Kommunikationsmönster i det Ottomanska riket och framväxten ett språkligt konvergensområde (Istanbul)
Som lingvist är jag intresserad av språkkontakt, dvs vad som händer med språk i mötet med andra språk under längre perioder av intensiv kontakt, i synnerhet i den mån man kan se ett samband mellan gemensamma språkliga drag och en delad kulturell eller politisk identitet. I detta projekt undersöker jag i vilken uträckning man kan tala om en språkarea i Väst/Sydasien som sammanfaller med utbredningen av ”de islamska krutimperierna”, dvs de ottomanska, safavidiska och muguliska rikena under deras storhetstid. Ett drag av särskild betydelse är komplexa predikat uppbyggda med ett så kallat lättverb – som GÖRA, GE, SLÅ – och ett annat lexikalt element (t ex ett substantiv) för att uttrycka distinkta verbbetydelser. Dessa är högfrekventa i mellanfolkliga språk: jfr. turkiska dua etmek (bön + GÖRA) ’att be’, persiska zang zadan (klocka + SLÅ) ’att ringa’ och hindi-urdu zor denaa (tryck + GE) ’att betona’. Mycket tyder på att konstruktionen inte är ett isolerat fenomen i ett språk eller en familj utan är mycket ”smittsamt” och har kommit att figurera prominent som mekanism för verblån från östra Medelhavsområdet till Bengaliska viken. Min gästforskarvistelse i Istanbul utgör en pilotfas av detta större projekt. Fokus kommer att ligga på att skaffa förståelse för den sociolingvistiska situationen och språkanvändning – i synnerhet mellanfolklig sådan – i det Ottomanska riket samt dra nytta av forskningsmiljöns samlade expertis inom turkspråk, samt regionens historia och kultur.
Slutredovisning
Mitt huvudsakliga fokus för gästforskarvistelsen vid Svenska forskningsinstitutet i Istanbul (SRII) var att lägga grunden för ett mer omfattande forskningsprojekt om framväxten av ett språkligt konvergensområde i södra Eurasien. I det ingick att skaffa en djupare och bredare förståelse för den sociolingvistiska situationen och språkanvändningen i det Osmanska riket samt dra nytta av forskningsmiljöns samlade resurser och expertis inom språk, historia och kultur i det osmanska området.
Min forskarvistelse var konkret uppdelad på två perioder, en första 3-månadersperiod under hösten 2020 och en andra 6-veckorsperiod under hösten 2023. Den ursprungliga planen var att förlägga sex månaders forskarvistelse i Istanbul till 2020--2021, men på grund av covid-pandemin och andra uppdrag var det inte möjligt att genomföra inom den tidsramen. RJ visade dock mycket stor flexibilitet och förlängde stipendiets dispositionstid så att jag totalt kunde utnyttja fyra och en halv månad på plats.
Trots strikta covid-restriktioner under min första period, som innebar att jag inte kunde utnyttja några samlingar utöver SRII:s egna, kunde jag uppnå de flesta av de mål jag ställt upp, mycket tack vare den arbetsro som vistelsen vid institutet erbjöd, samverkan med det fåtal forskare som fanns på plats samtidigt, samt den förträffliga samling som institutets Gunnar Jarring-bibliotek erbjuder.
De primära aktiviteterna – i överensstämmelse med planen – var följande: a) forskningssamverkan, b) att göra en litteraturöversikt, c) konstruktion och testning av ett eliciteringsverktyg, och d) initial datainsamling. Nedan ger jag en kort sammanfattning av dessa.
Forskningssamverkan var bara möjlig i en begränsad bemärkelse, men innefattade bland annat samtal och utbyte med andra forskare på institutet verksamma inom andra discipliner, t ex historia och religionsvetenskap, vilket gav mig insikter om både det osmanska samhället och det moderna turkiska. Detta kompletterades med besök på diverse muséer och utställningar med anknytning till den osmanska perioden. Jag deltog också i ett seminarium på institutet där jag bidrog med en presentation under titeln: ”The Islamic Gunpowder Empires and South Eurasia as a putative linguistic area”.
Primärt utifrån Gunnar Jarring-samlingen skaffade jag mig en nödvändig historisk överblick över de parallella osmanska, safavidiska och moguliska rikena under deras storhetstid, med fokus på kommunikation, språkanvändning och multietnicitet i de osmanskt dominerade områdena. I den mån det var möjligt har jag också försökt spåra den historiska användningen av lättverbskonstruktioner – som är själv kärnan i min forskningsidé – i de mer betydelsefulla ?och statsbärande språken, osmansk turkiska, persiska och urdu.
Det främsta verktyget för en större framtida areal-typologisk studie är en enkät eller lista med verbbetydelser som kan appliceras på ett representativt sampel bestående av 80--100 språk i avsikt att kunna jämföra andelen komplexa predikat med enkla verb mellan språken, samt kunna dra slutsatser och generalisera kring lättverbsinventarier. Jag konstruerade en lista med 100 verbbetydelser som testades på ett tiotal språk, bland annat genom att konsultera modersmålstalare.
Nära relaterat till utformning och testning av eliciteringsverktyget på ett mindre antal språk, samlade jag också data genom att konsultera databaser, grammatikor och lexika från ett större urval av språk i södra Eurasien, mest för att utröna förekomst och relativ frekvens av lättverbskonstruktioner i dessa.
Redan utifrån de preliminära resultaten av de två sistnämnda aktiviteterna har jag kunnat forma en utgångshypotes som går ut på att det finns ett tydligt epicentrum för språklig innovation, som är starkt knutet till persiskan, som uppvisar en mycket hög andel verbbetydelser som motsvarar komplexa predikat med lättverb, och där frekvensen successivt minskar ju längre bort från persiskans utbredning man rör sig. Det finns också starka indikationer som visar på strukturell kopiering, där motsvarande kombination av (inhemska) lätta verb kombineras med ett identiskt lexikalt material (t ex ett substantiv eller adjektiv, ofta med ett persiskt-arabiskt ursprung) har lånats från ett större statsbärande kommunikationsspråk (t ex urdu) till ett regionalt inflytelserikt språk (t ex pashto) och vidare till lokala språk i områden som regionalt domineras av det föregående.
Allt detta utmynnar i en väl underbyggd forskningsansökan som jag har för avsikt att lämna in under 2024.
Min forskarvistelse var konkret uppdelad på två perioder, en första 3-månadersperiod under hösten 2020 och en andra 6-veckorsperiod under hösten 2023. Den ursprungliga planen var att förlägga sex månaders forskarvistelse i Istanbul till 2020--2021, men på grund av covid-pandemin och andra uppdrag var det inte möjligt att genomföra inom den tidsramen. RJ visade dock mycket stor flexibilitet och förlängde stipendiets dispositionstid så att jag totalt kunde utnyttja fyra och en halv månad på plats.
Trots strikta covid-restriktioner under min första period, som innebar att jag inte kunde utnyttja några samlingar utöver SRII:s egna, kunde jag uppnå de flesta av de mål jag ställt upp, mycket tack vare den arbetsro som vistelsen vid institutet erbjöd, samverkan med det fåtal forskare som fanns på plats samtidigt, samt den förträffliga samling som institutets Gunnar Jarring-bibliotek erbjuder.
De primära aktiviteterna – i överensstämmelse med planen – var följande: a) forskningssamverkan, b) att göra en litteraturöversikt, c) konstruktion och testning av ett eliciteringsverktyg, och d) initial datainsamling. Nedan ger jag en kort sammanfattning av dessa.
Forskningssamverkan var bara möjlig i en begränsad bemärkelse, men innefattade bland annat samtal och utbyte med andra forskare på institutet verksamma inom andra discipliner, t ex historia och religionsvetenskap, vilket gav mig insikter om både det osmanska samhället och det moderna turkiska. Detta kompletterades med besök på diverse muséer och utställningar med anknytning till den osmanska perioden. Jag deltog också i ett seminarium på institutet där jag bidrog med en presentation under titeln: ”The Islamic Gunpowder Empires and South Eurasia as a putative linguistic area”.
Primärt utifrån Gunnar Jarring-samlingen skaffade jag mig en nödvändig historisk överblick över de parallella osmanska, safavidiska och moguliska rikena under deras storhetstid, med fokus på kommunikation, språkanvändning och multietnicitet i de osmanskt dominerade områdena. I den mån det var möjligt har jag också försökt spåra den historiska användningen av lättverbskonstruktioner – som är själv kärnan i min forskningsidé – i de mer betydelsefulla ?och statsbärande språken, osmansk turkiska, persiska och urdu.
Det främsta verktyget för en större framtida areal-typologisk studie är en enkät eller lista med verbbetydelser som kan appliceras på ett representativt sampel bestående av 80--100 språk i avsikt att kunna jämföra andelen komplexa predikat med enkla verb mellan språken, samt kunna dra slutsatser och generalisera kring lättverbsinventarier. Jag konstruerade en lista med 100 verbbetydelser som testades på ett tiotal språk, bland annat genom att konsultera modersmålstalare.
Nära relaterat till utformning och testning av eliciteringsverktyget på ett mindre antal språk, samlade jag också data genom att konsultera databaser, grammatikor och lexika från ett större urval av språk i södra Eurasien, mest för att utröna förekomst och relativ frekvens av lättverbskonstruktioner i dessa.
Redan utifrån de preliminära resultaten av de två sistnämnda aktiviteterna har jag kunnat forma en utgångshypotes som går ut på att det finns ett tydligt epicentrum för språklig innovation, som är starkt knutet till persiskan, som uppvisar en mycket hög andel verbbetydelser som motsvarar komplexa predikat med lättverb, och där frekvensen successivt minskar ju längre bort från persiskans utbredning man rör sig. Det finns också starka indikationer som visar på strukturell kopiering, där motsvarande kombination av (inhemska) lätta verb kombineras med ett identiskt lexikalt material (t ex ett substantiv eller adjektiv, ofta med ett persiskt-arabiskt ursprung) har lånats från ett större statsbärande kommunikationsspråk (t ex urdu) till ett regionalt inflytelserikt språk (t ex pashto) och vidare till lokala språk i områden som regionalt domineras av det föregående.
Allt detta utmynnar i en väl underbyggd forskningsansökan som jag har för avsikt att lämna in under 2024.