Att ge och ta kritik: Återkopplingens känsliga natur
Sociala handlingar såsom rådgivning, instruktion och feedback är socialt känsliga; de implicerar ett moment av normativ värdering och riskerar att utlösa känslomässiga, defensiva reaktioner. Ofta intar deltagare skilda perspektiv i relation till feedback. Meningsskiljaktigheter utvecklas kring hur enskilda handlingar bör förstås och beskrivas – till exempel som "konstruktiva råd", "klagomål", "kritik", eller till och med "förolämpningar". Detta utgör ett praktiskt problem i många institutionella sammanhang, såsom utbildning, ledarskap, och hälsovård. Projektets syfte är att utveckla en konceptuell och empiriskt grundad förståelse för hur feedback konstitueras i interaktion, med fokus på hur deltagare förhåller sig till dess känsliga natur, och hur de agerar vid motstånd och dispyter. Projektet baseras på sekundär användning av ett videomaterial som upparbetats under nästan 20 års tid inom ramen för olika projekt, bestående av undervisningsaktiviteter inom högre utbildning; totalt över 500 timmar video, från tolv olika akademiska utbildningssammanhang. Materialets bredd gör det möjligt att skilja ut generella från mer specifika fenomen, och specificera relevansen hos situationers kontextuella särdrag. Detta stärker projektets teoretiska potential. Projektet utgör också ett viktigt bidrag till samtida initiativ att uppmuntra och möjliggöra sekundär användning av data, där videomaterial innebär särskilda utmaningar, exempelvis i relation till anonymisering och metadata.
Slutredovisning
Projektets syfte har varit att utveckla en teoretiskt och empiriskt grundad förståelse av återkopplingens känsliga natur. Studierna har primärt fokuserat på återkoppling i högre utbildning, och baseras på en videokorpus (500h) som inkluderar kritik i arkitektutbildning, handledning i uppsatsskrivande, debriefing inom simuleringsbaserad sjukvårds- och sjöfartsutbildning, färdighetsträning i slöjd och kirurgi, samt interaktion i restaurangkök och träning av racerförare.
Projektets tre viktigaste resultat
1. Mångtydigheten hos kritik och återkoppling
I vardagliga sammanhang används termen "kritik" ofta för att peka ut fel och brister. Relationsspalter i tidningar ger exempel på detta. En person skriver att deras partner tolkar allt som kritik, medan en annan känner sig nedtryckt av sin partners ständiga påpekanden om vad som inte gjorts eller vad som borde ha gjorts. Läsarbreven illustrerar hur samma uttalande kan uppfattas olika. Det finns en dubbeltydighet i många uttalanden som är svår att undvika. Ett råd om hur något kunde göras annorlunda antyder att det ursprungliga inte var tillräckligt bra, en påminnelse att något skulle kunna glömmas bort. Sammanhanget är avgörande för hur uttalanden förstås. Kommentarer som är oproblematiska under en körlektion blir provocerande när de kommer från en medpassagerare. Under körlektionen är syftet och rollerna tydliga – trafikläraren är där för att utbilda körskoleeleven – och kommentarer, även de som handlar om fel och misstag, kan förstås i termer av lärande och undervisning. Det är inte lika tydligt vad medpassagerarens kommentarer syftar till.
Termen "kritik" har också en helt annan betydelse. Den verksamhet som bedrivs vid högskolor och universitet bygger i mångt och mycket på ett kritiskt, vetenskapligt förhållningssätt. Kritik är här inte något negativt och oönskat utan ett viktigt medel och mål i sig självt. Återkoppling, eller ”feedback”, formuleras oftast som konstruktiv kritik. Samtidigt finns det många sammanhang där gränsen mellan de två betydelserna av kritik inte är skarp. Från ett lärarperspektiv är det lätt att förstå återkopplingen i termer av undervisning, vetenskapligt förhållningssätt och kritiskt tänkande. Det är dock inte ovanligt att studenter svarar på sådan återkoppling genom att ursäkta sig eller bli defensiva. På så sätt betraktas lärarens bidrag av studenterna som klagomål snarare än konstruktiva råd. Fokus skiftar från vad som skulle kunna göras eller vilka lärdomar som kan dras, till vad som har gjorts, varför och, i vissa fall, vem som bär skulden för att det blivit fel. I detta projekt har denna spänning undersökts utifrån konversationsanalys och etnometodologi. Snarare än att förklara dubbeltydigheten i kritisk återkoppling med socialpsykologiska modeller och teorier har fokus legat på att beskriva hur deltagarna orienterar sig mot yttranden som dubbeltydiga och hur de förhandlar om hur kritiska kommentarer ska förstås och tas emot.
2. Återkopplingens sekventiella organisering
En utgångspunkt i samtalsanalytisk forskning är att mänsklig interaktion har en sekventiell organisering. I samtal är sekvenser ofta organiserade som så kallade närhetspar, vilket är en enhet bestående av två yttranden från olika talare, där ett av yttrandena initierar sekvensen medan det andra svarar på den första. Exempel på sådana par är fråga-svar och hälsning-hälsning. Ett utmärkande drag hos dessa sekvenser är att det andra yttrandet visar hur det första förstås – genom att svara visar den andra talaren att den föregående yttrandet uppfattades som en fråga. Återkoppling eller feedback består inte av en specifik typ av sekvens: den kan utgå från en bedömning, ett förslag, en fråga eller olika former av direktiv. Projektet har specifikt undersökt sekvenser där studenterna svarar på återkopplingen de får genom att försvara eller ursäkta sig. I dessa fall visar studenterna att de förstår återkopplingen primärt som bedömning, eller i vissa fall klagomål, snarare än som undervisning. Projektet har också analyserat hur lärare och instruktörer på olika sätt producerar kritisk återkoppling så att den ska förstås som konstruktiv med en framåt- snarare än bakåtriktad karaktär.
Projektet har också undersökt skillnader mellan den återkoppling som ges efter att en aktivitet genomförts (exempelvis en “debriefing” efter en simuleringsövning) och den som ges i relation till en pågående handling (exempelvis instruktion under kirurgisk träning). Jämförelsevis uppfattas kritiken i det senare fallet mycket sällan som klagomål oavsett hur skarpt instruktionerna formuleras. Detta kan delvis förklaras av att sekvenserna har en annan organisering. I stället för att baseras på två talade yttranden (till exempel råd/accepterande av råd) har sådan interaktion i utbildningssammanhang en tredelad organisering, där en instruktion följs av ett försök att följa instruktionen, som i sin tur följs av en bedömning av det som gjorts i relation till det som instruerats. Korrigering och bedömning är därmed en del av själva organiseringen och det lämnas heller inte samma utrymme för dubbeltydighet som i det tidigare fallet.
3. Återkoppling som utbildning
I en pedagogik som bygger på att lyfta fram och diskutera studenters misstag finns en inneboende spänning. Projektet visar hur skratt och andra sätt att rama in den kritiska återkopplingen blir en resurs för att balansera ett pedagogiskt allvar mot en tolerans för och en närmast skämtsam hantering av enskilda misstag. Projektet har också visat hur studenters och lärares sätt att ge återkoppling skiljer sig på olika sätt: studenters återkoppling är mer inlindad och lärarnas mer direkt. Studierna visar vidare hur förklaringar och ursäkter blir uttryck för deras sätt att förstå den professionella praktiken. Ett exempel är hur kritik gällande brister i kommunikationen i en simulerad akutvårdssituation tonas ned genom att hänvisa till en motvilja mot att ”störa”, vilket synliggör för läraren hur studenterna värderar sociala handlingar i den medicinska kontexten utifrån en vardaglig logik. Exemplet visar hur deltagarnas sätt att hantera återkopplingens känsliga natur är sammanvävd med hur de hanterar det tänkta lärandeinnehållet – exempelvis olika former för professionell kommunikation.
Projektets studier berör också lärande och interaktion inom akademiskt skrivande och belyser vikten av direkt interaktion kring texter i arbetet med att utveckla studenters skrivande och deras förståelse för akademisk literacitet. I den direkta interaktionen kan en gemensam förståelse för återkopplingen utvecklas på ett annat sätt än vid skriftliga kommentarer. Samtidigt kan handledningssituationen vara emotionellt laddad för studenter. Denna tematik utvecklas vidare i en studie av hur studenter och lärare använder och ser på generativ AI som ett sätt att få återkoppling på text, jämfört med återkoppling från en handledare. Studien synliggör hur det mänskliga mötet i återkopplingssituationen både för med sig unika möjligheter att förmedla centrala kunskapsinnehåll men också präglas av en annan känslighet än datorgenererad feedback.
Nya forskningsfrågor som har genererats genom projektet
Projektet har varit mycket generativt när det gäller nya forskningsfrågor. Fokus för projektet har varit återkopplingens känsliga natur men analyserna har också bidragit med ökad förståelse för instruktioners interaktiva organisering mer generellt. Det finns mycket forskning om hur samtal organiseras, inklusive samtal i klassrumssammanhang. Det visar sig dock att instruktion av kroppsliga eller hantverksmässiga färdigheter har en organisering som skiljer sig från den som beskrivits i forskningslitteraturen. I och med detta blir det intressant att undersöka vad som utmärker sådan instruktion och hur organiseringen av interaktionen på grundläggande sätt skiljer sig från samtal.
Projektets fokus på emotioner och känslor har också väckt frågor kring mellanmänsklig samvaro i en tid där vi på olika sätt interagerar med generativ AI. Studenter som intervjuats i projektet meddelar att de inte upplever återkoppling från sådan teknologi som emotionellt laddad. En central fråga i relation till detta är om själva betydelsen av återkoppling därmed förändras.
Projektets internationella förankring
Projektet har en tydlig internationell förankring genom medverkan från Lorenza Mondada, Professor i Basel. Projektet startade under pandemin vilket inledningsvis försvårade internationellt samarbete. Samarbetet har delvis skett på distans och också flyttats fram till projektets senare delar. Under hösten 2022 skedde omfattande samverkan på plats Tokyo och Göteborg. Resultat från projektet har presenterats på internationella workshops, inbjudna presentationer och konferenser. Projektet har också organiserat workshops i Tokyo och Göteborg. Detta har stärkt och utvecklat ett internationellt nätverk bestående av ledande forskare inom etnometodologi, konversationsanalys och multimodal interaktionsanalys. Några av resultaten från detta internationella samarbete har förberetts för och publicerats i redigerade volymer.
Publicering och publikationsstrategi
Projektet har arbetat med ett flertal studier samtidigt. En anledning till detta är den komparativa ansatsen där vi jobbat med material från olika sammanhang. I de flesta fall har delstudierna först presenterats på internationella workshops och konferenser för att sedan skickas till internationella tidskrifter eller redigerade samlingsvolymer. På grund av fördröjningar i publiceringsprocessen har detta upplägg inneburit att studierna antingen publicerats nyligen eller förbereds de för publikation under året (under granskning, revidering et cetera). Förutom de två bokkapitlen förväntar vi oss totalt sex artiklar publicerade innan slutet på 2024. I alla fall publiceras texterna ”open access”, antingen genom biblioteksavtal eller avgift till förlag.
Projektets tre viktigaste resultat
1. Mångtydigheten hos kritik och återkoppling
I vardagliga sammanhang används termen "kritik" ofta för att peka ut fel och brister. Relationsspalter i tidningar ger exempel på detta. En person skriver att deras partner tolkar allt som kritik, medan en annan känner sig nedtryckt av sin partners ständiga påpekanden om vad som inte gjorts eller vad som borde ha gjorts. Läsarbreven illustrerar hur samma uttalande kan uppfattas olika. Det finns en dubbeltydighet i många uttalanden som är svår att undvika. Ett råd om hur något kunde göras annorlunda antyder att det ursprungliga inte var tillräckligt bra, en påminnelse att något skulle kunna glömmas bort. Sammanhanget är avgörande för hur uttalanden förstås. Kommentarer som är oproblematiska under en körlektion blir provocerande när de kommer från en medpassagerare. Under körlektionen är syftet och rollerna tydliga – trafikläraren är där för att utbilda körskoleeleven – och kommentarer, även de som handlar om fel och misstag, kan förstås i termer av lärande och undervisning. Det är inte lika tydligt vad medpassagerarens kommentarer syftar till.
Termen "kritik" har också en helt annan betydelse. Den verksamhet som bedrivs vid högskolor och universitet bygger i mångt och mycket på ett kritiskt, vetenskapligt förhållningssätt. Kritik är här inte något negativt och oönskat utan ett viktigt medel och mål i sig självt. Återkoppling, eller ”feedback”, formuleras oftast som konstruktiv kritik. Samtidigt finns det många sammanhang där gränsen mellan de två betydelserna av kritik inte är skarp. Från ett lärarperspektiv är det lätt att förstå återkopplingen i termer av undervisning, vetenskapligt förhållningssätt och kritiskt tänkande. Det är dock inte ovanligt att studenter svarar på sådan återkoppling genom att ursäkta sig eller bli defensiva. På så sätt betraktas lärarens bidrag av studenterna som klagomål snarare än konstruktiva råd. Fokus skiftar från vad som skulle kunna göras eller vilka lärdomar som kan dras, till vad som har gjorts, varför och, i vissa fall, vem som bär skulden för att det blivit fel. I detta projekt har denna spänning undersökts utifrån konversationsanalys och etnometodologi. Snarare än att förklara dubbeltydigheten i kritisk återkoppling med socialpsykologiska modeller och teorier har fokus legat på att beskriva hur deltagarna orienterar sig mot yttranden som dubbeltydiga och hur de förhandlar om hur kritiska kommentarer ska förstås och tas emot.
2. Återkopplingens sekventiella organisering
En utgångspunkt i samtalsanalytisk forskning är att mänsklig interaktion har en sekventiell organisering. I samtal är sekvenser ofta organiserade som så kallade närhetspar, vilket är en enhet bestående av två yttranden från olika talare, där ett av yttrandena initierar sekvensen medan det andra svarar på den första. Exempel på sådana par är fråga-svar och hälsning-hälsning. Ett utmärkande drag hos dessa sekvenser är att det andra yttrandet visar hur det första förstås – genom att svara visar den andra talaren att den föregående yttrandet uppfattades som en fråga. Återkoppling eller feedback består inte av en specifik typ av sekvens: den kan utgå från en bedömning, ett förslag, en fråga eller olika former av direktiv. Projektet har specifikt undersökt sekvenser där studenterna svarar på återkopplingen de får genom att försvara eller ursäkta sig. I dessa fall visar studenterna att de förstår återkopplingen primärt som bedömning, eller i vissa fall klagomål, snarare än som undervisning. Projektet har också analyserat hur lärare och instruktörer på olika sätt producerar kritisk återkoppling så att den ska förstås som konstruktiv med en framåt- snarare än bakåtriktad karaktär.
Projektet har också undersökt skillnader mellan den återkoppling som ges efter att en aktivitet genomförts (exempelvis en “debriefing” efter en simuleringsövning) och den som ges i relation till en pågående handling (exempelvis instruktion under kirurgisk träning). Jämförelsevis uppfattas kritiken i det senare fallet mycket sällan som klagomål oavsett hur skarpt instruktionerna formuleras. Detta kan delvis förklaras av att sekvenserna har en annan organisering. I stället för att baseras på två talade yttranden (till exempel råd/accepterande av råd) har sådan interaktion i utbildningssammanhang en tredelad organisering, där en instruktion följs av ett försök att följa instruktionen, som i sin tur följs av en bedömning av det som gjorts i relation till det som instruerats. Korrigering och bedömning är därmed en del av själva organiseringen och det lämnas heller inte samma utrymme för dubbeltydighet som i det tidigare fallet.
3. Återkoppling som utbildning
I en pedagogik som bygger på att lyfta fram och diskutera studenters misstag finns en inneboende spänning. Projektet visar hur skratt och andra sätt att rama in den kritiska återkopplingen blir en resurs för att balansera ett pedagogiskt allvar mot en tolerans för och en närmast skämtsam hantering av enskilda misstag. Projektet har också visat hur studenters och lärares sätt att ge återkoppling skiljer sig på olika sätt: studenters återkoppling är mer inlindad och lärarnas mer direkt. Studierna visar vidare hur förklaringar och ursäkter blir uttryck för deras sätt att förstå den professionella praktiken. Ett exempel är hur kritik gällande brister i kommunikationen i en simulerad akutvårdssituation tonas ned genom att hänvisa till en motvilja mot att ”störa”, vilket synliggör för läraren hur studenterna värderar sociala handlingar i den medicinska kontexten utifrån en vardaglig logik. Exemplet visar hur deltagarnas sätt att hantera återkopplingens känsliga natur är sammanvävd med hur de hanterar det tänkta lärandeinnehållet – exempelvis olika former för professionell kommunikation.
Projektets studier berör också lärande och interaktion inom akademiskt skrivande och belyser vikten av direkt interaktion kring texter i arbetet med att utveckla studenters skrivande och deras förståelse för akademisk literacitet. I den direkta interaktionen kan en gemensam förståelse för återkopplingen utvecklas på ett annat sätt än vid skriftliga kommentarer. Samtidigt kan handledningssituationen vara emotionellt laddad för studenter. Denna tematik utvecklas vidare i en studie av hur studenter och lärare använder och ser på generativ AI som ett sätt att få återkoppling på text, jämfört med återkoppling från en handledare. Studien synliggör hur det mänskliga mötet i återkopplingssituationen både för med sig unika möjligheter att förmedla centrala kunskapsinnehåll men också präglas av en annan känslighet än datorgenererad feedback.
Nya forskningsfrågor som har genererats genom projektet
Projektet har varit mycket generativt när det gäller nya forskningsfrågor. Fokus för projektet har varit återkopplingens känsliga natur men analyserna har också bidragit med ökad förståelse för instruktioners interaktiva organisering mer generellt. Det finns mycket forskning om hur samtal organiseras, inklusive samtal i klassrumssammanhang. Det visar sig dock att instruktion av kroppsliga eller hantverksmässiga färdigheter har en organisering som skiljer sig från den som beskrivits i forskningslitteraturen. I och med detta blir det intressant att undersöka vad som utmärker sådan instruktion och hur organiseringen av interaktionen på grundläggande sätt skiljer sig från samtal.
Projektets fokus på emotioner och känslor har också väckt frågor kring mellanmänsklig samvaro i en tid där vi på olika sätt interagerar med generativ AI. Studenter som intervjuats i projektet meddelar att de inte upplever återkoppling från sådan teknologi som emotionellt laddad. En central fråga i relation till detta är om själva betydelsen av återkoppling därmed förändras.
Projektets internationella förankring
Projektet har en tydlig internationell förankring genom medverkan från Lorenza Mondada, Professor i Basel. Projektet startade under pandemin vilket inledningsvis försvårade internationellt samarbete. Samarbetet har delvis skett på distans och också flyttats fram till projektets senare delar. Under hösten 2022 skedde omfattande samverkan på plats Tokyo och Göteborg. Resultat från projektet har presenterats på internationella workshops, inbjudna presentationer och konferenser. Projektet har också organiserat workshops i Tokyo och Göteborg. Detta har stärkt och utvecklat ett internationellt nätverk bestående av ledande forskare inom etnometodologi, konversationsanalys och multimodal interaktionsanalys. Några av resultaten från detta internationella samarbete har förberetts för och publicerats i redigerade volymer.
Publicering och publikationsstrategi
Projektet har arbetat med ett flertal studier samtidigt. En anledning till detta är den komparativa ansatsen där vi jobbat med material från olika sammanhang. I de flesta fall har delstudierna först presenterats på internationella workshops och konferenser för att sedan skickas till internationella tidskrifter eller redigerade samlingsvolymer. På grund av fördröjningar i publiceringsprocessen har detta upplägg inneburit att studierna antingen publicerats nyligen eller förbereds de för publikation under året (under granskning, revidering et cetera). Förutom de två bokkapitlen förväntar vi oss totalt sex artiklar publicerade innan slutet på 2024. I alla fall publiceras texterna ”open access”, antingen genom biblioteksavtal eller avgift till förlag.