotikaanvändning som uppehåller sig på drogscener i Malmö. Vi har även studerat de lokala insatserna från polis, socialtjänst och sjukvård på dessa arenor. Ett ytterligare syfte har varit att använda Malmö och Köpenhamn som fall, med syftet att utveckla kunskap om hur drogscener hanteras inom sociala välfärdsstater och jämföra vilka konsekvenser olika narkotikapolitiska inriktningar har för personer som använder narkotika.
Covid-19-situationen innebar inledningsvis att vi fick avvakta med det planerade etnografiska fältarbetet och även genomföra vissa intervjuer via telefon eller Zoom. Det innebar samtidigt att vi under perioden valde att genomföra en omfattande webbaserad enkätstudie med socialarbetare om deras syn på narkotikaanvändares situation, tillgång till insatser samt hur Covid-19 påverkat det sociala arbetet kring narkotika i regionen. Med viss förlängning av projektet på grund av Covid-19 har vi kunnat genomföra samtliga planerade delar av projektet. Projektet har lett till ett antal både vetenskapliga och populärvetenskapliga texter. Den mycket omfattande empirin (se nedan) har dock inneburit att fortfarande har flera artiklar under arbete inom vissa delstudier.
Kort om genomförandet:
Vi har samlat in ett brett och mycket rikt datamaterial som belyser olika aspekter av narkotikasituationen och drogscener i Malmö samt insatser på narkotikaområdet. Vi har totalt genomfört drygt 70 kvalitativa intervjuer med professionella samt genomfört en webenkät med över 200 socialarbetare. Vi har vidare genomfört över 280 intervjuer (både kvalitativa intervjuer och strukturerade intervjuer) med personer med pågående narkotikaproblem och har även genomfört ett mindre etnografiskt fältarbete i Malmö.
Projektet har genomförts i form av ett antal delstudier med olika fokus:
Polisens arbete mot narkotika har studerats genom intervjuer med 19 poliser i Malmö. Delstudien har resulterat i en publicerad artikel och ett artikelmanus.
Ensamkommandes roll i Malmös drogscen har studerats genom intervjuer med 11 ensamkommande i Malmö samt intervjuer med 12 professionella/frivilligarbetare som möter denna grupp. Delstudien har resulterat i en inskickad vetenskaplig artikel. En ytterligare artikel är planerad.
Socialt arbete med missbruk har studerats genom en enkätstudie med socialarbetare i Malmö (81), Göteborg (82) och Gävleborg (47), kvalitativa intervjuer med 14 diakoner i Skåne, 3 fokusgrupper med socialarbetare samt kvalitativa intervjuer med 22 socialarbetare i Malmö. Delstudien har resulterat i två publicerade artiklar om socialt arbete med missbruk under Covid-19, en publicerad artikel om diakonalt arbete med missbruk, en inskickad artikel om socialarbetares attityder till skadebegränsande insatser och syn på tillgången till insatser för personer med narkotikaproblem samt en inskickad artikel som lanserar och diskuterar begreppet skadebegränsande socialt arbete med personer som använder narkotika.
Laro (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) som riskmiljö och främjande miljö har studerats genom intervjuer med 32 patienter och 15 personal. Delstudien har resulterat i ett artikelmanus.
Vardagsliv och risker för droganvändare i Malmö och Köpenhamn har studerats genom strukturerade intervjuer med 231 droganvändare i Malmö och 243 droganvändare i Köpenhamn (genomförda av danska forskare) samt genom etnografiskt fältarbete och intervjuer med 27 droganvändare i Malmö. Delstudien har resulterat i två påbörjade artikelmanus.
Utöver de olika delstudierna har vi organiserat en forskningscirkel med professionella som har löpt under hela projektet, organiserat en studieresa till Vancouver med verksamhetsbesök och kunskapsutbyte med ett stort antal forskare. Som en avslutning på projektet organiserade vi en konferens i Malmö där vi bjöd in forskare, brukare samt yrkesverksamma inom relevanta organisationer och verksamheter. Konferensen besöktes av över 200 deltagare. Vi har vidare deltagit på ett stort antal nationella och internationella konferenser (se publikationslista för presentationer på internationella konferenser).
Projektets tre viktigaste resultat, samt ett resonemang om projektets slutsatser:
Ett första centralt resultat från projektet handlar om narkotikaanvändares utsatthet på drogscener och hur denna påverkas av den narkotikapolitik och de insatser som finns på området. Detta blev särskilt tydligt i en studie som jämförde narkotikaanvändares vardagsliv, utsatthet och tillgång till vård och behandling i Malmö och Köpenhamn. Droganvändarna i Malmö upplevde en större rädsla och utsatthet för polis, beskrev sämre tillgång till vissa skadebegränsande insatser och använde narkotika på farligare platser jämfört med narkotikaanvändare i Köpenhamn. Dessa skillnader var tydligt kopplade till ländernas olika narkotikapolitik samt polisens insatser. Vissa grupper narkotikaanvändare visade sig vara särskilt utsatta på Malmös drogscener. Detta gällde till exempel kvinnor - som i stor utsträckning oroade sig för stigmatisering och sexuellt våld - samt ensamkommande migranter - som upplevde dåligt psykiskt mående, en stor social utsatthet samt små möjligheter till hjälp. Insatser som sprutbytesprogram och LARO var viktiga för många narkotikaanvändare i Malmö. Samtidigt beskrevs LARO som både en skyddande miljö (tillgång till en säker medicin, minskad kriminalitet och stress) och som en riskmiljö (fastlåsning och beroende av medicinen och behandlingen, svårigheter att helt lämna narkotikalivet).
Ett andra centralt resultat handlar om vikten av det sociala arbetet med missbruk och beroende. Den stora majoriteten narkotikaanvändare har kontakt med socialtjänsten. Utifrån en av våra delstudier verkar det finnas stora variationer i socialarbetares attityder till skadebegränsning i olika regioner i Sverige. Detta kan påverka tillgången till insatser för personer med narkotikaberoende och innebära ojämlik tillgång till vård och behandling.
I en annan studie lanserar vi begreppet Skadebegränsande Socialt Arbete (Harm Reduction Social Work), för att visa hur socialt arbete med missbruk och beroende kan ha ett primärt fokus på att sänka trösklar till vård, minska risker och skador samtidigt som det kan inbegripa ett helhetsperspektiv med sikte på motivationsarbete och rehabilitering.
I två studier kunde vi se att socialarbetare, inte minst inom lågtröskelverksamheter, kan ha en avgörande roll vid kriser så som Covid-19-pandemin. Vissa verksamheter blev ”sista utposten” (last outpost) för marginaliserade droganvändare när andra verksamheter stängde ner eller helt gick över till digitala möten. I andra fall fungerade socialarbetare som ”digitala bryggor” till andra välfärdsarbetare, inte minst för äldre narkotikaanvändare och andra personer med begränsat digitalt kapital.
I en ytterligare studie kunde vi se hur diakoner, utifrån en friare roll utförde viktigt socialt arbete för personer med narkotikaproblem som kompletterande ett i vissa fall mer byråkratiskt och styrt socialt arbete utfört inom myndigheter.
Ett tredje centralt resultat handlar om polisens arbete mot narkotika och drogscener. En intervjustudie med poliser i Malmö visade att de generellt hade en positiv syn på skadebegränsande insatser som LARO, sprutbyte och naloxonprogram. De avstod från att lagföra narkotikaanvändare i anslutning till viktiga skadebegränsande insatser och såg generellt ingen vits med att gripa marginaliserade narkotikaanvändare för eget bruk. Polisen beskrev att de fokuserade på narkotikalangning samt på att lagföra och hänvisa unga droganvändare till socialtjänsten snarare än på att gripa ”redan kända eller tunga missbrukare”. Detta skiljer sig från tidigare beskrivningar av polisens arbete mot narkotika och pekar på ett möjligt skifte i polisens syn och arbetssätt kring narkotika.
Eventuellt nya forskningsfrågor:
• Äldre narkotikaanvändare pekades ut av många professionella som en växande grupp med stora hjälpbehov. Detta ledde till att vi initierade ett nytt forskningsprojekt om äldre med missbruk finansierat av Forte.
• Projektet har visat på vikten och potentialen av jämförande studier, både nationella och internationella. Fler jämförande studier kan ge viktig kunskap om styrkor och svagheter i olika narkotikapolitiska modeller och dess tillämpningar.
• Delstudien om Covid-19 har pekat på vikten av ytterligare studier om utsatta grupper i kriser och om effekter av digitalisering inom människobehandlande yrken.
Hur projektgruppen har spridit forskningen och resultaten samt om och hur samverkan skett:
Projektet har byggt på samverkan med Aarhus universitet, främst med forskaren Esben Houborg, samt inneburit ett nära samarbete med den tyska forskaren Anke Stallwitz, som varit anställd i projektet. Dessa kontakter fortgår efter projektet och inbegriper samarbeten kring både forskning och undervisning. Ett samarbete med Juliana Holeksa (doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet), som tidigare forskat och arbetat med narkotikaproblem i Vancouver, möjliggjorde organiserandet av en studieresa till Vancouver. Detta besök innebar nätverkande och kunskapsutbyte med ett antal kanadensiska forskare och brukare.
Forskningsresultaten har spridits genom vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter (4 publicerade, 3 under granskning och ytterligare ett antal på gång), populärvetenskapliga texter (5), presentationer vid konferenser (7 nationella, 7 internationella), föreläsningar för universitetsstudenter (4), föreläsningar för socialtjänsten (2), en avslutande projektkonferens för forskare och praktiker (över 200 deltagare), en forskningscirkel för praktiker (10 träffar), en studieresa till Vancouver med forskningsutbyte, samt genom medverkan i media (10).