Teleologins lexikon: Biologiska, religiösa och etiska perspektiv på mål och mening
Det här projektet handlar om dialogen mellan vetenskap och religion efter Darwin, med avseende på en av de mest omdebatterade frågorna—huruvida det finns något sådant som en teleologi i naturen. Teleologiska begrepp handlar om mening, syfte och ändamål i naturen och i det mänskliga livet. Ända sedan Darwins genombrott har det diskuterats vad evolutionsteorin betyder för frågan om huruvida naturen kan förstås som i någon mening teleologisk, och vad det betyder att säga att människan hör hemma i naturhistorien om denna historia saknar all teleologi. Diskussionen har emellertid alltför ofta blivit lidande av att de många teleologiska begreppen varit vaga och missförstådda—oavsett om de varit av religiös eller naturalistisk art. I den här studien utforskar jag därför de olika teologi-begreppen i syfte att framställa en ny historia och begreppslig analys av olika teleologiska sätt att tänka inom filosofin, teologin, och vetenskapen. Mot den bakgrunden analyserar jag sedan två inflytelserika biologiska teorier, själv-organisation och evolutionär konvergens, och diskuterar deras betydelse för den samtida dialogen mellan vetenskap och religion. Genom nytt empiriskt material, bättre teoretiska verktyg och en reviderad historiografi hoppas jag bringa nytt ljus över den ständigt aktuella frågan om hur människan kan sägas höra hemma med resten av naturen på ett sätt som har betydelse för existentiella frågeställningar, liksom också inom etiken och ekologin.
Slutredovisning
Jag beviljades RJ sabbatical under läsåret 2021–2022, vilket inkluderade en vistelse som gästforskare vid Duke University, North Carolina, under 12 månader. På grund av Covid-pandemin utfärdade emellertid den amerikanska ambassaden inga visum, varför projektet behövde flyttas fram ett år. Under perioden augusti 2022 – juli 2023 vistades jag sedan som gästforskare vid Duke University.
Under året i USA fick jag möjlighet att arbeta vidare med ett manus till en monografi med titeln “The Varieties of Purpose: Retrieving the Grammar of Teleology”, samt att interagera med världsledande forskare vid Duke University. Jag hade också tillfälle att presentera och diskutera den pågående forskningen på konferenser och seminarier i Rom, Durham (England) och Dublin.
Nedan redovisas hur arbetet med forskningsmonografin fortlöpt.
Projektet handlar om dialogen mellan filosofi, teologi och naturvetenskap (i synnerhet biologin) kring frågan om ändamålsenlighet – huruvida man kan tala om ändamål och syften som en del av den naturliga världen eller inte, och de konsekvenser det får för en rad andra frågor av etisk, filosofisk och religiös karaktär. I synnerhet behandlas frågan om människans hemmahörighet i naturen mot bakgrund av tongivande naturvetenskapliga och filosofiska teorier. Finns det en gemensam “teleologisk grammatik” genom vilken vi kan undkomma föreställningen om en dikotomi mellan människan och den övriga naturen?
Under arbetet med bokmanuset blev spänningen mellan de rent filosofiska och teologiska perspektiven å ena sida och de naturvetenskapliga perspektiven å andra sidan allt större. Jag kom till en punkt där jag blev tvungen att välja mellan att skriva fram projektet enligt den ursprungliga planen, där de två kapitel som behandlar samtida vetenskapliga teorier inom teoretisk biologi skulle föras samman med en begreppshistorisk redogörelse och filosofisk reflektion, eller att istället skilja dessa undersökningar tydligare åt. Under året brottades jag åtskilligt med frågan om huruvida jag skulle fortsätta med det ursprungliga upplägget eller om jag istället skulle kasta om strukturen. Jag beslöt till sist att följa materialet och justera planen eftersom jag annars hade behövt behandla den vetenskapliga utvecklingen och de biologiska perspektiven på alltför litet utrymme och därmed inte göra dem rättvisa. De ursprungliga åtta kapitlen har därför brutits upp i två större delar eller volymer med vardera sex kapitel, där den första ägnas de begreppshistoriska och filosofiska perspektiven och den senare den vetenskapliga utvecklingen.
Denna omstrukturering har i någon mån försenat arbetet med monografin. Jag har huvudsakligen arbetat fram den första delen i projektet, och färdigställt tre av de sex kapitlen (samt avslutat ett kapitel i den andra delen). Vidare har jag skrivit utkast till de övriga tre kapitlen.
I kapitel ett presenteras ett ramverk för förståelsen av den teleologiska grammatiken i dialog med Max Weber, Hans Jonas, och Bernard Charbonneau. Utöver dess filosofiska relevans klargörs här frågans existentiella och etiska dimensioner, samt att projektet sätts i relation till samtida frågeställningar inom den ekologiska etiken. På så vis placeras den följande begreppshistoriska utvecklingen i sitt intellektuella sammanhang.
I kapitel 2 diskuteras problemets – det teleologiska tänkandets – rotsystem i den aristoteliska naturfilosofin. I synnerhet etableras här den djupa historiska och begreppsliga kopplingen mellan teorier om livet (biologi) och etiska, politiska och existentiella frågor. Aristoteles, skulle man kunna säga, förser västerlandet med dess grundläggande teleologiska grammatik. I centrum för denna står också den nära relationen mellan naturens egen teleologi och det mänskliga handlandet såsom teleologiskt, och därför också relationen mellan naturen och konsten.
I kapitel 3 diskuteras Kants återhämtande av aristoteliska sätt att tänka levande organismer i reaktion mot den framväxande mekanistiska förståelsen av livet mot slutet av 1700-talet. Här aktualiseras explicit frågan om människans hemmahörighet i natursammanhanget, relationen mellan naturen och konsten, och inte minst hur detta spelar in i en teologisk förståelse av världen och människans unika plats. Om Aristoteles förser den grundläggande teleologiska grammatiken kan man säga att Kant ger teleologin sin specifikt modern språkform: han etablerar i allt väsentligt ett sätt att tänka kring teleologi som alltjämt i hög utsträckning bestämmer diskussionen. Kant introducerar också den specifika frågan om den historiska teleologin i modern filosofi och den därmed förknippade utvecklingen av ett distinkt historiemedvetande.
Kapitel fyra tar upp tråden om den historiska teleologin genom att utforska dess fortsättning i Hegels tänkande och dess reception, men också genom att utforska dess teologiska rottrådar i det antika arvet efter Augustinus, som skriver fram en avgörande teologi om historiens utveckling, riktning och mål. Med detta kapitel ligger alltså flera sinsemellan samverkande teleologiska utvecklingslinjer i dagen och flera centrala teleologiska begreppsdomäner har blivit tydliga.
Kapitel fem, som alltså är under utarbetning, diskuterar hur den teleologiska grammatiken under moderniteten kommer att vävas samman mycket tydligt med den vetenskapliga utvecklingen i vad som brukar kallas fysiko-teologi eller naturlig teologi. Här spelar frågan om en ändamålsenlig design i naturen den avgörande rollen, vilket kommer att dra den teleologiska grammatiken i en distinkt teologisk riktning åtminstone fram till Darwins vetenskapliga genombrott. Samtidigt som teleologin ges förnyad betydelse inom filosofi, teologi och offentlig debatt sker emellertid en insnävning av de teleologiska begreppen i ljuset av den moderna mekanistiska vetenskapsförståelsen, vilket i hög utsträckning ligger bakom förkastandet av all teleologi från slutet av 1800-talet och fram till vår egen tid.
Kapitel sex, slutligen, behandlar Darwins roll i denna utveckling, och här handlar det inte så mycket om evolutionsteorin i sig själv som om hur den kommer att förstås och brukas i diskussionen om det teleologiska tänkandets problem och förtjänster – en fråga som det visar sig att Darwin själv aldrig förmådde reda ut. En anledning till detta är att hans teori om livsformernas utveckling och dess mekanismer för samman så många olika typer av teleologiska begreppsdomäner, vilket ofta lett till en förvirrad diskussion ända in i vår egen tid. Här handlar det ju både om ett sätt att förstå livsformernas ändamålsenliga organisation och ett sätt att förstå historien som något mer än blott och bart förändring – här sker en utveckling. Hur detta ska förstås i relation till den teleologiska grammatiken har allt sedan dess varit föremål för livlig diskussion. Evolutionsteorin sätter därmed hela projektets grundfråga i stark belysning: det handlar till sist alltid om på vilket sätt människan, en utpräglat teleologisk varelse, kan sägas höra hemma i natursammanhanget.
Denna första del av projektet har en självständig koherens, men den ger också den nödvändiga bakgrunden till del två, i vilken betoningen ligger på att diskutera samtida teoribildning kring olika typer av teleologi, med huvudfokus på dialogen mellan naturvetenskap, filosofi och teologi. Planen är således att de två delarna kommer att hänga ihop, men att de också kommer att kunna läsas med behållning var för sig.
Slutligen har arbetet med det här projektet under året i USA resulterat i medverkan i två internationella projekt med likartad tematik. Det enda, med centrum vid Durham University i England, behandlar frågan om den vidare tolkningen av livets och livsformernas fenomenologi; det andra är ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Fudan University, Shanghai, kring ekologisk etik, där frågan om människans plats i naturen återigen har en central roll. På det viset har projektet genererat ett mervärde i form av internationella kontakter, utvecklade frågor och forskningsprojekt.
Under året i USA fick jag möjlighet att arbeta vidare med ett manus till en monografi med titeln “The Varieties of Purpose: Retrieving the Grammar of Teleology”, samt att interagera med världsledande forskare vid Duke University. Jag hade också tillfälle att presentera och diskutera den pågående forskningen på konferenser och seminarier i Rom, Durham (England) och Dublin.
Nedan redovisas hur arbetet med forskningsmonografin fortlöpt.
Projektet handlar om dialogen mellan filosofi, teologi och naturvetenskap (i synnerhet biologin) kring frågan om ändamålsenlighet – huruvida man kan tala om ändamål och syften som en del av den naturliga världen eller inte, och de konsekvenser det får för en rad andra frågor av etisk, filosofisk och religiös karaktär. I synnerhet behandlas frågan om människans hemmahörighet i naturen mot bakgrund av tongivande naturvetenskapliga och filosofiska teorier. Finns det en gemensam “teleologisk grammatik” genom vilken vi kan undkomma föreställningen om en dikotomi mellan människan och den övriga naturen?
Under arbetet med bokmanuset blev spänningen mellan de rent filosofiska och teologiska perspektiven å ena sida och de naturvetenskapliga perspektiven å andra sidan allt större. Jag kom till en punkt där jag blev tvungen att välja mellan att skriva fram projektet enligt den ursprungliga planen, där de två kapitel som behandlar samtida vetenskapliga teorier inom teoretisk biologi skulle föras samman med en begreppshistorisk redogörelse och filosofisk reflektion, eller att istället skilja dessa undersökningar tydligare åt. Under året brottades jag åtskilligt med frågan om huruvida jag skulle fortsätta med det ursprungliga upplägget eller om jag istället skulle kasta om strukturen. Jag beslöt till sist att följa materialet och justera planen eftersom jag annars hade behövt behandla den vetenskapliga utvecklingen och de biologiska perspektiven på alltför litet utrymme och därmed inte göra dem rättvisa. De ursprungliga åtta kapitlen har därför brutits upp i två större delar eller volymer med vardera sex kapitel, där den första ägnas de begreppshistoriska och filosofiska perspektiven och den senare den vetenskapliga utvecklingen.
Denna omstrukturering har i någon mån försenat arbetet med monografin. Jag har huvudsakligen arbetat fram den första delen i projektet, och färdigställt tre av de sex kapitlen (samt avslutat ett kapitel i den andra delen). Vidare har jag skrivit utkast till de övriga tre kapitlen.
I kapitel ett presenteras ett ramverk för förståelsen av den teleologiska grammatiken i dialog med Max Weber, Hans Jonas, och Bernard Charbonneau. Utöver dess filosofiska relevans klargörs här frågans existentiella och etiska dimensioner, samt att projektet sätts i relation till samtida frågeställningar inom den ekologiska etiken. På så vis placeras den följande begreppshistoriska utvecklingen i sitt intellektuella sammanhang.
I kapitel 2 diskuteras problemets – det teleologiska tänkandets – rotsystem i den aristoteliska naturfilosofin. I synnerhet etableras här den djupa historiska och begreppsliga kopplingen mellan teorier om livet (biologi) och etiska, politiska och existentiella frågor. Aristoteles, skulle man kunna säga, förser västerlandet med dess grundläggande teleologiska grammatik. I centrum för denna står också den nära relationen mellan naturens egen teleologi och det mänskliga handlandet såsom teleologiskt, och därför också relationen mellan naturen och konsten.
I kapitel 3 diskuteras Kants återhämtande av aristoteliska sätt att tänka levande organismer i reaktion mot den framväxande mekanistiska förståelsen av livet mot slutet av 1700-talet. Här aktualiseras explicit frågan om människans hemmahörighet i natursammanhanget, relationen mellan naturen och konsten, och inte minst hur detta spelar in i en teologisk förståelse av världen och människans unika plats. Om Aristoteles förser den grundläggande teleologiska grammatiken kan man säga att Kant ger teleologin sin specifikt modern språkform: han etablerar i allt väsentligt ett sätt att tänka kring teleologi som alltjämt i hög utsträckning bestämmer diskussionen. Kant introducerar också den specifika frågan om den historiska teleologin i modern filosofi och den därmed förknippade utvecklingen av ett distinkt historiemedvetande.
Kapitel fyra tar upp tråden om den historiska teleologin genom att utforska dess fortsättning i Hegels tänkande och dess reception, men också genom att utforska dess teologiska rottrådar i det antika arvet efter Augustinus, som skriver fram en avgörande teologi om historiens utveckling, riktning och mål. Med detta kapitel ligger alltså flera sinsemellan samverkande teleologiska utvecklingslinjer i dagen och flera centrala teleologiska begreppsdomäner har blivit tydliga.
Kapitel fem, som alltså är under utarbetning, diskuterar hur den teleologiska grammatiken under moderniteten kommer att vävas samman mycket tydligt med den vetenskapliga utvecklingen i vad som brukar kallas fysiko-teologi eller naturlig teologi. Här spelar frågan om en ändamålsenlig design i naturen den avgörande rollen, vilket kommer att dra den teleologiska grammatiken i en distinkt teologisk riktning åtminstone fram till Darwins vetenskapliga genombrott. Samtidigt som teleologin ges förnyad betydelse inom filosofi, teologi och offentlig debatt sker emellertid en insnävning av de teleologiska begreppen i ljuset av den moderna mekanistiska vetenskapsförståelsen, vilket i hög utsträckning ligger bakom förkastandet av all teleologi från slutet av 1800-talet och fram till vår egen tid.
Kapitel sex, slutligen, behandlar Darwins roll i denna utveckling, och här handlar det inte så mycket om evolutionsteorin i sig själv som om hur den kommer att förstås och brukas i diskussionen om det teleologiska tänkandets problem och förtjänster – en fråga som det visar sig att Darwin själv aldrig förmådde reda ut. En anledning till detta är att hans teori om livsformernas utveckling och dess mekanismer för samman så många olika typer av teleologiska begreppsdomäner, vilket ofta lett till en förvirrad diskussion ända in i vår egen tid. Här handlar det ju både om ett sätt att förstå livsformernas ändamålsenliga organisation och ett sätt att förstå historien som något mer än blott och bart förändring – här sker en utveckling. Hur detta ska förstås i relation till den teleologiska grammatiken har allt sedan dess varit föremål för livlig diskussion. Evolutionsteorin sätter därmed hela projektets grundfråga i stark belysning: det handlar till sist alltid om på vilket sätt människan, en utpräglat teleologisk varelse, kan sägas höra hemma i natursammanhanget.
Denna första del av projektet har en självständig koherens, men den ger också den nödvändiga bakgrunden till del två, i vilken betoningen ligger på att diskutera samtida teoribildning kring olika typer av teleologi, med huvudfokus på dialogen mellan naturvetenskap, filosofi och teologi. Planen är således att de två delarna kommer att hänga ihop, men att de också kommer att kunna läsas med behållning var för sig.
Slutligen har arbetet med det här projektet under året i USA resulterat i medverkan i två internationella projekt med likartad tematik. Det enda, med centrum vid Durham University i England, behandlar frågan om den vidare tolkningen av livets och livsformernas fenomenologi; det andra är ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Fudan University, Shanghai, kring ekologisk etik, där frågan om människans plats i naturen återigen har en central roll. På det viset har projektet genererat ett mervärde i form av internationella kontakter, utvecklade frågor och forskningsprojekt.